Pissbrott och pissbevis

Ola Lindholm sitter på pottkanten på grund av ett pissprov han tvingats lämna till polisen. Provet kom tillbaka med positivt resultat för bensoylekgonin, en så kallad metabolit av kokain, det vill säga ett av de ämnen som blir resultatet av att kokain bryts ner av kroppen.

montageI klassisk tabloidanda var Expressen snabb med att publicera namn och bild i en artikel där det framstod som att det redan var klart att Ola är skyldig. Hela anslaget i pressen har sedan dess varit att Ola blånekar trots att han egentligen är överbevisad. Jag funderade på att skriva en rad om det för ett par dagar sedan, men kände att jag först måste samla tankarna.

Nu vill jag sälla mig till Deep Edition och Scaber Nestor, med flera på Olas sida. Som jag ser det hela så är det här helt och hållet ett resultat av att det i Sverige  inte bara är straffbart att inneha narkotika, utan även att bruka det. I praktiken betyder det att man kan tvingas till pissprov när som helst och i vilken situation som helst, utan annan motivation än att polisen ”tycker det ser ut som” att man använt narkotika. Vi fick se vilka absurda konsekvenser den polisiära makten kan få när #gategate var på tapeten. Vi kan i det här fallet också se hur absurt det hela blir när Ola Lindholm först kroppsvisiteras på öppen gata och sedan får lämna pissprov med gylfen neddragen inför förbipasserande människor i en anonym trapp utanför sportarenan. Är det då i praktiken förbjudet att vara muntorr, ha röda ögon, vara nervös eller lite stissig?

Det är oerhört kränkande och jag är förvånad över att så många journalister och debattörer reagerar på skandalen att ett prov visat positivt för en restsubstans snarare än det skandalösa i polisens beteende. Även om man anser att det är fullständigt riktigt att själva bruket av narkotiska preparat skall vara förbjudet, så bör det finnas en viss återhållsamhet. Antingen var Ola Lindholm så uppenbart påverkad att han skulle tagits med till stationen och absolut inte på några villkor tillåtits ta sin bil från platsen, eller så bör polisen hålla sig för goda för att förnedra en person på offentlig plats.

Det polisen gör i det här fallet är att nonchalera Ola Lindholms kroppsliga integritet och då bör man ha på fötterna. Hur skulle rubrikerna sett ut om provet kommit tillbaka negativt och Ola själv påpekat saken för pressen? Istället är det med all högönsklig tydlighet så att någon hos polisen gjort sig en hacka på att sälja skandalen till Expressen. Vi lever i skandallogikens tidevarv, där ingenting är intressantare än om någon kändis gör bort sig — substans eller inte.

  • Finns det situationer och sammanhang som gör att han kan fått i sig det påstådda kokainet utan att själv velat ta det? Självklart finns det det!
  • Finns det en osäkerhetsfaktor i den här typen av drogtester? Självklart finns det det, troligen större än folk i gemen förstår!
  • Görs det misstag? Jupp!

Ponera för ett ögonblick att Ola är precisoskyldig som han själv skriver på en för syftet nystartad blogg?

I så fall kan Sveriges pisslagar ha förstört en oskyldig människas karriär.
I så fall får vi än en gång se hur kraven på bevis och relevans far ut genom fönstret när PR-maskinerna slår till, när till och med SVT – svensk public service – hugger huvudet av en duktig yrkesman hellre än att riskera kritik från en eller annan moralfjant.
Om rätten till slut dömer Ola mot hans nekande, vilket jag tycker skulle vara svagt, så kan det vara det sista vi ser av honom som barnens favorit. För det är precis vad han är — barnens favorit.

Jag må tycka att Ola någon gång uttalat sig väl svepande i frågor han inte riktigt tycks ha satt sig in i, men helt klart är att han är vansinnigt duktig på det han gör. Jag skulle tycka det var tråkigt om han blev ytterligare ett offer på den bristande pressetikens, moralpanikens och den bristande rättssäkerhetens altare.

Uppdatering: Emma gästbloggar hos Anna och sätter fingret rakt på som vanligt.

Uppdatering 2: En länk till en artikel i American Journal of Ophtalmology, som ger ett visst belägg för att Ola talar sanning.

Vårt rättssystem är i behov av reform

Julian Assange, WikiLeaks grundare har nu häktats i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande. Häktningen innebär en internationell efterlysning, vilket torde passa ett antal stater som hand i handske, då de inget hellre skulle vilja än att få ett lagligt skäl att plocka honom.

Skälet till häktningen är enligt åklagaren att få till ett förhör. Det ter sig smått absurt, då Assange själv har uttryckt förvåning att han inte förhörts långt tidigare.

Assange har faktiskt själv föreslagit att låta sig förhöras antingen på ambassad och/eller via videolänk. Dessa erbjudanden har summariskt förkastats utan att något skäl angetts. Förslag om lämpliga datum för förhör har också förkastats av olika skäl, inget av dessa skäl har med Assange själv att göra. Framför allt tycks inga verkliga försök att faktiskt komma överens med Assange och helt vänligt be honom inställa sig till förhör i Sverige ha gjorts.

Istället går man på häktning, som om Assange skulle ha flytt rättvisan. Man pratar faktiskt om flyktrisk, vilket just i fallet Assange blir lite lustigt då han knappast är osynlig eller visat några tecken på att vilja fly. Innan Assange lämnade landet i september, så kontrollerade hans advokat att inga hinder förelåg. Det vill säga att det inte existerade något reseförbud eller några hindrande tvångsåtgärder. Det fanns inga sådana hinder då, varför Assange reste för att sköta sina internationella åtaganden. Vid tillfället hade han hållit sig kvar i Sverige längre än planerat i förhoppningen att kunna förhöras och snabbt reda ut vad han ansåg vara rena dumheterna.

Ett otroligt hattande fram och tillbaka

Fallet Assange är överhuvudtaget rätt märkligt. Det är faktiskt möjligt att det skett något som i någon bemärkelse är brottsligt, det kan jag egentligen inte uttala mig om. Det skall man överhuvudtaget vara försiktig med. Det är dock smått fantastiskt att fallet hoppat fram och tillbaka som en jojo.

I förstaläget har en jouråklagare anhållit Assange i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och/eller sexuellt ofredande. Beslutet fattades utan att Assange själv kontaktats eller hörts. Jouråklagaren har dessutom klantat sig rejält och bekräftat för pressen att Assange var anhållen, vilket drog igång en mediacirkus innan ens Assange själv var medveten om anmälan.

Inom ett par dygn drogs anhållandet och våldtäktsutredningen tillbaka, efter att chefsåklagare Eva Finné tittat på anmälan.

Fallet har sedan öppnats igen, den här gången av överåklagaren Marianne Ny som anser att man inte ”vänt på alla stenar i fallet” och att det finns ”anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har begåtts”. Borgström som är målsägandebiträde till de två kvinnorna blev jättenöjd med vad han upplevde som en skärpning av den ursprungliga brottsrubriceringen.

Åklagarna har lekt tripp trapp trull. Under hela den leken har en sak lyst med sin frånvaro: Bevisningen, där åklagaren i och för sig påstår att sådan information som är brukligt att dela i sådana här fall getts till Assange och hans försvarare. Om så är fallet bör man nog fråga sig hur svenska regler egentligen ser ut, för det är ett ganska rejält underbetyg när försvararna påstår att det är omöjligt att bemöta anklagelserna på grund av informationsbrist. Den bristen har tydligen varit så grav att det är en nyhet för försvarsadvokaterna att en anhållan gjordes redan i slutet av september…

När nu en internationell efterlysning går ut efter häktningen, medan ett överklagande redan ligger på hovrättens bord, så får överåklagare Marianne Ny med rätta en del ganska giftig kritik. Den kritiken slår hon ifrån sig på samma sätt som kritiken om bevisningen, med att hon följer normala svenska rutiner för sexualbrottsärenden. Om det stämmer, så finns en del att göra här, minst sagt.

Det tycks nu faktiskt som om hovrätten inte är lika pigg på häktningen som tingsrätten var, men det återstår att se.

Fallet ter sig alltmer som en rättslig cirkus där alla domptörerna har sina piskor att klatscha med. Sexualbrott har i Sverige en slags rättslig särställning som innebär att sådana grundläggande saker som proportionalitet, rimlighet, hänsyn och logik blir överkurs. Det är det prima exemplet på hur saker urartar när det går politik i rättsliga frågor. Hade Assange blivit anklagad för något annat än just sexualbrott, så hade historien vid det här laget med all sannolikhet varit överstånden.

Den svenska rättsstatens reformbehov

Svenskt rättsväsende tycks ha ett behov av att lyfta sig i håret en aning. Dels har vi politiskt tillsatta lekmannadomare på tingrättsnivå. Dessa tycks ha lite svårt med bevisbedömning och juridiska bedömningar i allmänhet. Dels tycks politisk agenda ha fått leta sig in i åklagarväsendet. Överhuvudtaget tycks vårt rättsväsende bli alltmer politiserat. Idealet är annars att rättsväsende och politik har vattentäta skott mellan sig. Rättsväsendet och dess bedömningar är och bör vara en noggrant sammanhållen och logisk enhet. I annat fall kommer snabbt centrala värden att gå till spillo.

De saker som ligger i farozonen när politiken inkräktar är:

Rimlighetsbedömningar, där misstag får löjeväckande men allvarliga konsekvenser. I fallet Assange borde det varit rimligt att inte dra igång en mediacirkus, att försöka få kontakt istället för att anhålla, att göra en överenskommelse istället för att häkta — helt enkelt för att skadan för Assange i det fall han faktiskt inte blir åtalad eller dömd är så oproportionerligt stor. Även om han skulle avföras eller frias på alla punkter, så är redan skadan så stor att den knappt är överblickbar.

Juridiska eller politiska bedömningar? Vi bör kunna känna oss säkra på att slippa inflation i brottsrubriceringar, där vi just nu i fallet sexualbrott har ett så vitt våldtäktsbegrepp att det börjar förlora sin innebörd. Vi har som medborgare rätt att förvänta oss att vi skall bli behandlade utifrån lagens principer och metoder oavsett om ett mål är politiskt känsligt eller inte.  Det är en grundläggande skillnad mellan rättsväsendet i traditionellt totalitära stater och moderna demokratier — eller snarare, det bör vara en skillnad.

Förutsägbarhet, där vi bör kunna förvänta oss att olika typer av mål bedöms efter likartade principer, så att man kan förutse rutiner, informationstillgång, behandling etcetera. Det skall inte vara olika för olika kategorier brott, utan man skall kunna lita på att juridiska bedömningar är förutsägbara. I detta ligger också att man inte skall vara rättslös i vissa typer av mål, utan att man hela tiden skall kunna lita på att bli rimligt behandlad. Att till exempel bli häktad utan att få tillgång till materien i anklagelser eller bevisning gör en människa rättslös.

Rättsidealen

I Sverige räknar vi oss själva som en rättsstat. Då har vi ideal att leva upp till. Vill vi kunna leva upp till sådana ideal får vi anstränga oss lite.

Vi måste i så fall göra det socialt och politiskt omöjligt att driva en politisk agenda i rättssalen, oavsett om det handlar om politiskt tillsatta tjänstemän eller om jurister med en egen agenda. I Sverige har vi dessutom i praktiken avskaffat tjänstemannaansvaret, vilket inte är någon direkt bra förutsättning för att faktiskt leva upp till sådana ideal. I fallet Assange känns det som det finns politik med i spel, vilket är obehagligt. Dessutom har vi åklagare och talesmän som gömmer sig bakom att prata om rutin i svenska sexualbrottsmål, istället för att i sak försvara uppenbart skrattretande ageranden.

Vi omvandlar oss till en rättslig bananmonarki, medan vårt rättsväsendes agerande blir utskrattat av andra rättsstaters journalister och jurister. Vi har genom vår rättsliga inkompetens skapat en situation där en internationellt stridbar människa blivit lovligt byte för alla de stater som har ett horn i sidan till honom och hans organisation. Vi har genom vår inkompetens sett till att en icke rättsligt dömd företrädare för yttrande- och informationsfrihet nu förknippas med ordet ”rape” i de stora sökmotorerna.

Bra jobbat Sverige.

Carl Bildt och oskuldspresumtionen

Idag läser jag i tidningarna att kammaråklagare Magnus Elving vid internationella åklagarkammaren inleder en förundersökning för att undersöka om Lundin Oil begick folkrättsbrott i Sudan under inbördeskriget 1997 – 2003. Detta blir politiskt intressant i och med att utrikesminister Carl Bildt då satt i bolagets styrelse. (Han avgick ur denna när han blev statsråd.)

Själva de folkrättsliga förbrytelserna läser ni lämpligen om på annan plats. Inte för att jag inte bryr mig om hemskheter, inte för att de hände för flera år sen långt borta, utan för att allvaret är nog de allra flesta överens om. Det som vi däremot inte verkar vara eniga om är vilka konsekvenser de misstänkta brotten ska få här och nu i den svenska politiska processen.

I tidningarna läser jag också att Tomas Bodström kräver att utrikesministern tar time-out (citatet från bloggen Bodströmsamhället):

Eftersom rättsäkerhet ska gälla även för en minister är det rimligt att Carl Bildt tills vidare inte behöver avgå. Däremot är det självklart att han inte i nuvarande läge kan fortsätta att företräda Sverige i frågor gentemot andra länder, när han själv har suttit i ett bolag som nu utreds för folkrättsbrott. En av de viktigaste uppgifterna för en utrikesminister är att värna om de mänskliga rättigheterna. Det kan inte vara möjligt så länge den här förundersökningen pågår. Carl Bildt måste omedelbart ta en ”time-out” och Fredrik Reinfeldt måste svara på om han fortfarande har förtroende för sin utrikesminister, och om han anser att det är lämpligt att han företräder Sverige under nuvarande förhållanden.

Vänsterpartiet går ännu längre och kräver Carl Bildts avgång. I ett pressmeddelande säger deras utrikespolitiske talesperson:

Hur ska Carl Bildt kunna tala om folkrätt, fred och mänskliga rättigheter i något sammanhang samtidigt som det pågår en förundersökning om krigsbrott mot honom? Att Carl Bildt har bränt all trovärdighet som person är uppenbart, men varje dag som Bildt tillåts fortsätta som svensk utrikesminister urgröps dessutom hela vårt lands utrikespolitiska trovärdighet. Därför vore det enda hederliga att Bildt lämnade in sin avskedsansökan omgående..

Detta är knappast förvånande eftersom Hans Linde reste det kravet för över en vecka sen på Newsmill. Jonas Sjöstedt och en rad vänsterdebattörer som till exempel Jöran Fagerlund på bloggen Pamflett håller med. De flesta socialdemokratiska debattörer och bloggar verkar följa Tomas Bodströms exempel och nöja sig med att kräva en time-out. Eva-Lena Jansson funderar över hur svårt det blir att få loss oljan som fastnat i kostymen. Johan Ulvenlöv noterar på S-buzz att avgångskrav restes på utrikesministern redan 2007 – då av Expressens PM Nilsson.

Varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller Carl Bildt själva tycks beredda att agera trots kritiken. Jag läser på Alliansfritt Sverige som citerar TT:

”TT: Carl Bildt satt i Lundins styrelse under de aktuella åren. Är det besvärande för regeringen?

-Det gäller samma sak här. Det måste rimligen vara så att först konstateras någonting och någon form av beslut fattas innan vi kan förhålla oss till det, säger Reinfeldt.”

Beslut har redan fattats, nämligen åklagarbeslut om förundersökning. Det är bara att förhålla sig till. Tycker Reinfeldt att man med trovärdighet kan ha en utrikesminister som är föremål för förundersökning om folkrättsbrott.

Nu gör Alliansfritt Sverige och möjligen många andra det väl enkelt för sig. Att en förundersökning inleds mot Lundin Oil gör inte att alla som hade något med ledningen av Lundin Oil eller dess styrelsearbete att göra automatiskt är föremål för en förundersökning. Förundersökningen måste ju börja med att just ta ställning till vilka den inriktar sig på. Detta har såvitt jag begriper inte hänt. Eller som Mark Klamberg sammanfattar saken:

Av GPs uppgifter framfår att förundersökningen precis har inletts. Utifrån detta uppfattar jag att åklagaren ännu inte har riktat misstanke mot och underrättat någon som skäligen misstänkt. Om detta skulle hända beträffande Carl Bildt bör han överväga de politiska konsekvenserna. Än mer allvarligt vore det om åklagare i ett senare skede skulle finna tillräckliga skäl för att väcka åtal.

I det här läget visar sig det politiska systemet och blockpolitiken från sin allra sämsta sida enligt min mening. Nu ska alla borgerligt rättrogna försvara sin utrikesminister, och alla med vänstersympatier hänger på avgångs- eller time-outkraven. Väldigt få debattörer kan hålla huvudet kallt och ägna sig åt själva frågan. Det är möjligt att jag med mina gamla moderatsympatier och stora respekt för Carl Bildt gör samma fel. Det får läsaren bedöma, eller historien.

Hur det än är med den saken så vill jag att alla besinnar sig och kommer ihåg att det är en människa det handlar om, inte bara en utrikesminister. En människa som just nu blir anklagad för ett mycket allvarligt brott. Carl Bildt har precis som alla andra medborgare i Sverige (ännu så länge) rätt att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats.

Svensson må vara vänster – men han är en klok man:

Om det är så att brott konstateras och om Carl Bildt anses ansvarig för dessa brott kan han som jag ser det knappast sitta kvar som utrikesminister. Hans trovärdighet hamnar ju i det läget mycket låg och han sits som utrikesminister skulle bli omöjlig.

Om, om, om… när oskulden går över i sin motsats och inget återstår att bevisa eller motbevisa, då kan de som vill peka finger och ropa skyldig och kräva avgång. Det som just nu pågår har ett annat namn än rättvisa – valrörelse.