Är det detta ni kallar regeringsduglighet?

Jag börjar mer och mer luta åt att alliansen består av idel nyttiga idioter.

Möjligen med undantag för vissa undergrupper av extremt konservativa, så vilar den svenska borgerligheten på en frihetlig historia. Därför är det så förvånande att de nu står i spetsen för den allt snabbare utvecklingen mot ett modernt samhälleligt panoptikon.

Det som i debatten motiverar denna utveckling är som vanligt säkerhetspolitik och laglydnad. Det vill säga precis det som menas i det gamla citatet om den som säljer ut delar av sin frihet för lite säkerhet, och varken får eller förtjänar endera.

Det vi samtidigt ser, är ett paradigmskifte av en typ man ser ett par gånger per millennium. De av oss som inte sitter fast i vad som varit, är oroliga för att vi kommer att göra samma misstag den här gången som vi gjorde för femhundra år sedan. Den gången var det Gütenbergs tryckpress och hela frågan om informationsspridning och kontroll som var på tapeten. Man skulle med visst fog kunna påstå, att reformationen skulle ha haft farthinder om varje exemplar av de nya idéerna skulle ha fått kopieras för hand.

Det som sker nu är lika stort, kanske större. På samma sätt så är samhället helt inrättat utifrån vad som existerade innan skiftet, och precis som förra gången så kretsar huvudfrågorna kring kontroll av information och tillgång till information. Kunskap är makt, information är makt, och de som har makten vill av naturliga skäl inte avstå den.

FRA-frågan visade på hur lite den gamla makten vill förstå. Det man föreslog, och beslutade genomföra, är inte på något sätt mindre inkräktande på medborgarna än att sätta upp mikrofoner för att bugga alla miljöer där mer än en person samlas. I det läget har man naturligtvis inte möjlighet att lyssna på varje enskild konversation, men själva mikrofonen är i sig ett övergrepp.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen är brevhemlighet, privatliv, integritet, frihet från åsiktsregistrering och meddelarfriheten viktig, och då tullar man inte på den, eller också är den oviktig och då får man vara så snäll att klämma ur sig detta. Det är omöjligt att slå ihjäl någon bara lite, antingen gör man det eller inte.

Med IPRED, så gifter man sig med gamla modeller för hur upphovsrätt fungerar, och tillåter försvaret av dessa modeller ta vilka proportioner som helst. Upphovsrätt likställs med äganderätt, vilket är att vulgarisera innebörden. Man väljer att moralisera över förändringen istället för att fundera över vilka frågor som _verkligen_ behöver lösas.

De gamla modellerna för kreatörers inkomster är inte på något sätt bra, men kombinationen av upphovsrätt, dyr reproduktion och dyr distribution har jämnat vägen för den rådande situationen. IT-revolutionen har sedan dragit undan mattan för modellerna genom att ta bort två av de tre ben de står på.

Att reproducera eller distribuera är nu så billigt att det inte finns något existensberättigande för två tredjedelar av mellanhänderna mellan kreatör och konsument. När dessutom originalskapandet är nästan lika billigt som reproduktion och distribution, och ligger inom räckhåll för kreti och pleti – så suddas gränserna mellan kreatörer och konsumenter ut.

Detta väljer man att bortse från, vilket gör att man skapar lagar ingen kommer vilja följa. Det är dessutom lagar som kommer att bli svåra att applicera på ett sätt som är rimligt. Det påminner starkt om fenomenet voodoo-programmering, som är ett signum för den som inte förstår vad han eller hon gör.

Den nya lagen kommer antingen vara helt tandlös, förutsatt att domstolsväsendet _faktiskt gör sitt jobb_ och kräver rimlig bevisning. Eller så kommer den få följden att människor görs rättslösa, då privata aktörer kan få ut deras personuppgifter, göra husrannsakan och frysa tillgångar enbart baserat på att en DHCP-logg säger att det IP-nummer som är aktuellt, just då användes av ditt internetabbonemang. Det är ungefär lika sansat som att sätta dig i fängelse för att någon ”kanske lånat” din bil och kört ihjäl en fotgängare, eller åtminstone var det en bil av samma färg och årsmodell.

När man sedan konstaterar att man gett privata aktörer större rättigheter än svensk polis, så funderar man inte ens på om man gått för långt. Istället säger man att då är det väl naturligt att polisen får samma befogenheter.

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser sägs det. Ju mindre man agerar utifrån principer, och ju sämre ordning man har på sina principers prioritetsordning, desto lättare är det att man hamnar på det sluttande planet. Detta är tyvärr fruset och isbelagt, så om ingen producerar broddar snabbt, så glider vi snart rakt åt helvete.

Upphovsrätten är idag det enda område där säljaren stämmer, eller hotar stämma, sina potentiella privatkunder – sunt förnuft har spolats ner i toaletten, och knappt ens när man upptäcks med händerna i kakburken så har man vett att skämmas. Det är lätt att konstatera att Beatrice Ask med flera just lagt grunden för framtida ”brottsprovokation”, där firmor specialiserar sig på honeypots och liknande för att kunna skicka ut hotbrev till så många som möjligt. Inte nog alltså att vi legaliserar utpressning, vi lägger grunden för en utpressningsindustri – är det detta Beatrice tror är den ”nya ekonomin”?

Det är dags att sätta framtidsfrågorna på kartan. De etablerade partierna är nästan absurt valhänta i frågor som rör demokrati, integritet, frihet, rättssäkerhet och framstegsvänlighet. Möjligen är jag då en aning orättvis mot miljöpartiet, men de har sina alldeles egna problem i frihetsfrågor, där en storstadsmiljömuppmentalitet tillåts köra över hela den svenska landsortens behov.

Det enda parti idag som faktiskt har siktet på andra sidan paradigmskiftet är piratpartiet. Det är tragiskt men sant. Det spelar faktiskt ingen roll längre att piratpartiet inte har några andra frågor på programmet än just upphovsrätts-, integritets-, frihets- och demokratifrågor. Eftersom dessa frågor just nu befinner sig i politisk härdsmälta, så får allt annat vänta – till och med den värsta ekonomiska krisen på ett århundrade.

(Uppdatering: la till en mening om voodoo-programmering.)

Jag vill inte ha fler CD-skivor i hyllan!

Den bild av upphovrätt som kablas ut till svenska folket i debatter, propositioner och lobbying är en bild där upphovsmän står emot pirater i någon slags ”celebrity deathmatch”.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Kampen står nämligen inte främst mellan pirater och upphovsmän, utan mellan mediebolagen med tillhörande torpeder och deras konsumenter. Mediebolagen vill sälja CD och DVD, medan deras konsumenter egentligen helst vill ha mpeg4 och mp3 (eller ännu hellre flac eller ogg med lämplig codec).

Konsumenten idag vill lagra musiken och videon på sin dator, eller mediaburk. När det ligger på hårddisken kan det köras i TVn eller projektorn, i stereon, laddas över till mobilen eller mp3-spelaren, till en usb-sticka eller om det kniper brännas till en CD eller DVD som kan tas med dit du behöver. Eller snarare, det skulle vara sant om vi slapp DRM som enda alternativ till att vara olagliga.

Att kalla CD- eller DVD-skivan för själva produkten är absurt när innehållet är digitalt och kan kopieras hur många gånger som helst. Vem vill ha med sig en repbar CD i bilen, när en USB-sticka är så mycket mer praktisk? Så varför inte göra slag i saken, avskaffa ett antal dammsamlare och en gång för alla skrota CD-/DVD-samlingen?

Sådana utsagor ger mediebolagspampar kallsvettningar. För så fort det fysiska mediet blir ointressant, så är hela deras affärsidé i gungning. Inte bara bolagen blir till sig i trasorna, eftersom hela distributionsledet i ett slag blir fullkomligt ointressant. Skivaffärer går omkull, videouthyrare gråter störtfloder, distributörer får distribuera luft och CD/DVD-pressar samlar damm.

Pandoras ask är öppen, musiken och filmen är digital. Ettor och nollor flyter över nätverken. Hur skall man kunna försörja sig på exemplarframställning, när exemplarframställning är så enkelt att en femåring klarar av att bränna en DVD? Eller för den delen när man inte ens längre BEHÖVER bränna en DVD?

Det vi ser är inte piraters kamp mot upphovsmän, det vi ser är en exemplarframställningsindustri som håller på att dö. De dör därför att de specialiserat sig på en enda metod att leverera till sina kunder. De dör därför att de utnyttjat monopolet på sin specialitet till att skinna kunder och upphovsmän så länge att de glömt att det inte är ett naturtillstånd. De dör därför att de inte kan överge det smaskiga kadavret, trots att det ligger på vägbanan, och trots att en lastbil närmar sig i hög fart.

De upphovsmän som förmår göra sig fria från den järnjungfru den moderna medieindustrin utvecklats till kanske inte blir madonna-, eller wacko jacko-rika. Fast de som opererat fast sig själva utmed höftbenet med denna industri kommer finna sig tvungna att spela med i ett sjukt spel, och finna sig blåsta från alla håll. Kunderna sviker, eftersom de inte får det de frågar efter, och bolagen sviker eftersom de inte lärt sig leverera vad kunderna vill ha.

Istället sitter man fast i en enda tanke, den gamla, och dess konsekvenser — att jaga sina egna kunder och försöka pressa dem på pengar om de vågar ifrågasätta den gamla ordningen.

Man pratar om upphovsrätten som äganderätt, som om det vore exakt samma sak. Det är det enda sätt man förstår, och det enda sätt man kan komma på att slå vakt om sina inkomster. Pengarna på kistbotten går till en arme av advokater och lobbyister — organisationer som snart lever ett eget liv och själva definierar sitt existensberättigande. Kunderna bli än mer alienerade, och än mindre benägna att bidra till upphovsmannens fortlevnad av lojalitet och välvilja.

Men faktum är: Jag vill inte ha fler CD-skivor i min hylla. De jag har samlar damm, jag har alla låtar jag gillade på datorn. Nya album vill jag ha i en form som inte förfular mitt vardagsrum, ger mig kvalsterallergi, kostar skjortan och byxorna och inte går att använda som jag vill. På sikt gäller samma sak DVD också, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns en marknad här, en som bolagen inte vill, eller riktigt kan, förstå. Så de erbjuder tjänster utan utbud, där det jag INTE vill ha bara kan fås i format jag INTE är intresserad av som dessutom INTE går att använda som jag vill och till priser som är direkt skrattretande.

Tror fan det att de måste lobba nyttiga idioter i politiken att driva igenom lagar som konserverar det som var, de är ju inte kapabla att delta i det som är.