Bearnaisesås och cigarettaska

Tänk er en tallrik på ett restaurangbord. Måltiden är avslutat och kvar på tallriken simmar några grönsaksrester i den lämnade bearnaisesåsen. Köttet och potatisen är uppätna till sista smulan. Vid bordet sitter en man och röker. (Restaurangen ifråga står antingen att finna utomlands eller i dåtiden som ni förstår.) När han tömt den sista slurken kaffe, drar han njutningsfullt ett sista bloss på cigaretten och fimpar mitt i bearnaisesåsen.

Till och med som rökare var det här den sortens tallrikar jag hatade att ta hand om när jag arbetade som diskare i min ungdom.

Bearnaisesås och cigarettaska. Bea & Aska. Ja, ni fattar vart jag är på väg.

Regeringen (med god hjälp av den parlamentariska oppositionen) håller på att ge vår ungdomsgeneration – Urban Bäckströmshistoriens bästa generation” – ett ännu tuffare städuppdrag när de ska återupprätta rättsstaten och den personliga integriteten efter den nedmontering som nu pågår.

Senast i raden: det höga antalet inställda rättegångar får Beatrice Ask att vilja utreda möjligheten att ha rättegång utan den tilltalade närvarande. Emma skriver apropå detta att det är bra att ifrågasätta sättet saker görs på om man inte glömmer bort att det kan finnas goda skäl.

Den här veckan har Tant Gredelin också föreslagit att det ska bli lättare att få tillstånd för övervakningskameror trots allt som tyder på att de inte har den önskade effekten. Hon vill till och med göra det till en valfråga.

Tidigare i år har justitieministern visat sin syn på rättssäkerhet, personlig integritet och övervakning så många gånger att jag inte ens orkar referera dem.

De finns de som kräver ministerns avgång. Det gör inte jag. Jag föreslår att vi avsätter henne på det mest demokratiska vis som går – genom val. Med piratpartiet i vågmästarställning i riksdagen kommer nästa justitieminister inte ha Beatrice Ask syn på viktiga rättsgrunder och demokratifrågor. Det törs jag nästan lova.

Medan vi väntar på dagen då vi slipper bearnaisesås och cigarettaska kan vi roa oss med spelsuccén Rick Falkvinges Askbingo.

Smile29 antaget

Smile29 denna osmakliga och infama deklaration som kopplar våra sökningar till datalagringsdirektivet har precis uppnått 369 underskrifter. Det betyder att det nu automatisk antagits såsom varande europaparlamentets mening att våra sökningar skall lagras.

Direktiv kan skapas av vem som helst, och om de uppnår en majoritet av underskrifter så antas de automatiskt. Det leder inte till några omedelbara konsekvenser, men det innebär att det anses vara parlamentets mening och ger till exempel kommissionen nerförsbacke om de vill komma med förslag som ligger i linje med deklarationen.

Smile29 har understötts av en välplanerad och påkostad kampanj som undvikit att tydligt uttala att det är datalagringsdirektivet det handlar om. Istället har man, som vanligt, inriktat sig på barnpornografi et. al. och varit noggrann med att spela på parlamentarikernas känslor och den allmänna aversionen mot allt som har med frågan att göra. Med så stora resurser som det här handlar om, och med tanke på att sökningar efter barnpornografi på Google med flera i stort sett bara leder till politiska inlägg och organisationer som behandlar sådana frågor, så är det inte utan att man undrar vad mer som ligger bakom — och vem?

Rick i PPs pressmeddelande:

— Kampanjen har varit medvetet utformad för att bara spela an på känslor, och har medvetet dolt avsikten att registrera alla sökningar som görs på nätet, säger Falkvinge. Detta har varit dolt i siffror och beteckningar som bara insatta känner igen. En välfinansierad kampanj har misslett europaparlamentariker till att skriva på för att kränka sina väljares fundamentala rättigheter. Man måste fråga sig vem som ligger bakom detta.

Leder den här deklarationen till några som helst konkreta direktiv, så har vi sålt bort vår rätt att söka efter vad vi vill på nätet utan att övervakas. Hur våra sökningar utformas kommer i sådana fall att kunna ses av våra myndigheter, med allt vad det innebär för kunskapsinhämtande, kommunikation, fri åsiktbildning och politisk diskussion. Det här kan bli ett dråpslag mot nätet som demokratiskt och kunskapsmässigt verktyg.

Nu gäller det att se till att våra politiker helt och hållet förstår att det här inte kommer att få passera. Vi kan börja med Alf Svensson som är en av undertecknarna. Kan vi inte övertyga politikerna återstår bara att bygga om nätet – kod är lag.

Sluta behandla oss som barn

Kent Persson utmanar till bloggdebatt igen, och den här veckan är ämnet frihet. Det är ett ämne så brett att det är svårt att göra det rättvisa, och samtidigt så intressant att man inte kan låta bli att skriva om det. Speciellt viktigt blir ämnet ett valår som detta, då friheten som fråga har en tendens att glömmas bort.

Frihet från

Den kanske mest klassiska definitionen av frihet kallas det negativa frihetsbegreppet. I form av så kallad naturrätt förknippas det med giganter som John LockeThomas Hobbes och till och med Aristoteles. Det handlar om frihet från olika former av tvångsmedel. Det innebär inte nödvändigtvis hot mot liv och lem, utan kan även var saker som frihetsberövande, konfiskation av egendom eller intrång i den personliga integriteten. Gemensamt för alla tvångsmedel är att de begår våld på individen på ett eller annat sätt.

Kärnan för de negativa rättigheterna är att alla i grunden har beslutsrätten över sina liv: åsikter, livsval, livsstil, egendomar, kommunikation. Gränsen för friheten går endast vid att en persons göranden och låtanden inte får inkräkta på andra människors motsvarande frihet. Jag är till exempel fri att följa vilken religion jag vill, men inte att försöka tvinga dig att följa samma som mig. Jag är fri att tycka att tycka alla med grön slips är idioter, men jag är inte fri att ta en sax och klippa av folks gröna slipsar. Det handlar om principen att leva och låta leva, om tolerans och respekt.

Frihet till

På andra sidan skranket i de frihetliga definitionerna finns de positiva rättigheterna. De förknippas med filosofer som till exempel Friedrich Hegel och Karl Marx. Positiva rättigheter är till exempel rätten att vandra fritt i skog och mark, att få gå i skolan, att ha någonstans att bo eller i extremare fall att inte svälta. Kärnan i de positiva rättigheterna är en tanke om att personlig misär i praktiken är en slags tvångsmedel. Eller så kan man säga att man utan möjlighet att fylla basbehoven, inte har möjlighet att välja fritt.

I och med detta, menar de som propagerar för de positiva rättigheterna, så kan man inte prata om frihet om inte alla har möjlighet att i praktiken utnyttja sina friheter. Alltså räcker det inte, enligt denna syn, med att vi avstår från att lägga oss i folks göranden och låtanden. Istället måste vi aktivt se till att alla kan fylla sina basbehov, så att alla har möjlighet att vara fria. Vill man, så kan man associera med Maslows behovstrappa, som i och för sig har fått mycket kritik, men som trots det är en inflytelserik modell i försöken att förklara motivation:

behovstrappa
Maslows behovstrappa

Pengar är alltings mått?

Det ligger i de negativa rättigheternas natur att man inte ser med blida ögon på en förväxt och klåfingrig offentlig makt och byråkrati. Man poängterar det egna ansvaret, vilket utan moderation naturligtvis kan leda till att den som är oförmögen att ta ett sådant ansvar går under i misär.

De positiva rättigheterna kräver å andra sidan en stark stat. Samhällets ansvar för medborgarnas behov innebär en större samhällelig inblandning i medborgarnas liv. Följden av detta riskerar bli ett minskat personligt ansvarstagande som kan försätta människor i omfattande beroendeställningar. Det är också så att den stora staten gör sig beroende av tvångsmedel för att upprätthålla sitt inflytande över medborgarnas liv. Gränsen mellan att ha förutsättningar att utnyttja sin frihet och att det inte längre finns någon frihet att utnyttja suddas ut.

Friheten riskerar att reduceras till ekonomi, frågan om frihet reduceras till frågor om kronor och ören. Det är inte konstigt att det blir så, men det innebär inte att det är rätt. Friheten har naturligtvis ekonomiska aspekter, och ekonomi kan påverka frihet, men frihet handlar inte bara om pengar.

Om friheten

Grunden för frihet är rätten att själv bestämma, och förutsättningarna att kunna göra det. En allomfattande stat med långa fingrar in i våra liv innebär mindre frihet, men ekonomin är inte den viktigaste aspekten här, utan den viktigaste aspekten är snarare de långa fingrarna.

Det går naturligtvis inte att bortse från pengar. Det går att konstatera att om du lever i total ekonomisk misär har du liten handlingsfrihet, men om du inte får styra din ekonomiska tillvaro mer än marginellt så är även då din frihet urholkad.

Pengar blandas även in i sådana fenomen som att den skatt vi betalar inte ens anses vara våra pengar innan de är betalda. Underlåter staten att kräva in pengarna, ser många det som att staten blivit bestulen. Det är en farlig hållning som luckrar upp insikten om att den som spenderar verkar i förtroende från den som betalar och att den gemensamma skattekassan är summan av alla medborgares enskilda bidrag.

Viktigare än pengarna är dock följderna. När insikten om att man verkar i förtroende blir alltmer uppluckrad och det offentliga blir en entitet närmast separerad från medborgarna — då kan det offentliga få för sig att de besitter större visdom om hur medborgarna bör leva än medborgarna själva. Felet med dagens etablerade politik är att den gång på gång reducerar frihetsfrågan till vem som håller i plånboken, vad plånboken innehåller och vad du kan köpa för pengarna. Det är en syn på friheten som kanske passade under arton- och tidigt nittonhundratal, men det går verkligen att fråga sig om den synen fortfarande är rimlig?

Frihet är trots allt inte i grund och botten hur många varianter på flingor man har att välja på i affären, det blir en nonsenshistoria, en bagatell. Friheten ligger i att själv kunna skapa sina egna åsikter, uttrycka dem, propagera för dem och försöka övertyga andra, utan att befinna sig i beroendeställning mot de man propagerar mot. Friheten ligger i att själv kunna fatta sina egna val och leva med dessa. Frihet är att kunna fatta dåliga val, utan att samhället gett sina myndigheter mandatet att agera moralövervakare — oavsett om det handlar om att vika ut sig på bild, knulla mot betalning, supa hela natten, slagga bland kanylerna i en knarkarkvart eller spendera hela lönen på poker.

Att vara friheten vuxen

Vi skyddar våra barn mot konsekvenserna av deras dumheter, men någon gång slutar vi vara barn och då kanske vi skall sluta behandlas som barn. När den offentliga makten ser oss som barn, så kan den ta sig rätten att övervaka oss, moralisera över våra val, nonchalera våra åsikter och glömma att dess representanter sitter där de sitter i kraft av det förtroende vi gett dem och inget annat.

I det sammanhanget är RUT, ROT, eller RÅTT-avdrag en fullkomligt ointressant fråga. Det enda intressanta i frågan är hur vi än en gång ser våra pengar som statens, och moraliserar över effekterna av att staten inte konfiskerar lika mycket. Inte heller partiledares väskor eller valsamarbetens namn/varumärke borde egentligen tillhöra de viktiga dagsaktuella frågorna. Långt mer intressant är den makt staten ger sig själva. Vi ser politiker som vill drogtesta barn utan föräldrarnas vetskap eller förbjuda hemskolning. Sätter du dig emot avliberaliseringen blir du misstänkliggjord och överkörd, utsatt för kreativt nyspråk och om inte annat nonchalerad.

Visst blir vi allt rikare, men frihet går inte att köpa för pengar. Ekonomiska framsteg i all ära, men ur en frihetlig synvinkel känns det som vi fortfarande bär medeltidens arv alltför nära våra bröst, i folksjälen lever fortfarande skampålen, spöstraffet och brännmärkningarna kvar.

Vi har så till den milda grad köpt idén om de positiva rättigheterna, att vi glömmer bort den frihet och den rätt dessa skulle ge folk kraft och möjlighet att utnyttja. Rätten att vara en vuxen medborgare med de friheter och det ansvar detta innebär hotas. Emancipation måste till slut strykas ur Svenska Akademiens Ordlista.

I denna sköna nya värld råder statens rättigheter och friheter,  personlig frihet och medborgerliga rättigheterna ses i detta samhälle mest som obekväma hinder i arbetet.