Vem skall klandras egentligen?

Försäkringskassan har fått sig en smäll på fingrarna. Den här gången är det länsrätten som konstaterar att en mamma som förlorar sitt barn inte kan förväntas infinna sig på arbetsförmedlingen dagen därpå.

Inte oväntat börjar det direkt hagla fekalier mot den borgerliga regeringen.

Även om han knappast är ensam, eller ens skriker högst, så citerar Johan Westerholm, mitt i steget:

Riksdagen har gått ifrån tidigare principer att genom väl förberedda förarbeten kunna tolka lagen till att låta en ramlagstiftning råda som ytterst måste tolkas i domstol. Lite förenklat kan man beskriva det som att domstolarnas tolkningar ersätter förarbetet och att allt sköts sedan med prejudikat i efterhand. (S) har varnat för denna händelseutveckling sedan januari 2008 vilket finns dokumenterat i kammare och utskottsprotokoll samt en rad debattartiklar.

Jag är upprörd, och har varit det en tid. Men här anser jag att alliansbloggare och andra som borgerliga debattörer som vill skjuta över ansvaret på Försäkringskassan faktiskt saknar en hel del trovärdighet. Eller kompetens. Empatin och de spontana medmänskliga reaktionerna bedömer jag som äkta, de känns så. Men kritiken mot Försäkringskassan i detta fall känns inte trovärdig fullt ut.

”Lite förenklat”? Väldigt förenklat får jag nog säga…

Jag antar att Mary, och vi här på Livbåten är några av debattörerna som får sig en känga.

Nog för att regeringen förtjänar kritik, men inte har väl försäkringkassan gått från ett platonskt ideal till en fyrkantig byråkratisk apparat på tre futtiga år? Om det finns något som saknar trovärdighet eller ter sig inkompetent, så är det väl det implicita påstående som lurar i vassen, där alliansen får klä skott för allt som är, eller har varit dåligt med försäkringskassan?

Våra myndigheter, och rätta mig gärna någon om jag talar i nattmössan, påverkas av fyra saker.

  1. Lagen som den i sista led tolkas av domstol.
  2. Direktiv från folkvalda.
  3. Budgethänsyn.
  4. Interna styrdokument som översätter förarbeten till lagar, lagtext och prejudikat samt direktiv till byråkratiska riktlinjer för det löpande arbetet.

Punkt ett och två påverkar myndigheten på makronivå eftersom det är föremålet för tolkning. De sista två punkterna tillsammans med den sammantagna myndighetskulturen är det som ger genklang i den faktiska verksamheten.

Det betyder att varje svensk myndighet har ett enormt institutionellt minne. I sin tur betyder det att det krävs oerhörd målmedvetenhet för att lägga om kurs överhuvudtaget, och att varje kursomläggning är ett verk av blod, svett och tårar.

Att lägga om från ett system som förtidspensionerade halvannat hundratal varje dag är fullständigt nödvändigt.

Att tro att verkligheten ser ut som den ideologiska kartan är å andra sidan ideologiskt enögt och naivt. Så visst förtjänar regeringen kritik, men det skulle vara klädsamt om minnet var lite längre.

Själv skulle jag vilja se en bredare debatt över myndighetsansvar gentemot individen, och hur vi skall kunna skydda individen från att agera transportmedel för nya prejudikat medan den personliga situationen går åt helvete.

Cancer och arbetsförmåga

Det allra mest grundläggande problemet med försäkringskassan och regeringens så kallade arbetslinje är när goda föresatser möter verkligheten. I verkligheten skall nämligen de lagar och förordningar som stiftas omtolkas till konkreta förhållningsregler av den myndighet som har att genomföra besluten. I försäkringskassans fall, så pratar vi om en byråkrati som har en historia med ett flexibelt förhållande till rim och reson.

Försäkringskassan är kanske den enskilda byråkrati inför vilken allra flest människor känt sig ifrågasatta, rättslösa och förnedrade.

De har lurat i buskarna för att kontrollera att sjukskrivna människor ligger på rygg, och att de inte ägnar sig åt någon verksamhet mer ansträngande än att hämta en kopp kaffe.
De har ett helt system av så kallade förtroendeläkare som överprövar sina läkarkollegors utlåtanden — oftast utan att ens möta den människa de bedömer, eller ha en specialistkompetens i närheten av den läkare de överprövar.
Försäkringskassan har ett av de mest rigida system för uträknande av ersättningsnivåer man kan tänka sig.
Försäkringskassan är obehagligt nog ökänd för en arbitraritet i bedömningarna. En situation där kunden/klienten är helt beroende av vem de får som handläggare, och vem den handläggarens chef är. Med lite otur kan man ställas på bar backe, medan andra med tveksamma behov åkt gräddbil i gräddfil genom systemet. Detta är alltså denna byråkrati som skall tolka regeringens beslut och översätta det i konkreta förhållningsregler.
Är det då att förvånas över att cancerpatienter i väntan på döden får uppmaningen att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande?

Observera att jag inte vill påstå att alla som arbetar på försäkringskassan är idioter. Däremot är systemet som sådan en slags idiot savant — en slags institutionernas motsvarighet till Rainman. Någon som kan räkna ut hur många tandpetare som ramlat på golvet bara genom att titta på högen, utan att därför förstå vad som är rätt och rimligt i ett större sammanhang.

Regeringens svaghet är inte att de vill skjuta av alla sjuka, utan att de inte förstå konsekvenserna av de riktlinjer de ger försäkringskassan. Deras svaghet är också att de inte följer upp och förtydligar regelverket när deras beslut tydligt tolkas helt uppåt väggarna. De överlämnar lite för okritiskt bedömningen till en organisation där myndighetsutövningen i dess negativa aspekt sitter i ryggmärgen.

Rent konkret borde några saker ske för att försäkringskassan skall fungera på det sätt vi som medborgare borde kunna kräva:

  • Avskaffa förtroendeläkarna, alternativt minska användningen rejält. I fall två så behöver krav ställas att f-kassans läkare, i varje enskilt fall där de kopplas in, möter den sjukskrivne och även diskuterar bedömningen med den sjukskrivnes ordinarie läkare.
  • Gör även systemet mindre fyrkantigt, så att en dialog kan föras med sjukskrivande läkare om det finns oklarheter i sjukskrivning eller blanketter. Idag dör systemet blankettdöden, och läkare ägnar oproportionerligt mycket energi till att fylla i papper och försöka undvika minsta misstag och kryphål i den information som f-kassan begärt.
  • Skapa ett ömsesidigt skadeståndsansvar, där inte bara den sjukskrivne kan bli skadeståndskyldig vid överträdelser, utan där även försäkringskassan får betala skadestånd när misstag begåtts, eller när de inte följer regler, riktlinjer eller ens sina egna utsatta löften.
  • Skapa en mer anpassningsbar metod för att räkna ut SGI, så att det fungerar även i de fall någon nyligen startat firma, eller där inkomsterna på ett eller annat sätt inte följer femtiotalsnormen om en heltidsanställning från examen till pensionen.
  • Skapa en motsvarighet till Lex Maria, där försäkringskassan är skyldiga att själva anmäla fel de gjort till en ansvarsnämnd.
  • Gör en rejäl insats med kompetensutveckling, så att handläggarna faktiskt förstår sina egna regler och dessutom får lite mer förståelse för olika sjukdomar och deras effekter.

Allt i syfte att göra handläggare och deras chefer medvetna om att de faktiskt håller människors liv och väl i sina händer, och att ingen i organisationen står över kritik eller konsekvenser. Samt att i andra änden se till att de som råkar illa ut på grund av förseningar eller felbedömningar kan få rätt inte bara i sak, utan även i form av ersättning för skadan som uppstått.

Det skulle återupprätta deras heder, och visa att samhället tar sitt ansvar.

Antagligen är man livrädd för en sådan åtgärd, eftersom det snabbt skulle kunna bli väldigt dyrt. En sådan oro borde väl säga mer om problemets allvar än något annat?

Fattigdom, dålig ekonomi och orättfärdiga system

Expressens serie om fattiga barn, diverse kommentatorers utvidgning av fattigdomsbegreppet och diskussionen om vad ”politikerna skall göra åt saken” har skapat en form av pseudodebatt. Det är mycket mer intressant att som Lotta Gröning gör i den senaste installationen i artikelserien kika på hur hålen i trygghetssystemen får folk att fara illa:

> Jag pratade med Göran i Västerås. Han är svårt sjuk, har haft både hjärtinfarkt och stroke och hade inte råd att betala elen. Nu var den avstängd, det var svart i huset och i frysboxen kalasade maskarna på all mat som blivit förstörd. Vita, tjocka äckliga maskar. Göran fick ingen hjälp av socialen. De vill inte ens göra ett hembesök för att se hur familjen hade det. Han ägde sitt hus och socialen brydde sig inte. Göran fick försöka börja jobba, trots sina sjukdomar, för att få pengar till elen.
>
> Det gick inte så bra, försöket slutade i sjukhussängen. ”Jag är ingen”, sa han till mig. ”Kan du fatta hur vi har det?”

Och i en tidigare del av serien:

> Hennes läkare klassade henne redan för nio år sedan som arbetsoförmögen och hon har varit sjukskriven i flera år. Men för 16 månader sedan drog försäkringskassan in hennes sjukskrivning, ett beslut hon överklagat till länsrätten. Beslutet innebar en rejäl smäll för ekonomin.
>
> Malous matbudget är ungefär 1000 kronor i månaden. I den summan ingår hygienprodukter och tvättmedel. När alla räkningar är betalda kan hon ha kvar 300 kronor till övriga kostader.

Hade serien börjat med den artikeln om socialförsäkringssystemet, skulle i alla fall vår ton varit väldigt annorlunda. Vi reagerade på den debatt som Expressens artikel gav upphov till och på att Expressens infallsvinkel på Fattiga barn i första skedet tycktes handla om frånvaron av möjligheter att ge sina barn de andra barn får — märkeskläder, simskola och upplevelser på sommarlovet. Vi håller förvisso med Thomas Mattsson om att det är tragiskt:

>Att inte ha råd med presenter när sonen ska gå på födelsedagskalas.
>Att inte ha råd att betala till dotterns klassinsamling.
>Att inte ha råd med nya glasögon till dina barn när de behöver det.

Men vi håller inte med om att detta är bra exempel på en ny svenska fattigdom. Problemet är som vi försökt hävda i tidigare inlägg komplexare än så. Thomas Mattsson talar om att medelklassen blir provocerad av att detta kallas fattigdom. Vi är många, väldigt många som någon gång under livet varit i den situation som Expressen nu vill kalla fattigdom. Om vi blir provocerade så är det av tankefiguren att man inte själv i första hand har ansvaret för sin situation.

Att människor och familjer blir fast i en situation som de inte klarar av att ta sig ur utan hjälp är däremot ett allvarligt problem, liksom de hål som finns i de system som är till för att hjälpa. Det har skrivits tidigareden här bloggen om dysfunktionella trygghetssystem och dysfunktionell politik i samband med dessa system. Det finns något svårt sjukt i att utlova en allmän trygghet och sedan inte uppfylla löftet.

Såväl socialförsäkringssystemet som försäkringskassesystemet är kaputt. I det ena fallet har integritetsövertramp och maktlöshet satts i system, så att den som försöker få hjälp bara kan få detta till priset av sin egen värdighet och handlingsfrihet. I det andra fallet har man skapat ett strukturellt korrumperat system, där bedömningen är helt arbiträr och rättslösheten är regel snarare än undantag. Inget av systemen är heller ansvariga för sina bedömningar, så får du mot all förmodan ”rätt” mot dem ersätts du inte ens för merkostnader som uppstått på grund av felbedömningen eller förseningen. De är också både utredande, bedömande, utbetalande, och kontrollerande instans – ett problem som är typiskt för myndighetssverige – så oavsett vilken rätt du borde ha, så får du i praktiken komma med mössan i handen.

Det är alltså inte alls ovanligt att se hur folk blir nobbade av försäkringskassan rakt mot sjukskrivande läkares inrådan. Icke medicinutbildade handläggare anses tydligen kunna göra en bättre bedömning än erfarna läkare, och då man behöver mer muskler har man sina egna förtroendeläkare som överprövar specialisters bedömningar långt utanför sina egna områden — oftast utan att ens träffa patienten de är satta att bedöma.

Det behövs en total översyn av de svenska trygghetssystemen, inte i syfte att öka eller minska den ekonomiska kostnaden, utan i syfte att göra systemen rättssäkrare och mindre förlamande för den som kommer i kontakt med dem.

Att behandla folk med värdighet är ett minimikrav i medborgarnas kontakt med myndigheter. Att göra trygghetssystemen till något annat än ett lotteri är minst lika viktigt. Att se till att de som behöver hjälp inte skyfflas åt sidan på grund av arbiträra bedömningar är centralt om vi vill kalla oss en välfärdsstat. Empati måste existera i systemen, i annat fall har de inget existensberättigande — då skulle pengarna kunna användas bättre genom att betalas till rädda barnen eller någon privat eller kyrklig hjälpverksamhet.

Blir du sjuk skall du kunna förvänta dig hjälp från försäkringskassan, hjälp som skall vara tillräcklig för att skapa ett minimum av dräglig ekonomisk livssituation. Trillar du igenom alla andra system och hamnar i socialförsäkringssystemet, skall du i alla fall ha en möjlighet att behålla din värdighet som människa och samhällsmedborgare.

Det kanske inte handlar om fattigdom i den strikta bemärkelsen, men det handlar däremot om fattigdom i en samhällelig bemärkelse att vi tillåter våra system att trampa på människor i behov av hjälp.