Så nu kablas det ut att FRA skickar nödtorftigt filtrerad rådata till NSA med flera. Någon kanske tror att de därigenom begår lagbrott, men tji fick vi, för det är naturligtvis fullt lagligt.

FRA-lagen var för mig strået som bröt kamelens rygg. Jag kunde inte längre med gott samvete stödja en regering som så flagrant nonchalerade sitt eget folks rätt att kommunicera utan att staten tittar över axeln. Det var inte det enda som fick mig att reagera, för alla tecken fanns på att vi bara bytt ansikten och inte innehåll i övervakningspolitiken.

Diverse politiska jönsar pratade sig då – 2008 – varma för behoven av en sådan reglering. Det var en nödvändig kompromiss hette det, mellan våra säkerhetsbehov och våra behov av personlig integritet. Jag undrar försynt hur många av dessa vurmare som var nyttiga idioter och hur många som helt enkelt inte fattade vad de propagerade för. Räck upp handen ni som verkligen anser att det är fullt rimligt att FRA delar med sig av sin spaningsinformation till främmande makt? Räck upp handen ni som på fullaste allvar anser att svensk signalspaning skall använda utländska söktermer, nödtorftigt filtrera resultatet på typ telefonnummer och landsdomän och sedan skicka hela klabbet till utländsk beställare?

Trodde väl det, det är inte en vacker verklighet precis. Det var inte så det lät med alla garantier om att NU skulle minsann integriteten försvaras med diverse påhäng. Påhäng som visar sig inte vara mycket mer än gelén i en wonderbra, smink på grisen, smörjolja i röstköpsmaskineriet.

Vi ser nu resultatet, det som vi varnade för när vi kallades foliehattar och naivt enkelspåriga, oansvariga skitungar. När man ser vad WikiLeaks berättar om vad som pågår bakom lyckta dörrar, så är det väl inte att förvånas, men inte desto mindre känner jag ett kallt och obändigt raseri.

När jag läste Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel Gräsrötter effektiv pr i helgen tänkte jag att nu har de haft ont om saker att skriva om i tidningen och i stressen släppt igenom ett stycke dåligt researchad, dåligt skriven journalistik.

Eftersom jag själv inte var så engagerad i bloggbävningen förra året så noterade jag mest andras upprördhet och tänkte att DN backar väl, eller försöker tiga ihjäl det i morrn.

Men jag hade fel. Nu har plötsligt den dåligt tänkta, dåligt kontrollerade storyn upphöjts till ledarplats. DN skriver om konstgjorda gräsrötter som om det vore en nymodighet och inte ett politiskt PR-trick som användes i det gamla Rom.

Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

En av de bärande byggstenarna i DN:s resonemang är att någon betalade för en helsidesannons i DN för att dra folk till en demonstration. Som yrkesverksam marknadsförare med bland annat val av kanal som en av mina uppgifter så funderar jag ofta på den här sortens frågeställningar. En viss tanke ska presenteras för en viss målgrupp och frågan är var man gör det effektivast.

Om någon med 300 000 kronor över skulle fråga mig hur man lämpligast når unga människor som tycker integritet är viktigt och ogillar statlig avlysning så hade jag inte svarat en helsidesannons i DN. Jag tror inte speciellt många reklam-, pr- eller mediebyråer skulle ha svarat det.

Men DN spänner hästen framför vagnen, eftersom de är helt fast i sin egen medielogik så utgår de ifrån att gammelmedia alltid är mer på riktigt än de nya medierna. Det är dags att komma in i matchen. De nya medierna är snart 25 år gamla! Alla de hundratals blogginläggen om FRA som inte kostade en krona och som skedde till följd av gammalt hederligt engagemang är värda enormt mycket mer än en helsida i DN oavsett om den är betald eller om den tillhör det redaktionella innehållet.

Vad DN inte förstår om den nya tidens kommunikation är att nyckelordet är autenticitet. De som tillbringar mycket tid på nätet tvingas bli allt bättre på att avgöra om något eller någon är äkta. Bloggare blir populära och får genomslag för att de är äkta: HAX, Emma Opassande, Blogge Bloggelito, Carl Bildt, Svensson, Mymlan…

Den gamla sortens journalistik blir alltsom oftast insorterad bland det icke autentiska inte för att de har en agenda, det har alla, utan för att de är vana vid att inte behöva skylta med den. Vad är DN:s agenda just nu t ex? Vi är tvungna att gissa.

Och det som inte är äkta tror vi inte på. En annons är aldrig äkta eftersom den är köpt, så den tror vi inte på. Reklamlogiken är därför på väg att dö. Större delen av medie- och reklamvärlden funderar idag över hur man ska förhålla sig till denna nya tid. På DN tycks man sova trygga i förvissningen om att den som verkligen vill ha genomslag i Sverige den köper en helsida i DN. Det blir nästan lite gulligt när DN:s ledarredaktion (som inte tycks ha fattat någonting) oroar sig för oss andra:

De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten.

Vi som är verksamma i bloggosfären är väldigt noga med att visa vem avsändaren är. Vi länkar, vi citerar, vi anger källor. Vi vet att det är viktigt att särskilja åsikter från fakta. Vi vet att det är så man skapar trovärdigt och autencitet. Men detta begriper inte DN eftersom de fortfarande tror att det vi håller på med är ”dagböcker på nätet”:

Bloggar, nätbaserade dagböcker, används inte bara i privat syfte. Aktörer i bloggosfären gör ofta gemensam sak och länkar bland annat till varandras sidor. På så sätt kan de snabbt åstadkomma en ”bloggbävning” som fångar mediernas och kanske även politikernas intresse.

Dålig journalistik blir inte bättre av att man upprepar den som Marcus påpekade. Har man inte gjort sin hemläxa blir man idag obönhörligen avslöjad i bloggosfärens läxförhör. DN kan få vara bekymrade över de nya mediernas hot mot demokratin men det vore klokare att bekymra sig för sina egna möjligheter att överleva i en värld som man så uppenbart inte förstår.

Det verkar som om DN läst Goebbels princip att om man upprepar en tillräckligt stor lögn tillräckligt många gånger, så kommer folk till slut tro på den. Eller också har de slutat med medicineringen på eget bevåg…

Hur skall man annars tolka dagens ledare? Den har den talande titel ”konstgjorda gräsrötter”:

Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

Nå vi har två alternativ: Antingen är hela FRA-motståndet orkestrerat av gud vet vem, av gud vet vilken anledning. Eller så uppstod ett motstånd som en snöbollseffekt, där diverse olika debattörer väckte tillräckligt många som sedan fortsatte debatten av egen kraft.

Om man använder lite Occam på hela frågeställningen så framstod DN som idioter redan igår, idag är de väl närmast jubelidioter.

För vad är troligast som en vettig förklaring till vad som hände förra sommaren?

Är det någon Mr(s). X, gärna i rullstol med en katt i knät som orkestrerat en bloggmobb? Har denna dolda aktör lyckats starta/finansiera såväl stoppaFRAlagen.nu och nätverket svart måndag? Dessutom direkt eller indirekt finansierat en kader proffstyckare som avlönats för att driva mobben och köpt ett antal röster, samordnat sig med PR-byråer och politiker för att dra oss stackars nyttiga idioter vid näsan?

Vem är i så fall Mr(s). X och varför skulle han/hon vilja göra något sådant? Vad är syftet?

Är det snarare så att FRA-lagen är en skitlag som dels inte fyller sitt syfte och dels är farligt för svenska medborgares integritet, yttrandefrihet och i förlängningen en fara för demokratin. Kan det vara så att folks ilska över lagen är genuin, att den innefattar såväl politiker, bloggare, pr-folk och företag? Kan det vara så att det är ett dynamiskt kluster, en modern icke-organisation, snarare än någon dolsk intressents manipulation av opinionen?

Jag vet vad jag anser är troligt.

Kanske skall vi skicka en omgång foliehattar till DN, de verkar vara i behov av sådana.

Jag börjar mer och mer luta åt att alliansen består av idel nyttiga idioter.

Möjligen med undantag för vissa undergrupper av extremt konservativa, så vilar den svenska borgerligheten på en frihetlig historia. Därför är det så förvånande att de nu står i spetsen för den allt snabbare utvecklingen mot ett modernt samhälleligt panoptikon.

Det som i debatten motiverar denna utveckling är som vanligt säkerhetspolitik och laglydnad. Det vill säga precis det som menas i det gamla citatet om den som säljer ut delar av sin frihet för lite säkerhet, och varken får eller förtjänar endera.

Det vi samtidigt ser, är ett paradigmskifte av en typ man ser ett par gånger per millennium. De av oss som inte sitter fast i vad som varit, är oroliga för att vi kommer att göra samma misstag den här gången som vi gjorde för femhundra år sedan. Den gången var det Gütenbergs tryckpress och hela frågan om informationsspridning och kontroll som var på tapeten. Man skulle med visst fog kunna påstå, att reformationen skulle ha haft farthinder om varje exemplar av de nya idéerna skulle ha fått kopieras för hand.

Det som sker nu är lika stort, kanske större. På samma sätt så är samhället helt inrättat utifrån vad som existerade innan skiftet, och precis som förra gången så kretsar huvudfrågorna kring kontroll av information och tillgång till information. Kunskap är makt, information är makt, och de som har makten vill av naturliga skäl inte avstå den.

FRA-frågan visade på hur lite den gamla makten vill förstå. Det man föreslog, och beslutade genomföra, är inte på något sätt mindre inkräktande på medborgarna än att sätta upp mikrofoner för att bugga alla miljöer där mer än en person samlas. I det läget har man naturligtvis inte möjlighet att lyssna på varje enskild konversation, men själva mikrofonen är i sig ett övergrepp.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen är brevhemlighet, privatliv, integritet, frihet från åsiktsregistrering och meddelarfriheten viktig, och då tullar man inte på den, eller också är den oviktig och då får man vara så snäll att klämma ur sig detta. Det är omöjligt att slå ihjäl någon bara lite, antingen gör man det eller inte.

Med IPRED, så gifter man sig med gamla modeller för hur upphovsrätt fungerar, och tillåter försvaret av dessa modeller ta vilka proportioner som helst. Upphovsrätt likställs med äganderätt, vilket är att vulgarisera innebörden. Man väljer att moralisera över förändringen istället för att fundera över vilka frågor som verkligen behöver lösas.

De gamla modellerna för kreatörers inkomster är inte på något sätt bra, men kombinationen av upphovsrätt, dyr reproduktion och dyr distribution har jämnat vägen för den rådande situationen. IT-revolutionen har sedan dragit undan mattan för modellerna genom att ta bort två av de tre ben de står på.

Att reproducera eller distribuera är nu så billigt att det inte finns något existensberättigande för två tredjedelar av mellanhänderna mellan kreatör och konsument. När dessutom originalskapandet är nästan lika billigt som reproduktion och distribution, och ligger inom räckhåll för kreti och pleti – så suddas gränserna mellan kreatörer och konsumenter ut.

Detta väljer man att bortse från, vilket gör att man skapar lagar ingen kommer vilja följa. Det är dessutom lagar som kommer att bli svåra att applicera på ett sätt som är rimligt. Det påminner starkt om fenomenet voodoo-programmering, som är ett signum för den som inte förstår vad han eller hon gör.

Den nya lagen kommer antingen vara helt tandlös, förutsatt att domstolsväsendet faktiskt gör sitt jobb och kräver rimlig bevisning. Eller så kommer den få följden att människor görs rättslösa, då privata aktörer kan få ut deras personuppgifter, göra husrannsakan och frysa tillgångar enbart baserat på att en DHCP-logg säger att det IP-nummer som är aktuellt, just då användes av ditt internetabbonemang. Det är ungefär lika sansat som att sätta dig i fängelse för att någon ”kanske lånat” din bil och kört ihjäl en fotgängare, eller åtminstone var det en bil av samma färg och årsmodell.

När man sedan konstaterar att man gett privata aktörer större rättigheter än svensk polis, så funderar man inte ens på om man gått för långt. Istället säger man att då är det väl naturligt att polisen får samma befogenheter.

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser sägs det. Ju mindre man agerar utifrån principer, och ju sämre ordning man har på sina principers prioritetsordning, desto lättare är det att man hamnar på det sluttande planet. Detta är tyvärr fruset och isbelagt, så om ingen producerar broddar snabbt, så glider vi snart rakt åt helvete.

Upphovsrätten är idag det enda område där säljaren stämmer, eller hotar stämma, sina potentiella privatkunder – sunt förnuft har spolats ner i toaletten, och knappt ens när man upptäcks med händerna i kakburken så har man vett att skämmas. Det är lätt att konstatera att Beatrice Ask med flera just lagt grunden för framtida ”brottsprovokation”, där firmor specialiserar sig på honeypots och liknande för att kunna skicka ut hotbrev till så många som möjligt. Inte nog alltså att vi legaliserar utpressning, vi lägger grunden för en utpressningsindustri – är det detta Beatrice tror är den ”nya ekonomin”?

Det är dags att sätta framtidsfrågorna på kartan. De etablerade partierna är nästan absurt valhänta i frågor som rör demokrati, integritet, frihet, rättssäkerhet och framstegsvänlighet. Möjligen är jag då en aning orättvis mot miljöpartiet, men de har sina alldeles egna problem i frihetsfrågor, där en storstadsmiljömuppmentalitet tillåts köra över hela den svenska landsortens behov.

Det enda parti idag som faktiskt har siktet på andra sidan paradigmskiftet är piratpartiet. Det är tragiskt men sant. Det spelar faktiskt ingen roll längre att piratpartiet inte har några andra frågor på programmet än just upphovsrätts-, integritets-, frihets- och demokratifrågor. Eftersom dessa frågor just nu befinner sig i politisk härdsmälta, så får allt annat vänta – till och med den värsta ekonomiska krisen på ett århundrade.

(Uppdatering: la till en mening om voodoo-programmering.)

Den bild av upphovrätt som kablas ut till svenska folket i debatter, propositioner och lobbying är en bild där upphovsmän står emot pirater i någon slags ”celebrity deathmatch”.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Kampen står nämligen inte främst mellan pirater och upphovsmän, utan mellan mediebolagen med tillhörande torpeder och deras konsumenter. Mediebolagen vill sälja CD och DVD, medan deras konsumenter egentligen helst vill ha mpeg4 och mp3 (eller ännu hellre flac eller ogg med lämplig codec).

Konsumenten idag vill lagra musiken och videon på sin dator, eller mediaburk. När det ligger på hårddisken kan det köras i TVn eller projektorn, i stereon, laddas över till mobilen eller mp3-spelaren, till en usb-sticka eller om det kniper brännas till en CD eller DVD som kan tas med dit du behöver. Eller snarare, det skulle vara sant om vi slapp DRM som enda alternativ till att vara olagliga.

Att kalla CD- eller DVD-skivan för själva produkten är absurt när innehållet är digitalt och kan kopieras hur många gånger som helst. Vem vill ha med sig en repbar CD i bilen, när en USB-sticka är så mycket mer praktisk? Så varför inte göra slag i saken, avskaffa ett antal dammsamlare och en gång för alla skrota CD-/DVD-samlingen?

Sådana utsagor ger mediebolagspampar kallsvettningar. För så fort det fysiska mediet blir ointressant, så är hela deras affärsidé i gungning. Inte bara bolagen blir till sig i trasorna, eftersom hela distributionsledet i ett slag blir fullkomligt ointressant. Skivaffärer går omkull, videouthyrare gråter störtfloder, distributörer får distribuera luft och CD/DVD-pressar samlar damm.

Pandoras ask är öppen, musiken och filmen är digital. Ettor och nollor flyter över nätverken. Hur skall man kunna försörja sig på exemplarframställning, när exemplarframställning är så enkelt att en femåring klarar av att bränna en DVD? Eller för den delen när man inte ens längre BEHÖVER bränna en DVD?

Det vi ser är inte piraters kamp mot upphovsmän, det vi ser är en exemplarframställningsindustri som håller på att dö. De dör därför att de specialiserat sig på en enda metod att leverera till sina kunder. De dör därför att de utnyttjat monopolet på sin specialitet till att skinna kunder och upphovsmän så länge att de glömt att det inte är ett naturtillstånd. De dör därför att de inte kan överge det smaskiga kadavret, trots att det ligger på vägbanan, och trots att en lastbil närmar sig i hög fart.

De upphovsmän som förmår göra sig fria från den järnjungfru den moderna medieindustrin utvecklats till kanske inte blir madonna-, eller wacko jacko-rika. Fast de som opererat fast sig själva utmed höftbenet med denna industri kommer finna sig tvungna att spela med i ett sjukt spel, och finna sig blåsta från alla håll. Kunderna sviker, eftersom de inte får det de frågar efter, och bolagen sviker eftersom de inte lärt sig leverera vad kunderna vill ha.

Istället sitter man fast i en enda tanke, den gamla, och dess konsekvenser — att jaga sina egna kunder och försöka pressa dem på pengar om de vågar ifrågasätta den gamla ordningen.

Man pratar om upphovsrätten som äganderätt, som om det vore exakt samma sak. Det är det enda sätt man förstår, och det enda sätt man kan komma på att slå vakt om sina inkomster. Pengarna på kistbotten går till en arme av advokater och lobbyister — organisationer som snart lever ett eget liv och själva definierar sitt existensberättigande. Kunderna bli än mer alienerade, och än mindre benägna att bidra till upphovsmannens fortlevnad av lojalitet och välvilja.

Men faktum är: Jag vill inte ha fler CD-skivor i min hylla. De jag har samlar damm, jag har alla låtar jag gillade på datorn. Nya album vill jag ha i en form som inte förfular mitt vardagsrum, ger mig kvalsterallergi, kostar skjortan och byxorna och inte går att använda som jag vill. På sikt gäller samma sak DVD också, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns en marknad här, en som bolagen inte vill, eller riktigt kan, förstå. Så de erbjuder tjänster utan utbud, där det jag INTE vill ha bara kan fås i format jag INTE är intresserad av som dessutom INTE går att använda som jag vill och till priser som är direkt skrattretande.

Tror fan det att de måste lobba nyttiga idioter i politiken att driva igenom lagar som konserverar det som var, de är ju inte kapabla att delta i det som är.