Lördagen den 14 maj, strax efter klockan nio på kvällen kliver Johanna Sjödin in på tunnelbanestationen på Fridhemsplan i Stockholm. Hon och några vänner till henne hade tänkt åka och se lite brottning, något hon sett fram emot länge. Drygt sex timmar senare kliver hon ut från polisstationen på Mariatorget, där hon hållits ”LOB:ad” i fyllecell några timmar.

http://johannasjodin.se/2011/05/19/lob-har-blivit-ett-satt-att-straffa-buset/

Hon är inte nykter, men inte heller full, utan glad som folk är mest när de är på väg ut en lördagkväll. Hon gör dock ett misstag och det är att passera spärren utan giltig biljett — att försöka planka. Det är hennes synd och därför kommer hon få tillbringa den roliga brottningskvällen dels iförd handfängsel, dels på en brits i fyllecellen. Sekunder efter att hon passerat spärren flyttas hon nämligen handgripligen ut på gatan av tunnelbanans ordningsvakter, vilket strängt taget är mot deras instruktioner då det finns kontrollanter som sköter sådana saker. Lustigt nog kontrollerar de inte ens om hon har giltig biljett, utan förutsätter att hon plankar. Hade de utfört en kontroll hade de kunnat ta ut en avgift på 1200 kronor, men deras intresse inskränkte sig tydligen till att fysiskt markera att hon inte var önskvärd.

Hon gör faktiskt ett andra misstag också, i att hon feltolkar händelsen och tror att det skall räcka med att lösa biljett så är allt bra. Hon löser därför SMS-biljett, men den hinner hon aldrig visa upp för spärrvakten. På väg mot luckan tar nämligen ordningsvakterna tag i henne igen, drar in henne i vaktrummet på andra sidan spärren, trycker ner henne på golvet och förser henne med handfängsel.

Jag har personligen inte träffat Johanna, men de som gjort det refererar inte till henne som någon rysk brotterska med svällande biceps och aggressivt beteende. Hon försökte påpeka att hon hade giltig biljett, men fick veta att hon satt där hon satt i väntan på polisen för att ”hon inte kunde bete sig”. Med tanke på beteenden jag blivit vittne till på lokaltrafiken i Stockholm, så får man anta att vakterna ansåg att hon tuggade fradga och gjorde utfall mot alla i sin omgivning… Eller så fick de hjärnsläpp och bestämde sig för att en liten flicka som Johanna var ett bättre mål att statuera exempel med än en storväxt skinnskalle eller bandido/hells angelsknutte.

Min egen erfarenhet säger mig att den sortens vakt som bestämmer sig för att ”statuera exempel”, sällan väljer folk som kan försvara sig — och att ju mer försvarslöst offret är, desto drygare ordningsman. Nå exakt hur roade vakterna är av att hon missar sin brottning och allt sådant är saker som jag inte var där och kan uttala mig om. Hennes vänner som försöker få klart för sig vad som händer och få ut henne blir i alla fall hotade med batong, så det var nog lite väl mycket testosteron i tunnelbaneluften den kvällen. Noterbart var att hon bad att få ringa, vilket vakterna vägrade. De vägrade också att kontakta hennes sambo åt henne. Noterbart är också att vakterna vägrar att berätta vad de heter med orden ”annars kommer du skriva om detta…”, vilket någonstans visar att de visste att de var ute och reste och får mig att undra om de visste att hon var en namnkunnig bloggare? Om de visste det, så undrar jag hur korkad man får vara och om #gategate redan fallit ur ordningsmaktens minne?

En längre stund senare kommer i alla fall polisen till platsen och sakerna skulle därmed kunnat få en snabb lösning, eller?

Nä, de väljer att gå på tunnelbanevakternas story och någonstans, utan att någon nämnt den saken med en nysning innan, så handlar det om fylla och att hon inte kan ta hand om sig själv. Hon blir, trots att hon kan föra ett samtal med polisen, ställa frågor och dylikt sonika ivägkörd till polisstationen, där hon utan vare sig urin- eller blodprov blir processad och satt i fyllecell. Där sitter/ligger hon till strax efter klockan tre på natten, då hon blir släppt.

Hon har polisanmält händelsen, fått skadorna hon ådrog sig dokumenterade och allt sådant man kan göra för att få upprättelse.

Hon vidgår att hon försökte planka, vilket fått en del kommentatorer att gå i taket och mer eller mindre säga att hon får skylla sig själv. Men de kommentatorerna kan såvitt mig anbelangar hoppa upp och sätta sig och snurra på mitt utsträckta långfinger, för de verkar helt ha missat proportionalitetsprincipen och det lilla faktum att ingripanden inte får göras för att man känner för det. Tänker man släpa in någon i vaktrummet och sätta handfängsel på personen ifråga, så bör man ha goda skäl. Dessutom bör man kunna legitimera sig och inte dölja sig själv bakom brickans anonymitet. Skall man LOB:a någon, så bör man kunna visa att personen faktiskt är så onykter att det kan antas att personen är oförmögen att ta hand om sig själv. Om dessutom personens vänner står utanför och är oroliga, finns knappast någon anledning att omhänderta personen — då finns det ju någon som ”tar hand” om henne.

Idiotkommentatorerna missar också det lilla faktum att vi som privatpersoner är i ett enormt underläge gentemot ”rättvisan” i sådana här lägen. Eftersom vi står ensamma och utan utomstående vittnen mot flera vakter som kan stödja varandras berättelse, så hör det till undantagen att någon vakt ens får kritik för övervåld eller tveksamma ingripanden.

Slutligen tror många som råkar ut för sånt här att det inte är sant och reagerar därför starkt verbalt, vilket när ingen lyssnar ger upphov till känslor av total maktlöshet. Det betyder att tvärt emot vad som är praxis, där personen i princip aldrig får rätt ens om hon är blåslagen när hon kommer ut, så borde praxis vara att ordningsmakten skall ha ordentligt på fötterna innan de ingriper och att de skall ha stenhårda regler att följa.

Jag betvivlar att Johanna kommer få rätt. Särskilt med tanke på att inte ens filmbevisning i det tidigare #gategate räckte för att få rötäggen fockade.

Ändå gör hon helt rätt som anmäler och jag hoppas verkligen att historien rullas upp och gör någon skillnad.

Vi människor skulle kanske må bra av att vara telepatiska eller ännu bättre telempatiska. Skulle vi vara det, skulle vi alltid med säkerhet veta vad andra känner inför livets olika skumma situationer. Skulle vi vara det skulle många konstigheter i relationer, såväl fasta som tillfälliga, helt enkelt inte finnas.

Vore vi telempatiska, skulle vi uppleva den andres smärta eller glädje i situationen.

Skulle vi göra personen illa, skulle vi omedelbart veta det, skulle vi göra personen glad skulle vi veta det också. De flesta av oss skulle som rena narkomaner vilja göra andra glada för att få kicken i bekräftelsen den andres glädje förmedlar.

Vår emotionella dövhet kan aldrig helt kompenseras av de sinnen vi har tillgång till. Inte heller kan vår mentala blindhet någonsin ersättas av våra spekulationer i hur någon annan tänker och tycker.

Det enda verktyg vi har som i bästa fall kan vara otvetydigt är språket. Och språket är bara otvetydigt när det används utan omsvep, utan förbehåll eller skam — inte för att skada, blidka, lirka eller manipulera, utan för att kommunicera.

Lisa Magnusson publicerade igår måndag en av sina mer intelligenta krönikor, en av de där hon blixtrar till och visar oss varför hon är rätt person på rätt plats, om än inte så länge till tycks det. Hon pratar om gränser som passeras, om gråzoner, om rädslan att säga ifrån och rädslan att det inte skall hjälpa utan att den andre skall förvandlas från någon som är jobbig till ett rent psykopatmonster. Hon pratar om våldtäkten som begreppet som börjat sakna innebörd, om hur hon själv utsatts och hur hon själv då och då gått över gränsen.

Vi människor är inte bättre än att vi gör fel ibland. Då och då är vi skitstövlar. Sällan för att vi faktiskt vill skada någon, utan oftare för att vi med våra begränsningar inte mäktar med att bete oss bättre.

De flesta av oss har någon gång limmat på någon trots att vi nog egentligen vetat att personen inte är intresserad. Rätt patetiskt egentligen att hoppas och gå på trots att man vet att det är kört. Ganska patetiskt att inte bryta fast man vet att man gör sig själv till en pest. De flesta av oss har även inträtt i gränslandet sexuellt någon gång, inte genom misshandelsvåldtäkt eller fysiska hot och utpressning — utan genom emotionell utpressning, eller genom att tjata, kladda eller ta för givet när intet bör för givet tas.

Trots att vi är så veka och skröpliga, ibland så okänsliga, oempatiska och envist korkade, så är det få av oss som inte skulle acceptera ett rent och klart nej. I brist på tankeläsning, i brist på telempatisk överföring, så är det bara språket som återstår. Det kommer inte att göra oss felfria, det kommer inte att stoppa tillbaka kycklingen i ägget — men så länge som vi fortfarande vill kunna se oss i spegeln utan att gömma vad vi gjort för oss själva, så får det oss att skärpa oss och backa ur våra korkade beteenden.

Även när vi gör dumheter vill vi sällan rent faktiskt skada någon, vi vet helt enkelt inte bättre och låter vår blindhet och våra behov konspirera mot vårt bättre vetande. Så kommer den sexuellt frustrerade sambon att försöka få till det med sin partner, även när partnern tycker att hon/han använder alla till buds stående medel för att visa att han/hon inte är intresserad just då — alla medel utom språket.

Till slut går det inte längre och då förvandlas språket till en piska när man bryskt avvisar den kärlekstörstande som ett slemmo som är översexat och äckligt. Ibland använder man inte piskan och den ersätts av tårar som förmedlar det man inte mäktar säga med ord. Har man tur och den man delar tillvaron med är vaken nog, så är de lika effektiva — men om orden var en piska, så blir tårarna en syra som fräter på bådas självbild och självrespekt.

Vi måste återta språket. Vi måste lära oss att sätta ord på det vi upplever. Nog kan vi prata om det som hänt, men kan vi inte kommunicera med den det berör när det berör den personen, så blir orden bara ord. Då skapar vi förövare och offer där vare sig förövare eller offer borde finnas.

Jag har medvetet skrivit detta könsneutralt, eftersom alla övergrepp inte är manliga och alla förgripna inte är kvinnor. Vi män skojar ofta om att kvinnor tycks tro att vi kan läsa tankar, men samtidigt är vi inte alltid värst verbala med vad vi känner själva. Särskilt när det rör sexualiteten, så blir vår gemensamma oförmåga en källa till smärta. Vår oförmåga att kommunicera skapar krumbukter, sårade känslor, förtvivlan, övergrepp, skam, skuld och ett avvisande av ömhet även när det bara var sexet man inte ville. Båda könen är experter på att använda språket som vapen, men vi är väldigt dåliga på att använda språket för skydd, förståelse och försoning.

Nu skall jag berätta en liten historia ur det verkliga livet. Det är en historia som klart anspelar på tittförbudslagförslaget och dess inneboende huvudlöshet.

Ur en fjortonårig pojkes liv.

En vacker dag på vårkanten följde jag med en flicka hem. Jag var nog rätt intresserad av henne egentligen, men även om hon var ganska flörtig så var hon knappast intresserad av mig.

Trots det var vi ganska bra vänner, och hennes hem var en naturlig plats att gå till när rastlösheten slog till på lördagseftermiddagen. En fjortonåring känner sig inte alltid så hemma med sina föräldrar och syskon — att besöka en vacker flicka är bra mycket mer spännande.

Den här dagen var som många andra. Vi drack en kopp te, snackade lite och sånt som fjortonåringar gör. Jag satt och läste en tidning i hennes rum medan hon tog en dusch, hon duschade jämt när jag var på besök — kanske var det lite spännande att komma tillbaka till rummet där en killkompis väntade endast iförd en lite för kort handduk? Det stimulerade i alla fall mina hormoner, så jag klagade inte.

Det som skiljde den här dagen från andra dagar var att hennes annars rätt frånvarande föräldrar dök upp, och att filmvisning proklamerades. Det var inte någon DVD som stoppades i apparaten på den tiden, utan äkta klassisk smalfilm. Pappan hade en riktig och ganska bra filmkamera som hängde med på semestrar och andra upptåg.

Intet ont anandes gick jag och satte mig i det nedsläckta rummet bredvid den söta tjejkompisen. Filmen gick igång och visade deras semester, så långt inga överraskningar. Av artighet visade jag intresse för filmen och frågade om semestern.

genans

Nästa andetag fastnade i halsen.

Filmen hade bytt scen, och nu visades bilder från segelbåten… Väldigt nakna bilder!

Så där satt jag, bredvid en nu lätt rodnande supersöt tjej, samtidigt som jag såg henne spatsera på filmen i all hennes ursprungliga härlighet. Till råga på ”eländet”, så hade hennes pappa väldigt roligt åt min pinsamma belägenhet. Inte för att han uttryckligen sa något, lite mer subtil än så var han, men det framgick ändå av kommentarerna han kom med att han förstod min något trånga belägenhet. Dessutom tycktes han förutsätta att vi var ett par.

Det var ingen hejd på den visuella stimulansen, för det fanns ingen blygsel framför kameran. Det gjordes inga försök att skyla sig, knipa med benen eller på annat sätt göra filmen mer sedesam. Samtidigt var det enda sexuella i sammanhanget hennes rodnad, min belägenhet och pappans lite syrliga kommentarer — själva filmen som sådan visade helt enkelt en familj som badade från en segelbåt.

Första vackra dan i maj: Spotify

För ett drygt decennium sedan, fick jag en livslektion det tog ett par år att smälta. Fram till dess hade jag nog varit väl naiv om hur Sverige fungerade egentligen.

Jag var då offentliganställd med arbetskamrater jag uppskattade och fortfarande anser överlag försökte bete sig schysst och hade hjärtat på rätta stället. I mitt jobb träffade jag många olika människor som drabbats av krisens nittiotal, och försökte hjälpa till så gott jag kunde.

Jag träffade en del som utan vidare kan ses som rättshaverister. Med det menar jag människor som inte ser sin egen del i den situation de befinner sig i, utan agerar ut mot alla de upplever som auktoritetspersoner utifrån någon slags övertygelse om att de blir negativt särbehandlade eller på annat sätt förtryckta. Framför allt minns jag en person väldigt tydligt, eftersom den personen lyckade få en ung tjej jag var arbetsledare för att vägra gå in och göra sitt jobb. Hon kom bokstavligen till mig i tårar, eftersom killen ifråga angrep henne personligen när hon inget annat gjort än det bästa hon kunde.

Nå jag skall inte gå in djupare i vem det var frågan om, eftersom det väldigt lätt kan bli så mycket information att någon pekas ut personligen. Vilket faktiskt indirekt har att göra med varför jag skriver det här.

Att man är paranoid betyder inte att man har fel

Det var nämligen så att det snabbt drogs samman en liten ”pow-wow” för att hantera den akuta krissituationen — gott så.
Under detta minimöte, satt en person med som var auktoriserad att titta i diverse databaser för att få bakgrundsinformation om vårt ”problembarn” — gott så också.

Det som däremot inte var gott, var att den här personen med auktoritet att se sekretessbelagt material var lite väl ovarsam med vad han hittade. Strängt taget var det bara en eller två andra på hela vår avdelning som hade tillgång till samma material, och ingen annan hade rätt att få ta del av detta material. Det är naturligtvis en avvägningsfråga, viss generell information kunde vara nödvändig för att vi skulle kunna göra vårt jobb — men överlag skulle det vara vattentäta skott mellan oss och den informationen.

Så blev det nu inte, eftersom personen som hade tillgång till informationen var lite väl lösmynt. Inte bara lösmynt heller, eftersom han direkt vände skärmen mot mig och flera andra och visade oss detaljer vi inte hade rätt att se. Illa nog när han vände den mot mig som arbetsledare, värre när det fanns ett halvdussin andra i rummet — några av dem utan någon som helst direktkontakt med personen i fråga. Behöver jag säga att det spekulerades en del om vårt problembarn på kafferaster och i rökrum efter det?

Själv upplevde jag hela situationen som olustig, men ”drabbades” inte av insikten direkt. Troligen därför att jag var mer direkt inbegripen i att faktiskt försöka hantera det direkta problemet. Däremot började det krypa i mig när jag första gången hörde om det hela i fikarummet, där hade det inte att göra. En sak jag insåg, till skillnad från många andra, var att jag själv inte är guds bästa barn och att det i ett annat sammanhang i en verklighet med lite andra förutsättningar kunnat vara mig det spekulerades om.

Inte konspiration snarare nonchalans

För att nu komma till någon slags poäng, så var det ingen i sammanhanget som egentligen var konspirativ, elak, ond eller på något sätt ville sätta sig på någon annan. De flesta var mycket samvetsgranna och försökte följa lagar och regler så gott det gick. Trots det, och trots en del samtal med chefer om det hela, trots chefernas upprördhet att reglerna tänjts på det sättet – för att inte säga nonchalerats helt – så hände absolut ingenting. Personen som så totalt nonchalerat en annan människas integritet fick inte ens en smäll över fingrarna.

För mig tog det lite tid att smälta och dra växlar på händelsen. Det som så småningom växte fram var en känsla av att det var som en bild av det svenska samhället. Jag mindes plötslig andra situationer med parallellt innehåll, även om dessa inte varit lika tydliga. Jag såg plötsligt mönster som jag tidigare bara varit vagt medveten om.

Det är inte så att någon sitter som en ond konspiratör i någon dålig agentfilm och smider planer på att överta landet. Inte heller önskar sig någon majoritet, eller ens större minoritet, av samhällets funktionärer att få gotta sig i makten över sina medmänniskor, titta över axeln in i deras privatliv, eller på något annat sätt göra det vi förknippar med polisstaten eller diktaturen. Likväl trampas det friskt på människors integritet, självständighet och friheter, helt enkelt för att vi byggt upp system som tillåter detta. Vi har överlämnat våra liv i farbror statens händer, vi har överlämnat våra beslut till auktoriteter, i landet lagom är det fult att vara kritisk eller misstänksam mot myndigheter och beslutsfattare – då är man rättshaverist – som om önskan att få vara ifred och fatta sina egna beslut vore något sjukligt.

Systemfel

Det genomsyrar hela vårat samhälle. Vi har en grundlag som i praktiken är vackra ord på papper, där fram till alldeles nyligen domstolarna knappt ens kunde ifrågasätta nya lagar utifrån grundlagens ram — och där gudarna vet om det kommer ske ens när det så kallade uppenbarhetsrekvisitet nu är borttaget.

Detta i ett samhälle där alldeles för många tyckare och lagstiftare tycks vara blinda inför skillnaden mellan nödvändiga lagar som gör att vi kan leva tillsammans, och rent moralistiska lagar där man försöker styra människors beteende oavsett om det skadar någon annan eller inte. Lagstiftare skall inte försöka styra hur människor väljer att leva sina liv, även om de kan — det är ett övergrepp på våra tankar, åsikter och önskningar.

Vi har också ett samhälle där egennyttan påverkar beslutsfattandet, ofta i det närmaste på grund av naiv dumhet, men inte desto mindre farligt. Det är korruption, även om de korrumperade inte alltid är medvetna om att de är korrupta.

Vi har ett samhälle där alldeles för många har tillgång till alldeles för detaljerad och känslig information om individerna. Vi har ett samhälle där individer utan vidare kan hamna i situationer gentemot myndigheter där man mot rättstraditionerna måste bevisa sin oskuld för att komma av kroken. Vi har en kollegialitet som gör att den som trots allt bryter mot lagar och regler gör det utan risk, så länge personen gör det från en position av auktoritet.

Det är inte diktatur, det är inte ens en polisstat – i alla fall inte ännu – men är det verkligen det vi räknar som frihet och demokrati. Det kanske snarare är det som HAX kallar demokratur.

Eller kanske är det helt enkelt repressiv demokrati…