Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.

 

Hur skyddas källor i en stat utan privatliv?

Titta gärna på ett knappt tio minuter trevligt och informativt samtal om övervakning och transparens. Det är partiledaren Anna Troberg och filosofen Torbjörn Tännsjö som har en trevlig stund i Gomorron Sveriges soffa.

 

Annas avslutningsreplik sticker enligt min mening hål på stora delar av Tännsjös resonemang:

Det finns ju inget källskydd längre. Det finns i lagen att man ska ha ett källskydd, men det funkar inte i praktiken. Det är en schimär som inte fungerar. Och om vi vill granska makten så är det ju helt nödvändigt.

Eftersom alla kanske inte hänger med i svängarna tänkte jag snabbt förklara varför detta är så avgörande.

Torbjörn Tännsjö hävdar i Gomorron Sverige och sen tidigare i många sammanhang att det inte finns något filosofiskt avgörande skäl att skydda privatlivet. Han hävdar att det är ett ouppnåligt mål pga den digitala revolutionen och att medborgarnas intresse av en privat sfär inte är tillräckligt starkt för att det ska vara värt ansträngningen att skydda den.

Han säger att det vi istället måste sträva efter är en fullständig och symmetrisk transparens – en tit-for-tat. Vi medborgare klär av oss inför storebror och i gengäld klär storebror av sig inför oss. Därför borde debatten och vår strävan till förändring inte inrikta sig på att skydda privatlivet, utan på att klä av makten – att göra den offentliga maktutövningen lika transparent eller övervakad som maktens övervakning av medborgarna.

Det finns många motargument mot detta resonemang – men låt oss för ett ögonblick köpa Torbjörn Tännsjös resonemang.

Det finns en metod att granska makten och göra den om inte transparent så i alla fall halvgenomskinlig och det är medias och journalistikens (oavsett om det handlar om professionell bevakning eller medborgarjournalistik) granskning av vad som händer inne i de organ, myndigheter och strukturer som utövar makt. Den granskningen vilar på möjligheten att få förtrolig information om vad som sägs och görs i stängda rum.

Utan skydd för de källor som är beredda att dela med sig av förtrolig information kommer denna aldrig att nå granskarna. Skyddet handlar oftast om att garantera källans anonymitet. Och Anna har rätt – juridiskt finns ett sådant skydd.

Men i ett samhälle där den offentliga makten har möjligheten att övervaka befolkningens kommunikation, förflyttningar och sociala aktiviteter, är möjligheten att garantera en källas anonymitet väldigt liten. Det betyder att risken för upptäckt för de som funderar på att bli visselblåsare har blivit mycket mycket större.

I det samhället, och det är det samhället vi faktiskt lever idag, är det oerhört svårt att se hur vi ska kunna åstadkomma den fullständiga transparens hos makten som Torbjörn Tännsjö talar om. Detta har han missat. Att vägen till maktens transparens går över skyddandet av medborgarnas privatliv, så att det finns en privat skyddad sfär i vilken visselblåsarna kan samla mod, samla information, samla sig och inte minst viktigt ta kontakt med någon som kan förmedla deras berättelser.

Den privata sfären finns det bara ett parti som har högst på dagordningen och det är Piratpartiet.

 

Vill vi ha svamlande politiker?

– Öh, jag har ingen, öh, vet inte, jag har ingen aning om det du talar om, för jag, det är väl något program…

Utrikesminister Carl Bildt bjuder på veckans svammel när Sveriges Radio vill veta vad han tycker om de senaste uppgifterna om att FRA ger språklig hjälp till NSA. Men han är inte ensam bland riksdagspartiernas politiker att inte ha några vettiga svar att komma med nu när den FRA-debatt som kom av sig har fått ny fart efter den senaste tidens nya uppgifter om hur samarbetet mellan västvärldens underättelsetjänster fungerar. Även statsministern är helt lugn – han utgår ifrån att lagen följs. Nu är ju en del av problemet att lagen är skriven på ett sätt som gör att det centrala inte är om den följs utan om det den leder till är olämpligt av andra skäl än att det strider mot lagen. Men visst ja, ”alla tjänar på att debatten lägger sig”.

Anna Troberg konstaterar att gamla politiker behöver bytas ut mot nya. Och när man läser riksdagspartiernas kommentarer till FRA-avslöjandena så kan man bara hålla med. Med undantag för lite mer kritiska tongångar från Miljöpartiet och Vänsterpartiet så handlar det väldigt mycket om att man utgår ifrån ”att FRA följer gällande lagstiftning och regelverk” och att vi har en bra lagstiftning.

Sen vi förlorade FRA-striden så har de ofta känts som vi piratpartister varit väldigt ensamma om att förstå att frågan fortfarande var aktuell. Det har känts ensamt att fortsätta påminna folk om de övervakningsmöjligheter som vi har gett till statliga myndigheter. Det har känts på gränsen till hopplöst att tjata om en långsam avveckling av viktiga demokratiska värden utan att nå fram.

Det är ingen tröst att kunna säga vad var det jag sa. Den enda trösten är att fler och fler kloka människor inser att vi har ett problem med statens utvidgade rättigheter att snoka i folks privatliv. Vi börjar bli  många på barrikaderna igen i kampen mot övervakningssamhället.

När Runar Viksten, ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen som är de som ger FRA tillstånd till att signalspana i kabel i enlighet med FRA-lagen, går ut på debattplats och säger att felaktigheter i  diskussionerna efter avslöjandena skadar svensk signalspaning, får han snabbt reaktioner och inte bara från piratpartister.

Både generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg och folkrättsjuristen Mark Klamberg replikerarSvD Brännpunkt. Båda anser att det är politikerna som är skyldiga oss ett svar och inte Runar Viksten. Politikerna behöver sätta sig in i frågan och reda ut begreppen. Vad som ska vara syftet med FRA:s verksamhet och hur den bör regleras. Otydligheterna i hur regelverket ska uttolkas, osäkerheten kring om verksamheten i alla delar följer lagstiftning och ovissheten kring på vilket sätt man samarbetar med främmande makt.

Riksdagsledamöter i såväl försvars- som justitieutskott bör ha goda kunskaper om verksamheten, till exempel enligt vilka regler aktiv signalspaning är tillåten och i allmänna termer om det faktiskt sker. Den långvariga kampen mot terrorism och internationell brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten. (Mark Klamberg SvD Brännpunkt 12 dec 2013)

Skillnaden mellan de politiker Mark Klamberg och Anne Ramberg önskar sig och de som uttalar sig i Aftonbladet om att det är nöjda med sakernas tillstånd är avgrundsdjup. I nästa års riksdagsval har vi chansen att ändra på det.

Eftersom jag är Piratpartist kanske ni tror att jag med det menar att alla ska rösta på Piratpartiet. Men det menar jag inte. Jag menar att vi alla ska avkräva våra politiker oavsett parti vettiga svar i frågan om hur staten ska få använda signalspaning. Vet de hur FRA arbetar? Vet de i vilken utsträckning trafikdata från svenskar följer med i sökningarna och lagras? Vet de vad som går att ta reda på om en person bara på grundval av trafikdata?

Om du som läser inte har klart för dig vad trafikdata säger om dig så rekommenderar jag ett kort besök hos American Civil Liberties Union som har en påhittade historia om vad amerikanska regeringen vet om Jack.

 

Jag har skrikit färdigt och bröstkorgen är tom…

rom_register

Här skulle jag klistra en vägg med länkar.

Här skulle jag komma på något genomtänkt att skriva. Något som fångade ilskan eller besvikelsen över hur långt det svenska samhället har gått längs vägen mot den totala dystopin.

Här skulle jag dra paralleller till 1984 eller Stasi eller bli ett levande bevis för Godwins lag. Du sköna nya värld.

Här skulle jag berätta att i Sverige 2013 kan polisen föra register över människor ur en etnisk minoritetsgrupp; register över barn som råkat födas av fel föräldrar.

Här skulle jag påminna om att vi alla hjälps åt att upprätthålla ordningen. Som vän av ordning eller genom vår tystnad som passiva åskådare.

Här skulle jag visa solidaritet med de som faktiskt drabbas av det register vi alla talar om idag.

Här skulle jag beklaga mig över att, när problemen är hyperaktuella är det många som ställer sig upp och visar sin avsky för övervakningen, registren och det sluttande planet, men i skarvarna mellan skandalerna, när vårt skydd mot staten inte är förstasidestoff, kan det ibland kännas ensamt och tjatigt att skrika för döva öron om utvecklingen. Vi har varit med om det igen och igen. Som när vår vän Jonas skrev brev till Beatrice Ask om profiling för ett drygt halvår sen.

Här skulle jag påminna om att vi har de politiker och makthavare vi förtjänar. Att det finns andra alternativ än att välja mellan olika smak och färgsättning på samma jämngråa välfärdsstat för dem med rent mjöl i påsen.

Men just idag orkar jag inte skrika för döva öron. Bröstkorgen är tom.

Sardiner och demokrati

Världen går åt helvete och jag visslar på mitt kors. Så har det känts ibland de senaste åren när det funnits så mycket privat som hindrat mig från att skriva.

Nå jag vet inte hur mycket jag kommer kunna skriva framöver, men något måste sägas.

Tåget på avenyn - "Jalla jalla, privatliv åt alla!"
När det begav sig 2008. Inte ens vi visste hur rätt vi hade.

Edward Snowdens avslöjanden har satt strålkastaren på en viktig aspekt av vår samtids centrala problem. Vi har fått svart på vitt att de som borde försvara oss istället bevakar oss. I svallvågorna av dessa avslöjanden har vi dessutom fått se hur djupt problemet egentligen är och att det inte bara handlar om bevakning.

Vi har sett hur flygplan tvingats ner för att man trott att Snowden kan vara ombord, vi har sett hur journalisters partners frihetsberövas på lösa bolliner i en mix av skrämseltaktik och informationsmjölkande. Representanter för den brittiska regeringen har förstört hårddiskar för en tidning. Storbritannien och Sverige har lagt in veto mot att utreda frågan om övervakning. Sverige kallas sardiner och är genom FRA en nyckelspelare i NSAs övervakning. Etcetera etcetera.

I grunden handlar det om samhällskontraktet, som är mycket skörare än man kan tro. Basen för det system vi lever i är att vi lånar ut makt till våra beslutsfattare mot att de företräder oss. Det är en villkorad makt som är helt avhängig av att de gör det jobb de lovat oss göra.

Det fel som uppstått och som ofta uppstår när system når en stor skala är att de glömt den sista detaljen. Men det är just den detaljen som ger systemet dess legitimitet. När den glöms bort blir systemet repressivt och beslutsfattare kan ta sig vilka friheter som helst i den trygga vetskapen att ingen kommer ställa dem till svars någonsin.

Vi får politiker som styr folket för landets räkning, snarare än politiker som styr landet för folkets räkning. Folket blir till röstboskap som lockas in i den egna fållan med rätt mängd godis. Den politiker som på fullaste allvar säger att alla tjänar på att en demokratisk debatt lägger sig, visar i ett slag att han gått från det ena till det andra lägret och borde få sina reseorder på grått papper så snart som möjligt.

Tragiken är stor att sådana reseorder inte lovar någon förbättring, för alternativet har redan på egna bedrifter visat att man är av samma skrot och korn. Om någon tvekade, så har man nyligen bekräftat den saken genom att låta ”debatten lägga sig” ifråga om FRA.

Jag önskar att det gav mig någon tillfredställese att säga ”vad var det jag sa?”
Tyvärr får det mig mest att vilja gråta.

Av åtta partier i riksdagen är fem redan utstraffade på egen utsago, två sitter i skruvstäd i sitt eget block och det sista tycker tydligen att FRA är skitbra – plus att allt de ser är otäcka invandrare i varje vrå.

Med andra ord är en röst på någon av dessa bortkastad om det är demokratin som är central för dig.

Det är något att fundera över…

Någon bevakar varje steg vi tar

Marcus skrev om riksdagens beslut att utöka användningsområdet för FRA:s signalspaning i kabel härom veckan. Han nämnde då Mathias Sundins pedagogiska inlägg i riksdagsdebatten. Klart värt att se!


Mathias hänvisar i detta till den tyska politikern Malte Spitz som krävde ut det data som fanns lagrat om hans liv hos hans mobiloperatör. 35000 gånger på sex månader hade hans mobiltelefon registrerat information om hans liv som lagrats i enlighet med EUs datalagringsdirektiv.

Jag har så många gånger fått höra att vi piratpartister och våra allierade integritetsvänner överdriver farorna med övervakningssamhället. I vissa fall är det ganska nyanserade invändningar mot vår tendens att prioritera detta över andra viktiga politiska frågor. I andra fall blir vi mer eller mindre kallade konspirationsteoretiker och propellerskallar som målar upp en helt missvisande bild av massavlyssning och privatlivskränkningar.

Ibland när det har varit människor jag respekterat som kommit med dessa invändningar har jag till och med börjat undra över min egen position. Är den överdriven? Har jag fastnat i ett ”groupthink” av överdrifter och hetsande mot inbillade fiender?

Efter att ha sett på den simulering av Malte Spitz mobila trafikdata sammanfogat med öppen data om honom som Zeit Online har gjort försvann mycket av mitt tvivel. Det vi kan se i simuleringen är inte i närheten av vad staten och vissa myndigheter kan se. Till skillnad från Zeit Online har dessa myndigheter tillgång till samma data om alla andra också, vilket betyder att de kan använda hur flera människor beter sig och har kontakt med varandra som tolkningsrymd. Dessutom har de tillgång till vilka vi har kontakt med via telefonsamtal, sms och internet, vilket inte finns med i de data som Zeit Onlines simulering bygger på.

Vi har genom våra politiker gett statliga myndigheter tillgång varenda steg vi tar, vilka vi träffar, talar med. De kan, som Mathias Sundin, sa i riksdagen med hjälp av sociogram enkelt sluta sig till vår politiska tillhörighet, vår sexuella läggning mm.

Utöver detta ska nu polisen och säkerhetspolisen få tillgång till innehållet i stora delar av vår kommunikation via FRA-s spaningsinsatser. Där det faktiskt är omöjligt att veta vad av allt det vi skickar och tar emot i mejl, i chattar, i video och röstsamtal, på forum och i sociala medier, som kan fastna i ett av FRA:s filter.

Vi är med stor sannolikhet världens mest övervakade folk. För även om det finns hemska diktaturer som har högre ambitionsnivåer med sin övervakning, så har dessa inte tillgång till världens största bredbands- och mobilpenetration.

Den viktiga frågan är – vill vi vara världens mest övervakade folk?

Titta gärna på Malte Spitz TED-föreläsning, där han själv förklarar sin aktion.

Om att trycka på rätt knappar

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.

Absurd stress att införa datalagringsdirektivet

Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

IT Politi

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

FRA-leken revisited

Förra året lekte vi på JRL:s initiativ FRA-leken:

Den går ut på att en bloggare skriver något genant och sedan ska alla andra som läser detta värdera hurvida detta har någon relevans för Rikets Säkerhet och skall sedan om det inte har det (vilket är troligt) försöka glömma bort den pikanta detaljen.

Om du inte lyckas glömma bort den så har du automatiskt förlorat. Om du läcker uppgiften till någon annan har du också automatiskt förlorat. Glömmer du bort uppgiften kan du med stolta steg gå till Lovön och söka jobb på FRA – om du ens då kommer ihåg att du kan glömma bort en generande sak om någon du känner.

I år leker Emil Isberg och Scaber Nestor och jag hänger på:

Jag använder vita tubsockor.

Jag ljuger om hur mycket jag röker.

Jag borstar inte tänderna så ofta som jag borde.

Jag var en av de anonyma medlemmarna i Evangelii bilsprängare som eldade upp en bil i centrala Karlstad för drygt 20 år sen.

Är någon förvånad över FRA:s dumheter?

Så nu kablas det ut att FRA skickar nödtorftigt filtrerad rådata till NSA med flera. Någon kanske tror att de därigenom begår lagbrott, men tji fick vi, för det är naturligtvis fullt lagligt.

FRA-lagen var för mig strået som bröt kamelens rygg. Jag kunde inte längre med gott samvete stödja en regering som så flagrant nonchalerade sitt eget folks rätt att kommunicera utan att staten tittar över axeln. Det var inte det enda som fick mig att reagera, för alla tecken fanns på att vi bara bytt ansikten och inte innehåll i övervakningspolitiken.

Diverse politiska jönsar pratade sig då – 2008 – varma för behoven av en sådan reglering. Det var en nödvändig kompromiss hette det, mellan våra säkerhetsbehov och våra behov av personlig integritet. Jag undrar försynt hur många av dessa vurmare som var nyttiga idioter och hur många som helt enkelt inte fattade vad de propagerade för. Räck upp handen ni som verkligen anser att det är fullt rimligt att FRA delar med sig av sin spaningsinformation till främmande makt? Räck upp handen ni som på fullaste allvar anser att svensk signalspaning skall använda utländska söktermer, nödtorftigt filtrera resultatet på typ telefonnummer och landsdomän och sedan skicka hela klabbet till utländsk beställare?

Trodde väl det, det är inte en vacker verklighet precis. Det var inte så det lät med alla garantier om att NU skulle minsann integriteten försvaras med diverse påhäng. Påhäng som visar sig inte vara mycket mer än gelén i en wonderbra, smink på grisen, smörjolja i röstköpsmaskineriet.

Vi ser nu resultatet, det som vi varnade för när vi kallades foliehattar och naivt enkelspåriga, oansvariga skitungar. När man ser vad WikiLeaks berättar om vad som pågår bakom lyckta dörrar, så är det väl inte att förvånas, men inte desto mindre känner jag ett kallt och obändigt raseri.