Står man på barrikaderna får man räkna med vinande kulor

Knappt kan man gå på semester utan att fekalierna träffar fläkten under ens bortovaro… I skrivande stund är det nu fyra dagar sedan ett svepande och felaktigt uttalande i ekot pekade finger åt en luddig skrivelse i valmanifestet. Det tog naturligtvis hus i helvete, vilket det alltid gör när det är just barnpornografi som är på tapeten.

För att citera Ulf Bjereld:

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt – ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett ”informationsinnehav” och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Som Emma påpekar har Rick nackdelen att vara en ”loose cannon”, en person som lite för ofta skjuter från höften. Det finns också en övertro till att vi intet har att dölja, vilket gör att vi inte testkör scenarios i tillräckligt stor utsträckning. Kombinerar man de två fenomenen som å ena sidan betyder att man inte använder det typiskt vaga, undvikande politikersnacket. Och som å andra sidan betyder att man ”vingar” lite för mycket, lite för ofta, så har man ett recept för sådana ”eko-fadäser”.

Om det betyder att Rick är olämplig som partiledare eller inte låter jag bero, men konstaterar att vi naturligtvis skulle kunna haft en luttrad politiker som partiledare. Frågan är bara om det skulle varit bättre? Sen kan man fråga sig om vi verkligen skall byta partiledare så fort det blåser snålt? Om det verkligen är en tradition vi vill göra till vår?

Men själva sakfrågan då?

Det är glasklart att sexuella övergrepp (och för den delen övergrepp överlag) mot verkliga barn skall vara olagligt. Det är lika glasklart att dokumentation av sådana övergrepp till exempel i form av fotografier, filmer och ljudupptagningar även de skall vara olagliga. Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Så har det varit ända sedan början av åttiotalet, så det är knappast speciellt kontroversiellt.

Kvar står frågan av vem som i lagens mening skall räknas som barn, vad som är pornografi, vad som i lagens mening skall räknas som övergrepp och problematiken kring förbud mot alla former av innehav?
Det är lätt att säga allt, allt, allt, men då missar man en rad problem och får en rad oväntade konsekvenser. Man kan till och med förstöra människors liv eller göra folk till brottslingar utan att de själva någonsin haft syftet att förgripa sig på barn vare sig direkt eller indirekt.

Problem 1: Vem är barn?

I sin nuvarande form är den barn som inte gått igenom puberteten, eller som av materialets sammanhang eller på annat sätt kan antas vara under arton år. Det låter inte så farligt tills man funderar på konsekvenserna för valfri tonåring.

När jag själv var tonåring så handlade inte mina drömmar om tjugoåringar med för stor byst. De flickor jag spanade på var sisådär lika gamla som mig plus minus ett par år. Hade jag som ungdomar idag haft en mobilkamera till hands, så hade det varit fara värt att vi sextat mms till varandra, eller att jag använt mobilkameran för att fånga någon extra erotiskt suggestiv situation. Att ha en definition av barn i förhållande till sexualitet som kräver specialregler om ålderskillnad och dylikt visar på att man är ute i tassemarkerna.

Problem 2: Vad är porr?

Som Göran så träffande påpekat, så sitter såväl skönhet som porr i betraktarens öga. Det är ett problem som förföljt sedlighetsivrarna i alla tider. Skall allt naket vara förbjudet, eller bara uppenbara sexuella handlingar, eller var går gränsen däremellan?

Sammantaget får man konstatera att de enda bilder som med någorlunda säkerhet kan sägas vara sexuella till sitt innehåll, är bilder där någon har samlag i någon form eller uppenbart onanerar. Till och med då kan det finnas en kontext som sätter ett annat ljus på bilden, men det är i alla fall ett lite mer ovanligt gränsfall. Det är överhuvudtaget så subjektivt att flera människor kan säga sig veta med säkerhet och till och med hålla med varandra om att det är så, men sedan skilja sig markant i bedömningarna av verkligt material.

Problem 3: Vad är ett övergrepp?

Den självklara definitionen på ett sexuella övergrepp är i stort sett att man tvingas till sexuella handlingar i någon form, eller inte själv är förmögen att fatta beslut att samtycka. Ur samtyckesaspekten har vi generellt diskvalificerat barn. Det betyder att vi inte anser att barn kan samtycka till sexuella handlingar förrän de är femton.

När tvånget inte varit självklart har det kallats otukt med minderårig. Ett brott man överhuvudtaget inte behandlat om båda parter är nära varandra i ålder. Under senare år har detta förändrats till att kallas för våldtäkt oavsett om de sexuella handlingarna har varit frivilliga eller inte. Det är en fingervisning om hur man tappat proportionerna. En enskild tonåring som ännu inte blivit byxmyndig kan mycket väl fatta sådana beslut, medan en annan som passerat gränsen kanske egentligen inte borde fatta beslutet själv.

Problem 3b: Offerlösa brott

Sen har vi specialfallet där övergrepp definieras som övergrepp mot alla barn. Det rör sig om icke-fotografiskt material som serier och andra teckningar/målningar som rättsligen anses sakna konstnärligt värde. Det har aktualiserats ordentligt när en av Sveriges mest prominenta mangakännare och översättare åkte på en dom i Uppsala Tingsrätt.

Även innan denna dom har det varit på tapeten i samband med age-play i Second Life, det vill säga när en vuxen människa skapar en figur i ett spel som ser ut som ett barn och sedan har virtuell sex med en motsvarande figur som ser ut som en vuxen. I livet bortanför tangentbordet förekommer också age-play, men då har man naturligtvis inte samma möjligheter att välja sitt fysiska utseende.

Sammantaget är det ett tämligen absurt resonemang att påstå att en fiktiv bild eller animation utan levande förlaga är ett övergrepp på någon. Det luktar tankeförbud. Det är ett offerlöst brott. Det är som att påstå att actionfilm är ett övergrepp på alla som förlorat någon till en våldsam död, eller att en Bond-film som ”From Russia With Love” är ett övergrepp på alla ryssar…

Under det hela framtonar beslutsfattare som fiskar i grumligt vatten: som säger att de vill skydda barn mot övergrepp, men som i själva verket vill hindra till och med fantasier om det ”förbjudna”.

Problem 4: Innehav och preskribtion

Innehavsförbudet är antagligen nödvändigt, men det är inte alls oproblematiskt.

För det första är det själva innehavsförbudet som ställer till det med folks bokhyllor, fotoalbum och liknande. För det andra innebär innehavsförbudet att det är obehagligt och blir svårare att utvärdera, kartlägga och forska kring ämnet. Såväl politiker som privatpersoner blir hänvisade till de få ackrediterade forskare som vågat sig på ämnet, av regeringen uppdragna utredare, eller till polisens egna utvärderingar.

Så förutom att folk kan ha brottsligt material i gömmorna utan egen vetskap, så försätter man befolkningen i en situation där de enligt lag är förbjudna att själva kontrollera de fakta som presenteras — och som i slutänden är det som ligger som underlag för politiska beslut. Det är verkligen inte en idealisk situation.

Hur man än vänder sig har man ändan bak

Idealet är naturligtvis att skyddet för den som är hjälplös inte har några besvärande hål i sig, samtidigt som friheten för den som är förmögen att förvalta den inte är kringskuren. I realiteten är det en balans mellan att hindra några från att förvalta sin sexualitet för att skydda andra, eller att acceptera att man inte kan skydda mot allt om man inte samtidigt vill förtrycka ungdomars sexualitet.

När vi pratar om moralism i dessa sammanhang, så pekar vi på att de som stiftar lagarna helt tappat koncepterna ifråga om balansgången och endast tänker skydd på fullständig bekostnad av friheten. Vi kallar det moralism, eftersom vi tycker oss se att det bottnar i en fientlighet mot tonåringars sexualitet och sexuella frihet. Det framstår helt enkelt inte som viktigt för dessa beslutsfattare och lobbyister att tonåringar själva får förvalta sin sexualitet och fatta sina egna beslut. Handlingar som borde få vara en naturlig del av den sena uppväxten brännmärks direkt och indirekt av en vuxengeneration som blivit lomhörd inför ungdomarnas verklighet.

Det enda rimliga är att de som är barn i lagens mening verkligen är barn i realiteten. Ur sexuell synvinkel handlar det då om att sätta gränsen vid någon form av fysisk och mental miniminivå utvecklingsmässigt. Det rimligaste är den första delen av den nuvarande definitionen där man sätter puberteten som gräns.

Det enda rimliga är att det som är brottsligt är det på grund av att det finns ett offer. Det är absurt att vi har offerlösa brott som riktar sig mot människors fantasier och därför endast borde angå dessa människor och eventuellt deras närmaste.

Som jag skrev i mitt 2022-inlägg när jag tittade på en friare framtid:

Den förutspådda boomen för övergrepp mot barn uteblev, eftersom energin kunde ägnas åt att bekämpa verkliga övergrepp istället för gammal skåpmat och oskyldiga fantasier. Boomen för trafficking uteblev den också, eftersom de lagar som inte var rent moralpaniskt dravel räckte utmärkt när man väl gjort sig av med just detta moralpaniska dravel.

Faktum är att den trend vi ser i Sverige och för övrigt i hela Europa riskerar att vara kontraproduktiv. Vi döljer de lagar som verkligen behövs för att skydda våra barn mot övergrepp bakom en hel massa dravel som är mer eller mindre problematisk. Vad händer när folk börjar fatta att deras serier och ungdomsbilder omfattas av barnpornografilagen? Hur länge dröjer det innan man får en backlash? Vad händer när föräldrar inser att deras barns fullständigt normala beteende riskerar stämpla dem som sexbrottslingar någon dag? Det riskerar att bli som med hunden och köttbiten: den som gapar efter mycket…

Vi är ett ungt parti där den politiska erfarenheten är mycket ojämn. Vi har ännu inte verkligen upplevt hur kulorna viner när man står på barrikaderna, inte alla och inte på allvar. Det är dags att vi lär oss att inte få panik, för om det finns något som är vår verkliga fiende så är det paniken.

Klart som fasen att vi piratpartister inte är mer förtjusta i verkliga övergrepp mot barn än någon annan. Vi får lära oss att förklara. Vi vill inte att våra barn skall vara fritt högvilt för sexuella predatorer, det är inte vad vi pratar om. Vi ser bara ett antal tendenser som vi upplever som obehagliga. Vad vi inte vill se är en uppsättning lagar som stämplar oskyldiga som sexförbrytare, eller som hämmar och stigmatiserar ungdomars naturliga sexuella utveckling. Vad vi inte vill se är lagar vars syfte är att hindra folk från att fantisera och hitta kanaler att uttrycka sina fantasier så länge de inte skadar någon annan.

Vi måste hitta en balanserad, hållbar och icke-repressiv hållning till sexualitet och sexuella övergrepp. Det är mycket viktigare än om Rick Falkvinge tolkade valmanifestet som att innehavsförbudet borde hävas eller inte. Innehav bör nog fortsätta vara förbjudet med det är ett sekundärbrott. Det är övergreppen i förstaläget vi verkligen vill komma åt.

Tittförbud och ungdomlig sexualitet

Det är inte många frågor jag skyggar för att skriva om, men barnpornografi är en av dem. Just därför känner jag att jag måste spotta i händerna, för den mängd magsyra det skapar är i sig en varningssignal att något är väldigt, väldigt fel.

Att jag skriver just nu handlar förstås om det förslag till tittförbud som kan komma att bli lag redan i mitten av nästa år. Ett förslag som på ytan säkert är välment, men som helt missar ett antal litmustest för vad vi kan lagstifta om och hur.

Sexualisering av nakenhet

Man kan få en känsla av att barnporr är något väl definierat, men i så fall bedrar man sig. Helt klart finns material som utan tvekan passar beteckningen. För handlar det om en film med en skräckslagen tolvårig flicka och fyra anonyma män i hockeymasker som droppar stearin på henne samtidigt som de kör upp saker i diverse hål, så är det klart att det är fråga om övergrepp.

Men istället skulle jag först vilja ta fasta på förändringen i synen på nakenhet. När jag själv växte upp under sjuttiotalet var nakenhet överlag inte konstigare än att man inte hade kläder på sig. Naturligtvis fanns det pedofiler och hebefiler även då, men de präglade inte samhällets syn på barns avsaknad av kläder.

Såväl när jag gick på dagis, som när jag direkt efter gymnasiet jobbade på dagis, så fanns det sommardagar då plastbassängen åkte fram och kläderna av. Inte satt vi och spejade om någon gömde sig bland buskarna, inte heller reflekterade någon över att den nakenheten skulle vara ett övertramp mot barnen. Bara några år senare förändrades den situationen drastiskt, och så kort tid som tio år efter att jag slutat jobba som dagisfarbror skulle avsaknad av badkläder med stor sannolikhet inneburit badförbud. Idag är situationen så infekterad att vi föräldrar fick tydliga instruktioner när barnens simskola hade avslutning att vi inte fick fotografera om några andra barn än våra egna fanns i sökaren. Då var barnen ändå klädda i badkläder, så de var inte ens nakna.

Någonstans på vägen har med andra ord all form av nakenhet satts i sexuell kontext. Vårt västerländska tabu mot nakna kroppar, som vi äntligen hade börjat luckra upp, har nu slagit tillbaka i en backlash som skulle utnämnt till och med Carl Larsson till pedofil.

Definition av barn

En annan aspekt som är fullständigt absurd är vår definition av barn. I Sverige är byxmyndighetsåldern femton år. Ingen kan dömas för att en femtonåring frivilligt haft sex med dem. Är man däremot fjorton år och 364 dagar gammal, så kan det leda till våldtäktsdomar för den man haft sex med.

Oavsett vad man anser om byxmyndighetsåldern, så är den trots allt femton just nu och kommer nog fortsätta vara så. Det vill säga om inte de värsta av moralisterna får sin vilja fram fullständigt. För nu vill man skapa en ny definition av ”barn”, i alla fall när det gäller bilder och filmer av sexuell natur. Barn kommer nu vara alla som inte är arton fyllda, vilket gör en betydande del av dagens ungdomar till ”barnpornografibrottslingar”.

Med den nya definitionen av ”barn” kommer det fortfarande vara lagligt att ligga med en femtonåring, men om han eller hon fotograferar tillställningen och ger en kopia till sin äldre partner kommer det vara olagligt att inneha eller ens se på den kopian. Hårdrar man det hela, skulle det vara olagligt för mig att behålla bilder på mig själv i sexuell kontext från åren innan jag fyllt arton. Det finns mig veterligen inte några undantag för egna bilder – men även om undantag skulle finnas, skulle det vara olagligt för någon att titta på mina bilder även om jag själv frivilligt visar upp dem.

Det kanske är ofrånkomligt att ha en fast ålder för byxmyndighet, men vi måste ha respekt för ungdomars sexualitet. Åren mellan de första sexuella känslorna och upptäckterna, och fram till inträdandet i vuxenlivet är den period då många om inte de allra flesta har sin starkaste sexualdrift. Det kan vi inte förneka, eller försöka förhindra, utan att samtidigt göra samhället mörkare och mer hycklande. Det är helt OK att ha personliga moraliska aversioner mot ungdomlig sexualitet, men det betyder inte att den personliga moralismen skall lagfästas.

Övergrepp

En redaktör på en liten månadstidskrift skrev för många år sedan ett kåseri där han berättade om en reklamskylt för underkläder som satt fullt synligt utanför hans kontorsfönster. Han var nyligen frånskild, och såg varje gång han tittade ut genom fönstret en gigantisk rumpa i ett par väldigt sparsamma tangatrosor. Han berättade hur det spelade samman med hans egen ensamhet och sexuella frustration, hur han närmast mot sin vilja blev upphetsad. Han berättade att han senare sett samma bild i betydligt mindre format, och inte kunnat förstå sina egna tidigare reaktioner.

Det är möjligt att modellen som visade sig i minimala trosor skulle blivit störd av att få veta att någon blev kåt av att titta på bilden, men det gör det inte heller till ett övergrepp. Jag hade länge några bilder från min ungdom där jag i sängkammaren plåtat min då sjuttonåriga flickvän. Den var inte ett övergrepp eftersom hon visste när och godkände att jag tog den, och att hon skulle fått den av mig om hon så ville. Det gäller att sätta saker i sitt kontext och se att allt som är naket och sexuellt inte kan klippas med samma sax, slås med samma klubba eller bedömas med samma ögon.

Det illustreras väldigt väl av Johanna Sjödin i hennes Expressenartikel:

Dagens unga har till skillnad från författarna till lagförslaget växt upp med teknik som möjliggör reflexmässig dokumentation av fest och vardag. Verklighetens unga väljer öppet att publicera och göra nakenbilder på sig själva tillgängliga för andra. I dag finns det knappt några unga som inte äger sex- och nakenbilder på sig själva.

Johanna beskriver verkligheten utifrån ungdomarnas perspektiv. Jag tvivlar att någon av lagförslagets författare ens bemödat sig om att ta reda på hur ungdomarna själva ser på saken. Johanna har själv fått se sin blogg stängas ner efter barnpornografianmälan, hon har fått se den filtrerad i olika sammanhang, och om ett halvår kan sidhuvudet på hennes blogg vara olagligt att titta på — men är det fråga om ett övergrepp?

Det som är ett övergrepp är att utsätta någon för sexuella tvångshandlingar, oavsett om det handlar om våldtäkt, sexuell posering eller annat liknande. Om sedan offret för övergreppen inte är könsmoget så blir bilder och filmer som tagits barnpornografiska. Det måste finnas ett uppsåt, vilket gör tittförbud och till och med innehavsförbud till en legal moras. Det måste också finnas ett faktiskt övergrepp, vilket inte existerar i ett fall som Johannas.

Symptombehandling

I samband med att jag vid ett tidigare tillfälle fattade mod och skrev om liknande saker ritade jag en bild med klar sexuell laddning.

Han smygtittar på det hon smygvisar
Han smygtittar på det hon smygvisar

I det censurfilter som sätts samman av rikspolisen med benägen hjälp från ECPAT, finns ett antal sajter med tecknade bilder. Då har man skapat ett brott utan offer, vilket i konsekvensens namn borde göra även den bild jag ritade till ett gränsfall… Gudarna vet, kanske du bryter mot tittförbudet om du läser den här artikeln om ett år eller så . Ingenting skulle egentligen förvåna mig längre, och jag valde noggrant vinkel för att hennes ben skulle täcka skrevet, och gjorde den liten av samma skäl som i reklamkåseriet — så självcensuren finns redan där.

Det som förundrar är att det tycks så lätt att komma med åtgärder och lagar som angriper symptomen, när det som egentligen är mest intressant är att angripa källan. Det är glasklart att filmen på tolvåringen som jag refererade till i början av artikeln måste beivras. De hockeymaskförsedda männen borde se insidan av en domstol, precis som producent, kameraman etcetera. Likaså borde de sajter och nätverk som fungerar som källa beivras, snarare än att hamna i något korkat filter.

Att angripa det med i stort sett verkningslös filtrering och tittförbud, är delvis att dölja problemet, och delvis att göra det lätt för sig. Man tar en aspirin mot febern och huvudvärken, men behandlar inte cancern som ligger bakom.

Det skulle vara betydligt kostsammare att effektivt angripa problemet från rätt håll, men det skulle samtidigt vara fostrande. Då skulle man vara tvungen att prioritera de fall som är otvetydiga och hårresande, moralism skulle inte löna sig som strategi, och arbetet skulle kunna följas av var och en eftersom symptomen inte döljs.

Gamla gubbar med sexualmoralpanik

Roland Poirier Martinsson och Göran Skytte är bekymrade över att tonåringar får lära sig hur man lämpligen beter sig om man vill ha analsex. De blir störda i sina trygga cirklar av att RFSU pratar kuk, fitta, clitoris och analsex i skolan.

Faktum är att Roland Poirier Martinsson allra helst vill att vi skall predika avhållsamhet för våra tonåringar, åtminstone fram till femton års ålder, gärna längre:

Lagen säger att barn inte är mogna att ingå sexuella relationer före 15 års ålder. Alltså bör skolan med auktoritet och argument verka för sexuell avhållsamhet före 15. Skolan bör också förmedla den syn på sexualitet som genomsyrar lagboken och samhällsmoralen. Det innebär dels att sexualiteten uppfattas som intimt förknippad med den personliga integriteten, dels att den utgör en komplex och stark drivkraft som kräver emotionell mognad. Med andra ord bör gruppsex på Ibiza kanske inte vara våra 15-åringars första erfarenhet. Samhället bör tillåta sex från 15 år, inte kräva det.

Det är tydligen värre än så, man plockar in sexualliberaler i skolan för att prata om sexualitet! Hemska tanke:

Skolan bör givetvis också lära ut hur man undviker sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Men skolan vill mycket mera. Sålunda hyr den ofta in RFSU att ta hand om sexualundervisningen, vars vuxenpropaganda blir obligatorisk lektion för 14-åringar. Då förmedlas en syn på sexualiteten som liknar idrottskulturen: prova allt, träna mycket, specialisera dig sent, gärna som tiokampare. Vet föräldrar om att skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet?

Jag vet inte om jag är regredierad, felnavlad eller något annat liknande, men jag minns faktiskt själv motsvarande lektioner från när jag gick i skolan. Inte lär det ha tidigarelagt min sexuella debut med en enda minut, eftersom det faktiskt i tretton-, fjortonårsåldern inte fanns något jag hellre ville än att knulla. Det tillhörde liksom hela hormonpaketet, en del av fenomenet att växa upp och komma i puberteten.

För olika tillfällen
Å Gud! Omoral!

När RFSU kom, slapp man i alla fall en lärare som generat betedde sig som om hon dragit nitlotten i undervisningslotteriet, och man slapp den i och för sig bra biologilärarinnans gottande i biologiska fakta, flytningarnas perioder, utseende och konsistens, de veneriska sjukdomarna och befruktningsprocessen. Istället fick man någon som pang på rödbetan faktiskt pratade om sex, och som trots vår fnittrighet och genans gick rakt på smällkaramellen och antagligen därmed räddade några av oss från de allra värsta klavertrampen.

Ännu tokroligare blir det när stockkonservativa Göran Skytte reagerar på Rolands kolumn:

Därefter följer praktiska instruktioner. Flickorna får lära sig hur man hanterar clitoris, pojkarna hur man trär på en kondom. Och sedan… trumvirvel… höjdpunkten: så här gör man vid analsex. Noggrann redovisning. Använd glidsalva. Inför pojkar och flickor i 14-15-årsåldern.

Detta är inte ett enstaka fall i en enstaka skola. Faktum är att ett stort antal skolor idag överlåtit sexualundervisningen till RFSU, som för många framstår som en extremliberal sexualpolitisk lobbyorganisation. Totalt uppges RFSU undervisa 12000 skolelever i sex och samlevnad – enligt den modell vi nu fått inblick i.

Det är faktiskt inte riktigt klokt. Är det så här vi vill ha det? Vem har till exempel frågat barnens föräldrar om det är så här de vill ha det? Ingen.

Inte klokt? Varför då? Är det självevident på något sätt? Ignorance is not bliss!

Frågar du mig så hoppas jag att mina barn får precis just den sortens undervisning om sisådär fem, sex, sju år – lagom när de kommer i puberteten och sådana frågor blir ungefär det viktigaste som överhuvudtaget existerar.

Jag hoppas för helvete att inte konservativa idioter lyckas se till att mina ungar inte får lära sig hur clitoris faktiskt fungerar eller hur man trär på en kondom – eller för den delen hur man ser till att analsex inte blir en direkt blodig upplevelse. Det är tillräckligt svårt att få till saker rätt de första gångerna ändå. Jag kommer naturligtvis göra allt jag kan själv, men kom igen: vem vill att farsan skall ”ha det stora snacket”. De flesta ungar vill allra helst sjunka genom golvet i det läget.

Det jag hoppas på att lyckas med, är att prata om det lite pö om pö snarare än att det blir den stora klump av överspänt mästrande det annars riskerar att sluta som. Jag och min sambo har naturligtvis ett ansvar, kanske framför allt ett ansvar att peka ut och förklara gränserna för vad som anses vara ett acceptabelt beteende. Helt enkelt hjälpa våra barn att visa respekt, förståelse, tolerans, omtanke, empati, och förstå ordet nej även när hormonerna spökar runt i kroppen.

Vårt ansvar kan dock inte ersätta de kunskaper de får på annat håll. De kunskaperna lär de få genom kompisar och genom försök och misslyckanden. Får jag välja är även RFSU:s raka puckar en del av den kunskapsmängden.

Jag tror att den allra viktigaste skillnaden mellan mig och Roland PM eller farbror Skytte, är att jag inte har några åsikter alls om vilka former av sexualitet mina barn skall prova på när det är dags. Om vi nu tar för självklart att jag inte vill att de skall ägna sig åt straffbara beteenden, så är resten upp till dem själva. De enda krav jag ställer är att den de har sex med är med på saken, att de själva är med på saken, och att de beter sig intelligent ifråga om skydd mot sjukdomar och graviditet.

Det är helt enkelt inte min sak att ha åsikter om mina barns sexuella läggning, eller vad de är nyfikna eller sugna på. Vill de be mig om råd eller diskutera något med mig, så fine, men i annat fall bör jag låta mina egna preferenser och åsikter förbli mina.

I mina ögon står de konservativa herrarna för en unken kristkonservativ moral som känns åtminstone ett halvsekel gammalt, troligen äldre än så. Det är rena moralfloskler som på något sätt visar att man inte behöver taliban för att anse att gud hatar sex annat än som medel för fortplantning inom äktenskapet.

Själv tror jag Gud älskar sex, varför skulle han annars ha fått oss att se så roliga ut när det går för oss?