Sluta behandla oss som barn

Kent Persson utmanar till bloggdebatt igen, och den här veckan är ämnet frihet. Det är ett ämne så brett att det är svårt att göra det rättvisa, och samtidigt så intressant att man inte kan låta bli att skriva om det. Speciellt viktigt blir ämnet ett valår som detta, då friheten som fråga har en tendens att glömmas bort.

Frihet från

Den kanske mest klassiska definitionen av frihet kallas det negativa frihetsbegreppet. I form av så kallad naturrätt förknippas det med giganter som John LockeThomas Hobbes och till och med Aristoteles. Det handlar om frihet från olika former av tvångsmedel. Det innebär inte nödvändigtvis hot mot liv och lem, utan kan även var saker som frihetsberövande, konfiskation av egendom eller intrång i den personliga integriteten. Gemensamt för alla tvångsmedel är att de begår våld på individen på ett eller annat sätt.

Kärnan för de negativa rättigheterna är att alla i grunden har beslutsrätten över sina liv: åsikter, livsval, livsstil, egendomar, kommunikation. Gränsen för friheten går endast vid att en persons göranden och låtanden inte får inkräkta på andra människors motsvarande frihet. Jag är till exempel fri att följa vilken religion jag vill, men inte att försöka tvinga dig att följa samma som mig. Jag är fri att tycka att tycka alla med grön slips är idioter, men jag är inte fri att ta en sax och klippa av folks gröna slipsar. Det handlar om principen att leva och låta leva, om tolerans och respekt.

Frihet till

På andra sidan skranket i de frihetliga definitionerna finns de positiva rättigheterna. De förknippas med filosofer som till exempel Friedrich Hegel och Karl Marx. Positiva rättigheter är till exempel rätten att vandra fritt i skog och mark, att få gå i skolan, att ha någonstans att bo eller i extremare fall att inte svälta. Kärnan i de positiva rättigheterna är en tanke om att personlig misär i praktiken är en slags tvångsmedel. Eller så kan man säga att man utan möjlighet att fylla basbehoven, inte har möjlighet att välja fritt.

I och med detta, menar de som propagerar för de positiva rättigheterna, så kan man inte prata om frihet om inte alla har möjlighet att i praktiken utnyttja sina friheter. Alltså räcker det inte, enligt denna syn, med att vi avstår från att lägga oss i folks göranden och låtanden. Istället måste vi aktivt se till att alla kan fylla sina basbehov, så att alla har möjlighet att vara fria. Vill man, så kan man associera med Maslows behovstrappa, som i och för sig har fått mycket kritik, men som trots det är en inflytelserik modell i försöken att förklara motivation:

behovstrappa
Maslows behovstrappa

Pengar är alltings mått?

Det ligger i de negativa rättigheternas natur att man inte ser med blida ögon på en förväxt och klåfingrig offentlig makt och byråkrati. Man poängterar det egna ansvaret, vilket utan moderation naturligtvis kan leda till att den som är oförmögen att ta ett sådant ansvar går under i misär.

De positiva rättigheterna kräver å andra sidan en stark stat. Samhällets ansvar för medborgarnas behov innebär en större samhällelig inblandning i medborgarnas liv. Följden av detta riskerar bli ett minskat personligt ansvarstagande som kan försätta människor i omfattande beroendeställningar. Det är också så att den stora staten gör sig beroende av tvångsmedel för att upprätthålla sitt inflytande över medborgarnas liv. Gränsen mellan att ha förutsättningar att utnyttja sin frihet och att det inte längre finns någon frihet att utnyttja suddas ut.

Friheten riskerar att reduceras till ekonomi, frågan om frihet reduceras till frågor om kronor och ören. Det är inte konstigt att det blir så, men det innebär inte att det är rätt. Friheten har naturligtvis ekonomiska aspekter, och ekonomi kan påverka frihet, men frihet handlar inte bara om pengar.

Om friheten

Grunden för frihet är rätten att själv bestämma, och förutsättningarna att kunna göra det. En allomfattande stat med långa fingrar in i våra liv innebär mindre frihet, men ekonomin är inte den viktigaste aspekten här, utan den viktigaste aspekten är snarare de långa fingrarna.

Det går naturligtvis inte att bortse från pengar. Det går att konstatera att om du lever i total ekonomisk misär har du liten handlingsfrihet, men om du inte får styra din ekonomiska tillvaro mer än marginellt så är även då din frihet urholkad.

Pengar blandas även in i sådana fenomen som att den skatt vi betalar inte ens anses vara våra pengar innan de är betalda. Underlåter staten att kräva in pengarna, ser många det som att staten blivit bestulen. Det är en farlig hållning som luckrar upp insikten om att den som spenderar verkar i förtroende från den som betalar och att den gemensamma skattekassan är summan av alla medborgares enskilda bidrag.

Viktigare än pengarna är dock följderna. När insikten om att man verkar i förtroende blir alltmer uppluckrad och det offentliga blir en entitet närmast separerad från medborgarna — då kan det offentliga få för sig att de besitter större visdom om hur medborgarna bör leva än medborgarna själva. Felet med dagens etablerade politik är att den gång på gång reducerar frihetsfrågan till vem som håller i plånboken, vad plånboken innehåller och vad du kan köpa för pengarna. Det är en syn på friheten som kanske passade under arton- och tidigt nittonhundratal, men det går verkligen att fråga sig om den synen fortfarande är rimlig?

Frihet är trots allt inte i grund och botten hur många varianter på flingor man har att välja på i affären, det blir en nonsenshistoria, en bagatell. Friheten ligger i att själv kunna skapa sina egna åsikter, uttrycka dem, propagera för dem och försöka övertyga andra, utan att befinna sig i beroendeställning mot de man propagerar mot. Friheten ligger i att själv kunna fatta sina egna val och leva med dessa. Frihet är att kunna fatta dåliga val, utan att samhället gett sina myndigheter mandatet att agera moralövervakare — oavsett om det handlar om att vika ut sig på bild, knulla mot betalning, supa hela natten, slagga bland kanylerna i en knarkarkvart eller spendera hela lönen på poker.

Att vara friheten vuxen

Vi skyddar våra barn mot konsekvenserna av deras dumheter, men någon gång slutar vi vara barn och då kanske vi skall sluta behandlas som barn. När den offentliga makten ser oss som barn, så kan den ta sig rätten att övervaka oss, moralisera över våra val, nonchalera våra åsikter och glömma att dess representanter sitter där de sitter i kraft av det förtroende vi gett dem och inget annat.

I det sammanhanget är RUT, ROT, eller RÅTT-avdrag en fullkomligt ointressant fråga. Det enda intressanta i frågan är hur vi än en gång ser våra pengar som statens, och moraliserar över effekterna av att staten inte konfiskerar lika mycket. Inte heller partiledares väskor eller valsamarbetens namn/varumärke borde egentligen tillhöra de viktiga dagsaktuella frågorna. Långt mer intressant är den makt staten ger sig själva. Vi ser politiker som vill drogtesta barn utan föräldrarnas vetskap eller förbjuda hemskolning. Sätter du dig emot avliberaliseringen blir du misstänkliggjord och överkörd, utsatt för kreativt nyspråk och om inte annat nonchalerad.

Visst blir vi allt rikare, men frihet går inte att köpa för pengar. Ekonomiska framsteg i all ära, men ur en frihetlig synvinkel känns det som vi fortfarande bär medeltidens arv alltför nära våra bröst, i folksjälen lever fortfarande skampålen, spöstraffet och brännmärkningarna kvar.

Vi har så till den milda grad köpt idén om de positiva rättigheterna, att vi glömmer bort den frihet och den rätt dessa skulle ge folk kraft och möjlighet att utnyttja. Rätten att vara en vuxen medborgare med de friheter och det ansvar detta innebär hotas. Emancipation måste till slut strykas ur Svenska Akademiens Ordlista.

I denna sköna nya värld råder statens rättigheter och friheter,  personlig frihet och medborgerliga rättigheterna ses i detta samhälle mest som obekväma hinder i arbetet.