Internet behöver räddas

Fredag förmiddag i Almedalen: den rödgröna alliansen har samlats runt ett kulturutspel. Det handlar om en miljard och sju punkter för svenskt kulturliv.

  • Satsning på digitalisering av kulturarkiv, bland annat.
  • Gratis inträde till museer och spridning av samlingar.
  • Barnkulturlyft med en nationell scen för barn- och ungdomsteater.
  • Läsfrämjande insatser till läsovana.
  • Nytt populärkulturscentrum för utställningar om film, musik, dataspel och serietecknande.
  • Satsning på svensk film med inriktning på ett nytt filmavtal 2012.
  • Jobb och utveckling för kulturskaparna, med fler jobb inom kultursektorn.

Jag kan inte låta bli att notera att internet lyser med sin frånvaro. Däremot går Maria Wetterstrand ut på presskonferensen och säger:

– Digitaliseringen är också ett bra verktyg för att upphovsrättsinnehavare får betalt för vad de skapar.

En modern kulturpolitik kan inte bygga på att försvara gamla branschintressen och satsa på traditionella kulturbärare. En modern kulturpolitik måste bejaka den revolution som digital lagring, produktion och distribution av kultur innebär.

Politikernas 1900-tals lösningar på nutidens problem riskerar döda internet. Internet behöver räddas.

I’m right over here, why can’t you see me?

För några år sedan var jag förtjust i en författare vid namn Mercedes Lackey. Författaren gick i och för sig i samma fälla som många andra inom fantasy- och scifi-genren och överproducerade mer eller mindre varianter på samma historia till dess handlingens centrala teman kommit bort i ren volym.

Trots det uppskattar jag fortfarande många av hennes böcker, men den som kanske är allra starkast för mig är historien om den homosexuelle traumatiserade magikern Vanyel. Jag är inte ute efter att redogöra för handlingen annat än att säga att han innan han blev magiker hoppades på att ha den bardiska gåvan. Mercedes Lackey myntade såväl begreppen bard-gåva som bardiska röster i sina tidiga böcker.

Betydelsen förklarades inte till en början annat än som en talang, men så småningom får man klart för sig att den bardiska gåvan är gåvan att få lyssnaren att själv uppleva det barden sjunger om. Själva musiken, utan att bli oviktig, underställs berättelsen och känsloinnehållet, så att man trots det begränsade berättarutrymme en sång vanligtvis har förstår precis och lever sig med i det man lyssnar på.

Trots att det i Lackeys böcker är en övernaturlig gåva, så har jag ofta reflekterat över att precis den gåvan troligen existerar i någon form, kanske mer mundan och mer personlig för varje lyssnare, men ändå. Det finns vissa artister som oavsett musiksort lyckas nå in i ens innersta och röra vid de strängar som finns där inne. De kanske spelar musik som inte ens tillhör ens favoritgenre, men lyckas ändå på något sätt gå förbi det och nå fram.

För mig är det nästan som en förklaring på varför jag har mina klara favoriter i fråga om genrer, men ändå lyssnar på musik från snart sagt varenda genre som existerar — från värsta brötigaste och råaste metall, över rap, R&B, disco, electronica, house, acid, britpop, amerikapop, klassisk indie, art-rock, modern indie, progressive, jazz, blues, opera, etno, folkmusik, whatever.

Electronica, R&B och disco är inte stora favoriter, men en artist som fått mig på fall mer än en gång är vår egen lilla Robyn. Hon har en förmåga att ta ett rejält tom-boy grabbatag om mitt pumpsystem och sen inte släppa taget förrän jag är nästan tårögd. De hjärta-smärta teman hon använder sig av titt som tätt borde kanske inte påverka en vuxen man med sambo sen snart tio år och två barn i skolåldern, men det gör hon.

Body Talk Pt. 1 hakade fast i mig som en hullingförsedd fiskekrok, nu väntar jag med spänning på Pt. 2 och Pt. 3, som skall komma någon gång under året. Gothbarbie gillade också skivan, trots att genren inte heller är hennes stora favorit….

O no Bono! Nu gör jag slut!

Det finns ett antal artister som jag betecknar som husgudar. Det är sångare, sångerskor och band där jag har haft en strävan att äga alla skivor, höra alla låtar. (Jo, jag vet att detta är ett riktigt gammaldags sätt att se på musik – ett plastindustriellt sätt till och med, men jag försöker lära mig.) Artister som jag inte bara har velat se en gång utan så ofta det gått utifrån deras turnéplaner och min ekonomiska situation. Artister som jag har velat fortsätta följa när de experimenterat i olika nya konstellationer.

Den största skillnaden mellan min relation till dem och alla annan musik är att det inte gjort så mycket när de gjort bottennapp. Min relation till dem och deras musik har burit oss över gupp i vägen som dåliga karriärval, underliga samarbeten med andra musiker, konstiga genrebyten eller bara en lat mellanskiva.

Överst bland husgudarna hittar man artister som David Bowie, Björk, Pink Floyd, Olle Ljungström, och fram till igår U2.

Jag trodde faktiskt inte man kunde diskvalificera sig från den här listan.

Bono, The Edge, Larry Mullen Jr och Adam Clayton har dessutom haft en särskild plats i mitt hjärta. Jag har varit så imponerad av deras förmåga att fortsätta vara samma band som jag förälskade mig i för nästan 30 år sen, samma medlemmar, samma innovationslusta, samma energi.

Men oavsett min relation till musiken och till deras (och min gemensamma) historia, oavsett min oförändrade respekt för musikerna och låtskrivarna bakom Sunday Bloody Sunday, New Years Day, With or Without You, One, Vertigo och Beautiful Day.

Nu är det slut!

Jag köper inte skivor eller konsertbiljetter av kryptofacister, av miljonärer som av egennytta eller i okunskap vill offra våra medborgerliga rättigheter för att göda sina och sina vänners bankkonton.

Bono i NY-Times:

>A decade’s worth of music file-sharing and swiping has made clear that the people it hurts are the creators — in this case, the young, fledgling songwriters who can’t live off ticket and T-shirt sales like the least sympathetic among us — and the people this reverse Robin Hooding benefits are rich service providers, whose swollen profits perfectly mirror the lost receipts of the music business.
>
>We’re the post office, they tell us; who knows what’s in the brown-paper packages? But we know from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content. Perhaps movie moguls will succeed where musicians and their moguls have failed so far, and rally America to defend the most creative economy in the world, where music, film, TV and video games help to account for nearly 4 percent of gross domestic product. Note to self: Don’t get over-rewarded rock stars on this bully pulpit, or famous actors; find the next Cole Porter, if he/she hasn’t already left to write jingles.

Bono har varit en demokratikämpe och en försvarare av de svaga både i sin musikaliska gärning och med stigande kändisskap som politisk opinionsbildare. En världsförbättrare. Senast sjöng han för de hemlösa i julhelgen. Men nu är han bara okunnig och farlig.

Kort lista på fel i resonemanget:

  • Musikbranschen förlorar inte pengar – bara skivindustrin.
  • Internetoperatörerna intäkter står inte på något sätt i proportion till skivinköpens minskning.
  • De upphovsmän som förlorar på fildelningen är inte de nya talangerna – utan de gamla dinosaurierna med stark ”back-catalogue” som vägrar följa med sin tid.
  • Kina har inte lyckats censurera nätet bara tvingat dissidenterna att gömma sig.
  • USA har inte stoppat barnpornografispridningen bara tvingat den att gömma sig.

Att använda statens alla maktmedel och möjligheter att spåra och filtrera privat kommunikation är tveksamt redan när det gäller riktigt centrala statliga uppgifter: som att jaga terrorister eller grova sexualbrottslingar. Tveksamt eftersom vår frihet att kommunicera och vår rätt till en privat sfär är så centrala delar av det demokratiska samhället.

Att som Bono vill, använda denna statliga makt endast för att jaga ungdomar som byter musik med varandra, gränsar till det absurda. Han använder sin starka publika plattform för att understödja de som håller på att montera ned vår demokrati.

Techdirt har en belysande artikel för er som vill läsa vidare. C-net och BBC skriver också, liksom SVD som är enda svenska tidning att plocka upp nyheten hittills.

Anna Troberg, Emma, Rick har också reagerat, liksom flera andra bloggare.

Kulturbloggen tror att Bono i och med detta faller från sin piedestal:

>Bono själv tillhör ju knappast den fattiga skaran. Visst, han kan föra talan för andra mindre ekonomiskt framgångsrika artister. Men att i det läget hyllas Kinas metoder är ett övertramp utan like.
>
>Att sia att Bono kommer att falla från sin piedestal är nog ingen vågad gissning. Han kommer inte att vara trovärdig i sitt samhällsengagemang när han inte inser faran med alltmer ökande övervakning.

Rasmus Fleischer kopplar Bonos uttalande till Acta-förhandlingarna:

>Det är naivt att tro att Bono bara sitter och tycker saker på egen hand. Givetvis är hans formuleringar synkroniserade med höjdarna i den amerikanska film- och skivbolagslobbyn som har full insyn i vad som sker bakom Actas ridåer. Bonos försök att skymma detta bakom pompösa fraser är nästan rörande. Han försöker bokstavligen beskriva Actas planerade omstöpning av nätet som en “Robin Hood”-åtgärd, som ska ta från de “uppsvullna profiterna” hos “rika tjänsteleverantörer” och ge till “unga, spirande låtskrivare”.

Avslutningsvis: Walter Naeslund förklarar precis varför Bono är en idiot.


Marcus hade inte tid att hjälpa till att skriva men ställer sig bakom varje ord i inlägget.