Integrationspolitik i landet lagom

Svensk invandringspolitik är ett svart kapitel i bemärkelsen att vi inte vet vilket ben vi står på. Till det yttre vill vi verka duktiga, öppna, progressiva och ansvarstagande. I det inre klyver vi paragrafer och vet inte om vi kanske egentligen vill mota alla vid gränsen, om vi vill ta emot dem utan att ställa motkrav, eller ens vilka vi vill ta emot. Resultatet är ett sammelsurium av motsägelser.

Integration
indefinition, utdefinition, segregation och en jävla massa ägg

Det är lätt att konstatera att multikulturalism i sig inte är farligt för ekonomin, problemet ligger snarare i integration eller segregation. Integration är inte detsamma som att förbjuda minareter, inte heller handlar det om att byta ut mångfald mot enfald. Det handlar om att låta alla bli en del av vårt land, låta dem vara med att forma det — men samtidigt tydligt visa vad som gäller och inte är förhandlingsbart.

Det som kan göra situationen problematisk är tvehågsenhet, rädsla, mesighet och byråkrati. Om vi visste att alla som kom hit snabbt skulle och kunde ta ansvar för sig själva på den svenska arbetsmarknaden, ja till och med bredda arbetsmarknaden med nyföretagsamhet, skulle vi lätt kunna öppna våra gränser helt och ändå vinna ekonomiskt på affären. Integration är dessutom ett mycket mindre problem när infödd och invandrare jobbar sida vid sida, när kvartersbutiken drivs av någon som har ett annat språk som modersmål, eller när ungarnas kompisar representerar flera kulturer. Det är svårt att hata den man delar sin vardag med, och tolerans är det naturliga förhållningssättet när allt annat helt enkelt blir för svårt att bära.

Hindren är i mångt och mycket våra egna regler och vår egen attityd som hindrar folk att börja arbeta. Dels handlar det om regler för arbetstillstånd som inte sällan skapar flera år av tvingad sysslolöshet. Dels handlar det om den nedärvda oviljan att anställa den som är svag i språket eller har ett udda namn och andra vanor, och svårigheterna att starta egna företag utan att gå på den byråkratiska pumpen.

Strangers of strangers
Strangers of strangers

Sverige har alltid haft invandring, och mycket av vår rikedom har vi våra invandrare att tacka för. Skillnaden idag är att invandrarna inte bara är tyskar, flamländare, engelsmän, skottar eller fransoser – utan i större utsträckning kommer från länder utanför Europa. Det är på många sätt ett skenproblem, eftersom en tysk eller flamländare var oss lika främmande på sjuttonhundratalet som en person från Gambia eller Irak är idag. Det är med andra ord inte invandrarna själva som är det primära problemet, utan det är våra attityder till dem, och vårt samhälles förmåga att ta dem till oss som är den stora stötestenen. Men är det inte dags snart att sluta vara rädda för vår egen skugga?

Affisch för minaretförbud
Affisch för minaretförbud i Schweiz

Vi behöver reda ut för oss själva vilka saker vi anser ingår i den personliga och kulturella friheten, och som vi därför skall akta oss noga för att lägga oss i. Vi skall inte lägga oss i om någon frivilligt bär slöja annat än när det är ett hinder för det civila samhällets funktion. Vi skall inte lägga oss i om icke-kristna vill ha sina egna religiösa samfund och de lokaliteter som tillhör. I vårt land får såväl kyrkor och tempel, som moskéer och synagogor plats. På samma sätt måste vi våga klargöra vilka krav vi faktiskt både kan, vill och bör ställa. Allt för att fortsätta vara ett öppet samhälle där alla kan känna sig hemma och välkomna. Det finns inget egenvärde i kravlöshet, medan empati däremot är oerhört värdefullt, till och med ovärderligt.

Den enda orsaken att vara rädd för invandringen är om vi själva saknar kulturellt självförtroende.

Ett tidens tecken?

Min sambo fastnade i en biljettrazzia på en av västtrafiks spårvagnar. Hon hade giltig biljett, så när jag säger fastnar så menar jag inte att hon blev ertappad utan biljett. Vi tjuvåker inte, så den faran utsätter vi oss inte för.

När jag säger fastnar, så menar jag att hon plötsligt stod mitt i ett uppbåd av kontrollanter. Vi pratar mer eller mindre en kontrollant per resande. Vi pratar om en stoppad spårvagn med kontrollanter på såväl hållplats som vagn. Vi pratar väktare och en karavan av tillhörande piket/minibussar. Hennes första tanke var att det var polisen som jagade en brottsling, men hon insåg så gott som omedelbart att det var kontrollanter inte poliser det var frågan om.

Stämningen blir snabbt otroligt obehaglig oavsett om man betalt sin biljett eller inte. Nervöst börjar man gräva i plånboken, medan en hög adrenalinstinna kontrollanter tittar uppfordrande på en. I ett sådant läge känner man sig utstirrad, misstänkliggjord och näst intill frihetsberövad. Det är till och med så att man hindras gå därifrån innan man visat sin biljett. Det gäller även om man klivit av och försöker lämna hållplatsen. Vägrar man samarbeta kallas väktaren in, och i sista hand polisen. Det gäller att inte ha ett tåg att passa, en tandläkartid eller en anställningsintervju — särskilt inte om din biljett ligger klumpigt till eller du inte hittar den direkt.

Viktoria Tomic » Västtrafik anfaller, se upp för razzia!:

> Dom måste vara minst 20 stycken, om inte fler. I sällskap av en ordningsvakt med en neonlysande väst står de utanför och flinar med samma överlägsna miner. Riktigt hånler, som om de tänkte ”Nu skall vi göra slut på er”. Som hungriga lejonhonor väntar de på att få slänga sig över sina byten (oss resenärer). Allt går snabbt. Vagnen bromsar in och dörrarna slås upp, in strömmar uniformklädda spårvagnskontrollanter. ”Kort, får jag se ditt kort!” nästintill ekar det i vagnen. Jag får magont, börjar stressat rota i min väska och lyckas fiffla upp mitt spårvagnskort. Räcker över det till en kontrollant med ett militant ansiktsuttryck. Hjärtat klappar snabbare, jag är antilopen som hamnat i ett lejongap. Inom några sekunder landar spårvagnskortet i min hand igen. Jag försöker andas ut, men klumpen i magen är fortfarande kvar. Runt omkring mig ser jag människor som oroligt skruvar på sig och kontrollanters bestämda händer som far framför näsorna på dem.

###Ett tidens tecken

Så sent som för femton år sedan, skulle sådana här metoder varit i det närmaste otänkbara. Visst fanns det kontroller, men de var i det närmaste en slags kuriosa. Blev man kollad så var det dagens samtalsämne. Framför allt var attityden annorlunda, tanken att ha rena FBI-tillslaget för att kolla folks biljetter skulle tett sig närmast absurd.

Något har förändrats och inte till det bättre. Det är något väldigt sjukt över en utveckling där såväl stat som företag tar sig rätten att behandla oskyldiga människor som skyldiga till motsatsen bevisats. Det är som om alla hämningar släppt och istället för att bli utskrattad efter förtjänst, så lyssnas det numera på hårresande förslag till repressiva åtgärder. Man nickar tankfullt och säger att: ”Jo så är det, när vi kollar så är det ju många som syndar, så det är väl motiverat att införa en sådan åtgärd…”

Det är inte motiverat. Det är inte proportionellt. Det är i princip fel.

Svenska staten och dess myndigheter skall inte registrera, kartlägga, övervaka och analysera sitt eget folk utan direkt brottsmisstanke — sådant hörde DDR till och hör inte hemma i en sund demokrati. Tjuvåkande på spårvagnar är inte moraliskt rätt, men det innebär inte en samhällsfara eller ens en fara för lokaltrafikens överlevnad. Razzior och liknande absurditeter är inte ett rimligt förhållningssätt till hur man hanterar den minoritet som inte vill eller har råd att betala. Nedladdning av upphovsrättsskyddat material kan vara rätt eller fel, men att börja jaga och stämma sina kunder är inte ett rimligt svar.

Vad är det för massiv groupthink som gör att vi tappat all sans och vett? Varför skall vanliga hederliga människor behandlas som kriminella för att lösa små skitproblem?

Dags för alla beslutsfattare i stat, kommun, i företag och organisationer att stanna upp och fråga sig: ”Hur hamnade vi här? Är det här verkligen rimligt? Vad kommer det leda till för typ av samhälle, och vill vi leva i det samhället?”