Självaste Orwell hade häpnat, skriver Henrik Alexandersson om det EU-finansierade forsknings- och utvecklingsprojektet INDECT. Och efter att ha surfat runt en stund på projektets hemsida inser jag att det hela är ännu värre än HAX rubrik antyder.

Här används EUs forskningspengar till ett rent teknikutvecklingsprojekt. För att få fram system som kan suga upp, samköra och analysera information från internet, bloggar och chatsajter, från övervakningskameror och från allt material som polis och säkerhetstjänst på andra sätt samlat in.

Inom projektet utvecklas därför program för ansiktsigenkänning i realtid. För automatisk analys av material på bloggar och chatsajter. För kartläggning och analys av sociala nätverk.  Och system som ska kunna koppla ihop och analysera allt detta i ett svep.  Inte för att kunna följa rörelser hos dem som redan är misstänkta. Utan för att hitta misstänkta mönster hos människor som polis och säkerhetstjänst ännu inte intresserat sig för, så att de kan ta sig en närmare titt på dem!

Tror ni jag överdriver? Gå till projektets hemsida, och studera speciellt sidan Public Deliverables, punkterna 4.1, 4.2 och 4.3. Titta på deras egen promovideo hos Beelzebjörn. Eller scrolla nedåt, till slutet av detta inlägg, där jag klistrat in projektets egen presentation av sig själv!

”Bara forskning”: Visserligen skriver man gång på gång i projektbeskrivningarna att det hela är ett rent forskningsprojekt, och att det inom ramen för forskningsprojektet inte är tanken att implementera systemen i stor skala (utan bara testköra dess olika delar lokalt). Men arbetet är finansierat av det sk sjunde ramprogrammet, vars hela syfte är att stödja forskning som är direkt inriktad på att uppnå samhälleliga mål  EU-kommissionen anser önskvärda. I detta fall har anslaget beviljats för målet ”Intelligent urban environment observation system”.

”Etiska överväganden”: Som man omedelbart upptäcker när man surfar runt på projektets sajt inser de ansvariga att frågorna är känsliga och skriver därför en hel del om etik och etisk granskning av det hela. Men läser man ser man snabbt att det är rent snömos som i grunden kokar ner till Bodström/Ask-doktrinen: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta och lite måste vi tåla för att försvara oss mot de hemska terroristerna. I den etiskt rådgivande kommittén dominerar poliser och säkerhetsexperter, med enstaka advokater och etiker som gisslan. En observation som tål att fundera över är att de länder som framför allt är inblandade i projektet är de nya EU-staterna i öst. Och britterna.

Ansvar för beslutet: Både formuleringen av den utlysning (”call for proposals”) som ledde till denna ansökan, och besluten om vilka projekt som skulle tilldelas medel har fattats av EU-kommissionen. I en rådgivande kommitté, som uttryckligen kan köras över av kommissionens tjänstemän, finns två namn som klingar svenskt: Bengt Sundelius, från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Och Erik Berglund, på EUs gränsförvaltningsbyrå Frontex.

Jag vill därför fråga dessa två rådgivare, EU-kommissionär Malmström och inte minst forskningsminister Tobias Krantz:

1. Kan man tolka det faktum att EU anslagit pengar till detta projekt inom ramen för anslag till forskning för att lösa angelägna samhälleliga problem på något annat sätt än att man anser det rimligt att börja använda ett sådant system på europeisk skala?
2. Är framtagandet av ”Intelligent urban environment observation system” ett angeläget samhälleligt mål av samma vikt som kamp mot antibiotikaresistenta bakterier, utveckling av AIDS-vaccin eller energisnålare bilmotorer?
3. Anser forskningsminister Tobias Krantz att det är sådant här de svenska skattepengar ska användas till som skjuts in i EU-systemet för målrelaterad forskning istället för att delas ut till fri grundforskning via fakulteter och forskningsråd?

Man kan ju undra vilket nästa steg blir. Jag tror jag vet vad jag ska försöka: Leta reda på några kemister och neuroforskare, och tillsammans med dem ansöka om stora anslag för att åt våra värderade terroristjägare utveckla en drog, som ska få alla infångade terrorister att tala sanning. Tänk så mycket snabbare våra terroristjägare kommer att få veta vad de behöver, när de slipper använda utdragna ”särskilda förhörsmetoder”. Och så mycket negativ publicitet de kommer att slippa! Sedan kan vi uppkalla medlet efter en av den svenska litteraturens bortglömda mästerverk: Kallocain!

Bilaga

Eftersom Scaber Nestor säger att INDECT kommer att stänga sin hemsida har jag klistrat in deras kortpresentation av sig själva här:

Welcome to INDECT homepage

Intelligent information system supporting observation, searching and detection for security of citizens in urban environment.

The main objectives of the INDECT project are:

• to develop a platform for: the registration and exchange of operational data, acquisition of multimedia content, intelligent processing of all information and automatic detection of threats and recognition of criminal behaviour or violence,
• to develop the prototype of an integrated, network-centric system supporting the operational activities of police officers, providing techniques and tools for observation of various mobile objects,
• to develop a new type of search engine combining direct search of images and video based on watermarked contents, and the storage of metadata in the form of digital watermarks.

INDECT is a research project. The list of objectives DOES NOT include ANY kind of global monitoring of ANY society.

The main expected results of the INDECT project are:

• to realise a trial installation of the monitoring and surveillance system in various points of city agglomeration and demonstration of the prototype of the system with 15 node stations
• implementation of a distributed computer system that is capable of acquisition, storage and effective sharing on demand of the data as well as intelligent processing,
• construction of a family of prototypes of devices used for mobile object tracking,
• construction of a search engine for fast detection of persons and documents based on watermarking technology and utilising comprehensive research on watermarking technology used for semantic search,
• construction of agents assigned to continuous and automatic monitoring of public resources such as: web sites, discussion forums, UseNet groups, file servers, p2p networks as well as individual computer systems,
• elaboration of Internet based intelligence gathering system, both active and passive, and demonstrating its efficiency in a measurable way.

Indect is funded under the Seventh Framework Programme (FP7, for more information click here), grant agreement 218086, as a ”Collaborative Project”. INDECT research area is defined by the FP7 call ”Intelligent urban environment observation system” (SEC-2007-1.2-01), for more information click here. The project duration is 60 months.

”Quis custodiet ipsos custodes?”,  frågade poeten och satirikern Decimus Iunius Iuvenalis någon gång sent under det första århundradet. På svenska blir frågan: ”Vem skall vakta vakterna själva?” och den är lika aktuell idag som den var för nästan tvåtusen år sedan.

Den som har mage att inte lita på de myndigheter som övervakar oss blir ofta rent ut sagt utskrattade som foliehattar. Ändå har det om och om igen visat sig att dessa myndigheter och de människor som arbetar där inte är bättre än några andra. De är inte mer immuna mot maktens korruption. De är inte mindre skröpligt mänskliga än några andra. De har inte färre fördomar eller förutfattade meningar, inte färre moraliska fixeringar eller lättare att hålla isär sig själva från sin uppgift.

Dagens doodle på The Pirate Bay handlar om skelett i garderoben, rent mjöl i påsen och den makt övervakarna har.

Så vem vaktar väktarna?

Svaret är: VI

Men för att vi skall kunna göra det måste vi veta. Vi måste få kunskap om politiker, myndigheter och andra institutioner som alls inte är lika pigga på att bli synade i sömmarna som de är på att syna i samma sömmar.

Där kommer fenomen som WikiLeaks in. De utgör idag en av de få kanaler där människor kan läcka information om politiker, militärer, underrättelsetjänster, stora företag och andra makthavare utan risk för att själva hamna på schavotten. Så länge man beter sig smart och inte läcker information som kan ledas direkt tillbaka till en själv som person, så går WikiLeaks uppgiftslämnare inte att spåra.

Det är klart att makthavare världen över inte alls är glada i en sådan organisation. De är vana att vara de om besitter informationen, inte att vara de vars handlingar befinner sig under luppen.

När medborgarna är privata och makten transparent, så är det svårt att skapa ett verkligt förtryck — när det är tvärtom är det svårt att undkomma det. Därför behövs sådant som WikiLeaks och därför hjälper vi i Piratpartiet WikiLeaks i konkret handling.

En liten egenhet med kinesisk rättskipning, förutom att chansen att överleva delar av den är begränsad, är att räkningen för kulan som sätts i din nacke skickas till dina efterlevande.

Vi behöver verkligen inte ta ett enda steg in på den vägen. Vi behöver verkligen inte kapitulera inför en sådan föraktfull syn på våra egna medborgare. Vill samhället utreda eller straffa, så är det samhällets sak att stå för fiolerna.

Det finns faktiskt något oerhört osmakligt i att du skall betala för de tvångsåtgärder du utsätts för. Dels principiellt när du skall bekosta bevisningen mot dig själv. Dels praktiskt när till exempel det DNA-test som Mikael Viborg utsattes för skulle kunna dimpa ner som en otrevlig ”present” i brevlådan.

För att visa orimligheten i hela resonemanget kan man dra det till sin spets: Varför inte i samma anda låta alla som inte direkt erkänner brott betala varenda krona deras nekande medför i merkostnad?

När du då sitter där oskyldig i förhör, skall du då vara tvungen att kalkylera i om det är mer fördelaktigt att erkänna ett brott du inte begått och slippa merkostnaderna, eller framhärda och riskera astronomiska skulder? Redan i dag får du faktiskt betala kostnaderna för försvarare och prover om du blir dömd. Det man skulle kunnat önska var en justering åt andra hållet, så att pengar inte blir en fråga överhuvudtaget i förmågan eller viljan att försvara sig. Redan som det är är systemet lite solkigt.

hade inte heller så roligt...

Den senaste tiden tycks justitieministern faktiskt på allvar försöka slå rekord i dumhetens konst. Rätten till domstolsprövning ifrågasätts och i nästa moment rätten till överprövning. Tilltalades eller vittnens närvaro anses inte längre nödvändig i domstol. Föräldrars och barns rätt sätts på undantag i provtagning och nu skall provkostnader betalas av den som accepterar straffföreläggande.

Det är inte utan att min första reaktion är att undra om justitieministern är helt klar i knoppen? Hur som helst tycks svensk justitiepolitik vara på dekis i en sörja av mental lättja, rörighet och förhastade förslag. Det är justitieministerns förbannade uppgift att vara den sura kärringen som säger ”NEJ!” när förslag inte ligger i linje med de centrala rättsliga idealen. Reptilhjärnan och populismen checkas in i receptionen.

Jag skulle vilja se lite mer mental skärpa och lite mer urskiljbara principer från någon som sagt ja till att ikläda sig ansvaret att garantera vårt rättssamhälle.

2006 trodde jag på allvar att ingenting kunde vara värre än  Thomas Bodström, men nu är jag inte längre säker på vad som är värst — en omgång till med mannen som gav upphov till ett begrepp, eller en omgång till med färgglada kuvert, tittförbud, kissprov och allmän nedmontering av rättsprocessen?

Hur kan någon överhuvudtaget fundera över att rösta på ett alternativ som innebar att någon av dessa får kontrollen över justitiedepartementet? Rösta för helsike in Piratpartiet i riksdagen innan idioterna monterar ner våra rättigheter fullständigt! Annars kanske nästa räkning dimper ner i din egen brevlåda.

Tänk er en tallrik på ett restaurangbord. Måltiden är avslutat och kvar på tallriken simmar några grönsaksrester i den lämnade bearnaisesåsen. Köttet och potatisen är uppätna till sista smulan. Vid bordet sitter en man och röker. (Restaurangen ifråga står antingen att finna utomlands eller i dåtiden som ni förstår.) När han tömt den sista slurken kaffe, drar han njutningsfullt ett sista bloss på cigaretten och fimpar mitt i bearnaisesåsen.

Till och med som rökare var det här den sortens tallrikar jag hatade att ta hand om när jag arbetade som diskare i min ungdom.

Bearnaisesås och cigarettaska. Bea & Aska. Ja, ni fattar vart jag är på väg.

Regeringen (med god hjälp av den parlamentariska oppositionen) håller på att ge vår ungdomsgeneration – Urban Bäckströms ”historiens bästa generation” – ett ännu tuffare städuppdrag när de ska återupprätta rättsstaten och den personliga integriteten efter den nedmontering som nu pågår.

Senast i raden: det höga antalet inställda rättegångar får Beatrice Ask att vilja utreda möjligheten att ha rättegång utan den tilltalade närvarande. Emma skriver apropå detta att det är bra att ifrågasätta sättet saker görs på om man inte glömmer bort att det kan finnas goda skäl.

Den här veckan har Tant Gredelin också föreslagit att det ska bli lättare att få tillstånd för övervakningskameror trots allt som tyder på att de inte har den önskade effekten. Hon vill till och med göra det till en valfråga.

Tidigare i år har justitieministern visat sin syn på rättssäkerhet, personlig integritet och övervakning så många gånger att jag inte ens orkar referera dem.

De finns de som kräver ministerns avgång. Det gör inte jag. Jag föreslår att vi avsätter henne på det mest demokratiska vis som går – genom val. Med piratpartiet i vågmästarställning i riksdagen kommer nästa justitieminister inte ha Beatrice Ask syn på viktiga rättsgrunder och demokratifrågor. Det törs jag nästan lova.

Medan vi väntar på dagen då vi slipper bearnaisesås och cigarettaska kan vi roa oss med spelsuccén Rick Falkvinges Askbingo.

Smile29 denna osmakliga och infama deklaration som kopplar våra sökningar till datalagringsdirektivet har precis uppnått 369 underskrifter. Det betyder att det nu automatisk antagits såsom varande europaparlamentets mening att våra sökningar skall lagras.

Direktiv kan skapas av vem som helst, och om de uppnår en majoritet av underskrifter så antas de automatiskt. Det leder inte till några omedelbara konsekvenser, men det innebär att det anses vara parlamentets mening och ger till exempel kommissionen nerförsbacke om de vill komma med förslag som ligger i linje med deklarationen.

Smile29 har understötts av en välplanerad och påkostad kampanj som undvikit att tydligt uttala att det är datalagringsdirektivet det handlar om. Istället har man, som vanligt, inriktat sig på barnpornografi et. al. och varit noggrann med att spela på parlamentarikernas känslor och den allmänna aversionen mot allt som har med frågan att göra. Med så stora resurser som det här handlar om, och med tanke på att sökningar efter barnpornografi på Google med flera i stort sett bara leder till politiska inlägg och organisationer som behandlar sådana frågor, så är det inte utan att man undrar vad mer som ligger bakom — och vem?

Rick i PPs pressmeddelande:

– Kampanjen har varit medvetet utformad för att bara spela an på känslor, och har medvetet dolt avsikten att registrera alla sökningar som görs på nätet, säger Falkvinge. Detta har varit dolt i siffror och beteckningar som bara insatta känner igen. En välfinansierad kampanj har misslett europaparlamentariker till att skriva på för att kränka sina väljares fundamentala rättigheter. Man måste fråga sig vem som ligger bakom detta.

Leder den här deklarationen till några som helst konkreta direktiv, så har vi sålt bort vår rätt att söka efter vad vi vill på nätet utan att övervakas. Hur våra sökningar utformas kommer i sådana fall att kunna ses av våra myndigheter, med allt vad det innebär för kunskapsinhämtande, kommunikation, fri åsiktbildning och politisk diskussion. Det här kan bli ett dråpslag mot nätet som demokratiskt och kunskapsmässigt verktyg.

Nu gäller det att se till att våra politiker helt och hållet förstår att det här inte kommer att få passera. Vi kan börja med Alf Svensson som är en av undertecknarna. Kan vi inte övertyga politikerna återstår bara att bygga om nätet – kod är lag.

Kent Persson utmanar till bloggdebatt igen, och den här veckan är ämnet frihet. Det är ett ämne så brett att det är svårt att göra det rättvisa, och samtidigt så intressant att man inte kan låta bli att skriva om det. Speciellt viktigt blir ämnet ett valår som detta, då friheten som fråga har en tendens att glömmas bort.

Frihet från

Den kanske mest klassiska definitionen av frihet kallas det negativa frihetsbegreppet. I form av så kallad naturrätt förknippas det med giganter som John Locke, Thomas Hobbes och till och med Aristoteles. Det handlar om frihet från olika former av tvångsmedel. Det innebär inte nödvändigtvis hot mot liv och lem, utan kan även var saker som frihetsberövande, konfiskation av egendom eller intrång i den personliga integriteten. Gemensamt för alla tvångsmedel är att de begår våld på individen på ett eller annat sätt.

Kärnan för de negativa rättigheterna är att alla i grunden har beslutsrätten över sina liv: åsikter, livsval, livsstil, egendomar, kommunikation. Gränsen för friheten går endast vid att en persons göranden och låtanden inte får inkräkta på andra människors motsvarande frihet. Jag är till exempel fri att följa vilken religion jag vill, men inte att försöka tvinga dig att följa samma som mig. Jag är fri att tycka att tycka alla med grön slips är idioter, men jag är inte fri att ta en sax och klippa av folks gröna slipsar. Det handlar om principen att leva och låta leva, om tolerans och respekt.

Frihet till

På andra sidan skranket i de frihetliga definitionerna finns de positiva rättigheterna. De förknippas med filosofer som till exempel Friedrich Hegel och Karl Marx. Positiva rättigheter är till exempel rätten att vandra fritt i skog och mark, att få gå i skolan, att ha någonstans att bo eller i extremare fall att inte svälta. Kärnan i de positiva rättigheterna är en tanke om att personlig misär i praktiken är en slags tvångsmedel. Eller så kan man säga att man utan möjlighet att fylla basbehoven, inte har möjlighet att välja fritt.

I och med detta, menar de som propagerar för de positiva rättigheterna, så kan man inte prata om frihet om inte alla har möjlighet att i praktiken utnyttja sina friheter. Alltså räcker det inte, enligt denna syn, med att vi avstår från att lägga oss i folks göranden och låtanden. Istället måste vi aktivt se till att alla kan fylla sina basbehov, så att alla har möjlighet att vara fria. Vill man, så kan man associera med Maslows behovstrappa, som i och för sig har fått mycket kritik, men som trots det är en inflytelserik modell i försöken att förklara motivation:

Maslows behovstrappa

Pengar är alltings mått?

Det ligger i de negativa rättigheternas natur att man inte ser med blida ögon på en förväxt och klåfingrig offentlig makt och byråkrati. Man poängterar det egna ansvaret, vilket utan moderation naturligtvis kan leda till att den som är oförmögen att ta ett sådant ansvar går under i misär.

De positiva rättigheterna kräver å andra sidan en stark stat. Samhällets ansvar för medborgarnas behov innebär en större samhällelig inblandning i medborgarnas liv. Följden av detta riskerar bli ett minskat personligt ansvarstagande som kan försätta människor i omfattande beroendeställningar. Det är också så att den stora staten gör sig beroende av tvångsmedel för att upprätthålla sitt inflytande över medborgarnas liv. Gränsen mellan att ha förutsättningar att utnyttja sin frihet och att det inte längre finns någon frihet att utnyttja suddas ut.

Friheten riskerar att reduceras till ekonomi, frågan om frihet reduceras till frågor om kronor och ören. Det är inte konstigt att det blir så, men det innebär inte att det är rätt. Friheten har naturligtvis ekonomiska aspekter, och ekonomi kan påverka frihet, men frihet handlar inte bara om pengar.

Om friheten

Grunden för frihet är rätten att själv bestämma, och förutsättningarna att kunna göra det. En allomfattande stat med långa fingrar in i våra liv innebär mindre frihet, men ekonomin är inte den viktigaste aspekten här, utan den viktigaste aspekten är snarare de långa fingrarna.

Det går naturligtvis inte att bortse från pengar. Det går att konstatera att om du lever i total ekonomisk misär har du liten handlingsfrihet, men om du inte får styra din ekonomiska tillvaro mer än marginellt så är även då din frihet urholkad.

Pengar blandas även in i sådana fenomen som att den skatt vi betalar inte ens anses vara våra pengar innan de är betalda. Underlåter staten att kräva in pengarna, ser många det som att staten blivit bestulen. Det är en farlig hållning som luckrar upp insikten om att den som spenderar verkar i förtroende från den som betalar och att den gemensamma skattekassan är summan av alla medborgares enskilda bidrag.

Viktigare än pengarna är dock följderna. När insikten om att man verkar i förtroende blir alltmer uppluckrad och det offentliga blir en entitet närmast separerad från medborgarna — då kan det offentliga få för sig att de besitter större visdom om hur medborgarna bör leva än medborgarna själva. Felet med dagens etablerade politik är att den gång på gång reducerar frihetsfrågan till vem som håller i plånboken, vad plånboken innehåller och vad du kan köpa för pengarna. Det är en syn på friheten som kanske passade under arton- och tidigt nittonhundratal, men det går verkligen att fråga sig om den synen fortfarande är rimlig?

Frihet är trots allt inte i grund och botten hur många varianter på flingor man har att välja på i affären, det blir en nonsenshistoria, en bagatell. Friheten ligger i att själv kunna skapa sina egna åsikter, uttrycka dem, propagera för dem och försöka övertyga andra, utan att befinna sig i beroendeställning mot de man propagerar mot. Friheten ligger i att själv kunna fatta sina egna val och leva med dessa. Frihet är att kunna fatta dåliga val, utan att samhället gett sina myndigheter mandatet att agera moralövervakare – oavsett om det handlar om att vika ut sig på bild, knulla mot betalning, supa hela natten, slagga bland kanylerna i en knarkarkvart eller spendera hela lönen på poker.

Att vara friheten vuxen

Vi skyddar våra barn mot konsekvenserna av deras dumheter, men någon gång slutar vi vara barn och då kanske vi skall sluta behandlas som barn. När den offentliga makten ser oss som barn, så kan den ta sig rätten att övervaka oss, moralisera över våra val, nonchalera våra åsikter och glömma att dess representanter sitter där de sitter i kraft av det förtroende vi gett dem och inget annat.

I det sammanhanget är RUT, ROT, eller RÅTT-avdrag en fullkomligt ointressant fråga. Det enda intressanta i frågan är hur vi än en gång ser våra pengar som statens, och moraliserar över effekterna av att staten inte konfiskerar lika mycket. Inte heller partiledares väskor eller valsamarbetens namn/varumärke borde egentligen tillhöra de viktiga dagsaktuella frågorna. Långt mer intressant är den makt staten ger sig själva. Vi ser politiker som vill drogtesta barn utan föräldrarnas vetskap eller förbjuda hemskolning. Sätter du dig emot avliberaliseringen blir du misstänkliggjord och överkörd, utsatt för kreativt nyspråk och om inte annat nonchalerad.

Visst blir vi allt rikare, men frihet går inte att köpa för pengar. Ekonomiska framsteg i all ära, men ur en frihetlig synvinkel känns det som vi fortfarande bär medeltidens arv alltför nära våra bröst, i folksjälen lever fortfarande skampålen, spöstraffet och brännmärkningarna kvar.

Vi har så till den milda grad köpt idén om de positiva rättigheterna, att vi glömmer bort den frihet och den rätt dessa skulle ge folk kraft och möjlighet att utnyttja. Rätten att vara en vuxen medborgare med de friheter och det ansvar detta innebär hotas. Emancipation måste till slut strykas ur Svenska Akademiens Ordlista.

I denna sköna nya värld råder statens rättigheter och friheter,  personlig frihet och medborgerliga rättigheterna ses i detta samhälle mest som obekväma hinder i arbetet.

Det borde vara en kraft att lyssna på, när femtiotusen kreativa människor bildar förening och ger sig in i debatten om upphovsrätten. Föreningen Kulturskaparna säger sig själva ge en röst i debatten åt de människor som skapar en stor del av det material som sprids via internet. Tyvärr tillför deras första trevande försök absolut ingenting till debatten, en debatt de tycks ha missat hela omfattningen och utvecklingen av.

Det är ytterst få som på allvar ifrågasätter hela upphovsrätten som sådan, det är en missuppfattning som mer och mer börjar se ut som en svårt misshandlad halmgubbe. Det som snarare debatteras är hur upphovsrätten bör se ut: skillnaden mellan de ideella och de ekonomiska aspekterna, upphovsrättens längd, upphovsrättens automatik, den alltmer utarmade kulturella allmänningen, fair use, alternativa licenser, drm och alla de lagar och regler som med mer eller mindre stort misslyckande försöker upprätthålla en upphovsrättsmodell som inte längre stämmer överens med sin samtid.

I den mån upphovsrätten som sådan ifrågasätts, har det så gott som alltid att göra med att den tillåts övertrumfa andra rättigheter som av många ses som långt mer grundläggande. Om det inte är ett spel för gallerierna tycks även Kulturskaparnas debattörer förstå något av detta dilemma:

Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.

I och för sig är detta uttalande så fullt med förbehåll att väldigt lite substans lämnas kvar. Vad är en ”ensidig” satsning på kontroller till exempel? Och vad är enligt debattörerna skillnaden mellan något som kan ”uppfattas” vara integritetskränkande och något som faktiskt är det? Det är en språkdräkt som inte riktigt gör att man känner att debattörerna tar frågan på allvar. Mycket riktigt vänder man på klacken något senare i samma artikel:

Men den hotande faran är att internetmarknadens kommersiella aktörer agerar långsamt och kortsiktigt. Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.

Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät. De duckar för frågan och lägger ansvaret för problemen i knäet på sina kunder. Därigenom riskerar bredbandsleverantörerna på allvar konsumenternas framtida tillgång till ett rikare och bättre kulturutbud på internet.

Detta kan inte tolkas på något annat sätt än att Kulturskaparnas debattörer vill att bredbandsleverantörerna skall övervaka innehållet i sina kunders kommunikation. Det är inte bara en åtgärd som kan uppfattas som integritetskränkande, det är en direkt, verkligt och konkret integritetsfientlig handling. Problemet ligger inte heller hos bredbandsleverantörerna, utan i den totala dövhet inför den nya marknaden som uppvisas gång på gång. Det visar dessutom på en rörighet som kan tolkas som antingen okunskap eller dimridåer beroende på hur snäll man är.

WAR IS PEACE, FREEDOM IS SLAVERY, IGNORANCE IS STRENGTH

Skulle kulturskaparna acceptera att posten ålades att kontrollera att paketen som levereras inte innehåller kopierade böcker, kompendium, hembrända CD-skivor eller annat upphovsrättsskyddat material? Tror inte det, eller hur? Alla dessa kreativa människor förstår nog att i ett sådant klimat av kontroll, så kommer snart det fria ordet att tryckas ner dels av självcensur och dels av krafter som inte riktigt vill förstå var gränserna för den personliga integriteten egentligen bör gå. Det är inte ens en metafor eller liknelse, för jag menar att den enda skillnaden mellan situation ett och två är att den ena handlar om nollor och ettor — och den andra om fysiskt berörbara överföringar.

Det är bara att konstatera att de som lever på upphovsrätten tagits på sängen, trots att de haft tio år på sig att fundera över hur framtiden kan komma att se ut. Inte inom något annat område i samhället är de stora aktörerna så långt efter i utvecklingen jämfört med sina användare. Till och med de statliga myndigheterna, dessa underverk av byråkratisk fyrkantighet har idag bättre service i förhållande till sina behov än musik-, film- och bokförlag.

Jag menar att Föreningen Kulturskaparnas största problem är att de har ett par ”älsklingar” de inte kan med att låta dö. Jag refererar naturligtvis till det anglosaxiska: ”kill your darlings”, det vill säga att inte bli så förtjust i en eller flera idéer att man fortsätter hävda dem långt efter att de förlorat sin relevans. Den ena av dessa älsklingar är att upphovsrätten är bra som den är, man måste bara hitta ett sätt att skydda den på internet. Den andra älsklingen är att det är någon annans ”fel” att det inte fungerar.

Skall Kulturskaparna kunna tillföra något nytt till debatten, måste de vara beredda att söka nya vägar och sluta försöka få in en fyrkantig bult i ett runt hål med hjälp av slägga och kofot. Detta sökande efter nya vägar begränsar sig för tillfället till försiktiga hyllningar av Spotify och Voddler.

Det är lite talande hur lite artisterna får av det som tjänster som Spotify och iTunes kammar in. Det är också talande att Voddler mer eller mindre brutit mot licensavtalen i GPL när de använde XBMC och inte tillhandahöll den kod som krävdes för att fylla licenskraven. Det är väldigt talande att Voddler funnit det nödvändigt att ta bättre betalt än många videouthyrare för mer populära filmer. Där en uppsjö av nya lösningar borde spira, finns idag bara ett par stycken — och det beror inte på idétorka.

Så kära ”kulturskapare”, ni har flera seriösa problem — och folks laglydighet är det absolut minsta av dem. Ni har genom de senaste hundra till hundrafemtio åren låtit era företrädare gapa och tugga i sig allt större rättigheter på den kulturella allmänningens bekostnad — men när man är glupsk, så slutar folk vilja ge en det man vill ha. Vill ni att upphovsrätten skall respekteras i framtiden, så är det dags att fundera på skillnaden mellan hur ni vill att den skall se ut och hur verkligheten tillåter att den ser ut. Det är dags att fundera på era egna behov och modeller i förhållande till era lyssnares, läsares och åskådares behov. Feber.se uttrycker det bra:

Problemet är inte att bredbandsbolagen måste sluta ducka om fildelningen. Problemet är pris, tillgänglighet och kvalitét. Kulturskaparna borde istället titta närmare på distributionsfönsterproblematiken vilket är det absolut största hindret för riktigt bra filmtjänster på nätet.

En film som kommer ut på marknaden ska ta till hänsyn till följande fönster: Bio, köp-DVD, hyr-DVD, TV, streaming (VOD) och nedladdning. Det är löjligt!

Jag tror att alla vill betala för film över internet om man kan få se den film man vill se, när man vill och i ett format som gör att man kan spela upp den var som helst. I dagsläget är det helt omöjligt.

Problemet är med andra ord inte era kunder, tekniken, piraterna eller bredbandsbolagen, problemet är faktiskt ni själva.

Om ni vågar släppa och låta nya modeller växa fram, om ni börjar erbjuda det folk förväntar sig till ett pris de tycker är rimligt, om ni slutar slå vakt om metoder att mjölka marknaden i flera steg, om ni slutar hindra folk från att använda den kultur de betalar för, om ni slutar göra er själva till offer och börjar se ert eget ansvar — då kommer problemen lösa sig själva. Eller för att föra tillbaka till tesen: genomskådar ni att upphovsrätten inte är bra som den är, och om ni slutar tro att det är någon annans fel, så kommer ni inse att bollen att hitta nya vägar ligger hos er själva.

Innan ni inser att det inte handlar om att få folk att ”förstå” upphovsrättens värde, utan att faktiskt leverera det värdet så är ni bara ytterligare en reaktionär röst som gör allt för att hindra ett positivt paradigmskifte. Sådana går det tyvärr fjorton på dussinet. Det vore mycket roligare att se er använda pengarna till att försöka skapa egna lösningar för kulturöverföring. Lösningar som ger kulturskaparna bra betalt i förhållande till de som existerar, samtidigt som de ger era kunder den frihet de förväntar sig och en prisbild som speglar förändringarna i distributionskostnader och folks betalningsvilja.

Borta skulle då vara sådant som Warner Brothers dumheter när de jagar musik på youtube, och inte sällan nonchalerar åtminstone andan i fair use. Borta skulle då vara behovet av en här av jurister som försöker samla bevis mot kreti och pleti för att dra dem till domstol. Borta skulle då vara de fantasistämningar på summor om tiotusentals, hundratusentals eller till och med miljontals kronor. Istället kanske vi alla skulle kunna omfamna utvecklingen och alla de möjligheter den ger.

För några veckor sen skrev HAX om att integritet skulle bli det stora grupparbetet valåret 2010.

Vi medborgare har ett tillfälle att ställa våra politiker till svars och att utkräva ansvar. Det är i de allmänna valen. Om de inte kan ge tillfredsställande svar, om de inte är beredda att ta ansvar för sina beslut, om de inte är beredda att återupprätta integriteten – då skall vi välja andra politiker!

Vi har helt enkelt en uppgift och det är att avkräva de sittande riksdagsledamöterna och de sju riksdagspartierna svar. Vad vilja de med integriteten?

Vi vill ha svar om FRA och IPRED. Vi vill ha svar om teledatalagring. Men framförallt vill vi ha svar om den politiska viljan. Den politiska viljan vad gäller frågor som angår svenska folkets privatliv. Den politiska viljan kring internets frihet. Den politiska viljan i informationspolitiken. Vi får inte låta oss nöja med dimridåer om ett fritt internet.

I det arbetet är Henrik Alexandersson eller HAX en nyckelperson. Trots att han idag sitter i Bryssel som assistent åt Christian Engström så fortsätter han att både dra fram viktig information och med stor tyngd kommentera händelserna här på hemmaplan. Han är en gigant när det kommer till kampen mot övervakningsstaten.

Även själva demokratin kommer i kläm. Om staten håller koll på vad du tycker, vad du säger, vilka du umgås med och på dina kommunikationer – då kommer många röster som annars skulle vara kritiska mot det ena eller andra att istället vara tysta. Det är liksom säkrast så. Detta kommer att strypa den fria debatten, opinionsbildningen, den politiska aktiviteten och viljan att opponera sig. På så sätt berövas demokratin sin själva livsluft.

Sverige fällt i EU-domstolen

Idag fick vi på Livbåten via just Hax veta att EU-domstolen fällt Sverige för att vi inte infört datalagringsdirektivet. Vi hade förbundit oss att införa en lag som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, en lag som skulle tvinga teleoperatörer och ISP:er att lagra alla data från våra telefonsamtal och annan elektronisk kommunikation. EU är nu irriterade för att det inte går snabbt nog att införa den.

Sverige har inte skjutit på att införa den här lagen för att våra politiker inte tror på den. De vill att staten ska veta vem vi talar med, när vi talar med dem och var vi då befinner oss. De förmodligen höga böterna för att trotsa EU och dröja med införandet har regeringen dragit på oss för att frågan är politiskt känslig. De vill helt enkelt inte få en integritetsdebatt på halsen så här nära valet. Piratpartiet kräver idag att regering och opposition berättar vad de vill med denna lagstiftning. De kan inte mörka längre.

Att det handlar om mörkning framstår som självklart när man läser utdrag ur debatten mellan Beatrice Ask och Tomas Bodström från Svensk juriststämma. Anne Ramberg frågar Justitieministern om orsaken till att direktivet inte är genomfört, är rädslan för en integritetsdebatt. Beatrice Ask försäkrar då att Sverige har goda argument för sin senfärdighet. Hon säger att det inte är en ko på isen. Idag har vi fått någon slags facit, för det tyckte uppenbarligen inte EU-domstolen. Frågan är alltså om ens svansen är på land.

Bodström är inte sen att säga emot Ask, men gör det inte för att han vill ha upp frågan på bordet. Även han vill helst mörka hela frågan. Tyvärr, får man säga, så finns inget eller litet hopp om att ett regeringsskifte skulle förbättra situationen. Visst har alliansen varit usla på att ta tillvara det som borde vara deras kärnvärden, men de avlöste en regering som gav upphov till begreppet bodströmsamhället. Rent krasst var det Bodström som var drivande i frågan i EU, det går till och med med fog att säga att han är en av arkitekterna bakom hela direktivet.

Det saknas alternativ

De som har satt sitt hopp till samarbetspartierna i den rödgröna röran, som enligt programförklaringar och stämmobeslut framstår som betydligt mer intresserade och engagerade i den personliga integriteten, har idag fått en påminnelse. Sverige behöver ett parti som prioriterar de här frågorna. För stämmobeslut och principer är inte vatten värda när det kommer till att ena ett regeringsalternativ. Vi såg det i FRA-debatten när det gällde främst Centern och idag har vi fått besked runt teledatalagring när det gäller Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Tji fick vi helt enkelt, de tycks vara fullt beredda på att rösta igenom teledatalagringen. Det betyder att vi kommer att vara det enda riksdagspartiet som är beredda att vägra lagstifta enligt EU:s direktiv, när vi kommit in i riksdagen den 19 september.

Just datalagringsdirektivet kommer när det omsätts till svensk lag var en av de farligaste som instiftas, därför att det innefattar såna enorma mängder data, och därför att det ger sådana enorma möjligheter till övervakning, syftesglidning och allmänt missbruk. Att ge staten tillgång till alla trafikdata att användas till gud vet vad är en öppen dörr in i storebrorssamhället.

Var och en för sig ser de lagar som kantat resan genom det senaste decenniet kanske inte så farliga ut för gemene man. Det är bara att det inte går att titta på dem var och en för sig. De är allihop en del av ett stort helt och odelbart, som påpekades i ett tidigare inlägg igår. Det är när man ser alla lagarna och regleringarna tillsammans som det blir riktigt otäckt. Det blir allt tydligare att vi befinner oss på ett sluttande plan, där varje åtgärd ses för sig själv som lösning på ett verkligt eller imaginärt problem.

Politiker, tjänstemän och utredare blir kära i sina egna lösningar, ser bara just det problem de försöker lösa. Ingen, vi säger ingen, gör ett allvarligt försök att se hela bilden och ta konsekvenserna av det de ser. De få tillfällen det ens kommenterats, så bagatelliseras det, som om det inte alls vore så farligt egentligen. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, sägs det. Vill man inte lyfta blicken för att se vart man är på väg, så skall man inte bli förvånad när man når resans slut.

Det stora grupparbetet

Det är dags att ta ett blad från Hax bok. Kloka män ska man lyda och Hax är en klok man. När han talar om det stora grupparbetet för integriteten valåret 2010 har han rätt. Vi är ensamma i den här kampen vi pirater, men det betyder inte att vi inte kan vinna den. Vi måste bara alla hjälpas åt. Vi ska inte låta någon glömma vad det är för politik de sju riksdagspartierna står för. Vi ska inte låta dem slippa frågor från oss, från media och från allmänheten om de lagar de infört och tänker införa på övervakningsområdet.

Vi har dock ett problem att lösa. Det finns ingen arena för att ifrågasätta helheten och ställa riksdagspolitikerna mot väggen. Varje gång vi får plats i debatten handlar det om en enskild fråga: det är FRA, eller IPRED, eller datalagring, eller någon annan övervaknings- och/eller integritetsfråga. Att då tala om helhetsperspektivet är inte alltid välkommet. Som när Oscar Swartz försökte på internetdagarna 2009 i en ordväxling med Beatrice Ask. När han ville bredda frågan fick han bara tillrättavisningar till svar. Det han frågade om hade tydligen inte med ämnet för dagen att göra.

Vi måste hitta ett sätt att tala om det samhälle vi är på väg mot. Att tala om ett samhälle med en övervakad och kuvad befolkning, som inte bara blivit berövad fildelning, nakenbilder och privatliv, utan en befolkning som förlorat känslan av att vara herrar över sitt eget liv.

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Anne Ramberg. Jag citerade henne om hur hon upplevt ett paradigmskifte där vi nu i terrorismens spår accepterar lagar som bara för ett decennium sedan skulle varit omöjliga. Vi är många som försöker förstå hur det gått till, eftersom inte ens terrorismen borde kunnat göra trenden så rumsren som den nu tycks vara.

Det har sagts att makt korrumperar och det ligger sanning i det påståendet. Det korrumperar eftersom makt får människor att känna sig viktigare än andra. Det korrumperar genom att makt ger törst efter mer makt. Det korrumperar genom att skapa frustration då den egna makten inte når alla områden. Allt detta är yrkesfaror, och potentiella yrkesskador för de som innehar makt — alla är inte förmögna att hålla fötterna på jorden, kämpa emot frestelsen och minnas demokratins grundläggande ideal.

Snuttifiering: När vi ser varje skärva för sig

Kanske är jag för cynisk, men jag tror att en inte oansenlig andel av de som nu sitter i riksdagen egentligen inte har där att göra. Det tycks helt enkelt krylla av politiker som inte ens reflekterar över sina egna förslags följder. Det är som om uppdraget skapar lockelsen att lägga sig i medborgarnas privatliv: Antingen genom att stifta lagar som sätter sig över medborgarnas rätt att styra över än den ena, än den andra aspekten av sina egna vuxna liv. Eller genom att skapa nya möjligheter till kontroll, eller skärpa upp gamla möjligheter bortom de gränser den ursprungliga lagstiftaren såg framför sig.

Någon, det vill säga vi, måste ställa våra politiker till svars. Inte bara för varje enskild vansinnighet, utan för helheten och den aningslösa blindhet som inte tillåter att de lyfter blicken och funderar på vart kursen bär. De måste konfronteras med vad de beslutat, som ett enda odelbart, eftersom lagens effekt är en och odelbar.

När man talar om missbruk av droger som till exempel alkohol, så är en av de lömskaste aspekterna att man sällan ser vägen utför branten. Varje handling på vägen tycks harmlös, eller i alla fall någorlunda bagatellartad, eller i alla fall inte så farlig, eller går att reda ut, eller någon annans fel egentligen, eller en olyckshändelse som går att förlåta och glömma — till dess det plötsligt står klart att man tappat kontrollen. Situationen är ”snuttifierad”, vilket betyder att varje steg bara är ett steg och att man aldrig vågat, eller förstått att lyfta blicken för att se vart man är på väg.

På samma sätt är det i politiken, där varje beslut och förslag för sig själv kan se harmlöst, eller i alla fall försvarligt, eller nödvändigt ut — men där man om man inte lyfter blicken aldrig ser vart skutan är på väg. Vi har skrikit om FRA, vi har gapat om IPRED, vi har morrat om datalagring, vi har bävat inför preventiv avlyssning, vi har ondgjort oss över missbruk av PKU-registret och vi har varit skräckslagna inför ett hemligt ACTA. Men våran ilska besvaras varje snuttifierad fråga för sig, för varje fråga går att behandla som om den var en isolerad företeelse. Det som sällan görs, men kanske måste, är att på ett lättförståeligt och överskådligt sätt sammanställa alla nya integritetskränkningar och tvinga fram en diskussion om dem som en enhetlig trend.

Då blir det svårare att som Bildt gjorde, påstå att FRA-frågan inte har med frågan om nätets frihet att göra. Det blir svårare för någon som Ask att påstå att IPRED är nödvändigt och inte så farligt. Det blir svårare att som några KD-blåbär föreslå att PKU-registret skall få användas av polisen. Bodström har inte längre mycket för att påstå att preventiv avlyssning är nödvändigt och bara skall drabba organiserad brottslighet. Det blir inte lika attraktivt att låta obekväma diskussioner vila ett valår. Det blir överhuvudtaget svårare att snuttifiera.

Snuttifieringen är som alla de goda föresatserna på vägen mot helvetet, det låter de korrumperade löpa amok, det låter oss bli dragna vid näsan. Men som med ett barn som bara tar en godisbit ur skålen, för att inte mamma och pappa skall märka, så kommer vi en dag att till vår fasa upptäcka att skålen är tom.

Carl Bildt har den senaste tiden ägnat sig åt att försvara friheten på nätet i en serie bloggposter och två debattartiklar på SvD brännpunkt.

Den senaste artikeln är en slutreplik i en debatt där han svarar på Rick Falkvinges debattartikel från i förra veckan. Falkvinge borde applådera initiativ för nätfriheten, skriver han och fortsätter:

Det är inte så lite förvånande att Piratpartiets ordförande (27/1) går till storms mot mig för att jag vill göra friheten på nätet också till en viktig fråga när det gäller arbetet för mänskliga rättigheter runt om i världen (21/1).

Jag skulle tro att de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet snarare applåderar.

Istället väljer Falkvinge att gå till attack mot mig på ett sätt som antyder att han tycker att Sverige är en brutal diktatur som förtrycker och förföljer sina invånare. Men så är inte fallet. Sverige är en öppen demokrati och en fungerande rättsstat. Och det är inte minst mot den bakgrunden som jag vill göra friheten på nätet som en del också av vår utrikespolitiska profil.

Jag har alltid haft den största respekt för Carl Bildt som politiker, som debattör och som människa. Därför har jag haft svårigheter att göra helt klart för mig vad han egentligen menar. Vad han vet eller tror sig veta som inte vi vet. Vad han vill åstadkomma som inte går att utläsa i alla dessa debattinlägg de senaste veckorna.

Klart är att han upplever nätets frihet som hotad. Det är vad han skriver och jag måste tro honom om att det är vad han menar. Hotet är tydligen utländskt och han vill samla de goda krafterna i världen för att försvara nätet mot detta hot. Vi ska rusta upp på nätet helt enkelt. Mobilisera ett västsamarbete mot den onda fienden. Man får anta att fienden är förtryckarstater som Kina eller Iran.

Jag kommer att tänka på Pär Lagerkvists dikt Nya Vapen:

Blott dåren tror det goda
ej fötts att resa svärd,
om ondskan än må bloda
och söla ner en värld.
Var viss! Om du ej värna
nu vill din tro i strid
skall ingen morgonstjärna
inviga en ny tid.

Men den skrevs under brinnande världskrig 1940, i en situation när krig var något som fördes mellan nationer och när det var lättare att se vem som tillhörde vilken sida.

Dagens krig förs bland annat i dataströmmar i trådar och radiosignaler runt jordklotet. Nationsgränserna är i det närmaste utsuddade och fienden är anonym och flyktig. I detta krig vill Carl Bildt att vi ska gå med. Han vill att vi ska applådera kriget som ska föras för nätets frihet.

Det är bara det att just nu så betyder den mobilisering, som den regering Carl Bildt sitter i har startat för detta krigs skull, att vapnen är riktade mot dig och mig. Det är inte bara fiendens datatrafik de lyssnar på och analyserar för att ge sitt bidrag i detta krig. Det är din och min.

Man brukar säga att sanningen är krigets första offer. Så även denna gång. För om Carl Bildt inte tappat bort sig i pragmatiskt statsmannaskap så vet han fortfarande det jag är säker på att han visste förr. Att ett krig där den egna befolkningen sätts i skottlinjen, det är inget rättfärdigt krig. Jag önskar att han kunde erkänna det. Då skulle vi kunna starta ett samtal om vad som behöver göras, vad som är proportionellt, vad som verkligen skulle kunna rädda nätets frihet.