Den 16 maj 2000 gav hon ett tal vid Digital Hollywood Online Entertainment Conference i New York. Det speglade hennes syn på vilka som var de verkliga piraterna och är värt att läsas igen och igen. Hon skrev också ett brev till sina gelikar där hon talade om artisters generella rättslöshet och hjälplöshet inför sina bolag.

Talet börjar så här:

Today I want to talk about piracy and music. What is piracy? Piracy is the act of stealing an artist’s work without any intention of paying for it. I’m not talking about Napster-type software.

I’m talking about major label recording contracts.

I want to start with a story about rock bands and record companies, and do some recording-contract math [...]

Även om Courtney knappast är matematiker eller ekonom, så visar hennes tal på ett fenomen inom nöjesindustrin, där den som faktiskt skapar och framför är långt mindre viktig än den som förlägger, marknadsför och distribuerar. Hon pratar om ett system som är dopat på ett sätt som gör artisterna överlag – bortsett från några få superstjärnor – fattiga som löss i förhållande till industrin. Hon pratar om ett system som gör artister mer eller mindre livegna i förhållande till sina agenturer, förlag och produktionsbolag.

I talet använder hon som exempel ett debuterande band som säljer en miljon skivor (även om hon skrattar åt möjligheten). De får $1M i förskott på sina kontrakterade 20% royalties, men vad händer sen?:

They spend half a million to record their album. That leaves the band with $500,000. They pay $100,000 to their manager for 20 percent commission. They pay $25,000 each to their lawyer and business manager. That leaves $350,000 for the four band members to split. After $170,000 in taxes, there’s $180,000 left. That comes out to $45,000 per person. That’s $45,000 to live on for a year until the record gets released.

Så långt låter det inte katastrofalt, förutom det lilla fenomenet att 20% är osannolikt bra i förhållande till verkliga debutant-dealar.

So, this band releases two singles and makes two videos. The two videos cost a million dollars to make and 50 percent of the video production costs are recouped out of the band’s royalties. The band gets $200,000 in tour support, which is 100 percent recoupable. The record company spends $300,000 on independent radio promotion. You have to pay independent promotion to get your song on the radio [...]

Kontentan här är att med en mille i förskott och en mille avdraget får bandet inte en nickel till. Skivan drar däremot in $11M och bolagets totala kostnader landar på ungefär $4,4M vilket betyder en vinst på $6600000, medan bandet fått $45000 per skalle för ett par års arbete eller mer.

När Courtney höll det där talet hade inte iTunes eller Spotify dykt upp på scenen ännu. Det handlade fortfarande om försäljning av plastbitar. Situationen idag är långt mycket värre, eftersom de flesta bolag sett till att kontrakten med artisterna vad gäller digital distribution är rena sagorna. Lady Gagas två miljoner lyssningar på Spotify renderade henne en tusenlapp. En bekant från min ungdom som nu är elektronikaartist i USA konstaterade kallt att kreditkortsbolagen får bättre betalt per låtförsäljning på iTunes än vad hon och hennes partner får. Marknaden är helt enkelt dopad så att artisterna är de stora förlorarna.

Vi pratar nu om de nya kanaler som våra politiker trycker upp i ansiktet på oss som ”den stora lösningen” på alla ”upphovsrätts- och nedladdningsproblem”. Jag har inget emot vare sig iTunes eller Spotify, men jag betackar mig för den naiva idén att de är artisternas frälsare i nuläget. De har potentialen att vara artisternas vän, men det är en bra bit kvar till den punkten.

Musikindustrin däremot är lite svår att på allvar kalla för artisternas vän, de har genom de senaste halvseklet gjort sig mer eller mindre kända som rena hajar som vittrar bloddoft i grumliga vatten. Det finns naturligtvis de som försöker spela rent, men de har än så länge inte så mycket muskler.

Inte bara skivor

Om det var någon som trodde filmindustrin är ett dugg bättre, så är det dags att slå de blå dunsterna ur ögonen.

Det finns ett begrepp som kallas ”Hollywood Accounting”, som innebär att du kan se dig i månen efter royalties om du är med i en hollywoodfilm. För att ta ett exempel som läckt ut på nätet: Harry Potter and The Order of the Phoenix så har vi en film som spelat in osannolika $938M, varav mer än $600M räknas in i bruttovinsten, men där de medverkande som gått med på att få delar av nettointäkten ännu inte sett ett nickel…

Warner Brothers uträkning för "Order of the Phoenix"

I bilden har jag markerat de mest slående fälten i uträkningen från Warner Brothers. Dels är det en ospecificerad distributionskostnad, dels är det ränta på den egna investeringen.

”Hollywood Accounting” går nämligen ut på att man startar ett bolag för varje film. I sak bolagiserar man en film, men studion är helägare, personalen kommer därifrån, studion är den enda finansiären etcetera. Men genom att göra filmen till ett bolag, så kan man ”låna ut” investeringen till filmen. När det sen är dags att räkna, så tar studion betalt av bolaget för reklammaterial, promotion, ”externa” produktionskostnader, distribution och dessutom ränta på investeringen. Det är bara att ta ”marknadsmässiga” priser för alla tjänsterna så har moderbolaget säkrat sin vinst samtidigt som filmens bolag garanterat går i förlust.

Den stackars skådis som gått med på att som del av sin ersättning få del av nettovinsten blir naturligtvis totalt blåst. Potterfolket är inte de enda, en annan känd förlorare är Darth Vader (David Prowse), som inte fått några royalties för sin medverkan i ”Return of the Jedi”. Det påstås att filmen fortfarande inte gjort någon nettovinst…:

Of course, Return of the Jedi has grossed over $572 million worldwide, which includes an estimated $88 million when the film was re-released in 1997. So how is it possible that the film has yet to make a profit? Prowse really can’t be serious, can he?

I en kommentar till uppgifterna kan man läsa:

Unfortunately, Mr. Prowse relates what is almost universally the case with a net profit clause. Studios almost never pay on this clause, as they claim nearly any and every expense possible to keep the film from showing any actual profit. Very few films have ever shown a net profit on the books.

Man kokar helt enkelt bokföringen så att man aldrig, aldrig någonsin redovisar vinst så länge det överhuvudtaget är fysiskt möjligt att låta bli. Att få del av bruttovinsten är bara några få superstjärnor och demonregissörer/producenter förunnat — och de avstår ofta i gengäld från allt utom minimilön om de tror att filmen kommer slå.

Prowse själv gjorde misstaget att tala med media och att varna andra skådespelare för ordet netto, i gengäld blev han bannlyst från diverse Star Wars-evenemang…

Den här sortens uträkningar tål naturligtvis inte mötet med dagens ljus. Det finns några rättsfall nyligen där uträkningarna helt underkänts, men likväl fortsätter svindeln.

Verklighet och skenhelighet

Vi pirater pratar ofta om en döende affärsmodell. Vi menar att förutsättningarna för de distributionsformer som varit inte längre finns och att framtiden av nödvändighet kommer se annorlunda ut.

Många av oss pratar också om att det inte kan gå fort nog och det missuppfattas ofta som om vi ringaktar de som skapar kultur.

I själva verket ringaktar vi de som kapar kultur och det stör oss oerhört att de så länge fått ha tolkningsföreträde.

Ur vissa synvinklar är de patetiskt inkompetenta, ur andra synvinklar visar det ett fullständigt och totalt förakt för rättssamhället. Allra värst är att de visar ett totalt förakt inte bara för lag och rätt i allmänhet, utan för hela den demokratiska rättsstaten. De betalar multimiljonbelopp för att påverka våra politiker att ge upp våra friheter och vår integritet, de betalar multimiljonbelopp till advokater och privatspanare för att försöka skrämma skiten ur vanliga människor så att vi inte ifrågasätter deras rätt — allt medan de själva pissar på kreatörerna.

Jag längtar efter att media och politiker överlag börjar tänka efter och ifrågasätta, att de börjar titta förutsättningslöst på frågorna och deras lösningar.

Som påpekat i Jerlerups inlägg om Sverigedemokraterna: Politiken behöver mer framtidsdebatt för det är våra idéer om framtiden som bygger nuet!
Det är fullständigt sant när man diskuterar det öppna samhället, det är lika sant när man pratar om kulturen och dess skapare.

Rösta Pirat i valet, så att vi kan börja diskutera kultur på vettiga premisser.

(Kram till emma för inspirationen)

Utan att för den skull vilja anklaga målsägarna, så vill jag visa på ett möjligt scenario som visar precis HUR farlig en sådan dom skulle kunna vara:

Om jag ville sätta dit The Pirate Bay och var anställd av en upphovsrättsinnehavare – ett bolag – så finns en djupt omoralisk men given väg jag kan gå för att samla bevis.

Jag lägger då själv upp en torrent som pekar mot upphovsrättsskyddat material, med hög kvalitet, och låter folk ladda ner. Jag kallar mig själv King_Kong eller något annat liknande anonymt. Sen laddar jag själv ner medan jag dokumenterar vad jag gör, för att visa att verket är tillgängligt. Det är så klart tillgängligt eftersom jag GJORT det tillgängligt.

Nu har jag ”bevisning” som jag kan använda för att försöka visa medhjälp från The Pirate Bays sida…

Problemet är naturligtvis att det är jag som gjort/instigerat brottet, men så länge som inte rätten vet detta så är min ”bevisning” giltig.

Med andra ord: så länge vi inte vet vem huvudgärningsmannen är, så är det fullkomligt absurt att döma någon för medhjälp.

Den ödmjuke funderar då en stund innan den sätter händerna på tangentbordet. Har jag något eget perspektiv eller något nytt att säga? Jag vet inte riktigt, men jag känner att jag har svårt att låta bli att säga något om rättegången. Även om min ”bloggvärd” redan mycket förtjänstfullt har skrivit det mesta jag tycker.

Det är väl egentligen några få saker som jag inte riktigt kan släppa i den första veckans nyhetsflöde.

Politisk rättegång?

För det första är det frågan om detta är en politisk rättegång och hela diskussionen om åklagaren och målsägandebiträdena får efterfråga de tilltalades åsikter om upphovsrätten. Många har påtalat att politiska åsikter inte har i svensk rätt att göra – t ex Fridholm och Svensson.

Jag håller inte riktigt med eller tycker i alla fall att de glömmer en sak. Politisk uppfattning kan inte avgöra skuldfrågan i ett brottmål. Vi kan inte ha det så att en viss politisk uppfattning hos den tilltalade är avgörande för om vi dömer till ansvar eller inte. Några exempel för att belysa vansinnet: det är bara våldsamt upplopp om man är vänster, det är inte våldtäkt om man är feminist, det är inte stöld om man anser att egendom är stöld.

Däremot kan frågan om någons politiska uppfattning vara av vikt vid bedömning av hur grovt ett brott är. Det bästa exemplet på detta är de fall av våldsbrott då rasism eller homofobi är en del av orsaken. Det anses som extra illa att slå någon för att den är bög eller blatte. Detta trots allt såväl motstånd mot invandring som homosexualitet får anses vara politiska uppfattningar. Ett liknande exempel är sexualbrott, där man kan tänka sig åklagaren intresserar sig för den åtalades sexualpolitiska uppfattningar.

I Pirate Bay-rättegången tycker inte jag det är olämpligt av åklagaren eller målsägandebiträden att efterforska eventuella politiska inslag i motivbilden. Inte för att det påverkar frågan om de tilltalade är skyldiga, men för att det är skillnad mellan medhjälp till upphovsrättsbrott för ekonomisk vinning, att man råkade begå brottet av slarv eller okunskap om var gränsen till den brottsliga handlingen går och att den brottsliga handlingen motiverats av civil olydnad. I alla tre fallen har man haft uppsåt att begå brott, men skillnaden i motiv kan i en svensk rätt med fri bevisprövning och straffmätning påverka hur allvarligt brottet anses vara.

Jag tycker det är bra att vi har en rättsordning där alla förhållanden som kan ha bäring på ett brott får beaktas. (Jag har faktiskt själv fått ett något kortare fängelsestraff för vapenvägran då mina motiv inte var renodlat politiska utan också hade med hur pliktverket skött just mitt enskilda fall att göra.)

Skuldfrågan

Till skillnad från Svensson tycker jag nog man kan uttala sig om åtalet och bevisläget utan att ha följt förhandlingarna i detalj. Jag anser inte de åtalade kan dömas till ansvar och tror inte heller att detta kommer att ske, åtminstone inte i högsta instans. Helt enkelt för att rättsväsendet kan inte låta medhjälpsbegreppet bli hur vitt som helst utan att göra oss alla till brottslingar. Människor gör handlingar (i synnerhet underlåtenhetsynder) som underlättar andras brottslighet hela tiden. Det som gör en sådan handling till medhjälp är uppsåtet att främja den brottsliga handlingen (se Brottsbalken 23 kap).

Jag kan inte se hur åklagarna ska kunna objektivt bevisa ett sådant uppsåt hos någon av de fyra åtalade bortom varje rimligt tvivel.

Och här tangerar vi återigen det här med att ställa frågor om deras åsikter om upphovsrätt. Vill man få dem fällda måste man få dem att försäga sig om uppsåtet få någon av dem att erkänna att The Pirate Bay byggdes för att underlätta illegal fildelning. Expressens Lars Lindström är inne på detta:

Självklart ska en rättegång följa de regler som finns, men det är inte för att de är paragrafryttare som Pirate Bay-advokaterna reagerar så starkt. Försvaret menar att fildelningssajten och dess funktioner är laglig, och att om några brott har begåtts mot upphovsrättslagen är det inte Pirate Bay-männens fel utan de miljoner användarna.

Det är därför Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg och Peter Sunde inte vill svara på frågan hur de ser på upphovsrätten. Det är därför deras advokater måste förbereda dem på att så undvikande som möjligt ska svara på frågor om detta.

Ställföreträdande syndare

Lars Lindström kan också tjäna exempel på min tredje tanke:

Den som inbillar sig att männen bakom Pirate Bay stöddigt ska stå upp för någon sorts ideal eller hänvisa till behovet av ett Fritt Internet blir grymt besvikna på rättegångens fjärde dag.
Duon som beskrivs som grundarna och de drivande i fildelningsprojektet är inte ens säkra på vem som kom på namnet.

Fredrik Neij, klädd i svartvit huvjacka och med skägg och halvlångt hår med tveksam frisörinsats, börjar med att säga att för honom är Pirate Bay endast en teknisk utmaning. Han är totalt ointresserad av politiska och ideologiska ställningstaganden.

Gottfrid Svartholm Warg, i lite för stor skjorta och tröja och rent kriminellt stripig skepparkrans, ”tillhandahöll bara serverplats” till en början. På frågan om han står bakom värderingarna säger han ”nja, det är inte så att jag tänker på det på daglig basis”.

Med tanke på att alla är så övertygade om att det är något lagligt de håller på med är det förvånansvärt att höra hur mycket de försöker distansera sig, för att inte säga fly från Pirate Bay.

Detta påminner mig om hur kvällspressen gärna skriver och hur folk i gemen gärna talar om våldtäktsmän. Det finns ett stigma redan runt misstanken om brott. Den våldtäktsanklagade är moraliskt förkastlig endast genom anklagelsen. Detsamma gäller många andra moraliskt tvivelaktiga handlingar: rasister, torskar, skattesmitare.

Vi gömmer oss gärna bakom ”ingen rök utan eld”-resonemang för att kunna smutskasta eller i varje fall se ner på människor som ännu inte är dömda utan bara anklagade.

De som ogillar piratkopiering som fenomen har i Tiamo, Anakata och Brokep fått tre perfekta syndabockar. Att de inte är fällda för något än spelar ingen roll. De är pirater. De får stå som symboler för hela denna subkultur. Alltså är de deras skuld att stackars Björn Ulvaeus inte får betalt. Målsägarbiträden Monique Wadsted, Henrik Pontén och Peter Danowsky kan kräva dem på över hundra miljoner för det är ju deras fel och ingen annans att folk laddar ner filmer, musik och dataspel utan att betala för sig.

Men detta är ju inte sant. Vi människor vill gärna skapa syndabockar. Att förvandla människor till symboler eller seriefigurer är bekvämt. Vi slipper tänka på dem som människor av kött och blod. Vi slipper tänka på de mänskliga kostnaderna. Som i det här fallet att fyra människor har fått sina liv sönderslagna.

Till och med en så klok person som Svensson skriver:

Om de åtalade i TPB-målet blir fällda, vilket jag tror blir fallet, så anser jag också att det faktiskt inte betyder så mycket. Fildelningen kommer inte att upphöra, förmodligen stängs inte ens TPB ner. Så ur principiell synpunkt spelar faktiskt rättegången mindre roll.”

Det är klart att det för de åtalade betyder oerhört mycket om de blir fällda. De kommer till exempel aldrig få en normal ekonomi igen. Jag inser att Svensson är ute efter de principiella resonemanget, men det är på något sätt typiskt att han i detta principresonemang tycks glömma bort de mänskliga kostnaderna.

Åklagaren Roswall har hittills lyckats framstå som ett tekniskt miffo som inte ens kan starta en skärmpresentation. Det är klart oroande eftersom det mig veterligen är samma åklagare som skall hålla koll på cyberbrott i detta land. Ännu mer oroande är att han har tillgång till ”gräddan” av it-kompetensen i de svenska rättsvårdande myndigheterna.

Trots det så kanske jag är orättvis, för då och då låter det som han faktiskt försöker förstå. Vilket är mer än vad man kan säga om målsäganderepresentanterna. Dessutom har han den grannlaga uppgiften att sätta dit ett gäng killar han redan en gång bedömt det nästan omöjligt att komma åt. Det är väl en grundregel i rättssammanhang att man inte skall gå in i en match om man inte är rätt säker på att vinna, eller inte har något val för att alternativet är sämre.

Cirkus och åsiktsjakt

Målsägandebiträdena framstår som till och med mer inkompetenta. Rättens ordförande börjar låta mer än bara måttligt irriterad över deras märkliga konstranden: nya papper, debatterande angreppssätt, fiskande efter politiska åsikter och liknande som inte riktigt går i linje med svensk rättstradition.

Det är lite för mycket cirkus för en svensk rättssal, och skuggan faller till stor del på en kärandesida som verkar rätt oförberedd på målets komplexitet. I den fas målet nu befinner sig, så bör redan positionerna vara klara. Det bör vara glasklart vilken linje de båda sidorna går på, och det enda som är kvar är att lyssna på vittnen och göra sig en bild av bevisen och deras värde.

Problemet är att det är inte bevis som presenteras, utan en hel serie indicier av klart tvivelaktigt värde. När en rättegång hamnar i ett sådant läge, är det ett tydligt tecken på att hela målet är väldigt illa genomtänkt. Det som nu pågår liknar mer den process av förhör som snarast tillhör förundersökningen. Det är flamsigt och ostyrigt, svårt att följa och i största allmänhet förvirrat.

Värre är att målsäganderepresentanterna försöker använda politiska åsikter för att styrka uppsåt. Det är obehagligt när politiska åsikter blir del av en motivbild/uppsåtsbevisning. Skulle det tillåtas väga in, så slår det direkt mot åsikts och yttrandefriheterna. Det skulle innebära en så kallad ”chilling effect”, det vill säga det som många påpekar redan hänt i Tyskland pga datalagringsdirektivet. Folk vågar inte längre uttrycka sina åsikter av rädsla att få dem i ansiktet i ett annat sammanhang.

Det går att se denna ”chilling effect” redan nu i denna rättssal. The Pirate Bay-grabbarna svarar hela tiden att de är ointresserade av de politiska aspekterna. Jag påstår absolut inte diametrala motsatsen, men inte tror jag att de allihop är riktigt så ointresserade som de gör gällande. Problemet är att om de medger ett politiskt intresse så är det troligen graverande även om det i realiteten inte haft bäring på verksamheten. DET är väldigt obehagligt, eftersom det inte har med saken att göra.

Den spontana klustermodellen för organisation

Marcin myntade begreppet klusterorganisatorisk dynamik, som ett sätt att beskriva den flyktiga organisations- och beslutsmodell som rått på The Pirate Bay. Varken åklagare eller målsäganderepresentanterna förstår något när de anklagade pratar. En så lös organisation är något fullständigt okänt, till och med obegripligt för dessa människor som utbildat sig att förstå och verka i komplexa regelverk.

Ändå är det ungefär så som en stor del all verksamhet på nätet är organiserad. Många Open Source-projekt använder precis detta nätverkstänkande. Det är så naturligt för de inblandade att de själva inte ens riktigt reflekterar över saken. Själv är jag inblandad i åtminstone två sammanhang som är ungefär lika löst organiserade. Jag kan vittna om att det fungerar utmärkt.

Whack-a-mole

Än mer förvirrande blir det för självsäkra skjutjärnsadvokater när tekniken inte är snyggt inkapslad i applikationsform med en avsändare och en mottagare. Den öppenhet, spridning och redundans som finns inbyggt i bittorrent innebär att man antingen får olagligförklara alla öppna trackers, eller inte angripa någon. Kvar att angripa är ett index av länkfiler, som i sig själva är värdelösa. Utan en användare som faktiskt delar med sig av innehållet torrenten skall peka till så är torrenten dödfödd.

Kvar att angripa finns en medlemssajt som tillåter publik access, något inte alls ovanligt i dagens nätsamhälle. Det är den logiska följden av communitytanken. Det enda som skiljer sig från en vanlig diskussionsgrupp är att ämnet är torrents, att dessa är sökbara och användaruppladdade, och att sajtens moderatorer bara plockar bort falskskyltningar, malware och barnporr. Man kan tycka vad man vill om den saken, men jag har svårt att se att det skulle vara olagligt.

Det är lätt att konstatera att om de lyckades får bort TPB som söktjänst, så skulle det möjligen vara en grop i vägen för fildelningen men knappast innebära slutet. Skulle de lyckas plocka ner trackern, skulle den snabbt ersättas av flera andra. Varje gång fildelningen saboteras så kommer nya mer decentraliserade alternativ. Varje gång blir de nya alternativen ännu svårare att komma åt.

Det är helt enkelt inte en framkomlig väg att försöka lösa problemet i en rättssal. Så fort man inser det, så blir den nuvarande debatten ointressant. Då återstår bara att försöka hitta nya vägar framåt.

En tolvåring, med ett modikum av internetförmåga och engelsk läsförståelse, skulle på någon timme kunna skaka fram en handfull hårresande exempel. Fall där dessa arméer av advokater sysslat med saker som går totalt på tvärs med logik, rättsmedvetande och vanligt sunt förnuft. De använder rutinmässigt hyckleri, lögner, manipulation, tveksam bevisning, mutor, digitala brott, oproportionerliga krav som syftar till terror, och rena utpressningsmetoder.

Dessa organisationer är bra mycket farligare för det moderna demokratiska rättssamhället än en hel legion av hemmapirater. Det skulle vara långt mindre farligt för Sverige att ha nio miljoner fildelare, än att tillåta dessa organisationer att fullt ut importera de amerikanska moderorganisationernas metoder.

Vad skulle hända om alla svenskar fildelade? Jo det som skulle hända är att de som vill sälja musik, film, mjukvara och dylikt i detta land, skulle vara tvungna att göra det på ett sätt och med villkor som tilltalar kunderna. Det skulle helt enkelt vara nödvändigt, eftersom alternativet skulle vara att helt lämna den svenska marknaden och skapa en form av vakuum. Naturen försöker jämt fylla alla vakuum.

Dessa organisationer är som mest effektiva när samhället är som mest ofritt. De kommer med tingens inneboende logik att sträva efter att maximera sin effektivitet, vilket om ingen säger stopp sätter p för vår frihet. Jag har svårt att föreställa mig att ens den mest förhärdade upphovsrättsivrare verkligen vill bo i den typ av samhälle som är den logiska följden av ett sådant resonemang.

Not: Flera av länkarna är hämtade från PiratJanne.

Kommunikationsmöjligheterna människor emellan har exploderat i tillgänglighet och potential. Det handlar inte bara om internet, även om det är den största delen av kakan, utan även om telekom och ad hoc nätverkande via wifi och bluetooth.

Värdet av den lätthet med vilket vi kommunicerar driver den tekniska utvecklingen. Utvecklingen driver i sin tur mot än enklare och mer fullständig kommunikation. Vi nådde en tipping point i början av millenniet, där värdet av kommunikationen blev så stort att det inte längre kunde nonchaleras, och utvecklingen började driva sig själv. Vi ser konsekvenserna i form av att företag som till exempel Microsoft överger proprietära slutna format för öppnare, trots att de proprietära formaten var en viktig del av deras tidigare affärsmodell. De är inte framme ännu, men utvecklingen är tydlig.

Trots det befinner vi oss bara i början av den utvecklingen. Vi har kommit så långt att vi börjar märka det i vår vardag, men den fulla potentialen ser vi inte ens ännu. Det är som outforskat territorium, som när västern öppnades för nybyggare, utvecklingspotentialen är enorm. Men på samma sätt som med nybyggarna, så kommer många att upptäcka att guldet blev till sand.

Det som beslutsfattare världen över sysselsätter sig med just nu är att låtsas att inget förändrats. Man försöker få kontroll på kommunikation man inte bör ha kontroll över, slår vakt om modeller som är föråldrade, försvarar kolonialmakternas rättigheter mot nybyggarnas frihetssträvanden och försöker i största allmänhet få stora delar av utvecklingen ogjord. Allt med de bästa av föresatser, att man slår vakt om ”rådande värden” och ”moraliska rättigheter”.

Tyvärr är det som att skära av sig näsan med en smörkniv för att man inte gillar hur den ser ut. Man botar inte förkylning med arsenik, löser inte proppen i handfatet med en dynamitgubbe eller tar itu med ungarnas bristande skolkunskaper genom att slå ihjäl läraren.

Varje åtgärd man genomför kommer vara mindre effektiv än den föregående. För varje lager av ny kontroll kommer kvoten kostnad mot effektivitet försämras — kostnad i reda pengar och i konsekvenser. Kostnaderna kommer att ackumuleras, till dess den totala omfattningen blir fullkomligt absurd. Därav titeln ”diminishing returns”.

Man måste helt enkelt bestämma sig för vilka kostnader och konsekvenser som är acceptabla, inte som när man saltar ål eller kokar groda — utan redan från början. Om de acceptabla konsekvenserna inte leder till en situation där man uppnår sina målsättningar, så är det målsättningarna man måste ifrågasätta.

Sakta men säkert dyker det upp röster till och med från upphovsrättsföreträdarnas egna led. Röster som börjar inse vidden av de konsekvenser de nuvarande strategierna medför. Tyvärr för dessa progressiva få, är de inmutade territorierna huggna i sten — och få är de som har den moraliska ryggraden att ge upp sina egna privilegier därför att något så futtigt som verkligheten kräver det.

Den verklighet de lever i, är en med hundraårig historia av stora vinster, personlig makt och rikedom — sådant är inte lätt att ge upp. De är medievärldens moderna adel, och anser att adelsprivilegierna är en naturrätt.

De kommer att förlora, det är inte tu tal om den saken. Men innan de går samma väg som dinosaurierna, så kan de ställa till omåttlig skada.

Dels handlar det om de som kommer lida personliga tragedier därför att de ägnat sig åt ”olagligheter” som det allmänna rättsmedvetandet säger är OK.
Dels handlar det om kreatörer som genom konservatismen hålls kvar i en förlegad affärsmodell. Utvecklingen av nya affärsmodeller rör sig i snigelfart, eftersom den rådande ordningen utgör en enda enorm uppförsbacke.

Skulle upphovsrätten i sin nuvarande form avskaffas imorgon dag, skulle ett skriande behov uppstå av fungerande nya modeller för att slå mynt av sina talanger, idéer och arbete. Inget skärper sinnena som löftet om att bli hängd i gryningen — så om branschens alla skarpa hjärnor inte såg någon annan utväg skulle vi se nya fungerande modeller snabbare än man kan säga upphovsrättsbrott.