Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.

Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

Förra året lekte vi på JRL:s initiativ FRA-leken:

Den går ut på att en bloggare skriver något genant och sedan ska alla andra som läser detta värdera hurvida detta har någon relevans för Rikets Säkerhet och skall sedan om det inte har det (vilket är troligt) försöka glömma bort den pikanta detaljen.

Om du inte lyckas glömma bort den så har du automatiskt förlorat. Om du läcker uppgiften till någon annan har du också automatiskt förlorat. Glömmer du bort uppgiften kan du med stolta steg gå till Lovön och söka jobb på FRA – om du ens då kommer ihåg att du kan glömma bort en generande sak om någon du känner.

I år leker Emil Isberg och Scaber Nestor och jag hänger på:

Jag använder vita tubsockor.

Jag ljuger om hur mycket jag röker.

Jag borstar inte tänderna så ofta som jag borde.

Jag var en av de anonyma medlemmarna i Evangelii bilsprängare som eldade upp en bil i centrala Karlstad för drygt 20 år sen.

Så nu kablas det ut att FRA skickar nödtorftigt filtrerad rådata till NSA med flera. Någon kanske tror att de därigenom begår lagbrott, men tji fick vi, för det är naturligtvis fullt lagligt.

FRA-lagen var för mig strået som bröt kamelens rygg. Jag kunde inte längre med gott samvete stödja en regering som så flagrant nonchalerade sitt eget folks rätt att kommunicera utan att staten tittar över axeln. Det var inte det enda som fick mig att reagera, för alla tecken fanns på att vi bara bytt ansikten och inte innehåll i övervakningspolitiken.

Diverse politiska jönsar pratade sig då – 2008 – varma för behoven av en sådan reglering. Det var en nödvändig kompromiss hette det, mellan våra säkerhetsbehov och våra behov av personlig integritet. Jag undrar försynt hur många av dessa vurmare som var nyttiga idioter och hur många som helt enkelt inte fattade vad de propagerade för. Räck upp handen ni som verkligen anser att det är fullt rimligt att FRA delar med sig av sin spaningsinformation till främmande makt? Räck upp handen ni som på fullaste allvar anser att svensk signalspaning skall använda utländska söktermer, nödtorftigt filtrera resultatet på typ telefonnummer och landsdomän och sedan skicka hela klabbet till utländsk beställare?

Trodde väl det, det är inte en vacker verklighet precis. Det var inte så det lät med alla garantier om att NU skulle minsann integriteten försvaras med diverse påhäng. Påhäng som visar sig inte vara mycket mer än gelén i en wonderbra, smink på grisen, smörjolja i röstköpsmaskineriet.

Vi ser nu resultatet, det som vi varnade för när vi kallades foliehattar och naivt enkelspåriga, oansvariga skitungar. När man ser vad WikiLeaks berättar om vad som pågår bakom lyckta dörrar, så är det väl inte att förvånas, men inte desto mindre känner jag ett kallt och obändigt raseri.

I ett fritt samhälle förväntar vi oss olika respons på brott beroende på om de är triviala eller grova. Det kan tyckas självklart om man jämför att cykla mot rött ljus med att råna en bank och skjuta förföljande polis som i Malexandermorden. Men proportioner mellan brott och straff handlar inte bara om extremer, utan skall genomsyra hela rättssystemet. Proportionerna rör inte heller bara straffsatser, utan synen på vilka medel och resurser som är rimliga att ta till för att klara upp ett brott.

För att illustrera det hela kan vi ta klassikern med fyllepinkande:

Det finns visserligen vuxna människor som hellre kniper till dess ögonvitorna börjar gulna och det kluckar i öronen, än ställer sig (eller sätter sig bakom) närmaste buske för att lätta på trycket. De flesta av oss har dock en gräns när vi faller till föga och begår brott, hellre än kissar ner oss.

Så blir man ertappad med byxorna på halv stång, så får man förutom rodnande kinder en böteslapp på sisådär 800 spänn att ta med sig hem. Så värderas brottet och vissa tycker det är störtlöjligt hårt, medan andra tycker man kunde få böta det dubbla… och visst är det mindre behagligt att promenera på kroggatorna en söndagmorgon, så de har kanske en poäng.

Oavsett vad man tycker om fyllepinkande, så är väl de flesta på det klara med att det är ett rätt trivialt brott. Det bör väl knappast ligga på någon överarbetad utredares bord, innebära telefonavlyssning, dörrknackning, studier av material från övervakningskameror eller några andra extraordinära resurser för att sätta dit missdådaren.

Att våra ögonbryn skulle försvinna upp i hårfästet om polisen trots det la ner så stora resurser på en ölpinkare handlar inte bara om resurserna som sådana, även om det naturligtvis skulle sticka i ögonen bara det. Det handlar också om graden av intrång i våran vardag beroende på brottets allvar. För när drevet drar igång så avslöjas inte bara den kissnödige, utan dessutom lyfts alla omkringvarandes liv upp till beskådan.

Allvarliga brott och trivialiteter

Vi kan acceptera att otrohetsaffärer, samtal till psykologen, eller positionsbestämmelser som visar att man slocknade på en parkbänk kommer fram om det handlar om allvarliga saker som mord, grov misshandel, våldtäkt eller rån. Vi förväntar oss däremot att vårt privatliv förblir just privat om det inte finns väldigt goda skäl att inkräkta på det. Tänker vi efter ordentligt, så nog de flesta av oss till och med benägna att acceptera en viss polisiär ineffektivitet mot att vi får behålla vårt privatliv för oss själva.

Därför har vi satt upp gränser för polisens agerande och vilken information som inte har i deras händer att göra. Gränsen för många typer av information är att det brott som utreds skall ha fängelse i straffskalan. Det är en ganska rimlig gräns så länge fängelsestraff inte är något som döms ut för skitsaker.

På tal om skitsaker. Faktum är att vissa brott som kreti och pleti ägnar sig åt faktiskt har fängelse i straffskalan. Praktexemplet är hembränning och handel med hembränd sprit, som faktiskt kan ge mycket högre straff än de flesta kanske tror, förutsatt naturligtvis att det handlar om stora mängder. Bulkbränning jämställs i straffskalan med brott som våldtäkt och vållande till annans död, vilket visar att proportionaliteten ibland är rätt skruvad i vårt avlånga land.

Ett rättssamhälle på glid

Vad vi inte behöver är att gränserna för vad som anses rimligt för polisen att företa sig luckras upp. Vare sig i hur man prioriterar skitbrott jämfört med grova brott, under vilka förutsättningar man har rätt att samla information om människor, eller vilken tredjepartsinformation man kan skaffa sig tillgång till.

Ett PM har nu läckt ut från justitiedepartementet med innebörden att det skall bli lättare för polisen att få ut uppgifter från teledatalagringen. I ett slag kommer huggtänderna fram. Johan Linander kommenterar:

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i justitieutskottet.

Andra brott som också nämns är förtal och förolämpningar, då av naturliga skäl främst på nätet.

Det är typiskt för debatten att grooming och andra sexualbrott används för att försöka döda debatten. Det är alltid lika osmakligt. Ett rött skynke som gör att principer blir oviktiga och hjärnan kan säljas ut på reapris.

Det här är som sagt en promemoria, inte ett färdigt lagförslag, men det finns inget som talar för att det färdiga förslaget kommer bli substantiellt annorlunda. I princip har man lyssnat på polismetodutredningen och på PTS, medan man däremot glatt nonchalerat operatörer och alla andra som kan tänkas ha avvikande åsikt.

Det här visar på flera saker som alla är starkt problematiska:

För det första så rubbar man balansen mellan privatpersoner och samhällsorgan. Där individens rätt till skyddat privatliv än en gång devalveras till förmån för myndigheternas ”behov”. Det är ett teknokratiskt beslut där allt handlar om tänkt effektivitet och inget om ideologisk eftertanke. Det vore intressant, om än otroligt osannolikt, att någon enda gång se en förändring i diametralt motsatt riktning…

För det andra har man gjort en ubåt, det vill säga diskuterat (nåja) frågan om teledatalagring utan att med ett ord nämna att man tänker ändra spelreglerna. En så här stor ändring i allmänna principer borde diskuterats under valrörelsen. Istället diskuteras det nu som om det vore en trivial förändring. Tvärtom har man talat i termer som att man motvilligt kommer införa teledatalagring på någon slags miniminivå, vilket man nu med besked visar var lögn och förbannad dikt.

För det tredje så lägger man upp bollen för ett antal följdförändringar där andra förslag och beslut av samma typ och kaliber kan komma upp på bordet — och där man då kommer att peka på detta förslag som någon form av prejudicerande princip. Välkommen till polisstaten liksom…

För det fjärde sätter man i princip elektronisk fotboja på hela svenska folket, sug på den du.

HAX kommenterar att det är så att man blir tokig, Emma är deprimerad över hur många som överhuvudtaget inte kommer att förstå problemet. Jag håller med dem båda två, det är så att man blir tokig och det är svårt att förstå och lika svårt att förklara på ett sätt som folk kan relatera till.

Det vi däremot inte skall göra är att prata fildelning, för det är att plocka ut ett enda russin ur kakan och försöka förklara hela kaka medan man pekar på detta enda russin. Anna Troberg gör en bra ansats i Aftonbladet, när hon pekar på den havererade proportionaliteten och dess konsekvenser.

Det här kommer drabba gömda flyktingar, det kommer påverka samhällsdebatten, det kommer påverka kommunikationsmönstren, kort och gott kommer det påverka hela samhällsklimatet, samhällets öppenhet och vår paranoja gentemot våra styrande och våra myndigheter. Istället för att skapa en smältdegel som omfamnar den nya kommunikationen, ekonomin och logiken, där innovationer, debatt och framtidstro smattrar fram som nyårsfyrverkerier, så gör regeringen allt för att lägga en stor våt filt över nationen.

Vi skall övervakas till trygghet, friheten kommer i andra hand och är enbart ekonomisk.

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel.

Uppdatering: Det finns som tur är en och annan alliansmedlem som inte sålt ut hjärnan på ebay. Tack Maria.

Självaste Orwell hade häpnat, skriver Henrik Alexandersson om det EU-finansierade forsknings- och utvecklingsprojektet INDECT. Och efter att ha surfat runt en stund på projektets hemsida inser jag att det hela är ännu värre än HAX rubrik antyder.

Här används EUs forskningspengar till ett rent teknikutvecklingsprojekt. För att få fram system som kan suga upp, samköra och analysera information från internet, bloggar och chatsajter, från övervakningskameror och från allt material som polis och säkerhetstjänst på andra sätt samlat in.

Inom projektet utvecklas därför program för ansiktsigenkänning i realtid. För automatisk analys av material på bloggar och chatsajter. För kartläggning och analys av sociala nätverk.  Och system som ska kunna koppla ihop och analysera allt detta i ett svep.  Inte för att kunna följa rörelser hos dem som redan är misstänkta. Utan för att hitta misstänkta mönster hos människor som polis och säkerhetstjänst ännu inte intresserat sig för, så att de kan ta sig en närmare titt på dem!

Tror ni jag överdriver? Gå till projektets hemsida, och studera speciellt sidan Public Deliverables, punkterna 4.1, 4.2 och 4.3. Titta på deras egen promovideo hos Beelzebjörn. Eller scrolla nedåt, till slutet av detta inlägg, där jag klistrat in projektets egen presentation av sig själv!

”Bara forskning”: Visserligen skriver man gång på gång i projektbeskrivningarna att det hela är ett rent forskningsprojekt, och att det inom ramen för forskningsprojektet inte är tanken att implementera systemen i stor skala (utan bara testköra dess olika delar lokalt). Men arbetet är finansierat av det sk sjunde ramprogrammet, vars hela syfte är att stödja forskning som är direkt inriktad på att uppnå samhälleliga mål  EU-kommissionen anser önskvärda. I detta fall har anslaget beviljats för målet ”Intelligent urban environment observation system”.

”Etiska överväganden”: Som man omedelbart upptäcker när man surfar runt på projektets sajt inser de ansvariga att frågorna är känsliga och skriver därför en hel del om etik och etisk granskning av det hela. Men läser man ser man snabbt att det är rent snömos som i grunden kokar ner till Bodström/Ask-doktrinen: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta och lite måste vi tåla för att försvara oss mot de hemska terroristerna. I den etiskt rådgivande kommittén dominerar poliser och säkerhetsexperter, med enstaka advokater och etiker som gisslan. En observation som tål att fundera över är att de länder som framför allt är inblandade i projektet är de nya EU-staterna i öst. Och britterna.

Ansvar för beslutet: Både formuleringen av den utlysning (”call for proposals”) som ledde till denna ansökan, och besluten om vilka projekt som skulle tilldelas medel har fattats av EU-kommissionen. I en rådgivande kommitté, som uttryckligen kan köras över av kommissionens tjänstemän, finns två namn som klingar svenskt: Bengt Sundelius, från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Och Erik Berglund, på EUs gränsförvaltningsbyrå Frontex.

Jag vill därför fråga dessa två rådgivare, EU-kommissionär Malmström och inte minst forskningsminister Tobias Krantz:

1. Kan man tolka det faktum att EU anslagit pengar till detta projekt inom ramen för anslag till forskning för att lösa angelägna samhälleliga problem på något annat sätt än att man anser det rimligt att börja använda ett sådant system på europeisk skala?
2. Är framtagandet av ”Intelligent urban environment observation system” ett angeläget samhälleligt mål av samma vikt som kamp mot antibiotikaresistenta bakterier, utveckling av AIDS-vaccin eller energisnålare bilmotorer?
3. Anser forskningsminister Tobias Krantz att det är sådant här de svenska skattepengar ska användas till som skjuts in i EU-systemet för målrelaterad forskning istället för att delas ut till fri grundforskning via fakulteter och forskningsråd?

Man kan ju undra vilket nästa steg blir. Jag tror jag vet vad jag ska försöka: Leta reda på några kemister och neuroforskare, och tillsammans med dem ansöka om stora anslag för att åt våra värderade terroristjägare utveckla en drog, som ska få alla infångade terrorister att tala sanning. Tänk så mycket snabbare våra terroristjägare kommer att få veta vad de behöver, när de slipper använda utdragna ”särskilda förhörsmetoder”. Och så mycket negativ publicitet de kommer att slippa! Sedan kan vi uppkalla medlet efter en av den svenska litteraturens bortglömda mästerverk: Kallocain!

Bilaga

Eftersom Scaber Nestor säger att INDECT kommer att stänga sin hemsida har jag klistrat in deras kortpresentation av sig själva här:

Welcome to INDECT homepage

Intelligent information system supporting observation, searching and detection for security of citizens in urban environment.

The main objectives of the INDECT project are:

• to develop a platform for: the registration and exchange of operational data, acquisition of multimedia content, intelligent processing of all information and automatic detection of threats and recognition of criminal behaviour or violence,
• to develop the prototype of an integrated, network-centric system supporting the operational activities of police officers, providing techniques and tools for observation of various mobile objects,
• to develop a new type of search engine combining direct search of images and video based on watermarked contents, and the storage of metadata in the form of digital watermarks.

INDECT is a research project. The list of objectives DOES NOT include ANY kind of global monitoring of ANY society.

The main expected results of the INDECT project are:

• to realise a trial installation of the monitoring and surveillance system in various points of city agglomeration and demonstration of the prototype of the system with 15 node stations
• implementation of a distributed computer system that is capable of acquisition, storage and effective sharing on demand of the data as well as intelligent processing,
• construction of a family of prototypes of devices used for mobile object tracking,
• construction of a search engine for fast detection of persons and documents based on watermarking technology and utilising comprehensive research on watermarking technology used for semantic search,
• construction of agents assigned to continuous and automatic monitoring of public resources such as: web sites, discussion forums, UseNet groups, file servers, p2p networks as well as individual computer systems,
• elaboration of Internet based intelligence gathering system, both active and passive, and demonstrating its efficiency in a measurable way.

Indect is funded under the Seventh Framework Programme (FP7, for more information click here), grant agreement 218086, as a ”Collaborative Project”. INDECT research area is defined by the FP7 call ”Intelligent urban environment observation system” (SEC-2007-1.2-01), for more information click here. The project duration is 60 months.

Redan om Carl Jonas Love Almqvist sa man att han talade till bönder på bönders vis och med de lärde på latin. En sådan utsaga skulle kunna låta arrogant, som om han ”sänkte sig” till bönders nivå. Ingenting är egentligen mer falskt, för det handlar inte om arrogans så mycket som att förstå och respektera erfarenheten hos den man talar med.

Henrik tangerade det här på livbåten i sina två inlägg om hur han lämnat sossarna för piraterna och hur man skall prata piratpolitik med någon över fyrtio.

För mig blev det en aha-upplevelse och en kalldusch, för trots att jag egentligen vet det Henrik påpekar, så är jag för mycket teknokrat för att riktigt ha lyckats tillämpa det. För mig är det lätt att ta till förkortningar som IPRED, ACTA, FRA och liknande, bara förutsätta att läsaren åtminstone är bekant med begreppen och sedan föra tekniska resonemang om varför de är obehagliga.

Men som Henrik påpekade så är begreppen meningslösa för en stor portion av de som, liksom jag, växte upp under atomparaplyet. Vi som handgripligen kunde åka till Berlin och se muren, medvetna om att det på andra sidan fanns beväpnade vakter vars stående order var att skjuta först och ställa frågor sen. Vi visste att östtyskarna hade gästböcker hemma som de inte själva ägde, utan som alla besökande skulle fylla i för STASIs räkning. Vi visste att vartenda telefonsamtal där kunde vara, och troligen var, avlyssnat.

På den tiden var det digitala inslaget i övervakningen så kallad ADB, automatisk databehandling. Ur dagens synvinkel var dåtidens databehandling jämfört med dagens, som att jämföra Röde Baronens trippeldäckare med ett stealthjaktplan — båda flyger, men där tar liksom jämförelsen stopp… Sjuttiotalets utan jämförelse dyraste icke-nukleära militära fartyg – Aegis-klassen – kostade så mycket på grund av sina elektroniska system. Deras avancerade databehandlingssystem matchar i jämförelse med nutid ungefär en modern netbook i kapacitet. Dåtidens larm om storebrorstendenserna i  samhället klagade över att den pappershög från listskrivare som motsvarade myndigheternas sparade data för en typisk vuxen människa var ungefär en och en halv meter tjock. Det var det i grunden analoga samhällets kapacitet, idag skulle högen vara så tjock långt innan vi ens börjat skolan.

Min generation förstår internet såtillvida att vi använder det. Vi har en profil på fejan, vi sköter våra bankärenden på nätet, vi söker adresser på eniro, vi mailar, googlar och surfar. Däremot är det fortfarande lite av magi för många av oss, men kanske ännu mer tydligt så är den verkligheten ”överlagrad” (jfr engelskans superimposed) på den vanliga verkligheten.

För många fyrtioåringar så är medvetandet kvar i föreställningen att riktiga brev består av döda träd och bläck. För många fyrtioåringar är telefoni kvar i en värld där ett borttaget telefonnummer innebar att alla som ringde det hamnade på samma döda linje, eller ”heta linje” som det blev när vi upptäckte den lilla fjantiga analoga buggen. Eftersom vår förståelse är analog är det många av oss som tror att polisen, om de vill avlyssna en telefon, fortfarande måste köra ut en bil till en växel och fysiskt koppla in sig på tråden. Vi förväntar oss nästan att det skall innebära att man hör något slags eko eller någon form av störningar…

Vi vet att det inte är så, men undantaget de som faktiskt jobbat med den digitala verkligheten, och inte ens alla dessa heller, så är vår världsförståelse präglat av det vi växte upp med.

Douglas Adams uttryckte det så att det som finns innan du fyllt femton är lika naturligt som vattnet du dricker och luften du andas. Det som utvecklas mellan det du fyllt femton och trettio är det senaste, hetaste och det du tänker bygga din karriär på. Det som kommer efter att du fyllt trettio är oförståeligt, onaturligt och borden nog antagligen förbjudas.

Vi måste med andra ord byta språk för att göra oss förstådda.

Dels innebär detta att vi måste föra över verkligheten till något som kan förstås även utanför kretsen unga arga teknokrater. I sak innebär det att allt som min snart nittioåriga mormor inte förstår är för krångligt. Inte ens många som är hälften så gamla som henne förstår alla de tekniska sammanhang vi rapar upp. Det blir för abstrakt, så de ser inte kopplingen till verkligheten.

Abstraktionen gör att samma människor som skulle bli vansinniga om någon föreslog att alla caféer skulle ha mikrofoner under borden – ”om polisen skulle behöva materialet i en undersökning” – gladeligen tycker det är helt OK att samtalsdata från mobiltelefoner lagras i ett år.

Samma personer som tycker det är absurt att det är nästan omöjligt att bestrida en parkeringsbot eller en anmälan från radiotjänst, ser inget problem alls i att Ipred-lagen har så många osäkerhetsfaktorer inbyggda. De förstår att det finns ett problem i att såväl parkeringsbolagen som radiotjänst själva har ett egenintresse i situationen, att de inte är myndigheter men ändå kan agera som om de vore myndigheter, men förstår inte att upphovsrättsbolagen är dåliga poliser av samma skäl.

Samma personer som skulle bli fullständigt galna om de tjuvfiskade, blev kontrollerade och fick sin utrustning beslagtagen, ser inget problem i att en husrannsakan/intrångsundersökning kan frakta iväg en eller flera terabyte av personlig data på hårddiskar som sedan aldrig lämnas tillbaka med mindre än att man frias helt. Ens personliga kontakter, filmerna och bilderna på tjejen/killen/ungarna/personalfesten, alla dokument man skrivit, korrespondens, jobb — ja allt är då bara borta.

Att bli av med hårddiskarna är idag för många en lika stor förlust av den egna personliga historian som en eldsvåda där hela ens liv går upp i rök kunde varit tidigare. Att ha någon grävande i den personliga datan är ungefär lika inkräktande på den personliga integriteten som om polisen skulle ta med sig de gamla kärleksbreven, fotoalbumen och dagböckerna. Detta förstår inte folk över fyrtio i gemen. De kanske skulle komma till insikt om de själva drabbades, men inte ens då är det säkert att poletten helt skulle trilla ner. Min generation kanske flyttat in i den digitala världen, men vi förstår inte alltid vad det innebär.

Det är upp till de som förstått att förklara. Men om vi skall förklara, så måste vi göra det utan att låta vår tekniska och politiska nördighet spela oss ett spratt.

Idag är det dags för den sista doodlen i den serie som Piratpartiet fått möjlighet att visa på The Pirate Bay. Den sista var den första av dem jag tecknade och jag fick idén till den när jag såg en tatuering av en söt liten tigerunge.

Tigerungen i sig skulle inte gjort någon glad (eller nåja, någon skulle säkert sagt: ”Åhhhh så sööööt!” ), men det som sen dök upp i huvudet var orden ”en svensk tiger”. En av de mest kända och effektivaste kampanjerna i svensk historia, den som fick svenskar att bli medvetna om sin egen roll under ett världsomspännande krig där information var guld värd.

Det finns en humor i spåren av den kampanjen, eftersom svensk säkerhetstjänst länge använde tigern som symbol i olika sammanhang. För några år sedan hamnade de på grund av detta i en seg upphovsrättstvist, där försvaret såg den som sitt varumärke, medan upphovsrätten innehades av Beredskapsmuséet. Resultatet av den tvisten är att försvarsmakten inte får använda denna symbol, trots att den i allra högsta grad handlar om Sveriges försvar under en ond tid. Med tanke på det, är för mig som piratpartist extra humoristiskt att låta den lilla katten spinna på just det temat.

Bildens innehåll är annars att vi inte alls skall tiga. Tvärtom får vi inte tiga om vi inte vill tvingas att tiga för all framtid. Våra friheter ses idag som förhandlingsbara och tystnad är medhåll, eftersom tystnad kommer låta den utvecklingen fortskrida.

Att tiga är nu silver, medan att tala nu är guld…

PS På sidan PP-grafik, kommer jag nu att lägga ut en flickr-photostream, där alla doodlarna finns med, plus ett par som inte kom med i serien. De är i en storlek som tillåter utskrift med någorlunda kvalitet. DS

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  – då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…

Hos Lake läser jag att Beelzebjörn har gästbloggat hos Moderata ungdomsförbundets bloggare Hakan Ünsal. Beelzebjörn förklarar piratpolitik för muffare på ett förtjänstfullt sätt. Precis som Lake fastnar jag för följande rader:

Mitt svar är att jag inte vill studera, jobba eller betala skatt i en polisstat som avlyssnar och bevakar allt jag gör, och jag vill inte heller bli gammal i ett samhälle som betraktar medborgare som brottslingar tills motsatsen bevisats, istället för tvärtom.

Jan-Olof är på Futuriteter inne på samma ämne: varför ska moderatsympatisörer rösta på Piratpartiet. Han skriver:

Ibland kan en ordentlig spark vara ett bättre sätt att få något att byta riktning, ge Reinfeldt en känga så att han förstår att makten utgår från folket och att principer är viktigare än att ”verka regeringsduglig”.

Jag är som de flesta vet än före detta moderat. Eller moderat pirat som jag brukar säga. Jag sa till en socialdemokrat på telefon häromdagen att jag önskar att vi kunde lösa hela det informationspolitiska komplexet så att han och jag kunde få ägna oss åt att gräla om vilken samhällsmodell som är bäst.

Helst skulle jag nämligen vilja ägna min energi åt att propagera för mer marknadsekonomi, mer personlig frihet och ett starkare civilsamhälle för att i alldeles för få ord klämma ihop min politiska inställning. Men det blir bara några få ord.

För nu är den personliga integriteten, demokratin och rättssäkerheten hotad av att inget av våra riksdagspartier förstår informationspolitik. Inget av dem förstår den samhälls-, kultur- och attitydförändring som digitalisering och digitalt nätverkande ger upphov till.

Därför behöver Fredrik Reinfeldt en spark som Jan-Olof säger. För vi vill inte studera, jobba och  betala skatt i en polisstat som avlyssnar och bevakar allt vi gör, som Beelze säger.

Eller hur?