I det här landet har det alltid funnits en puritansk ådra, helt på tvärs med den internationella myten om vårt lössläppta sexliv. Den var hotad under sjuttiotalet, men har sedan dess återkommit med allt större styrka.

Caroline Engvall har ett kall, hon vill berätta om och hjälpa unga som skadar sig själva med sex. Det är en berättelse som inte är osann, men inte heller den enda eller hela sanningen. I andra änden av historien finns det parafilier som spinner på dominanslekar av olika slag: frihetsberövande, våld och olika former av förnedring med mera. Utan att själv vara lagd åt BDSM, så kan jag utan vidare förstå lockelsen i det förbjudna — det tabubelagda, det gränslösa, att gå utanför de sociala normerna, det accepterade. Trots det finns det faktiskt gränser: samhället kan inte acceptera livshotande skador eller bestående men.

Prylen med parafilier som BDSM, är att den verkliga skillnaden mellan övergrepp och sexuell kittling ligger i något helt annat än folk i allmänhet tänker sig. Det som skulle vara brottsligt slutar vara det i och med frivillighet från den som domineras. Den frivilligheten innebär i praktiken att den som domineras är den faktiska dominanta parten i samspelet. Den som domineras bestämmer själv vem som skall få dominera och i vilken utsträckning, i annat fall förvandlas det tänkta samspelet till ett straffbart övergrepp.

Den logiska fnurran är svår att ta in för de som bara ser konsekvenserna: märken efter rep, röda märken efter slag, blåmärken etcetera. Ofta kombineras okunskapen med avsky som bottnar i att man tolkar det utifrån de gängse sociala normerna, eller för den delen lagarna som täcker övergrepp av olika slag. I BDSM-förhållandet är frihetsberövandet inte ett övergrepp i laglig mening, inte heller våldet, förnedringen eller den synbara utsattheten. Den som i realiteten är svag är den som synbarligen dominerar relationen, men som i alla lägen är medveten om att minsta övertramp mot överenskommelsen kan sluta i rättssalen.

Att dominanslekarna tolkas utifrån självdestruktivitet är kanske inte så förvånande. Men man skulle kunna önska att det inte gled över i ett raljerande som inte kan tolkas som något annat än moralistisk puritansk överlägsenhet. Det finns ett förakt i att psykologisera folks sexuella preferenser, att mer eller mindre sjukförklara, ifrågasätta och söka orsaker, att skapa ett offer och förövare-tema som riskerar att sätta en hel grupps sexuella behov på undantag.

I realiteten finns en icke försumbar grupp människor som går loss på dominans, eller på att bli dominerade. Att inte respektera dessa är inte värst mycket bättre än att inte respektera andra mer socialt lättsmälta sexuella läggningar.

I det här fallet är det för lätt att måla upp förövare och offer, eftersom mannen var 32 och kvinnan 16, det vill säga ett barn i den moderna moralimens ögon. Han är med andra ord en manipulativ och emotionellt störd snuskgubbe, psykopat och förövare och hon är en stackars liten skadad flicka som inte förstod bättre. Till och med det faktum att de upprättade en överenskommelse, ett kontrakt, går då att misstänkliggöra.

Men någonstans står vi inför ett vägskäl. Vi kan nu välja att gå vägen mot en viktoriansk moral, där sex är något som hör äktenskapet till — eller åtminstone skall vara vaniljsex mellan djupt förälskade människor i lagom ålder och med lagom åldersskillnad. Eller så kan vi inse att alla inte blir yra av samma skumpa: vissa föredrar vaniljen, andra vill ha något kryddigare. Vissa söker partners i en annan åldersgrupp, vissa vill ha jämnåriga, vissa börjar tidigt, andra väntar länge och så vidare.

Vi är själva fria att göra våra egna val, men då måste vi också tillåta att andra får göra sina och stå för dem även efter att det börjar svida i skinnet. Det naturliga om den sextonåriga flickan i efterhand kommit underfund med att hennes beteende var självdestruktivt snarare än lustfyllt, är att backa upp henne. Det betyder inte att man skuldbelägger den tillfällige partner som hade all anledning att tro att hennes preferenser stämde överens med hans egna. Det betyder istället att man hjälper henne bearbeta det som hänt och sina egna mindre vettiga flyktvägar in i självdestruktiviteten.

Det skulle vara konstruktivt snarare än moralistiskt, men så nyanserade är det alldeles för få som tycks vara. Det skulle visa respekt inför henne som agent i sitt eget liv, även när hon gör inte alltför smarta val. Samtidigt skulle det egna ansvaret inte innebära att hon måste stå utan stöd.

Men oavsett allt annat behöver vi väl inte blanda våra empatiska kall med moralism, det blir så kletigt.

Samhället har av goda skäl stängts ute från våra sovrum, men nu knackar de på dörren och vill in igen. Som en dammsugarförsäljare har de redan lyckats kila in foten i dörren. Frågan är om vi släpper in dem eller ger foten ett rejält blåmärke?

En sextonårig flicka tar kontakt med en trettiotvåårig man på ett forum för lite mer utsvävande sexuella beteenden. De pratar med varandra under en ganska lång tid. Hon skriver en ”slavansökan” där hon säger vad hon vill bli utsatt för. De pratar igenom saken och kommer överens om gränser och kodord för att avbryta samspelet. De träffas för att ha sex där hon agerar undergiven och han dominerande. Hon får blåmärken som hennes mamma upptäcker och en anmälan görs till polisen.

Det är naturligtvis inte alls fel att ett sådant fall prövas, eftersom det inte finns några tydliga prejudikat i svensk rätt. I alla fall inga som jag känner till. Skulle rätten komma fram till att eget ansvar råder, skulle det vara ett klartecken till alla som sysslar med BDSM att deras beteende inte strider mot svensk lag.

Skulle utslaget däremot bli att beteendet var straffbart, så öppnas världens maskburk av samhälleliga beskyddarbeteenden. Var går gränsen då för de som gillar BDSM? Gäller bara BDSM-light då eller? Kan den dominanta parten någonsin känna sig övertygad om att han eller hon inte i efterhand hamnar i domstol? Kommer hela subkulturen trilla ner i källaren och bli tvåtusentalets motsvarighet till synen på homosexualitet som sjukligt? Det är inte omöjligt att utslaget blir ett sådant, eftersom man nu pratar om flickans ”självskadebeteenden” som något som skulle göra hennes frivillighet omöjlig. Det är i sak ett underkännande av människors ansvar för sig själva och sina beteenden. Eller gäller en annan gräns för byxmyndighet när det sex det är fråga om inte är klassisk ”vaniljsex” i missionärsställning? Sen kan det naturligtvis komma fram fakta som förändrar bilden och gör det som borde vara fråga om eget ansvar till något annat, men inget sådant ligger på bordet just nu vad jag vet.

Samhället ägnar sig redan åt klåfingrighet ifråga om vuxna människors sexualitet. Det är i princip det som sexköpslagen går ut på, att vuxna människor inte kan bestämma själva vad de företar sig. Det finns många som inte alls gillar prostitution som fenomen som trots allt är kritiska till lagen just på grund av den aspekten. Vi görs till omyndiga och offer, även när det inte står klart att vi verkligen är offer. Skulle det vara fråga om något annat än moralism skulle lagen ha en helt annan utformning. Då skulle man slå ner stenhårt på alla former av tvång och övergrepp, men lämna folks frivilliga överenskommelser ifred.

Det är just nu en tendens i samhället att pendeln slår tillbaka mot moralism. Sexualiteten håller än en gång på att delas upp i det som är fint, normalt och bör uppmuntras, respektive det som är fult, abnormt och bör förbjudas eller åtminstone kontrolleras. Vi omyndigförklarar än en gång människor som borde vara förmögna att fatta sina egna beslut, oavsett om det handlar om tonåringar eller folk med ”riskbeteenden”.

Men vi har provat det här förr och vi drog så småningom den korrekta slutsatsen av moralismens följder:
Så länge det är fråga om byxmyndiga personer som deltar frivilligt, så har samhället inte med våra sexvanor att göra.

För lägger vi oss i människors sexvanor, så förlorar vi vår moraliska rätt att vända oss mot sådana fenomen i andra kulturer. I så fall får vi helt enkelt acceptera att homosexuella straffas i Iran, eller att otrohet gör dig till ett lagligt villebråd i mer än ett land. Vi kan inte å ena sidan anklaga dessa för moralism och unkna traditioner och samtidigt hålla oss med vår egen hemvävda moralism.

Det som sker mellan samtyckande vuxna människor skadar inte någon annan eller ens samhället i stort. Den enda skada som det i så fall kan vara fråga om är vår kantstötta känsla av vad som passar sig, vilket inte är en bra måttstock på vad främmande människor tillåts hålla på med privat.

Kontrollen av vuxna människors privata görande och låtanden förvandlar dem till samhällets barn. Sådana som skall uppfostras och tvingas lära sig vad som är bra och dåligt. Vi förnekar den egna fria viljan, det egna fria valet och det egna ansvaret. Vi förnekar i så fall friheten som sådan.

Man kan undra vad en sextonårig tjej har i en trettiotvåårig mans lekar att göra, men det har vi egentligen inte med att göra. Vid sexton är man byxmyndig och inga speciella undantag gäller, utöver dokumentation i bild och på film. Ingenstans står det i lagen att man vid sexton inte får ägna sig åt sexuella parafilier, ingenstans finns en åldersgräns på vissa former av sexualitet. Där borde gränsen gå mellan vad som är lag och vad som är moral, för det står naturligtvis alla fritt att tycka att det är fel att en ung flicka leker dominanslekar med en vuxen man.

När vi börjar rucka på sådana gränser bjuder vi in samhället till att kontrollera alla aspekter på våra liv. Om samhället kan lägga sig i vad vi gör i sovrummet, vad kan de då inte lägga sig i? Det var tillräckligt illa att samhället la sig i folks privatliv när de hade begränsade möjligheter att kontrollera oss, men så är det inte längre. Den tekniska utvecklingen gör att möjligheterna till att faktiskt kontrollera efterlevnad är så stor att vi till varje pris måste hindra samhället från att ens försöka.

I det läget måste var och en lära sig göra skillnad mellan vad som faktiskt bör vara olagligt och vad som är varje människas ensak oavsett vad vi personligen tycker om saken.

I dagens Aftonblad läser jag Carl-Michael Edenborgs ”inpass” om serieöversättaren/seriekännaren som blev fälld häromdagen för barnpornografibrott. Han är kritisk till barnpornografilagens utformning som gör att även tecknade bilder som saknar ett avbildat offer är olagliga eftersom de anses kränka barn i allmänhet:

En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen ”ett dokumenterat övergrepp mot ett barn” (vilket barn?). Om du själv ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Denna bisarra logik pekar mot lagens dunkla motiv: det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning.

Folkpartisten Mattias Lönnqvist skriver också om fallet med utgångspunkt i sitt serieintresse och avslutar:

Som en kort sammanfattning: givetvis ska vi skydda barnen från övergrepp och sexuella handlingar med barn ska fortsatt vara förbjudet. Likaledes är det helt ok förbjuda framställningar som kräver att ett brott begås för att de ska kunna framställas; att förbjuda foton med barnpornografi, eller spelfilmer med detsamma är faktiskt ok.

Men, låt oss sluta låtsas som om förbud mot teckningar handlar om någonting annat än moral. De som vill att dessa ska vara förbjudna gör det av moraliska skäl, eftersom de anser sig vara finare än andra. Låt oss sluta med morallagar. Låt oss sluta med censur. Låt oss sluta jaga de som gillar lite ovanligare tecknade serier. Snälla?

Jag har också ett stort intresse för vuxenserier. Jag har barn som är besatta av den mangakultur som den dömde mannen är expert på och översättare av. Dessutom hatar jag tankeförbud, moralistiska inskränkningar i yttrandefriheten och gammaldags sexualmoral. En oerhört duktig svensk konstnär har blivit dömd för utövandet av sitt konstnärskap. Det är vad som hänt.

Eftersom jag tagit hem domen så vet jag vem den dömde mannen är, men jag vill inte publicera det utan hans tillstånd, därför kan jag inte visa exempel på hans konstnärskap som översättare av serier i världsklass. (Ni får tro mig på mitt ord eller själva göra researchen.)

Om domen

Serieöversättaren döms för ringa barnpornografibrott till 80 dagsböter å 310 kronor (dvs 24.800 kronor) samt ska betala  500 kronor till brottsofferfonden och återbetala 5.000 kronor till staten för sina för försvarskostnader. Han får dessutom de beslagtagna hårddiskarna förverkade.

Så står det i domen, men det som inte står i domen, men som jag skulle vilja tillägga är att han dessutom för evigt är stämplad som misstänkt pedofil.

I domen kan man läsa följande om brottet:

I samband med husrannsakan hemma hos NN togs datorer och andra lagringsmedia i beslag. De visade sig innehålla vad polisen betecknat som barnpornografiskt material i form av 51 stycken aktivt sparade bilder. Samtliga bilder är tecknade. Åtalet omfattar dessa bilder.

Brottet är alltså innehav av 51 stycken teckningar sparade på en hårddisk.

Så här beskrivs den tilltalades syn på saken i domen:

NN har i förhör uppgett att han sparat bilderna efter att han hittat dem via Internet. Han är till yrket översättare och betraktas enligt egen uppgift som en av Sveriges mest framstående kännare av japanska serier. I hans arbete ingår att känna till utvecklingen av teckningar och serier inom detta område. En del bilder har han laddat ner från Internet direkt från privata tecknares egna hemsidor, andra har han fått då de bilagts komprimerade filer med annat material. Syftet med att spara bilderna har varit att använda dem som exempelmaterial för honom själv eller andra. Hans intresse för dem har varit både professionellt och privat. Han har 
förvarat bilderna i en mapp avsedd för lite ”tveksamt” material. Personligen har han ansett vissa av bilderna obehagliga, andra har han funnit tilltalande estetiskt. Han har sett vissa av bilderna som erotiskt kittlande. Han kan dock inte minnas om han tittat på de bilder som visats under förhandlingen. I Japan är denna typ av teckningar allmänt tillgängliga. Han har i sin ägo uppskattningsvis 400 japanska seriealbum av liknande slag och har inte haft en tanke på att materialet kunnat vara olagligt. Han bryr sig inte om bilderna och han skulle inte ha laddat ner dem om han hade vetat att de kunde vara olagliga.

De 51 teckningar synes vara japanska vuxenserieteckningar som är allmänt tillgängliga på internet och i den japanska seriehandeln.

Domstolen beskriver sakförhållandena så här:

De bilder 51 bilder som förevisats har ostridigt funnits sparade på datorer och hårddiskar som tillhört NN. Han har således innehaft bilderna. De bilder som förevisats tingsrätten är till stor del av pornografisk natur, det vill säga ägnade att vädja åt sexualdriften. Teckningarna föreställer människor som inte fullbordat sin pubertetsutveckling och därför är att betrakta som barn.

Här får vi veta att teckningarna föreställer barn och att de är ägnade att vädja åt sexualdriften. Det här är problemet med morallagar. Vi får domare som grundar sina domslut på bedömningar av vad som är ägnat att vädja åt sexualdriften. Vems sexualdrift? Din, min, den tilltalades, eller domarens? Det finns folk som tänder på Berlinmuren.

Tingsrättens resonemang:

De undantag som medgivits för ett icke-kriminaliserat innehav av barnpornografiskt material på grund av konstnärlig frihet bilder gäller endast den som själv målar, tecknar eller på annat sätt hantverksmässigt framställer en barnpornografisk bild. Undantag enligt ovan får dessutom endast ske under förutsättning att bilden inte är avsedd att spridas vidare till andra. I detta fall har NN innehaft bilder tecknade av andra, vilket innebär att dessa spritts och överlåtits. Att se innehavet av bilderna som straffbart innebär under dessa förutsättningar inte någon inskränkning av NN:s egen konstnärliga frihet.

Enligt lagen är det inte kriminellt att inneha sina egna teckningar. I det här fallet var teckningarna från internet, således kommer inte den tilltalade undan genom att hänvisa till sitt eget konstnärskap.

Tingsrättens resonemang (forts):

NN har hävdat att innehavet av bilderna med hänsyn till hans arbete som kännare av japanska serier och översättare är att se som försvarligt. Bestämmelsen om försvarligt innehav av barnpornografi ska dock enligt förarbeten (prop. 1997/98:43 sid. 92 ff.) tolkas mycket restriktivt. Behov av att inneha bilderna för forskning kan i detta fall inte anses ha förelegat. Några särskilda omständigheter som skulle göra innehavet befogat finns inte.

Att man arbetar med japanska vuxenserier tillåter inte innehav av japanska vuxenserier. Så klart, eftersom den här typen av serier inte får ges ut i Sverige, så kan det ju inte finnas ett behov av att översätta eller för den delen titta på dem.

Tingsrättens resonemang (forts):

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.

Nu kommer vi till den springande punkten. Det offerlösa brottet. Barnpornografi är förbjudet i Sverige inte för att skydda de barn som avbildas, utan för att skydda någon slags idé om det skyddslösa barnet. Alltså kopplas inte brottet till något övergrepp, utan alla sexuella skildringar av barn även de som inget barn varit inblandade i framställningen av är olagliga. Det betyder alltså att man förbjudit människors fantasier. Man har dessutom gjort det på ett sådant sätt att bedömningen med nödvändighet blir subjektiv genom att innehavsförbudet gäller de bilder av barn som är ägnade att vädja åt sexualdriften. Jag påminner om mitt inlägg om tolkningen av ett fotografi av ett barn från för någon månad sen.

I Sverige är vissa människors fantasier förbjudna. Jag anser att det är beklämmande!

En gång i tiden när jag slog dank på universitetet i Uppsala demonstrerade professor Jan Trost för oss hur usla vi var på att intervjua. Resultatet var både roande och oroande — och en rejäl ögonöppnare för oss som trodde att vi visste.

Vi genomförde intervjuer där uppgiften var att fråga oss fram till den intervjuades familjesituation. Intervjuoffren hade instruktioner om att bara svara på frågorna och inte självmant berätta om något de inte blivit direkt tillfrågade om. När intervjun var klar skulle vi redogöra för resultatet, vilket sedan utsattes för intervjuoffrets rättelser och självständiga beskrivning.

Ingen, som i verkligen ingen alls, kom ens i närheten av en korrekt analys. Varenda en hade lyckats måla upp en fantasibild med ingen eller mycket svag koppling till verkligheten. Vi fick sedan alltihop illustrerat av att se på videoinspelningen av intervjun medan professorn kyligt påpekade varje litet misstag vi gjort. Efter följde en föreläsning där svårigheterna med intervjuer gicks igenom. Kopplingar gjordes till terapeutiska sessioner, förhörssituationer, opinionsundersökningar, vetenskapliga arbeten och flera liknande situationer.

Vi fick klart för oss hur ytterligt få intervjuer som faktiskt speglar verkligheten. De påverkas negativt av den intervjuandes egna föreställningar och förförståelse, men också av att man som intervjuoffer påverkas starkt av begränsade, ensidiga eller ledande frågor och sällan uppfattar intervjuarens misstag och missuppfattningar. Båda parter kan tro att allt är glasklart trots att det egentligen är helt uppåt väggarna.

Felet man gör när man undersöker något är ofta att man redan tror sig veta resultatet och därför inte ställer de frågor som krävs eller lyssnar till det som motsäger den egna förståelsen. Den egna hjärnan fyller i den information som man inte själv förstår att man saknar. Varje försök att verkligen förstå verkligheten måste börja i insikten att man inte vet resultatet innan man genomfört undersökningen.

I annat fall kommer man genom att välja frågor, generalisera svar och passa in fakta i givna förklaringsmodeller få exakt det resultat man redan hade bestämt sig för. Det enda värde en sådan undersökning har, om något, är som ammunition för att hävda den syn man redan hade på det sammanhang som ”undersöktes”. Knappt ens det, eftersom en sådan undersökning ofta är mycket lätt att skjuta hål på.

Jag själv fann det därför ordentligt tragikomiskt att Anna Skarhed i sin utvärdering av sexköpslagen redan från början fått instruktioner om att lagen ej fick ifrågasättas. Skulle jag själv varit undersökare i det läget, skulle jag med buller och bång avsagt mig uppdraget. Att Anna Skarhed inte gjorde det säger nog mest något om hennes integritet och/eller agenda och är ordentligt oroande med tanke på att hon är Sveriges nuvarande justitiekansler.

Vad instruktionen som sådan säger om undersökningsresultatet är däremot att man helt kan bortse från det. En undersökning som gjorts utifrån de premisserna har ingen som helst vederhäftighet och eventuell relevans i någon del av resultatet är i princip omöjligt att utröna. Det är helt enkelt ett beställningsjobb vars uppgift är att fungera som ammunition för den politiska linje regeringen redan bestämt sig för att föra. Varje referens till resultatet som ett argument för den ena eller andra synen på prostitution eller sexköpslag bör inte bemötas med mycket mer än hånskratt.

Tvärtom anser jag att undersökningen genom sina förutsättningar och genomförande om något faktiskt skadar de som anser att lagen behövs genom att dra ett löjets skimmer över lagens tillskyndare. Resultatet är precis det som beställdes, vare sig mer eller mindre.

Själv skulle jag vilja se en verkligt opartisk utvärdering. Dels av prostitutionen som sådan i svensk verklighet, dels av lagens effekter på sexsäljare, sexköpare och på samhällets attityder. Dessutom skulle jag vilja ha en diskussion om rimligheten i en sådan lag, dels på rent principiella grunder och dels utifrån ett undersökningsresultat som åtminstone har en tolerabel bekantskap med objektivitet och förutsättningslöshet. Istället bidrar justitiekanslern med en ideologisk megafon som tutar på beställning.

Det inger inte respekt.

Justitieminister extraordinaire Beatrice E Neuman lånar oss av sin visdom i en exklusiv intervju.

Pawel Flato, fotografen, får ursäkta om han inte helt känner igen bilden...

Vi har med oss Beatrice E Neumann (B.E.N) här på bloggen (S.F.L), och har fått möjlighet att ställa några frågor:

SFL: Välkommen hit Beatrice och tack för att du ställer upp på en intervju så här mitt i valruschen.

BEN: Tack själv, det är ju alltid roligt att få prata om sitt arbete.

SFL: Nå, du har ju förvånat många med dina förslag de senaste åren. Har du någon spontan kommentar till dina kritiker.

BEN: Jag tycker nog att de flesta som klagar inte tar in hela bilden, vi lever i en svår tid och det kräver kreativa åtgärder.

SFL: Kreativa åtgärder? Skulle du vilja utveckla det lite djupare?

BEN: Ja, det kan jag väl göra. Vissa kritiker tycks ju inte förstå att man inte får stjäla och att samhället aldrig kan tillåta att folk stjäl utan risk för konsekvenser.

SFL: Stjäla….

BEN: Ja stjäla! Våra filmskapare, musiker, författare, journalister och IT-entreprenörer kan inte längre skapa något, eftersom allt de skapar stjäls på nätet. Vi måste ha tag på tjuvarna och sätta dit hälarna.

SFL: Tjuvarna? Hälarna?

BEN: Ja om du vill se film så är den bäst på bio, men om du absolut inte vill gå på bio så går filmerna att köpa i någon av våra utmärkta butiker som säljer DVD. Man betalar ju för sig, eller hur, inte tar man bara DVD:n och går?…

SFL: Jo, men om man tar DVDn så försvinner den ju från affären, och…

BEN: Hårklyverier, det är ju filmen som kostar pengar, inte plasten den finns på!

SFL: Fast filmen försvinner ju inte om man laddar…

BEN: Intäkten försvinner och det är ju den som räknas.

SFL: Men undersökningar visar ju på att nedladdning inte påverkar försälj…

BEN: Alla branschens egna undersökningar visar på miljardförluster, att några pirater kommer med dumheter om att man betalar för det man kan få gratis är inte intressant. Det är väl klart att de säger det, det ligger ju i deras eget intresse!

SFL: Fast branschen själva kanske inte precis är några sanningsvittn…

BEN: Det säger sig själv att gratistillgång innebär en bransch i kris, och våra kulturskapare har rätt att få betalt för sitt arbete!

SFL: Men har man rätt att få betalt för något ingen vill köpa, det skulle ju i så fall vara unikt för kultursekt…

BEN: Kulturarbetare skall ha betalt!!! Och de som stjäl brödet ur deras barns munnar skall skaka galler, eller åtminstone betala ordentliga skadestånd. Sen har vi hälarna som The Pirate Bay, de måste vi sätta åt, de distribuerar ju olagligt material till höger och vänster och gör grova pengar på det.

SFL: Fast de lagrar ju bara textsträngar, och det är väl knappast bevisat att de tjänat speciellt myck…

BEN: De tjänar miljoner på andras arbete, och för det skall de sitta i fängelse och betala tillbaka miljonerna till kulturarbetarna!

SFL: Fast många kulturskapare sprider ju medvetet sina alster just genom tjänster som The Pirate Bay, och skulle inte ha en möjlighet att höras eller ses av så många om sajten försva…

BEN: De får väl visa sin kvalitet som alla andra, så att de kan teckna kontrakt med distributörer, förlag och produktionsbolag! Annars kommer vi om några år inte ha någon verklig kvalitetskultur kvar!

SFL: Kvalitetskultur…

BEN: Jo så är det. Våra experter är väldigt oroade.

SFL: Men de experterna är ju själva del av…

BEN: De är de bästa inom sitt område!

SFL: … (gurgel) …

SFL: Men om man förklarar två miljoner svenskar för kriminella, då är man ju tvungen att kontrollera vad alla gör alltid! Hur skall man annars kunna beivra spridandet av kultur utanför de traditionella säljkanalerna?

BEN: Ja för det första är ju internetbolagen nu tvungna att lämna ut namnen bakom ip-nummer, så det går inte att komma undan. Dessutom har vi ju snart datalagringsdirektivet här, och då finns ju all information tillgänglig…

SFL: Ja datalagringsdirektivet ja, det ses ju av många som det slutgiltiga beviset på att övervakningssamhället är genomfört.

BEN: Pyttsan! Vi är väl inte Sovjet heller?

SFL: Men om det kvackar som en anka och går som en anka, vad är det då? En svan?

BEN: Vi måste lita på vår polis och våra myndigheter, de vill faktiskt ingen illa utan försöker bara göra sitt jobb.

SFL: Som om man är lite muntorr i tunnelbanan då?

BEN: Du menar den där ligisten som störde polisen i deras arbete. Faktiskt, så har jag svårt att se varför alla vurmar för honom.

SFL: Men han gjorde ju inget olagli…

BEN: Han ofredade polisen, och skall vara glad över att de inte sydde in honom!

SFL: …

BEN: Var inte han en känd bråkmakare förresten, en sån där ”dagens konflikt” eller nåt. Det hör man ju direkt att han var där för att provocera!

SFL: Kanske skulle han fått ett färgglatt kuvert hem.

BEN: Ja varför inte, det är väl bra att omgivningen vet vem de har att göra med? Eller? Det är alldeles för många bråkmakare, torskar och pedofiler som kommer undan idag. Vi måste våga försöka med alternativa metoder för att komma åt dem, i annat fall vet man aldrig var det kommer sluta: kaos, anarki, laglöshet.

SFL: I ett fritt samhälle?

BEN: Vårt samhälle är fritt, men frihet är inte att vara pervers, bråkmakare eller torsk!

SFL: … eh … men … alltså … … Jo alltså, är det inte ett grundkrav i alla fall att man först har en dom innan någon straffas?

BEN: Så du vill att de skall komma undan på teknikaliteter?

SFL: …i alla fall brist på bevisning…är inte det grunden för…

BEN: Faktum är att det i många fall skulle vara bättre om straff kunde sättas direkt av åklagaren. Domstolsprocesser är dyra och domstolarna är överlastade. Vårt samhälle betalar alldeles för mycket för att skydda dessa busar! Kan man få dem att erkänna brott direkt, kan man spara mycket pengar.

SFL: Men vill vi sätta fler oskyldiga i fängels….

BEN: Vem har talat om oskyldiga, de har ju erkänt! Vem är oskyldig förresten? Det är så många som påstår att de är oskyldiga, var och varannan fängelsekund säger ju att de sitter där de sitter utan att ha gjort något.

SFL: Och några av dem kanske till och med talar sanning…

BEN: Pyttsan!

SFL: Men är inte oskuldspresumtionen grunden för rättssystemet?

BEN: Vi pratar ju inte om oskyldiga! Offren är oskyldiga, och vem tänker på dem egentligen? Vill ni att dottern till en torsk skall bli sexuellt utnyttjad bara för att ingen har stake att göra något åt saken?

SFL: Men, bara för att man betalar för sex, så behöver man ju inte förgripa sig på barn… Det finns ju ingen koppl…

BEN: De är sexförbrytare och sexförbrytare förgriper sig på oskyldiga kvinnor och barn.

SFL: Fast det är ju inte bevisa…

BEN: Du kanske också vill att våldtagna bebisar skall kunna fläkas ut på nätet där de kränks om och om igen av svettiga perverterade gubbar?

SFL: ?…

SFL: Nu är det är ju inte bara bebisar som ingår i den nya definitionen av barnporr, det är ju även byxmyndiga tonåringar som…

BEN: En sextonåring förstår inte att de får stå med skammen för sina nakenbilder för alltid, de är inte mogna att förstå konsekvenserna eller att säga nej!

SFL: Nu har de ju iofs per definition rätt att ha sex om de så vill och kan till och med bli föräldrar, borde man inte isolera begreppet barnporr till de som utan tvekan är just bar…

BEN: En sextonåring är ett barn.

SFL: Nå, jag misstänker att det finns både en och annan sextonåring som har synpunkter på det uttalandet!

BEN: Att tonåringar inte lyssnar på vuxna har väl inte med saken att göra?

SFL: Men, oavsett ålder på ”barnen” så tar ni ju även med konstnärliga uttryck som teckningar och annat liknande som inte drabbar någon levande människ…

BEN: Det är barnpornografi och all sådan måste bort om vi inte skall underhålla barnporrindustrin, eller normalisera pedofilt beteende.

SFL: Jaha… ja… nåja… är det inte ett våldsvideoresonemang? Och hur drar man gränserna för vilka nakenbilder som är pornografi och vilka som bara är bilder utan kläder?

BEN: Men GUD så dumt du frågar, det förstår väl alla?

SFL: … Fast om man nu skall skydda ”barn” mot övergrepp… hur går det ihop med förslaget att kunna tvinga barnen till kissprov utan förälders medgivande? Är inte det en kränkning?

BEN: På vilket sätt är det en kränkning? Är det inte en kränkning att låta barn missbruka droger bara för att deras föräldrar inte vill lyssna på myndigheterna?

SFL: Fast… föräldrarna har ju uppfostringsansvaret för barnen, och ni har ju till och med föreslagit att de skall ha det ekonomiska ansvaret för dumheter barnen gör, vart går gränsen mellan samhällets rättigheter och medborgarnas rätt att styra sitt eget liv?

BEN: Droger är inte lagliga, att bruka droger är inte heller lagligt. Du vill väl inte att vi skall tillåta olagligheter?

SFL: Men… alltså… du förstår… alltså, barnen är ju inte ens straffmyndiga… de är ju föräldrarnas ansvar, eller?

BEN: Jag ser inte problemet. Barn skall inte bruka droger, punkt.

SFL: …ah… nå… för att gå tillbaka till kontrollen och nakenbilderna. Om nu allt vi gör lagras och två miljoner svenskar riskerar att få påhälsning av fildelningspolisen med gryningsrazzia i hemmet och husrannsakan. Vad är det som säger att inte dina gamla familjebilder och bilderna från tonåren plötsligt blir bevismaterial för att du dessutom är sexförbrytare?

BEN: Nu resonerar du så där dumt igen, som om polisen var ute efter att sätta dit alla utan urskiljning. Vi måste väl ändå kunna lita på våra egna rättsvårdande myndigheter?

SFL: …

SFL: Ja vi får tacka justitieministern för att hon har tagit er tid. En sista fråga innan vi avslutar: Kan du ge oss en vink om vilka åtgärder och förslag som kommer härnäst?

BEN: Nja, den informationen är ännu inte offentlig. Dock kan jag säga att vi håller på att titta på vad mer vi kan göra för att komma åt alla perversioner, stölder, bråkstakar och organiserade brottslingar. Det finns en del kreativa förslag, om vi nu kan få mesarna på lagrådet att sluta gnälla om allt och inget. Det blir lättare under nästa mandatperiod när vi väl lyckats skriva om grundlagen lite.

SFL: (rrryyyyyyyyssss) Ja… eh… vi får tacka för intervjun.

BEN: Nöjet var helt på min sida.

SFL: Jo.

You remember my friend the photographer that I wrote about yesterday. She allowed me to publish her respons to the organizers of the art competition, where she explains why it is wrong of them to supress her photograph of her daughter. So here goes, in the words of the artist:

Dear xxx,

I shall change the thumbnail (to let you know I haven’t decided yet if I will just re-crop it so the image starts at the child’s shoulders or change the image completely), but I would like to comment upon this first.

You and your organization are asking me to change the thumbnail due to its ”sensitive nature”. Clicking through ”View the Work” and seeing the other thumbnails, there are erotic images, nude images, an image of a man masturbating on the street. Wouldn’t these also be considered of a ”sensitive nature”? If you censor me, then where else can the censorship go? Why not ask the other artists to choose different thumbnails as well? Is my image more sensitive because it is of a child? I would like to point out that the image is not a  full frontal of a child. She is not in a compromising pose. She isn’t being manipulated into being photographed. She isn’t acting inappropriately or overly sexual. She is just being her.

We bring our own preconceptions to this particular image. Which is why I choose it in the first place. It challenges the viewer. I have had many different responses to this image from it being seductive to it being the essence of childhood innocence. Isn’t the response more of an intimate look at the viewer than anything else?

I understand the world we live in. I understand that you are most likely asking me to change the image because it depicts a nude child, and with the child pornography laws we have in this country (as well as around the world), you are most likely just trying to protect the organization this competition is run through. But what is art if not to challenge perspectives and boundaries within cultures? Where would Sally Mann’s work be if she had tried to release her images in today’s climate?

I believe that, by you censoring me, asking me to change the image you (as well as I because I am conceding to your wishes) are contributing to what we believe we are trying to protect. I would NEVER hurt or endanger a child. But I believe that I am contributing to the climate of violence and abuse by stifling this image. When we change this image we contribute to the world of fear we have created. Every child; boy or girl, every adult; man or woman, are sensual and sexual beings, while at the same time innocent, naive and carefree. By silencing the conversation resulting from the exposure to this image, we are stopping understanding, we are stopping acceptance, we are stopping our voices. By denying this image (or any image like this one, any image that challenges the viewer) we create fear and misunderstanding. Fear creates anger. Anger creates violence. Thusly the cycle begins and continues.

So let me ask you one last time before I change this image – Do you want to change the world or do you want to make it even grayer?

Thank you for your time and consideration.

I’ve got an american friend who is a professional photographer. I find her work inspiring. She is really talented.

She called me today quite upset. She had entered an artistic competition on the net – Artist wanted. When she submitted her work to the competition she had to choose one picture out of her portfolio to represent her work. This would be used as a thumbnail. Visiting the site you can choose to view some of the work of the competing artists. This is a randomized function showing the chosen thumbnails of each artist. If they catch your eye you can by clicking them see the rest of that artist’s portfolio. My friend choose this picture of her daughter, that was taken when visiting Sweden.

My friend got an e-mail from the organisation telling her to change her thumbnail. Because of it’s sensitive nature It might be considered offensive, she was told. I don’t know what anybody else would think, but I am offended by people that find something offensive in that beautiful depiction of an innocent child.

To find out what kind of pictures where allowed I clicked the randomize function multiple times to check out the work of the other artists. This nude man masturbating in the street is one of the things I found.

Among the other pictures there was many depicting nudity in an erotic or sensual fashion. I consider myself open minded and liked a lot of the stuff I saw. None of it was offensive to me. But I would think that among people that are offended by nudity the man in the mask would be worse than the little cute girl in the water. But what do I know?

I would like my readers to tell me their views. What do you think of these pictures?

EDIT: I changed a sentence because I got told exactly how the people at the competition had formulated their e-mail.

Engelskan är för att min amerikanska väninna och hennes vänner ska kunna läsa vad jag skrivit.

Hos den alltid lika briljante Josh hittar jag den nymyntade termen ”Wagenius lag”. Josh har liksom jag sneat till rejält på den korkade kampanjen från ”Stoppa Langningen” och frågar sig om det verkligen var deras mening att försöka få honom att börja langa i ren protest?

Josh efterlyser en ”lag” mot argumentation som innehåller ”din dotter”, på samma sätt som ”Godwins lag” diskvalificerar den som tar upp nazismen i någon form av debatt som rent faktiskt inte handlar om just nazismen.

Men det är inte ”din dotter” som ”Wagenius lag” i Josh tappning, handlar om. Utan den handlar om att du i varje fråga där du upptäcker att du håller med KD bör fundera ett varv till innan du skriver. Personligen tycker jag vi kan sammanföra de två sakerna i en mer generell variant.

Wagenius lag

En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…

Det skulle nog vara bra för debatten om en sådan lag i någon tappning blev lika generell som Goodwins lag:

• Det skulle göra TV-inslag med korkade politiker mer intressanta, när journalisten plötsligt frågar om det inte är ett brott mot ”Wagenius lag”
• Det skulle tvinga vissa mer drastiska feminister att fundera på hur det kan komma sig att deras syn rimmar väl med de kristkonservativas.
• Det skulle tvinga reklambyråer att åtminstone fundera på om det är en bra idé att kläcka ur sig dumheter om döttrars hjälplöshet.

Potentialen är helt enkelt enorm.

Vi lever ju i världens mest progressiva, sekulariserade, framsynta och frigjorda samhälle (jorå, serru!), så här kan man ju inte hitta någon unken hedersmoral. Hur skulle landet som blev stämplat som den sexuella frigörelsens paradis efter ”nyfiken gul” kunna vara unket sexualmoralistiskt/sexistiskt?

Jo säkert skall du se. Men vad skall man tro när man ser sånt här?

Grattis, då har vi konstaterat att tjejer är offer och killar är busar...

Vilken jävla stjärna – ursäkta franskan – fick idén till den här förbannade skylten?
Ge tanten/gubben en medalj, för det var det mest unkna jag sett på år och dar.

Det är tydligen skillnad på tjejers och killars oskuld, för var kan man läsa motsvarande om ”din son”? Varför, varför, varför är tjejer alltid offer? Varför skall tjejer nödvändigtvis till varje pris hålla på sig? Det är bara vår medeltida syn på sexualitet som gör att det överhuvudtaget skulle kunna tänkas vara ett problem.

Vi har så mycket moralism vi skyfflade in i garderoben i slutet av sextiotalet och sjuttiotalet att det växt till en egen livsform som morrar och krafsar på dörren. Öppnar du för att kolla vad det är, så kommer du innan du vet ordet av att börja hötta med pekfingret och prata om hur saker och ting borde vara. Sen kommer harangerna om hur folk egentligen borde bete sig och att de minsann borde lära sig veta hut.

Om du inte genast ringer anticimex för att ta död på eländet, så kommer du snart att börja tycka det är helt rätt att flickor skall hålla på sig till dess de blir myndiga (innan dess är de ju barn), att man inte skall fotografera varandra nakna, att ungdomar minsann inte skall smaka en droppe sprit innan de fyllt tjugo, att alla som har rent mjöl i påsen minsann inte har något att frukta från polisen och rättsväsendet, att straffen för alla brott borde dubblas och att staten minsann skall ta hand om oss och berätta vad som är rätt och fel — eftersom vi inte är förmögna att fatta det själva.

Så vad är det värsta som kan hända så länge frivillighet råder? En kille/tjej blir av med oskulden — big deal.

I någon slags romantisk novelliknande föreställningsvärld skall det helst ske när man är sisådär sjutton, arton, nitton år och i det närmaste funderar på att förlova sig med tjejen/killen man varit tillsammans med ett halvår eller mer.

Man planerar fnittrande att ”nu skall det ske” och travar iväg och köper kondomer medan man rodnar hela vägen upp till hårfästet. Sen fumlar man omkring i sängen, hellre än bra, och det gör lite ont — men vad är väl en bal på slottet, det kan ju vara tråkigt och alldeles alldeles underbaaart! Det är faen i mig rena staffan hildebrandsexet som är idealet för hur man skall göra första gången — ni vet ”G som i Gemenskap”: nakenbad mitt i natten, motorcykel, några procent hit eller dit-snack och sen armhävningsknull. Efteråt sitter man i sängen och sjunger sånger tillsammans medan solen går upp.

För så ser ju verkligheten ut för de allra flesta, skall du se…

Justitieministern svarar idag på Johanna Sjödins debattartikel Gör inte min blogg olaglig från förra veckan.

Tyvärr visar det sig åter att vi har en justitieminister som inte förstår problemet, inte förstår att man ska vara försiktig med att skriva in moral i lagen, inte förstår att det är orimligt att försöka lagstifta bort ungdomars sexualitet. Istället drar hon på med stora trumman och får det att låta som att ett lagförslag om att införa strikt 18-årsgräns kring barnpornografibrott är till för att skydda ”barn, en del bara några månader gamla”.

Det är lågt att ta upp bäbisar i en diskussion som handlar om en 17-årings nakenbilder på sig själv. Skäms ministern. Så här skriver Beatrice Ask i Expressen idag:

För att vara rak vill jag börja med att säga att regeringen faktiskt inte har några synpunkter på Johannas blogg eller vilka bilder hon vill publicera på sig själv. För det andra, att stävja barnpornografi handlar inte om tillknäppt sexualmoral, utan om att arbeta emot sexuella övergrepp mot barn. Barn, en del bara några månader gamla, utsätts för sexuella övergrepp och kränkningar av vuxna runtom i världen. Bilder på detta publiceras och visas för en uppenbart rätt stor och hungrig publik. Kraven på nya sensationer gör att nya övergrepp pågår hela tiden. Bilderna ligger kvar i all evighet. Barn som blivit utsatta för övergrepp får som vuxna lida livet igenom, inte bara för övergreppen, utan också genom att dessa ständigt finns till förfogande för breda grupper. Detta kan varken jag eller regeringen acceptera.

Döm själva om detta är ett rättvist sätt att diskutera ett förslag som regeringen själva beskriver så här i sitt eget pressmeddelande:

Betänkandet innehåller flera förslag som innebär att lagstiftningen mot barnpornografi skärps. Ett förslag är att en bestämd 18-årsgräns införs i definitionen av barnpornografi. Straffbestämmelsen om barnpornografibrott ska enligt förslaget skydda även de fullt pubertetsutvecklade barn som enligt gällande rätt inte omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.

Om vi ska kunna ha en debatt om integrites- och privatlivsinskränkande lagstiftning, om lagstiftning som inkräktar på medborgarnas rätt att själva bestämma över sina liv oavsett ålder, sexuell läggning, religiös inriktning med mera, så måste lagstiftningsivrarna och antiliberalerna sluta fuska. Det duger inte att trumfa ut pedofilikortet (eller terroristkortet eller något annat av dessa panikframkallande hot) varje gång man ska besvara kritiken.

För att vara rak (som ministern säger): att göra bilder på sexuellt utvecklade 17-åringar olagliga skyddar inte en enda bäbis. Det enda vi uppnår med en sådan lagstiftning är att ytterligare vidga klyftan mellan hur samhället ser på ungdomars sexualitet och hur de själva ser den. Bra jobbat ministern!

Får jag ha kvar bilderna jag tog på min fru förr 25 år sen när vi var unga och vackra? Får jag visa dem för någon?

För att inga missförstånd ska uppstå så vill jag klargöra några saker:

1. Jag tycker att det är fel att framställa bilder på icke könsmogna barn i sexuella situationer.
2. Jag tycker inte det är fel att framställa bilder på vuxna i sexuella situationer.
3. Jag inser att det där emellan finns en gråzon.
4. Jag anser att det finns en gräns mellan vad som är pornografiskt och vad som bara är naket.
5. Jag tror inte att det går att fastställa objektivt var den gränsen går.
6. Jag litar inte på rättsvårdande instansers förmåga att göra den bedömningen på ett tillfredsställande och rättsäkert sätt.
7. Eftersom jag inte vill att bigotta domare med en sexualmoral från förra eller förrförra seklet ska ges möjligheten att göra sådana bedömningar är jag emot såväl en strikt åldersgräns som tittförbud.
8. Detta innebär att jag anser att jakten på barnpornografi måste koncentreras på de svin som framställer och distribuerar skiten, inte de som frivilligt eller ofrivilligt konsumerar den.
9. Det viktigaste skälet till detta är att vi annars riskerar att kriminalisera handlingar som många svenskar ägnar sig åt utan att ens veta om det. För ärligt talat: Vem ska avgöra vad som är porr? Vem kan avgöra om någon är 17 år och 11 månader eller 18 år gammal?

The blogger former known as Blogge Bloggelito skriver också om Moraltant Ask.

EDIT – Isobelle skriver utförligare om de tolkningsproblem som Beatrice Ask förefaller omedveten om.