Att kritisera eller inte kritisera det är frågan

De senaste dagarna, mitt i juldvalan har en diskussion om samtalston, kritik, baksätesförare, bakluckepassagerare och intern kommunikation i Piratpartiet utspelat sig på diverse olika kanaler. Något jag helt missat eftersom jag varit afk.

På sätt och vis startade väl diskussionen med det av styrelsen antagna värderingsdokumentet som behandlar synen på kritik i följande stycke:

>VI RESPEKTERAR ANDRAS TID OCH ORGANISATIONENS FOKUS. Om vi ogillar någon aktivitet eller någon beslut, så diskuterar vi, argumenterar, håller inte med, och/eller startar ett eget initativ som vi gillar bättre. Att starta eller att underblåsa en känsloupprörande konflikt som fokuserar på det negativa, och att sedan söka kvantitet för en sådan konfliktlinje, skadar partiet som helhet och tar fokus, energi och entusiasm från det utåtriktade opinionsbildande arbetet. I stället respekterar vi andras tid, andras fokus, och organisationens fokus. Ser vi början till en intern konflikt, så försöker vi dämpa den genom att uppmuntra positiv kommunikation. Ser vi något vi inte gillar, så producerar vi och sprider något vi gillar. Vi jobbar aktivt för att sprida kärlek och respekt, och för att dämpa aggression och misstro. Vi kommunicerar positivt. Ser vi ett beslut vi inte tycker om, så argumenterar vi för varför vi inte tycker om det, utan att provocera känslor, eller ännu hellre för varför ett alternativ vore bättre. Vi kampanjar utåt och enande, inte inåt och splittrande. Igen, vi kommunicerar positivt.

Jag anser dock att de centrala problemen i detta dokument inte har med synen på kritik att göra utan med en teknokratisk kunskapssyn och människosyn. Mab, Klara och Ulf Bjereld har redan förtjänstfullt analyserat dokumentet. Detta tänker jag återkomma till i ett annat inlägg.

Den respekt för människors engagemang och för organisationens fokus som det talas om i dokumentet borde inte vara kontroversiell. Inte heller synen att kritik ska handla om konstruktiva egna förslag och/eller argument för varför man inte håller med om något. Inställningen att vi ska anstränga oss för att detta sker i positiv ton kan nog alla samlas runt. Dokumentet borde alltså inte utmynna i en hetsig diskussion om kritik och kulturen kring att ge kritik i partiet. Orsakerna till den diskussionen är som Mab påpekar äldre än så.

Hanna Dönsberg lyfter i ett långt och tänkvärt inlägg bland annat fram att vi är en organisation med gott om såväl ledarfigurer som folk som har svårt för auktoriteter. Att det blir en konflikt runt ledarskapsfrågor i en sådan organisation är inte så konstigt. Eftersom just feedback eller att ge kritik är en central ledarskapsuppgift är det inte heller konstigt att en del av diskussionen kommer att kretsa runt det.

PiratJanne beskriver i två utmärkta inlägg sin syn på att ge och få kritik kopplat till sina egna erfarenheter. Det är en svår konst att ge och få kritik. När man inte behärskar denna konst riskerar det att dra iväg i en negativ spiral där kritik av folks bristande förmåga till kritik snabbt kan bilda självförstärkande feedbackloopar. I en mogen grupp kan man oftast hantera detta, i en grupp under utveckling är det svårare.

Men i grunden handlar det sällan om kritiken. Bra och dålig, viktig och oviktig kritik tvingas vi människor och våra organisationer att leva med. Alla är inte duktiga på detta. Vi kan inte i ett demokratiskt samtal sätta munkavle på dem som inte är experter på att ge feedback. Vi behöver hårdare hud, mer förlåtelse, högre i tak och allt det där. Kritiken får vi nog leva med.

Att vi har svårt för att leva med den, att det uppstår en diskussion (ett kritiserande av själva formerna för kritik) tyder på att vi har andra problem. Jag vet inte vad som är det viktigaste eller svåraste av dessa problem, men att de finns borde vi väl kunna vara överens om allihop. Vi håller på med något stort och svårt tillsammans. Vi har växtverk, vi lever under tryck, vi har bråttom, vi brinner, vi är olika, vi är som organisation omogna och vildvuxna. Vi har en del att arbeta med. Och i detta arbete är kritik ett av våra viktigaste verktyg. Kritik och kärlek.

###Min egen kritikmodell

Jag själv arbetar mycket med att ge feedback, att kritisera. När jag coachar talare handlar det om att se vad de gör för fel, men framförallt om att se vad de kan förändra med minsta möjliga ansträngning. Att kritisera dem för saker som de inte hinner eller klarar av att göra något åt innan de ska gå upp på scen hjälper dem inte. Alltså talar jag bara om de saker som de har en chans att göra något åt tillsammans med mig. Detta tankesätt är fostrande. Kritik för kritikens egen skull är sällan särskilt meningsfull. Oftast är dessutom beröm en starkare påverkansfaktor än kritik. Positiva ord har makt som Berinder visar med sitt exempel från programmerarvärlden.

Jag blev tvungen att definiera min syn på vad som är bra kritik när jag skulle undervisa om ledarskap och kommunikation för några månader sen. Jag hade just pratat med min syster, som gått en utbildning i krishantering på sin arbetsplats och fått lära sig om tre roller eller perspektiv som vi intar i krissituationer: handlande, analytiskt och vårdande. Grupper och människor behöver alla tre perspektiven, men vi orkar oftast bara med ett eller två av dem i en situation vi upplever som jobbig. Konflikter och kriser fördjupas när vi glömmer att någon måste ta hand om oss, eller att någon måste förstå problemet eller att någon måste se till att vi handlar.

Med detta i bakhuvudet funderade jag över hur jag gör när jag ger feedback eller leder och hur jag skulle kunna sätta ord på denna tysta kunskap. Jag kom fram till följande.

Vi är för fega och konflikträdda i vårt förhållningssätt till kritik. Kritik måste få svida. Det vanliga försöken att linda in, att försöka vända kritiken till något positivt att vara ”konstruktiv” leder i värsta fall bara till suddighet och/eller oärlighet. Vi lever med en slags snällism. Ibland förtjänar någon ärlig, hård och kanske till och med elak kritik. Har man gjort dåligt ifrån sig måste man ibland få höra det.

Kritik måste därför uppfylla tre kriterier

  1. Den måste vara ärlig. När vi lindar in, mjukar upp, censurerar våra känslor och åsikter av hänsyn leder det oftast till att personen ändå läser mellan raderna och att den smärta vi försökte undvika ändå uppstår. Om vi är ärliga kan vi stå för vad vi sagt och förklara det. Om vi är ärliga är det vi säger sant.
  2. Den måste vara tydlig. När vi försöker vara positiva och konstruktiva och linda in vår kritik i snällismens namn, blir den suddig och svårbegriplig. Om vi väljer att inte hålla tyst. Om vi väljer att kritisera är vi skyldig den vi kritiserar att åtminstone vara begripliga.
  3. Den måste vara konkret. Ingen har nytta av diffus och abstrakt kritik som inte går att tillämpa på den verkliga världen. Kritik ska leda till handling. Den bör svara på frågorna: Vad gör jag för fel? Hur gör jag någonting åt det?

Problemet med dessa tre punkter är att de riskerar göra dig till en skitstövel som krossar folk runt dig. Mot detta finns det två botemedel. För det första kan du hålla käften ibland även om du är kritisk. All kritik behöver inte uttalas. För det andra måste du känna kärlek! Om du känner kärlek kommer du att hålla tyst när din kritik skadar mer än den gör nytta. Om du känner kärlek kommer du att kritisera av goda skäl, när det behövs. Om du känner kärlek kommer den du kritiserar känna det.

Kritik uttalad av kärlek tas emot helt annorlunda än kritik grundad på andra känslor. Prova ska du få se.

Val-U á là Livbåten 4: Att växa upp gör ont

Detta inlägg är det sista i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering – Val-U. Läs gärna de andra.

Jag har i tre inlägg om EU-valet talat om hur jävla bra vi i Piratpartiet är. Och visst har vi de senaste veckorna haft all anledning att slå oss för bröstet. Vi gjorde en fantastisk valrörelse. Vi blir missförstådda och smutskastade, men fångar ändå stora och viktiga väljargrupper. Vi trotsade experttipsen och tog oss in i EU-parlamentet. Vi är ensamma i svensk politik om att fullt ut ha förstått den nya informationspolitiken och nätpolitken.

Men låt oss också vara lite ödmjuka och lite självkritiska.

En nykter syn på valresultatet:

  • Det är bara drygt tre procent av väljarna vi nått. Nära hälften röstade inte i EU-valet. Av de som röstade röstar fortfarande de allra flesta på en gammelpolitiker.
  • Även om vi blev större än flera av de traditionella partierna i procent så fick vi liksom de bara ett mandat i parlamentet. Val handlar inte om procent utan om mandat.

En nykter syn på oss själva:

  • För det stora flertalet är vi fortfarande praktiskt taget synonyma med fildelningsfrågan.
  • Vi utgör den politiska falangen av en rörelse, där det har blivit allt för lätt för motståndarna att sudda ut gränsen mellan partiet och andra röster som TPB, Piratbyrån och enskilda debattörer.
  • Vi har en organisation av ad hoc karaktär som även om den klarade den stora utmaningen EU-valet innebar, troligen inte är redo för att på ett demokratiskt sätt tillvarata tiotusentals medlemmars intressen.

Om drygt ett år står vi inför utmaningen att gå upp i ringen mot de stora partierna när de mobiliserar alla sina resurser i det som för dem räknas som det enda riktiga valet.

###Att växa upp…

För att klara detta behöver vi utvecklas. Vi behöver växa upp. Inte så till den milda grad att vi blir ett gammelparti bland de andra gammelpartierna, men vi behöver bli bredare, tydligare och bättre organiserade.

Vi behöver inte ha ett heltäckande program. Vår strategi att driva de för oss viktiga frågorna och lämna resten till de andra partierna bör stå fast. Men vi behöver bredda vår och omgivningens syn på hur våra tre stora principer kan konkretiseras i politisk handling.

Vi behöver inte ha ett svar på ”gratis är gott”-argumenten. Vi behöver inte ens ta den debatten. Men vi behöver sprida insikten att alla partier dras med en förenklad, av sina motståndare definierad, nidbild. Den förenklade fildelningsdiskussionen är Piratpartiets motsvarighet till beskrivningen av moderaterna som ett kapitalistiskt egenintresse, socialdemokraterna som anhängare av socialistisk planekonomi eller miljöpartiet som romantiska tillväxtmotståndare. Det bästa motmedlet mot en sådan nidbild är ett väl förankrat och tydligt politiskt program.

Vi behöver inte ta avstånd från andra ”pirater”. Vad vi behöver är en tydlig gränsdragning kring vad vi som parti tycker och arbetar för. Att behöva berätta vad vi säger i partiets namn och vad vi säger som privatpersoner eller som delaktiga i andra organisationer och initiativ är på sätt och vis ett misslyckande. Vi behöver arbeta för en så tydlig bild av vad partiet står för att det med tiden blir alltmer onödigt.

Vi behöver inte organisera ihjäl oss och bygga upp en gammaldags kommun-, distrikt-, riksorganisation. Däremot behöver vi en organisation som hjälper oss att under kontrollerade och demokratiska former bli bredare och tydligare.

###… gör ont

Det är ingen liten utmaning. Vi är ett parti med tiotusentals medlemmar och hundratusentals sympatisörer. Vi kommer från olika håll och med från början mycket olika ideologiska utgångspunkter. Alla har samlats runt våra tre grundpelare, men alla har kanske inte ens samma uppfattning om vad dessa innebär. I en diskussion med syftet att tydliggöra var vi står och samtidigt bredda de politiska konsekvenserna av detta, en diskussion där ingen har tolkningsföreträde, så kommer de ideologiska konfliktlinjer som vi burit med oss in i partiet oundvikligen aktualiseras.

Vi står och faller med hur väl vi kan hantera den diskussionen. Den kan spränga partiet. Den kan flytta partiet åt vänster eller åt höger eller i en odefinierbar riktning. Den kan göra partiet bredare och mer inkluderande eller till ett smalt nischparti. Det är vi tillsammans som väljer.

###Stadigt på tre fötter

Den enklaste konstruktionen som står stadigt när det blåser är trefoten. Jag vet inte vart Piratpartiet kommer att ta vägen, jag vet knappt ens åt vilket håll jag personligen önskar att partiet bör gå. Men jag är övertygad om att den enda framkomliga vägen mot valrörelsen 2010 är en stadigare organisation. Om vi ska ta tillvara det positiva i det arbetssätt som fört oss dit vi är, samtidigt som vi stagar upp oss för framtida stormar, så ser jag en organisation på tre ben.

En svärms kunskapssökande och mobiliseringsförmåga. Kraften i tusentals människor som samverkar utan annan styrning än att de har ett gemensamt mål har bevisats om och om igen. Detta är vad det nya nätverkssamhället har givit oss. Detta är vad vi försvarar – den fantastiska möjlighet för människor att göra skillnad tillsammans som internet har gett oss.

Självklart ska detta fortsätta att vara Piratpartiets kärna. Vi litar på varandra och vi vet att vi tillsammans kan uträtta mycket mer om vi litar på varandra. Ska vi ta oss in i riksdagen, så är det burna på händerna hos tusentals aktivister som bloggar, debatterar, delar ut flygblad, tar hand om vallokaler, ordnar möten och demonstrationer. Aktivister som gör det som de ser behövs på det sätt de anser att det behöver göras.

Ett företags effektivitet och beslutskraft. Vi har en platt och transparent organisation. Avståndet till ledningen är unikt kort. Vi litar inte bara på varandra, vi litar på våra företrädare. Det ger oss korta beslutsvägar, som leder till effektivare beslutsfattande. Rick Falkvinge brukar jämföra med ett företag — vår partiledning har samma mandat som ett företags ledningsgrupp, vår partiledare kan liknas vid en VD.

I ett företag sker inte ansvarsutkrävande eller styrning från ägarna under löpande verksamhetsår, det sker endast på bolagsstämman. Ledning ges ett stort mandat att fatta beslut och sköta verksamheten och om det inte fungerar byter men ledning. Det finns mycket att hämta i detta arbetssätt för ett politiskt parti.

En traditionell folkrörelses förankring och ansvarsfördelning. Piratpartiet är en folkrörelse för medborgarrätt. Ännu så länge har vi inte organiserat oss såsom folkrörelser traditionellt organiserar sig. Med demokratiskt tillsatta beslutsinstanser på olika nivåer, representativ demokrati etc. Det finns många inom partiet som med rätta är skeptiska mot dylikt. Vi borde kunna vara något annat. Med tillit, transparens och moderna tekniska hjälpmedel kan vi skapa en ny slags folkrörelse, en aktivistbaserad direktdemokratisk folkrörelse kanske.

Jag vet inte vad vi kan och inte kan uppnå tillsammans. Jag tror däremot att vi måste försöka att komplettera svärmens anarki och partiledningens effektivitet med demokratiskt deltagande. Ska vi klara att tillsammans hantera utmaningen att samtidigt tydliggöra och bredda partiets plattform, behövs forum för demokratiska samtal. Det behövs former för att förankra beslut och ställningstaganden bland de partiaktiva. Och vi behöver hitta metoder för att fördela ansvar mellan oss. Embryot till detta finns säkert i våra nuvarande kanaler: forumet, olika IRC- och Skypekanaler, bloggarna. Frågan är hur det ska organiseras.

###Ett nytt sorts parti

Piratpartiet är inte som andra partier. Vi vill inte bli som andra partier. De gamla partierna tycks ha glömt att partier byggs underifrån, att orsaken till att ett parti behövs är att det kanaliserar tankar och uppfattningar som en grupp människor har. De letar efter uppfattningar som folk vill ställa sig bakom, istället för att leta efter folk som vill ställa sig bakom de uppfattningar de redan har. De tappar medlemmar eftersom de har slutat finnas till för sina medlemmar.

Vi är ett parti som byggs av medlemmarna, som bärs av uppfattningar som många delar och som därför drar till sig nya medlemmar.

Baksidan av detta är att vi ses som en främmande fågel. Det blir lätt för motståndare och medier att misstänkliggöra oss och många som delar våra värderingar tvekar inför att stödja oss, för att vi är annorlunda. Kanske finns där en oro att ett parti vars värderingar bestäms av medlemmarna inte går att lita på, att det är svårt att förutsäga hur partiet i framtiden kommer att ställa sig i olika frågor.

När vi skapar nya arbetsformer och utvecklar vår organisation är det värt att fundera på hur vi ser ut utifrån. När vi försöker kanalisera allt det engagemang som finns för våra frågor, behöver vi dels säkra delaktighet och medbestämmande för de som engagerar sig i partiet, men samtidigt behöver vi skydda partiet mot att tillströmmande aktivister kan flytta oss bort från våra kärnvärden. Om gammelpartier, media och politiskt intresserade från olika schatteringar ser att vi står på en stabil värdegrund, en piratideologi, kommer de inte längre kunna komma undan med att mistänkliggöra oss eller ifrågasätta vår existens.

Vi kommer inte bara själva känna att vi är den nya kraften i svensk politik, vi kommer kanske också kunna vara det.

Föreningsdemokrati eller förseningsdemokrati

Piratpartiet växer så det knakar. När vi var 6000 var vår löst hållna organisation inget egentligt problem: vi kunde ha möten online, vi kunde köra direktdemokrati efter att diskussionerna chattats igenom. Nu är vi 45000+ och det är inte lika enkelt. Vi måste anpassa oss efter en ny verklighet.

Så vad gör vi då? Skall vi skapa en traditionell partiorganisation med partifunktionärer och partikongresser där beslutsrätten leker tripp trapp trull och besluten hamnar allt längre ifrån de enskilda medlemmarna? Skall vi försöka fortsätta med en direktdemokrati, fast nu med sisådär sju till åtta gånger fler röster som vill göra sig hörda? Kommer en sådan sak verkligen leda till en bättre demokrati än den traditionella partiorganisationen?

Dessutom kan man fråga sig hur vårat sätt att organisera oss kommer påverka vår trovärdighet i riksdagsvalet nästa år? Om man bortser från de redan frälsta, som faktiskt anammat nuvarande struktur kanske just för att den ser ut som den gör, så finns en stor mängd människor som inte utgör kärnväljare men som ändå skulle kunna rösta på oss. Dessa kanske gillar vårat engagemang och våra frågor, men ställer sig frågande till det upplevda kaos den nuvarande organisationen utgör.

Personligen tror jag inte svaret är varken eller. Att anamma ett traditionellt sätt att organisera oss är nog rätt dumt, då riskerar vi förlora vår själ. Å andra sidan kommer vår demokrati att få lida om den inte anpassar sig efter att vi blivit rejält mycket större. Det som skulle behövas är ett nytt sätt att klara av organisationsproblemet, ett som spelar med våra regler och utifrån våra egna villkor.

Vi behöver både organisera oss, så att vi inte blir en organisation med en form som en sidenduk man dragit upp i mitten med en sytråd: platt mot bordet förutom pelaren i mitten. Å andra sidan måste avståndet till centrum fortsätta hållas extremt kort.

Fast vad är problemet egentligen? Det är ju det här vi är experter på, de nya organisationsformerna. Vi har i stort sett kompetensen inom organisationen, det som saknas är möjligen ekonomin att utnyttja den fullt ut. Vi skulle kunna hålla en kongress AFK, där folk möts i en traditionell representativ roll. Det finns ett värde i att träffas och skaka hand. Om vi kombinerar en sådan mer traditionell organisation med verktyg för en plattare organisation. Möjlighet för medlemmarna att följa diskussionen direkt. Möjlighet att skypa (eller på något annat sätt ansluta) in och ställa direkta frågor, komma med direkta förslag eller kommentarer. Möjligheten att vara med i debatten även om man inte är en av representanterna — allt sådant skulle rent tekniskt gå att genomföra idag. Det som krävs är bra diskussionsmoderatorer och en lättfattlig och rimlig uppsättning regler för hur det skall gå till utan att man sänker tempot alltför mycket.

Hur som helst så tror jag det är dags att starta diskussionen för piratorganisation 2.0, så att vi får en organisation som fyller sitt syfte utan att vi förlorar oss själva i den.