Mitt privatliv är inget särintresse

Läser statsministern på DN Debatt, där han yvs över att de nya moderaterna är det nya samhällsbärande partiet. Han hävdar där två saker som jag vill anmäla en avvikande uppfattning om:

Den första:

Moderaterna är ett parti som bärs av värderingar. Vår utgångspunkt tar vi i en tro på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättstat (SIC).

Det är möjligt att det är elakt att påpeka att rättsstat stavas med två s, när den som skriver och hans parti genom sin justitieministers försorg snart förlorat all trovärdighet på det rättspolitiska området. Moderaterna är i två av dessa avseenden inte längre det idéburna parti som jag en gång var stolt medlem i. Under de senaste åren har man totalt abdikerat från rollen som rättsstatens och den personliga frihetens banerförare i svensk politik. Det är inte ett samhällsbärande parti som Fredrik Reinfeldt skapat, utan ett statsbärande. Det är inte samma sak.

Den andra:

Alternativet för väljarna är att rösta på särintresset och vakna med dess faktura. Något större delen av Europa nu upplever.

Det går alldeles utmärkt att rösta på något som inte är ett särintresse. Piratpartiets kamp för integritet, kunskap och kultur är inte ett särintresse som talar, det är en kamp för något som ligger i det allmännas intresse. Frihet från ingrepp i den personliga integriteten, återupprättande av den rättssäkerhet som så sakteliga demonteras, informationsfrihet även på internet.

Moderaterna är delaktiga i en allians som häromdagen offentliggjorde sin rättspolitik. Den debattartikeln inleds med orden ”Igår infördes flera straffskärpningar för allvarliga våldsbrott.” Men rättssamhället kan inte bara byggas med hårdare tag och utökade polisiära befogenheter. Vi blir inte tryggare för att polisen får kroppsundersöka barn utan föräldrarnas medgivande, eller åklagare utdöma fängelsestraff genom strafföreläggande. Det senaste förslaget från Göteborg att polisen fritt ska få visitera medborgare utan brottsmisstanke, kan inte ens en polischef uppskatta. Moderaterna måste vara galna skriver Lake och jag håller med.

Kära moderater: De här problemen löser ni inte med en rosa buss, ett statsmannamässigt tonfall och storhetsvansinne.

Möjligen kan ni räddas av att motståndarlaget inte bara har en skadskjuten ledare, utan också roar sig med att själva prickskjuta på henne av missriktad välvilja. Vad annars ska man kalla det när 26 ledande företrädare går ut och offentligt visar att man inte tror att den egna ledaren kan försvara sig mot skitsnack. Ett ett år gammalt kedjebrev motiverar inte en debattartikel om hur elaka moderaterna är mot er Mona. Besinna er!

När ni läsare funderar på vad ni ska rösta på i höstens val så väljer ni alltså mellan ett lag som håller på att spricka av självtillräcklighet och ett som inte litar på den egna ledningen. De finns förvisso i alternativa smaker, men de själva och ni och jag vet att det bara är en nyansskillnad.

Men var lugn, det finns ett alternativ. Rick Falkvinge på SVT Debatt:

Många, framförallt unga, reagerar starkt mot övervakning, filtrering och censur av de digitala arenor där de tillbringar en stor del av sin tid.

Vi lämnar politikens röstmaximerande mittfält till de andra partierna. De får lova åtgärder mot ungdomsarbetslöshet, skattetryck eller klimathot.

Vi lovar väljarna att vi kommer att göra allt för att få gehör för våra frågor och har en strategi för det. Vi är ett nytt sorts parti som har ett program där bara det viktigaste finns med, utan gungor och karuseller.

Oavsett vilka i den blåröda röran som går segrande i striden om mitten så lovar vi pirater att vi ska göra vårt yttersta för att få dem att sluta montera ner vårt rättssamhälle och avskaffa vår rätt till privatliv. Kan det inte vara värt din röst?

Mosa Mona, Basha Ask …

En av veckans hetaste diskussioner bland de politiska bloggarna har handlat om förtal av Mona Sahlin. DN och SvD skriver på nyhetsplats att ett fejkat brev från Mona Sahlin har spårats till en moderat. Båda tidningarna använder ordet förtal. Brevet har snurrat runt på nätet i ett år knappt och det mesta tyder på att det har sitt upphov på Flashback.

I diskussionen om hur smutsig valrörelsen kommer att bli (i synnerhet på nätet) kommer detta som en skänk på posten (eposten alltså). För socialdemokraterna blir det en chans att återigen beklaga sig över den smutsiga Mosa Mona-kampanjen. När retorikexperten Elaine Bergqvist recenserar Mona Sahlin i en tv-intervju görs detta till ytterligare ett inslag i mobbingen av henne. Jytte Guteland går ut i Aftonbladet och anklagar SVT för vuxenmobbing. Socialdemokrater lägger pussel med moderata kommunalråd, Karl Rove och PR-firmor med kopplingar till moderaterna. De ser en smutsig kampanj och reagerar där efter. Det är inte svårt att se hur det hela hänger ihop mediadramaturgiskt. Hartman förklarar hur det fungerar.  Somliga ser ett ljus i slutet av tunneln. I grunden finns en förhoppning om en sakpolitisk valkampanj utan sådan här ovärdiga inslag.

Den borgerliga reaktionen är en blandning av instämmande i att detta inte har i valrörelsen att göra, att det kanske ändå inte är så allvarligt och att Socialdemokraterna överdriver. På Medborgarperspektiv kallar man förtalskampanjen för en faktakampanj. Annika Beijbom tycker att det finns roligare saker att debattera och Mary påminner oss om att det är politiken vi ska kritisera inte politikerna.

Jag tror inte att sak och person är möjliga att skilja. I den politiska diskussionen kommer därför alltid att förekomma personangrepp. Hård hud, giftpilar och underhållningsvärde är en del av den politiska verkligheten. Mona Sahlin är inte den enda politikern som får ta emot personliga angrepp. Johan Batong, Tant Gredelin och själva statsministern har fått utstå en del på den fronten. (Bilden nedan hittad hos Per Ankersjö.)

Vi pirater bashar Bea Ask, när moderater mosar Mona och andra mobbar Maud. Det beror på två saker:

  1. Politik är och måste vara personligt. De som söker vårt förtroende måste vara beredda på att inte bara granskas utan även utsättas för prövningar. Av media, av väljare, av anhängare och av motståndare. Sen antikens Grekland har personlig vandel och personlig resning varit en del av den politiska processen.
  2. För att engagera väljarna behöver den politiska debatten vara underhållande. Utan skärpa, satir och udd somar folket framför teven, hängande över dataskrämarna eller med dagstidningen över ansiktet i hängmattan. Politik är tråkigt. Det är en av opinionsbildarnas uppgifter att göra den kul. Därför kan inte allt vara snällt gullegull eller torr analys.

Med detta sagt: Under eller bakom våra angrepp på personer måste det finnas sakpolitik. Man kan håna någon och hitta på öknamn för att väcka uppmärksamhet, men då ska man ha en sakpolitisk kritik i botten. Satiren måste koppla till det ställningstagande man angriper personen för. Att bara angripa personen är ovärdigt.

Orsaken till det sammanfattas så bra av Utsikt från ett tak att hans ord får avsluta detta inlägget:

Ni är helt enkelt dumma i huvudet, om ni verkligen tror att det är EN persons egenskaper som kommer avgöra hur landet ska styras.