Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.

 

Hur skyddas källor i en stat utan privatliv?

Titta gärna på ett knappt tio minuter trevligt och informativt samtal om övervakning och transparens. Det är partiledaren Anna Troberg och filosofen Torbjörn Tännsjö som har en trevlig stund i Gomorron Sveriges soffa.

 

Annas avslutningsreplik sticker enligt min mening hål på stora delar av Tännsjös resonemang:

Det finns ju inget källskydd längre. Det finns i lagen att man ska ha ett källskydd, men det funkar inte i praktiken. Det är en schimär som inte fungerar. Och om vi vill granska makten så är det ju helt nödvändigt.

Eftersom alla kanske inte hänger med i svängarna tänkte jag snabbt förklara varför detta är så avgörande.

Torbjörn Tännsjö hävdar i Gomorron Sverige och sen tidigare i många sammanhang att det inte finns något filosofiskt avgörande skäl att skydda privatlivet. Han hävdar att det är ett ouppnåligt mål pga den digitala revolutionen och att medborgarnas intresse av en privat sfär inte är tillräckligt starkt för att det ska vara värt ansträngningen att skydda den.

Han säger att det vi istället måste sträva efter är en fullständig och symmetrisk transparens – en tit-for-tat. Vi medborgare klär av oss inför storebror och i gengäld klär storebror av sig inför oss. Därför borde debatten och vår strävan till förändring inte inrikta sig på att skydda privatlivet, utan på att klä av makten – att göra den offentliga maktutövningen lika transparent eller övervakad som maktens övervakning av medborgarna.

Det finns många motargument mot detta resonemang – men låt oss för ett ögonblick köpa Torbjörn Tännsjös resonemang.

Det finns en metod att granska makten och göra den om inte transparent så i alla fall halvgenomskinlig och det är medias och journalistikens (oavsett om det handlar om professionell bevakning eller medborgarjournalistik) granskning av vad som händer inne i de organ, myndigheter och strukturer som utövar makt. Den granskningen vilar på möjligheten att få förtrolig information om vad som sägs och görs i stängda rum.

Utan skydd för de källor som är beredda att dela med sig av förtrolig information kommer denna aldrig att nå granskarna. Skyddet handlar oftast om att garantera källans anonymitet. Och Anna har rätt – juridiskt finns ett sådant skydd.

Men i ett samhälle där den offentliga makten har möjligheten att övervaka befolkningens kommunikation, förflyttningar och sociala aktiviteter, är möjligheten att garantera en källas anonymitet väldigt liten. Det betyder att risken för upptäckt för de som funderar på att bli visselblåsare har blivit mycket mycket större.

I det samhället, och det är det samhället vi faktiskt lever idag, är det oerhört svårt att se hur vi ska kunna åstadkomma den fullständiga transparens hos makten som Torbjörn Tännsjö talar om. Detta har han missat. Att vägen till maktens transparens går över skyddandet av medborgarnas privatliv, så att det finns en privat skyddad sfär i vilken visselblåsarna kan samla mod, samla information, samla sig och inte minst viktigt ta kontakt med någon som kan förmedla deras berättelser.

Den privata sfären finns det bara ett parti som har högst på dagordningen och det är Piratpartiet.

 

Vill vi ha svamlande politiker?

– Öh, jag har ingen, öh, vet inte, jag har ingen aning om det du talar om, för jag, det är väl något program…

Utrikesminister Carl Bildt bjuder på veckans svammel när Sveriges Radio vill veta vad han tycker om de senaste uppgifterna om att FRA ger språklig hjälp till NSA. Men han är inte ensam bland riksdagspartiernas politiker att inte ha några vettiga svar att komma med nu när den FRA-debatt som kom av sig har fått ny fart efter den senaste tidens nya uppgifter om hur samarbetet mellan västvärldens underättelsetjänster fungerar. Även statsministern är helt lugn – han utgår ifrån att lagen följs. Nu är ju en del av problemet att lagen är skriven på ett sätt som gör att det centrala inte är om den följs utan om det den leder till är olämpligt av andra skäl än att det strider mot lagen. Men visst ja, ”alla tjänar på att debatten lägger sig”.

Anna Troberg konstaterar att gamla politiker behöver bytas ut mot nya. Och när man läser riksdagspartiernas kommentarer till FRA-avslöjandena så kan man bara hålla med. Med undantag för lite mer kritiska tongångar från Miljöpartiet och Vänsterpartiet så handlar det väldigt mycket om att man utgår ifrån ”att FRA följer gällande lagstiftning och regelverk” och att vi har en bra lagstiftning.

Sen vi förlorade FRA-striden så har de ofta känts som vi piratpartister varit väldigt ensamma om att förstå att frågan fortfarande var aktuell. Det har känts ensamt att fortsätta påminna folk om de övervakningsmöjligheter som vi har gett till statliga myndigheter. Det har känts på gränsen till hopplöst att tjata om en långsam avveckling av viktiga demokratiska värden utan att nå fram.

Det är ingen tröst att kunna säga vad var det jag sa. Den enda trösten är att fler och fler kloka människor inser att vi har ett problem med statens utvidgade rättigheter att snoka i folks privatliv. Vi börjar bli  många på barrikaderna igen i kampen mot övervakningssamhället.

När Runar Viksten, ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen som är de som ger FRA tillstånd till att signalspana i kabel i enlighet med FRA-lagen, går ut på debattplats och säger att felaktigheter i  diskussionerna efter avslöjandena skadar svensk signalspaning, får han snabbt reaktioner och inte bara från piratpartister.

Både generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg och folkrättsjuristen Mark Klamberg replikerarSvD Brännpunkt. Båda anser att det är politikerna som är skyldiga oss ett svar och inte Runar Viksten. Politikerna behöver sätta sig in i frågan och reda ut begreppen. Vad som ska vara syftet med FRA:s verksamhet och hur den bör regleras. Otydligheterna i hur regelverket ska uttolkas, osäkerheten kring om verksamheten i alla delar följer lagstiftning och ovissheten kring på vilket sätt man samarbetar med främmande makt.

Riksdagsledamöter i såväl försvars- som justitieutskott bör ha goda kunskaper om verksamheten, till exempel enligt vilka regler aktiv signalspaning är tillåten och i allmänna termer om det faktiskt sker. Den långvariga kampen mot terrorism och internationell brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten. (Mark Klamberg SvD Brännpunkt 12 dec 2013)

Skillnaden mellan de politiker Mark Klamberg och Anne Ramberg önskar sig och de som uttalar sig i Aftonbladet om att det är nöjda med sakernas tillstånd är avgrundsdjup. I nästa års riksdagsval har vi chansen att ändra på det.

Eftersom jag är Piratpartist kanske ni tror att jag med det menar att alla ska rösta på Piratpartiet. Men det menar jag inte. Jag menar att vi alla ska avkräva våra politiker oavsett parti vettiga svar i frågan om hur staten ska få använda signalspaning. Vet de hur FRA arbetar? Vet de i vilken utsträckning trafikdata från svenskar följer med i sökningarna och lagras? Vet de vad som går att ta reda på om en person bara på grundval av trafikdata?

Om du som läser inte har klart för dig vad trafikdata säger om dig så rekommenderar jag ett kort besök hos American Civil Liberties Union som har en påhittade historia om vad amerikanska regeringen vet om Jack.