50 nyanser av grått

Allting är grått. Inte jämngrått, men grått. Vi får leta länge om vi är på jakt efter det genuint nattsvarta eller det obefläckade kritvita.

Världen byggs av nyanser. Det är en gråskala eller en färgkakafoni vi behöver för att förstå och skildra den. Det räcker inte med svart för ont och vitt för gott.

Fox News kampanjbild för äktenskapet

Men vi är fångar. Fångar i en Hollywooddramaturgi som inte längre bara återskapas av underhållningsindustrin. De har fått sällskap av många av våra konstnärer oavsett genre eller konstform, av stora delar av våra medier och till sist av oss själva.

Vi skildrar tillsammans vår värld och för att göra det underhållande och lätt att följa våra berättelser håller vi oss med hjältar, offer och skurkar. Ibland kan vi hitta ett hjältemodigt offer eller en offervillig hjälte. Det händer till och med att en skurk tilldelas rollen som antihjälte.

När vi försöker förklara ett skeende så letar vi efter boven i dramat. Vi vill veta vem som gjorde fel. Vi vill tilldela någon skulden. Det är också skönt att se oss själva och de vi identifierar oss med som hjältar i dramat. När vi ska visa att någon är ond är det också praktiskt med oskyldiga offer, helst vita som snö av oskuld. Så ser dramaturgin ut.

Naturligtvis finns det gott om engagerade människor som försöker nyansera bilden, men när det verkligen hettar till då kan det vara farligt att försöka komma med ett nyanserat resonemang. Utan rätt mängd pliktskyldiga medhåll, som visar vilka sida man står på, kan man lätt bli identifierad som en av skurkarna i dramat, enligt devisen de som inte är med oss är emot oss. Som när George W Bush ville få hela världen att välja mellan oreflekterad amerikanism eller att vara en av terroristerna.

Den senaste veckan har debatten handlat om hat. Hat är det svartaste svarta. När något etiketteras med den etiketten finns det inte plats för nyanser. Näthat eller kvinnohat, vi vet ändå att nu handlar det om riktiga skurkar och riktiga offer. I de 20 minuter som SVT Debatt ägnade frågan om kvinnohat på nätet i torsdags fanns det inte plats för mer än att urskillningslöst fördöma skurkarna som hotat och kränkt kvinnor. Anna Troberg, Nils Funcke m fl försökte föra in lite gråskalor i diskussionen men tiden, frågeställningarna och debattformen gav inte utrymme för ett nyanserat samtal.

Helt avskaffat är naturligtvis inte det nyanserade samtalet. Jag har läst åtskilliga debattinlägg de senaste dagarna som försöker förstå och problematisera. Malin Nävelsö på bloggen Port Freedom gör en fantastisk liknelse när hon ska förklara att det inte bara handlar om kvinnohat. På tal om nyanser:

http://portfreedom.wordpress.com/2013/02/07/hatet-vaxer-i-spraket/

Men är det ändå inte en genusfråga? Kvinnor som deltar i samhällsdebatten möts av tusenfalt fler och värre kommentarer än män som gör samma. Men det är inte bara en genusfråga. Tänk er att vi har de här två matriserna: en där hat har blivit en grundläggande struktur. Och en där kvinnoförtryck är en grundläggande struktur. Vrid dem nu lite och se hur mörkt det blir. Som när man lägger två polaroidglasögon ovanpå varandra och vrider dem vinkelrät mot varandra.

Fråga Ugglan gör ett nyansrikt inlägg för att visa att det strukturella förtryck mot kvinnor som många av oss ser och vill berätta om, inte alltid behöver handla om förövare och offer utan om att vara inlåst i en könsroll, att tvingas anpassa sig.

Flera, däribland Sofia Mirjamsdotter försöker visa att samtalsklimatet i kommentarsfält, på Facebook och annorstädes kan förstås i termer av respekt och förmågan att lyssna. Att det finns ett kollektivt ansvar hos oss alla för samtalstonen. Anna Troberg har länge arbetat för ett bättre samtalsklimat genom att alltid vara beredd att lyssna och samtala även med den hon inte är överens med.

För som sagt inget är svart eller vitt – allt är grått. Det är så lätt att glömma att vi alla helst vill vara hjältar i vår egen livsberättelse. Att den där främmande som vi inte förstår inte automatiskt är ond och omöjlig att förstå bara för att hen är annorlunda och har andra tankar och åsikter. Att vi själva kan framstå som precis så främmande, obegripliga och kanske till och med onda för en person med en annan referensram.

För en person ur den amerikanska kristna högern känner sig som den mest moraliska och goda person det går att tänka sig och ser en svensk livstilsliberal med en vurm för jämställdhet, HBTQ-frågor och piratfrågor som mig som bra nära antikrist.

För en svensk feministisk normalvänsteraktivist ser sitt arbete för jämställdhet och jämlikhet som den goda kampen, men kan av en marknadsliberal och konservativt lagd person ses som huvudfienden.

För en äktsvensk patriot som ser faran med allt för mycket främmande inflytande över vårt svenska folkhem slåss för en god sak om än ibland med järnrör som vapen, även om den politiskt korrekta svenska medieeliten ser just dessa personer som ondskan personifierad. (Men även i denna diskussion, där ni vet hur starka mina övertygelser är finns det som Wolodarksi påpekar i DN idag plats för gråskalor och nyanser.)

I det vitaste vita finns det en stänk av grått. Jesus fick vredesutbrott, Olof Palme var ibland arrogant och nedlåtande mot sina motståndare, Martin Luther King var otrogen och köpte sex för kyrkans pengar enligt vissa källor.

I det svartaste svarta finns det glimtar av vitt: Hitler var t ex djurvän.

Alla de män som skriver hemska saker till kvinnor på Facebook, i mejl och i kommentarsfält är inte onda. De är arga, de är kanske kränkta, de känner sig hotade och de hatar. Men handen på hjärtat har inte du varit arg, känt dig hotad och hatat någon gång i ditt liv. Vi kommer inte kunna göra något åt det faktum att samtalsklimatet i vårt samhälle blir hårdare och hårdare, att förenklingarna blir fler och nyanserna mindre, att konflikt och polarisering breder ut sig på bekostnad av samtal och förståelse om vi inte alla börjar försöka se det mänskliga i varandra.

Som jag skrev för mer än ett år sen efter bra mycket hemskare händelser: Vägen framåt går genom att försöka förstå.

Jag hade tänkt försöka skriva detta inlägg inne i gråskalorna och nyanserna utan det obligatoriska ställningstagandet mot hatet och hoten, men jag inser att jag inte är immun mot behovet att välja sida. Jag såg Uppdrag Granskning i ett tillstånd av uppgiven vrede. Jag har sett till att båda mina söner ser det på SVT Play. Det finns helt enkelt en gräns för vad man säger eller skriver till andra människor.

Och just den kampen den börjar med våra söner.

Yttrandefrihet och trakasserier

Vi lever i det tjugoförsta århundradet, men det är inte utan att man ibland tvivlar. Har vi verkligen inte kommit längre än så här?

Tanken att kvinnor och män skulle vara fundamentalt olika ifråga om kapacitet eller rättigheter borde vara något vi skrattar åt som något slags kuriosa i historieböckerna. Lik förbaskat finns fortfarande en stor grupp män som blir sådär riktigt bindgalet provocerade av vassa, smarta, kaxiga och stridbara tjejer.

Snart sagt varenda tjej som syns offentligt berättar samma historia. Det kommer legioner av mer eller mindre hatiska, mer eller mindre mästrande, mer eller mindre sexuellt anspelande och anfäktade mail. Vissa av dem bara äckliga, andra ordentligt otäcka.

För qvinnor skola ju hvara hväna och ej gärna lägga sig i diskursen

För när kvinnor vågar ta sig ton så behöver de tydligen få ordentligt med kuk, gärna våldsamt, så att de tystnar. Joshen uttryckte problemet på sitt oefterlikneliga sätt för ett par år sedan, måste läsas. Fenomenet är rent ur sagt så dumt att klockorna stannar.

Samtidigt är det ett oerhört brutalt och effektivt maktspråk, ofta från personer som i allt annat känner sig tragiskt förbisedda, förminskade, nonchalerade, misslyckade och maktlösa. Som Anna Troberg påpekade i SVT Debatt så är det inte en ursäkt för beteendet, men samtidigt måste vi se och förstå vad som ligger bakom. Om det finns ett djupare problem som i kombination med bristande impulskontroll skapar dessa hatare, så kan vi inte bortse från detta.

Vissa av tjejerna som drabbas biter tillbaka, som Lisa Magnusson, vissa försöker resonera om saken som Jenny Nordlander, några gånger gör någon dumheten att stoppa foten i munnen offentligt, det är inte på något sett ”svenskt” som fenomen, inte heller tycks det vara något man skäms över när man blir påkommen med händerna i syltburken.

De rena hoten är något som drabbar även män, om än inte lika ofta, men just kombinationen av insinuanta eller till och med våldsamma sexuella anspelningar, maktspråk och hot är något som typiskt drabbar kvinnor.

Anna påpekade också att de ligger hos dem som har en röst i debatten att föregå med gott exempel. Det duger inte att till exempel kalla kommentarsfälten för ”pissrännor”. Eller för att ta ett annat exempel, så är det inte precis klädsamt att sätta upp facebookgrupper som ”Vita kränkta män” och glatt jubla över att en person som Per Ström lägger ner sitt deltagande i debatten. Då är man en del av problemet, inte en del av lösningen.

Men det räcker inte med tragiska figurer eller ömsesidigt dåligt beteende som förklaring.

Könsmaktsordningen

Jag brukar inte ta ordet könsmaktsordning i min mun, annat än möjligen för att driva med uttrycket. Inte för att jag inte anser att det finns en könsmaktsordning, det är bara att titta på skillanden mellan män och kvinnor i ett sammanhang som det här för att inse att det finns det visst.

Snarare handlar det om att jag är allergisk mot patentförklaringar som gör folk oförmögna att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det går att se ett samhällsmönster som kan benämnas könsmaktsordning, utan att för den skull bortse från andra förklaringar. Den maktlöshet många upplever är en viktig beståndsdel, men för att vända på steken igen, så räcker det inte heller. Om det vore så att det räckte, skulle hatarna ge sig på oss män i lika hög grad som kvinnor.

Så könsmaktsordningen finns där som om det stod en skär elefant i farstun. Vi kan försöka låtsas som att vi inte ser den, men det är jävligt svårt när vi knappt kommer ut eller in i vårt hem. Den visar sig i just det fenomen som göra att starka kvinnor är så mycket mer provocerande än starka män. Män kan skälla på andra män, de kan kalla varandra idioter och till och med komma med hot. Men det tillhör inte precis vanligheterna att en man säger till en annan man att han behöver ett ligg för att han är så tjurig… och skulle det ske, skulle personen som kläckt ur sig dumheterna vara totalt bortgjord.

Män slipper oftast höra att de är så fula att ingen skulle komma på tanken att ge dem en kyss. Inte heller får de höra att de skall göra sig beredda, för nu är jag så kåt att jag kommer att vänta på dig utanför ditt jobb och ta dig – frivilligt eller inte. Sex används inte speciellt ofta som maktmedel mot killar, men desto oftare mot tjejer.

Det är en diskussionsdödare, ett förlöjligande, en härskarteknik. Kombineras det med hot, så är yttrandefriheten i fara.

Att kväva yttrandefriheten

För ett par månader sedan skrev Åsa Linderborg en artikel i Aftonbladet om de hot och det hat hon utsatts för:

”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud.” ”Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent.” ”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”.

Det är inte svårt att leta rätt på henne, skriver en annan och lägger ut min adress: Här bor hon.

Åsa får representera de ”kommunistiska kulturkoftorna” hos alla de vars politiska vurmer mer går åt homogen kultur och järnrör. Att hon (HON) vågar komma med kritik mot de egna ”utsatta” leden av fosterlandsälskare, det är en skandal i sig för dessa arga och marginaliserade stackare.

Vem vågar ifrågasätta dem?! Ställ upp packet mot en vägg och skjut av dem!!! Eller hur resonerar de egentligen?

En grundläggande värdering jag och Åsa Linderborg delar är just yttrandefriheten där vi båda inser att antingen har alla yttrandefrihet, eller så har ingen det. Det är ju lite tragikomiskt i sammanhanget, eftersom Åsa liksom jag är av den bergfasta övertygelsen att till och med förintelseförnekare måste ha rätt till sin röst. Och om vi anser det, så anser vi ju också att de som nu hatar henne så hjärtligt har rätten till sina åsikter och uttryck liksom alla oss andra.

Men om man missbrukar rätten att uttrycka sig fritt genom att låta tyckandet övergå i hot och trakasserier, så ger man vatten på kvarn åt de som inte riktigt har samma kompromisslösa syn på yttrandefriheten och gärna skulle vilja begränsa den betydligt. Räkna med att det kommer att komma både ett och annat förslag om hur man skall komma tillrätta med ”avarterna”.

Så har man bundit ris åt egen rygg. För när man inte klarar av att bete sig som en vuxen människa, så kommer andra att sätta tummen på en och tvinga fram det man borde kunnat själv. Tyvärr innebär det att precis den maktlöshet som var roten till behovet av att reagera kommer öka. Skillnaderna mellan de som har makten att tvinga och de som känner sig maktlösa, nonchalerade och misslyckade ökar ännu mer och vad har man vunnit då?

Så vad faen gör man?

Dels konstaterar man att problemet är både enkelt och komplicerat. Enkelt på så sätt att det är helt oacceptabelt att någon skall få sexuella trakasserier och hot i synen så fort de uttrycker sina åsikter. Komplicerat på det sättet att orsakerna är många och behöver ses, förstås och hanteras om det skall bli bättre.

1) Det första att inse är att en hel del av problemet är att inte få komma till tals.

Att känna sig förminskad, nonchalerad, misslyckad och maktlös är den perfekta grogrunden för hat.

2) Det andra är att se att något obehagligt har hänt med attityderna till sexuella trakasserier.

Samtidigt som vi blir alltmer jämställda mellan könen, så har jargongen inte blivit bättre utan om möjligt hårdnat. När jag var i tonåren på åttiotalet var det illa nog, men nu tycks det ha blivit ännu snäppet sämre.

Om glåpord som ”hora” är helt normalt, så är sexuella anspelningar som härskarteknik inte långt borta.

3) Det tredje är att inse att den som för ordet själv måste visa respekt.

Om man kallar sina läsare, som bemödar sig att reagera på det man skriver för deltagare i en ”pissränna”, så ökar man inte precis samtalskvaliteten. Vill man själv bemötas av respekt och ha friheten att uttrycka sina åsikter och bli bemött i sak, så skall man inte jubla när någon annan tvingas ur debatten eller blir förlöjligad.

4) Vi måste också inse att det inte är en frihetsfråga att ha rätten att sexuellt trakassera, eller hota någon.

Bara om vi alla är aktiva för att hålla nere sådana tendenser hos oss själva och sluter upp bakom den som drabbas, kommer den som har sådana behov tycka att det inte är värt det.

Låt aldrig någon komma undan med sådan skit. Försvara inte beteendet inför er själva eller andra. Ursäkta det inte hos dig själv eller andra.

5) Använd de lagar som finns och nonchalera inte problemet.

Det är alldeles för vanligt att förundersökningar om hot och trakasserier läggs ner. Vi behöver inte nya regler, men det är bra om de vi faktiskt har verkligen används.

Det är inte utan att man undrar över prioriteringarna i det moderna samhället.

Mobbing på Facebook

I Aftonbladet igår kunde man läsa om en trettonåring som fått en egen hatgrupp på Facebook.

>”Vi som hatar Stina Johansson”.
>
>Så hette gruppen som klasskamraterna publicerade på Facebook. 13-åriga Stina upptäckte sidan under jullovet.
>
>– Jag mådde illa när jag skulle gå tillbaka till skolan i går, säger Stina till Aftonbladet.

När vi får bättre möjligheter att kommunicera är det oundvikligt att detta används till såväl bra som dåliga saker – till hat och till kärlek. Vi får bättre möjligheter att umgås med de vi gillar, men samtidigt får mobbarna nya verktyg att göra illa.

Mary skriver en bra post om detta. Hon är alltid en stridbar röst i frågan om mobbning. Hon poängterar det jag också tänkte. Att det vore illa om tekniken i sig får skulden för människans svagheter.

>Guns don’t kill people, people kill people. (Guns and People, Eric Serra)

Andra exempel: Man kan inte skylla internet och modern teknologi för terrorismen. Det är människorna som hatar. Att begränsa eller stänga kommunikationsmöjligheterna för oss som inte hatar är inte en lösning.

Så vad gör vi åt Stina då? Om vi inte kan stänga Facebook? Vad vi alltid borde göra. När hatet sprider sig så blir det inte bättre av mer hat, det blir bättre av mer kärlek. En klok man sa:

>Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.

Världen blir bättre av mer kärlek.

Alex Schulman skriver om näthat idag och jag kunde inte låta bli att koppla det till frågan om mobbing på Facebook:

>Det tycks ständigt pågå en debatt om det så kallade näthatet här i Sverige. Vissa vill göra gällande att det är ett befintligt bekymmer, något som skulle kunna liknas vid ett samhällsproblem. Min bild av det här ”nätahet” är enkelt. Hat föder hat. Det vill säga: Om man driver en blogg där man hatar så får man kommentarer som hatar. Det är överraskande att se hur mediepersoner och kändisar går ut och lipar över det näthat som drabbar dem – är de inte medvetna om att de själva hatar? Vad har de för skev självbild?

Lösningen är kärlek inte hat.

Världen blir inte bättre av att vi hatar hatarna. Vad vi behöver göra är att älska de hatade.

>När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!

Gå därför med i någon av eller alla de Facebookgrupper som folk har startat för att visa Stina Johansson sitt stöd. Nu finns inte Stina Johansson. Det är ett påhittat namn, men just därför kan denna grupp stå som en symbol för alla dem som blir mobbade och som vi behöver visa att det finns mer kärlek än hat i världen.