Om att trycka på rätt knappar

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.

Absurd stress att införa datalagringsdirektivet

Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

IT Politi

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

FRA-leken revisited

Förra året lekte vi på JRL:s initiativ FRA-leken:

Den går ut på att en bloggare skriver något genant och sedan ska alla andra som läser detta värdera hurvida detta har någon relevans för Rikets Säkerhet och skall sedan om det inte har det (vilket är troligt) försöka glömma bort den pikanta detaljen.

Om du inte lyckas glömma bort den så har du automatiskt förlorat. Om du läcker uppgiften till någon annan har du också automatiskt förlorat. Glömmer du bort uppgiften kan du med stolta steg gå till Lovön och söka jobb på FRA – om du ens då kommer ihåg att du kan glömma bort en generande sak om någon du känner.

I år leker Emil Isberg och Scaber Nestor och jag hänger på:

Jag använder vita tubsockor.

Jag ljuger om hur mycket jag röker.

Jag borstar inte tänderna så ofta som jag borde.

Jag var en av de anonyma medlemmarna i Evangelii bilsprängare som eldade upp en bil i centrala Karlstad för drygt 20 år sen.