Ekonomiska självklarheter och obehagligheter

Kejsarens nya kläder

Det skall vara fan att vara liberal med vurm för frihandel och marknadsekonomi! Realiteten just nu gör att jag trots att min grundinställning till tillvarons principer ändå länge känt att hela dimensioner saknas i debatten, dolda bakom den traditionella höger-/vänsterskalan.

Ett samhälles ekonomi bärs upp av att det stora flertalet har en inkomst. Dels innebär det skatter, som kan användas till det gemensamma fromma. Dels innebär det en genomströmning av pengar genom samhället, vilket i sin tur förhoppningsvis genererar möjligheter till inkomster. Inkomster för de allra flesta uppnås bäst genom ett levande positivt utbyte, en positiv spiral där företagsamhet ger mer företagsamhet. En situation där folk är företagsamma för att det är lätt att vara företagsam, för att det ger mat på bordet och ett bättre liv för en själv och de närmaste.

Trots att detta knappast är någon stor hemlighet och trots att i princip varenda politiker gör näst intill vad som helst för att försöka öka sysselsättningen, så är vi på väg bort från denna för samhället hälsosamma situation. Dels blir vi allt effektivare, så att färre gör mer och dels konkurrerar vi globalt.

Att stoppa tillbaka kycklingen i ägget är vare sig möjligt eller önskvärt, vi kan inte oupptäcka det som blivit upptäckt, inte outveckla det som utvecklats, inte heller kan vi rimligen ineffektivisera det som blivit effektiviserat. Möjligen kan vi i det allra sista lära oss att ta bättre vara på de människor som skall vara allt effektivare…

Det som krävs är nog att vi inser att vi måste mogna in i den nya situationen och att det måste gå fort. Vi måste lära oss hur utvecklingen förändrat spelreglerna och vad som därför inte fungerar längre, hitta nya strategier som fungerar och till och med våga kasta våra kära gamla sanningar på sophögen om de inte längre är relevanta.

Kejsarens nya kläder

För det tycks som om kejsaren har nya kläder. Kläder som bara den som är intelligent nog kan se…

När Bulgakow skrev ”Mästaren och Margarita”, så drev han med den sovjetiska byråkratin: med småpåvar, oginhet, regerrytteri, etablerade sanningar, svågerpolitik och högmod. Hade Bulgakow skrivit boken idag, så hade det funnits mycket inspiration att hämta i nuet, trots att det gamla Sovjet sedan ett par decennier inte längre existerar. Det gamla Sovjets bolsjevikiska dumsnutar matchas utan problem av dagens placerare, pyramidspelare, företagsledare, effektivitetskonsulter, politiker, byråkrater och lobbyister. Av folk som skor sig själva i processer som en sexåring kan räkna ut inte leder till något bättre utanför deras egen lilla begränsade sfär. Vem vinner i längden på hänsynslös exploatering i en värld som i allt raskare takt blir en global by? Vem är inte förlorare när människorna låter maskiner fatta ekonomiska beslut utan att själva lägga sig i processen eller våga överpröva besluten. Exemplen på dumheter där det är värst för verkligheten om kartan säger något annat är inte kort. Frågan är när vi vågar harkla oss och höja rösten för att säga att, ”så här var det väl ändå inte menat att det skulle fungera?”

Vad kan man säga när en av våra verkliga ”Mr Market”, en verklig ultrakapitalist utbrister:

Under de senaste krisåren har nollräntor och stimulanser gjort att företagsvinsterna stigit men antalet fasta jobb sjunkit. Om inte denna skevhet rättas till blir på sikt alla förlorare, både löntagare och aktieägare, varnar Bill Gross. Människor utan jobb tenderar nämligen att konsumera ganska sparsamt. Denne man, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt.

Det betyder inte att vi måste sluta vara liberaler om vi nu var det, eller frihandelsvurmare, eller vänner av marknadsekonomi. Det betyder inte heller att vi måste vurma för att reglera oss in i vansinnet.

Däremot betyder det att vi inte kan avhända oss ansvaret att peka ut och kräva åtgärder mot rena dumheter. Vi behöver inte på modernitetens altare lägga rätten att peka och utbrista: ”Men, han är ju naken!”

Doodle dag 6: Vilken generation tillhör du?

Idag handlar det om generationsklyftan i det moderna samhället. Generationer har alltid nött mot varandra och den äldre generationen har alltid skakat på huvudet åt den yngre, medan den yngre tycker den äldre inte fattar någonting.

Så långt inget nytt.

Det som är nytt, eller nygammalt är att generationsgränserna inte längre lika självklart har att göra med kronologisk ålder. Farmor Gun till exempel hör till den unga generationen så farmor hon är.

vilken generation tillhör du?

Det som också är ovanligt är att generationsklyftan spänner över ett paradigmskifte, där många av de sanningar vi lärt oss om vårt samhälle är ungefär lika aktuella som dronten. Dead as a dodo, som Lewis Carroll uttryckte saken. De som sitter som beslutsfattare idag befinner sig överlag på fel sida generationsklyftan och fattar därför beslut baserade på gårdagens förutsättningar. Gårdagens frågor är inte ointressanta, men detta ensidiga fokus riskerar att låsa fast oss och få oss att stagnera.

Vi har ett försteg i Sverige idag, eftersom vi på många sätt befinner oss i det nya samhällets framkant. Men sådana fördelar har vi haft tidigare och försuttit, eftersom de som fattat strategiska och praktiska beslut inte förstått vad som krävs och hur man förvaltar sådana saker. Som jag ser det kan vi försätta möjligheten igen, eller våga se framåt istället för bakåt och rida på vågen…