Emotionell smet av fördomsfull moralism och medkänsla

I det här landet har det alltid funnits en puritansk ådra, helt på tvärs med den internationella myten om vårt lössläppta sexliv. Den var hotad under sjuttiotalet, men har sedan dess återkommit med allt större styrka.

Caroline Engvall har ett kall, hon vill berätta om och hjälpa unga som skadar sig själva med sex. Det är en berättelse som inte är osann, men inte heller den enda eller hela sanningen. I andra änden av historien finns det parafilier som spinner på dominanslekar av olika slag: frihetsberövande, våld och olika former av förnedring med mera. Utan att själv vara lagd åt BDSM, så kan jag utan vidare förstå lockelsen i det förbjudna — det tabubelagda, det gränslösa, att gå utanför de sociala normerna, det accepterade. Trots det finns det faktiskt gränser: samhället kan inte acceptera livshotande skador eller bestående men.

Prylen med parafilier som BDSM, är att den verkliga skillnaden mellan övergrepp och sexuell kittling ligger i något helt annat än folk i allmänhet tänker sig. Det som skulle vara brottsligt slutar vara det i och med frivillighet från den som domineras. Den frivilligheten innebär i praktiken att den som domineras är den faktiska dominanta parten i samspelet. Den som domineras bestämmer själv vem som skall få dominera och i vilken utsträckning, i annat fall förvandlas det tänkta samspelet till ett straffbart övergrepp.

Lagen skall inte ägna sig åt nymoralism

Den logiska fnurran är svår att ta in för de som bara ser konsekvenserna: märken efter rep, röda märken efter slag, blåmärken etcetera. Ofta kombineras okunskapen med avsky som bottnar i att man tolkar det utifrån de gängse sociala normerna, eller för den delen lagarna som täcker övergrepp av olika slag. I BDSM-förhållandet är frihetsberövandet inte ett övergrepp i laglig mening, inte heller våldet, förnedringen eller den synbara utsattheten. Den som i realiteten är svag är den som synbarligen dominerar relationen, men som i alla lägen är medveten om att minsta övertramp mot överenskommelsen kan sluta i rättssalen.

Att dominanslekarna tolkas utifrån självdestruktivitet är kanske inte så förvånande. Men man skulle kunna önska att det inte gled över i ett raljerande som inte kan tolkas som något annat än moralistisk puritansk överlägsenhet. Det finns ett förakt i att psykologisera folks sexuella preferenser, att mer eller mindre sjukförklara, ifrågasätta och söka orsaker, att skapa ett offer och förövare-tema som riskerar att sätta en hel grupps sexuella behov på undantag.

I realiteten finns en icke försumbar grupp människor som går loss på dominans, eller på att bli dominerade. Att inte respektera dessa är inte värst mycket bättre än att inte respektera andra mer socialt lättsmälta sexuella läggningar.

I det här fallet är det för lätt att måla upp förövare och offer, eftersom mannen var 32 och kvinnan 16, det vill säga ett barn i den moderna moralimens ögon. Han är med andra ord en manipulativ och emotionellt störd snuskgubbe, psykopat och förövare och hon är en stackars liten skadad flicka som inte förstod bättre. Till och med det faktum att de upprättade en överenskommelse, ett kontrakt, går då att misstänkliggöra.

Men någonstans står vi inför ett vägskäl. Vi kan nu välja att gå vägen mot en viktoriansk moral, där sex är något som hör äktenskapet till — eller åtminstone skall vara vaniljsex mellan djupt förälskade människor i lagom ålder och med lagom åldersskillnad. Eller så kan vi inse att alla inte blir yra av samma skumpa: vissa föredrar vaniljen, andra vill ha något kryddigare. Vissa söker partners i en annan åldersgrupp, vissa vill ha jämnåriga, vissa börjar tidigt, andra väntar länge och så vidare.

Vi är själva fria att göra våra egna val, men då måste vi också tillåta att andra får göra sina och stå för dem även efter att det börjar svida i skinnet. Det naturliga om den sextonåriga flickan i efterhand kommit underfund med att hennes beteende var självdestruktivt snarare än lustfyllt, är att backa upp henne. Det betyder inte att man skuldbelägger den tillfällige partner som hade all anledning att tro att hennes preferenser stämde överens med hans egna. Det betyder istället att man hjälper henne bearbeta det som hänt och sina egna mindre vettiga flyktvägar in i självdestruktiviteten.

Det skulle vara konstruktivt snarare än moralistiskt, men så nyanserade är det alldeles för få som tycks vara. Det skulle visa respekt inför henne som agent i sitt eget liv, även när hon gör inte alltför smarta val. Samtidigt skulle det egna ansvaret inte innebära att hon måste stå utan stöd.

Men oavsett allt annat behöver vi väl inte blanda våra empatiska kall med moralism, det blir så kletigt.

Tittförbud och ungdomlig sexualitet

Det är inte många frågor jag skyggar för att skriva om, men barnpornografi är en av dem. Just därför känner jag att jag måste spotta i händerna, för den mängd magsyra det skapar är i sig en varningssignal att något är väldigt, väldigt fel.

Att jag skriver just nu handlar förstås om det förslag till tittförbud som kan komma att bli lag redan i mitten av nästa år. Ett förslag som på ytan säkert är välment, men som helt missar ett antal litmustest för vad vi kan lagstifta om och hur.

Sexualisering av nakenhet

Man kan få en känsla av att barnporr är något väl definierat, men i så fall bedrar man sig. Helt klart finns material som utan tvekan passar beteckningen. För handlar det om en film med en skräckslagen tolvårig flicka och fyra anonyma män i hockeymasker som droppar stearin på henne samtidigt som de kör upp saker i diverse hål, så är det klart att det är fråga om övergrepp.

Men istället skulle jag först vilja ta fasta på förändringen i synen på nakenhet. När jag själv växte upp under sjuttiotalet var nakenhet överlag inte konstigare än att man inte hade kläder på sig. Naturligtvis fanns det pedofiler och hebefiler även då, men de präglade inte samhällets syn på barns avsaknad av kläder.

Såväl när jag gick på dagis, som när jag direkt efter gymnasiet jobbade på dagis, så fanns det sommardagar då plastbassängen åkte fram och kläderna av. Inte satt vi och spejade om någon gömde sig bland buskarna, inte heller reflekterade någon över att den nakenheten skulle vara ett övertramp mot barnen. Bara några år senare förändrades den situationen drastiskt, och så kort tid som tio år efter att jag slutat jobba som dagisfarbror skulle avsaknad av badkläder med stor sannolikhet inneburit badförbud. Idag är situationen så infekterad att vi föräldrar fick tydliga instruktioner när barnens simskola hade avslutning att vi inte fick fotografera om några andra barn än våra egna fanns i sökaren. Då var barnen ändå klädda i badkläder, så de var inte ens nakna.

Någonstans på vägen har med andra ord all form av nakenhet satts i sexuell kontext. Vårt västerländska tabu mot nakna kroppar, som vi äntligen hade börjat luckra upp, har nu slagit tillbaka i en backlash som skulle utnämnt till och med Carl Larsson till pedofil.

Definition av barn

En annan aspekt som är fullständigt absurd är vår definition av barn. I Sverige är byxmyndighetsåldern femton år. Ingen kan dömas för att en femtonåring frivilligt haft sex med dem. Är man däremot fjorton år och 364 dagar gammal, så kan det leda till våldtäktsdomar för den man haft sex med.

Oavsett vad man anser om byxmyndighetsåldern, så är den trots allt femton just nu och kommer nog fortsätta vara så. Det vill säga om inte de värsta av moralisterna får sin vilja fram fullständigt. För nu vill man skapa en ny definition av ”barn”, i alla fall när det gäller bilder och filmer av sexuell natur. Barn kommer nu vara alla som inte är arton fyllda, vilket gör en betydande del av dagens ungdomar till ”barnpornografibrottslingar”.

Med den nya definitionen av ”barn” kommer det fortfarande vara lagligt att ligga med en femtonåring, men om han eller hon fotograferar tillställningen och ger en kopia till sin äldre partner kommer det vara olagligt att inneha eller ens se på den kopian. Hårdrar man det hela, skulle det vara olagligt för mig att behålla bilder på mig själv i sexuell kontext från åren innan jag fyllt arton. Det finns mig veterligen inte några undantag för egna bilder – men även om undantag skulle finnas, skulle det vara olagligt för någon att titta på mina bilder även om jag själv frivilligt visar upp dem.

Det kanske är ofrånkomligt att ha en fast ålder för byxmyndighet, men vi måste ha respekt för ungdomars sexualitet. Åren mellan de första sexuella känslorna och upptäckterna, och fram till inträdandet i vuxenlivet är den period då många om inte de allra flesta har sin starkaste sexualdrift. Det kan vi inte förneka, eller försöka förhindra, utan att samtidigt göra samhället mörkare och mer hycklande. Det är helt OK att ha personliga moraliska aversioner mot ungdomlig sexualitet, men det betyder inte att den personliga moralismen skall lagfästas.

Övergrepp

En redaktör på en liten månadstidskrift skrev för många år sedan ett kåseri där han berättade om en reklamskylt för underkläder som satt fullt synligt utanför hans kontorsfönster. Han var nyligen frånskild, och såg varje gång han tittade ut genom fönstret en gigantisk rumpa i ett par väldigt sparsamma tangatrosor. Han berättade hur det spelade samman med hans egen ensamhet och sexuella frustration, hur han närmast mot sin vilja blev upphetsad. Han berättade att han senare sett samma bild i betydligt mindre format, och inte kunnat förstå sina egna tidigare reaktioner.

Det är möjligt att modellen som visade sig i minimala trosor skulle blivit störd av att få veta att någon blev kåt av att titta på bilden, men det gör det inte heller till ett övergrepp. Jag hade länge några bilder från min ungdom där jag i sängkammaren plåtat min då sjuttonåriga flickvän. Den var inte ett övergrepp eftersom hon visste när och godkände att jag tog den, och att hon skulle fått den av mig om hon så ville. Det gäller att sätta saker i sitt kontext och se att allt som är naket och sexuellt inte kan klippas med samma sax, slås med samma klubba eller bedömas med samma ögon.

Det illustreras väldigt väl av Johanna Sjödin i hennes Expressenartikel:

Dagens unga har till skillnad från författarna till lagförslaget växt upp med teknik som möjliggör reflexmässig dokumentation av fest och vardag. Verklighetens unga väljer öppet att publicera och göra nakenbilder på sig själva tillgängliga för andra. I dag finns det knappt några unga som inte äger sex- och nakenbilder på sig själva.

Johanna beskriver verkligheten utifrån ungdomarnas perspektiv. Jag tvivlar att någon av lagförslagets författare ens bemödat sig om att ta reda på hur ungdomarna själva ser på saken. Johanna har själv fått se sin blogg stängas ner efter barnpornografianmälan, hon har fått se den filtrerad i olika sammanhang, och om ett halvår kan sidhuvudet på hennes blogg vara olagligt att titta på — men är det fråga om ett övergrepp?

Det som är ett övergrepp är att utsätta någon för sexuella tvångshandlingar, oavsett om det handlar om våldtäkt, sexuell posering eller annat liknande. Om sedan offret för övergreppen inte är könsmoget så blir bilder och filmer som tagits barnpornografiska. Det måste finnas ett uppsåt, vilket gör tittförbud och till och med innehavsförbud till en legal moras. Det måste också finnas ett faktiskt övergrepp, vilket inte existerar i ett fall som Johannas.

Symptombehandling

I samband med att jag vid ett tidigare tillfälle fattade mod och skrev om liknande saker ritade jag en bild med klar sexuell laddning.

Han smygtittar på det hon smygvisar
Han smygtittar på det hon smygvisar

I det censurfilter som sätts samman av rikspolisen med benägen hjälp från ECPAT, finns ett antal sajter med tecknade bilder. Då har man skapat ett brott utan offer, vilket i konsekvensens namn borde göra även den bild jag ritade till ett gränsfall… Gudarna vet, kanske du bryter mot tittförbudet om du läser den här artikeln om ett år eller så . Ingenting skulle egentligen förvåna mig längre, och jag valde noggrant vinkel för att hennes ben skulle täcka skrevet, och gjorde den liten av samma skäl som i reklamkåseriet — så självcensuren finns redan där.

Det som förundrar är att det tycks så lätt att komma med åtgärder och lagar som angriper symptomen, när det som egentligen är mest intressant är att angripa källan. Det är glasklart att filmen på tolvåringen som jag refererade till i början av artikeln måste beivras. De hockeymaskförsedda männen borde se insidan av en domstol, precis som producent, kameraman etcetera. Likaså borde de sajter och nätverk som fungerar som källa beivras, snarare än att hamna i något korkat filter.

Att angripa det med i stort sett verkningslös filtrering och tittförbud, är delvis att dölja problemet, och delvis att göra det lätt för sig. Man tar en aspirin mot febern och huvudvärken, men behandlar inte cancern som ligger bakom.

Det skulle vara betydligt kostsammare att effektivt angripa problemet från rätt håll, men det skulle samtidigt vara fostrande. Då skulle man vara tvungen att prioritera de fall som är otvetydiga och hårresande, moralism skulle inte löna sig som strategi, och arbetet skulle kunna följas av var och en eftersom symptomen inte döljs.

Nymoralismen är den senaste flugan

Jag är inte på något sätt något slags fan av systrarna Graaf, men inte heller tycker jag speciellt illa om dem. Det enda tillfälle jag önskat dem till en rejält varmare plats var när de försökte sig på en popkarriär, vilket de gott kunnat låta bli.

När Magdalena säger att hon och Hanna inte skäms för något de gjort i offentligheten, så förstår jag vad hon menar — för sånär som på den obefintliga poptalangen, så har de gjort det de ville göra. Annika Leone håller tydligen inte med.

Fröken präktig drar snabbt upp bilder där systrarna Graaf plåtats tutte mot tutte, som om det skulle vara så farligt, och en där de leker Barbie/uppblåsbara Barbara iförda någon slags minimal björnliganutstyrsel.

Exakt varför de skall skämmas för att ha visat sig halv/helnakna i skitmesiga grabbtidningar framgår däremot inte riktigt — annat än just barbiegrejen och det incestuösa i att två systrars kroppar rör vid varandra. Men sorry Annika Leone, den grejen förstår jag inte. Än mindre begripligt blir det när en drös andra händelser/kändisar dras med i harangen.

Visst, jag tyckte nog att ”Robinson”-Robban var pinsam i blåmålat tillstånd, men mest för att han som vanligt försökte stjäla uppmärksamheten på ett mycket patetiskt och infantilt sätt. Tycker jag han skall skämmas? Ja kanske han borde skämts då, för att ha gått på myten om sig själv, men nu borde han bara garva åt saken.

Istället ser jag Annikas inlägg som en del av ett nymoralistiskt mönster. Det är nästan lite hippt att vara moralist numera. Victorianismen firar nya triumfer hundra år efter bäst-före-datum. Vi skall inte visa oss nakna, i alla fall inte om vi är hetero; sexualitet är farligt, framför allt sexualitet som inte pågår privat i sovrummet mellan stabila partners; folk skall inte söka uppmärksamhet, i alla fall inte för uppmärksamhetens egen skull. Välkomna till moral-majority-country.