Så lätt skrotar man en nästan 240-årig demokratisk princip

Om det har undgått någon att det antagits en ny lag som sätter offentlighetsprincipen på undantag, så är det dags att vakna till och känna kaffelukten nu.

Man skulle ju kunna föreställa sig att debattens vågor gick höga och att frågan stöttes och blöttes i media.

Jomeneserru.

Debatten var snarare som en fis på ett torg i en snöstorm.

För att citera Jacob Heidbrink på Facebook som konstaterar hur fort det gick att få användning för idiotin:

Så snabbt och enkelt gick det för regeringen att använda den nya utrikessekretessen för att förhindra insyn. Efter snart 250 år har den svenska politiken äntligen funnit en väg att skapa små sophögar där medborgaren inte har insyn.

Fullkomligt hårresande.

Den nya lagen tillåter hemligstämpling av offentlig handling som kan ”störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”. Om någon bad mig skriva en gummibandsparagraf som kan användas lite som man vill, skulle den antagligen låta likadant. Något som kan användas för att hemligstämpla allt som känns lite obekvämt.

Med risk för att ge någon idiot till politiker dumma idéer, så kan jag föreslå en utvidgning som kan smygas fram när vi börjar glömma det här beslutet. Använd gärna fallet med barnen i Arboga, där bilder från undersökningsmaterialet hamnade på nätet eftersom man varit så förbaskat klantig att man tog med dem i offentlig handling. Med lite brösttoner så är det straffspark i tomt mål, så kan ni döda offentlighetsprincipen en gång för alla.

Vem skulle inte vilja kunna hemligstämpla handlingar ”som kan verka menligt på privatlivets helgd, störa den svenska politiska processen, eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”?

Ni kan skicka betalningen till mitt bankkonto. Jag kan behöva pengarna när jag börjar leta efter något lämpligt fritt land att flytta mig och min familj till.

Patetiskt av SvT, följt av lika patetisk ursäkt

Det är så simpelt, faktiskt, att när man bjuder in någon till debatt så accepterar man debattörens villkor. Anser man att villkoren är snurriga, så kan man välja att inte bjuda in, eller att informera publiken om de begränsningar man har att följa — så får folk bilda sig en egen uppfattning.

Det man inte skall göra, någonsin, är att går med på villkor bara för att sedan bryta dem.

Händer det ändå så skall ursäkten för det inträffade inte låta som om den är utdragen med korkskruv. Det är nämligen så det uppfattas när man först säger förlåt, och sedan avslutar med en mening som i praktiken har betydelsen att det egentligen var rätt att det blev fel…

Det jag pratar om är SvTs debattprogram med Janne Josefsson om bland annat arbogamorden. Det tog upp förundersökningsprotokollet och den torrent som ligger på The Pirate Bay.

Peter Sunde, TPBs presstalesman, var inbjuden för att förklara TPBs inställning i frågan. Han var med på det absoluta villkoret att inte pappan skulle vara en del av debatten. Skälet är egentligen uppenbart för alla som vill ha en debatt snarare än mediadramatik. Det går helt enkelt inte att diskutera frågan med barnens pappa. Det är inte ens rätt, han behöver inte en diskussion, utan respekt och medkänsla.

Fortsätt läsa ”Patetiskt av SvT, följt av lika patetisk ursäkt”