Emotionell smet av fördomsfull moralism och medkänsla

I det här landet har det alltid funnits en puritansk ådra, helt på tvärs med den internationella myten om vårt lössläppta sexliv. Den var hotad under sjuttiotalet, men har sedan dess återkommit med allt större styrka.

Caroline Engvall har ett kall, hon vill berätta om och hjälpa unga som skadar sig själva med sex. Det är en berättelse som inte är osann, men inte heller den enda eller hela sanningen. I andra änden av historien finns det parafilier som spinner på dominanslekar av olika slag: frihetsberövande, våld och olika former av förnedring med mera. Utan att själv vara lagd åt BDSM, så kan jag utan vidare förstå lockelsen i det förbjudna — det tabubelagda, det gränslösa, att gå utanför de sociala normerna, det accepterade. Trots det finns det faktiskt gränser: samhället kan inte acceptera livshotande skador eller bestående men.

Prylen med parafilier som BDSM, är att den verkliga skillnaden mellan övergrepp och sexuell kittling ligger i något helt annat än folk i allmänhet tänker sig. Det som skulle vara brottsligt slutar vara det i och med frivillighet från den som domineras. Den frivilligheten innebär i praktiken att den som domineras är den faktiska dominanta parten i samspelet. Den som domineras bestämmer själv vem som skall få dominera och i vilken utsträckning, i annat fall förvandlas det tänkta samspelet till ett straffbart övergrepp.

Lagen skall inte ägna sig åt nymoralism

Den logiska fnurran är svår att ta in för de som bara ser konsekvenserna: märken efter rep, röda märken efter slag, blåmärken etcetera. Ofta kombineras okunskapen med avsky som bottnar i att man tolkar det utifrån de gängse sociala normerna, eller för den delen lagarna som täcker övergrepp av olika slag. I BDSM-förhållandet är frihetsberövandet inte ett övergrepp i laglig mening, inte heller våldet, förnedringen eller den synbara utsattheten. Den som i realiteten är svag är den som synbarligen dominerar relationen, men som i alla lägen är medveten om att minsta övertramp mot överenskommelsen kan sluta i rättssalen.

Att dominanslekarna tolkas utifrån självdestruktivitet är kanske inte så förvånande. Men man skulle kunna önska att det inte gled över i ett raljerande som inte kan tolkas som något annat än moralistisk puritansk överlägsenhet. Det finns ett förakt i att psykologisera folks sexuella preferenser, att mer eller mindre sjukförklara, ifrågasätta och söka orsaker, att skapa ett offer och förövare-tema som riskerar att sätta en hel grupps sexuella behov på undantag.

I realiteten finns en icke försumbar grupp människor som går loss på dominans, eller på att bli dominerade. Att inte respektera dessa är inte värst mycket bättre än att inte respektera andra mer socialt lättsmälta sexuella läggningar.

I det här fallet är det för lätt att måla upp förövare och offer, eftersom mannen var 32 och kvinnan 16, det vill säga ett barn i den moderna moralimens ögon. Han är med andra ord en manipulativ och emotionellt störd snuskgubbe, psykopat och förövare och hon är en stackars liten skadad flicka som inte förstod bättre. Till och med det faktum att de upprättade en överenskommelse, ett kontrakt, går då att misstänkliggöra.

Men någonstans står vi inför ett vägskäl. Vi kan nu välja att gå vägen mot en viktoriansk moral, där sex är något som hör äktenskapet till — eller åtminstone skall vara vaniljsex mellan djupt förälskade människor i lagom ålder och med lagom åldersskillnad. Eller så kan vi inse att alla inte blir yra av samma skumpa: vissa föredrar vaniljen, andra vill ha något kryddigare. Vissa söker partners i en annan åldersgrupp, vissa vill ha jämnåriga, vissa börjar tidigt, andra väntar länge och så vidare.

Vi är själva fria att göra våra egna val, men då måste vi också tillåta att andra får göra sina och stå för dem även efter att det börjar svida i skinnet. Det naturliga om den sextonåriga flickan i efterhand kommit underfund med att hennes beteende var självdestruktivt snarare än lustfyllt, är att backa upp henne. Det betyder inte att man skuldbelägger den tillfällige partner som hade all anledning att tro att hennes preferenser stämde överens med hans egna. Det betyder istället att man hjälper henne bearbeta det som hänt och sina egna mindre vettiga flyktvägar in i självdestruktiviteten.

Det skulle vara konstruktivt snarare än moralistiskt, men så nyanserade är det alldeles för få som tycks vara. Det skulle visa respekt inför henne som agent i sitt eget liv, även när hon gör inte alltför smarta val. Samtidigt skulle det egna ansvaret inte innebära att hon måste stå utan stöd.

Men oavsett allt annat behöver vi väl inte blanda våra empatiska kall med moralism, det blir så kletigt.

När curlingtendenserna kommer in i sovrummet

Samhället har av goda skäl stängts ute från våra sovrum, men nu knackar de på dörren och vill in igen. Som en dammsugarförsäljare har de redan lyckats kila in foten i dörren. Frågan är om vi släpper in dem eller ger foten ett rejält blåmärke?

En sextonårig flicka tar kontakt med en trettiotvåårig man på ett forum för lite mer utsvävande sexuella beteenden. De pratar med varandra under en ganska lång tid. Hon skriver en ”slavansökan” där hon säger vad hon vill bli utsatt för. De pratar igenom saken och kommer överens om gränser och kodord för att avbryta samspelet. De träffas för att ha sex där hon agerar undergiven och han dominerande. Hon får blåmärken som hennes mamma upptäcker och en anmälan görs till polisen.

Dec 06 - I´ll Keep You (02)

Det är naturligtvis inte alls fel att ett sådant fall prövas, eftersom det inte finns några tydliga prejudikat i svensk rätt. I alla fall inga som jag känner till. Skulle rätten komma fram till att eget ansvar råder, skulle det vara ett klartecken till alla som sysslar med BDSM att deras beteende inte strider mot svensk lag.

Skulle utslaget däremot bli att beteendet var straffbart, så öppnas världens maskburk av samhälleliga beskyddarbeteenden. Var går gränsen då för de som gillar BDSM? Gäller bara BDSM-light då eller? Kan den dominanta parten någonsin känna sig övertygad om att han eller hon inte i efterhand hamnar i domstol? Kommer hela subkulturen trilla ner i källaren och bli tvåtusentalets motsvarighet till synen på homosexualitet som sjukligt? Det är inte omöjligt att utslaget blir ett sådant, eftersom man nu pratar om flickans ”självskadebeteenden” som något som skulle göra hennes frivillighet omöjlig. Det är i sak ett underkännande av människors ansvar för sig själva och sina beteenden. Eller gäller en annan gräns för byxmyndighet när det sex det är fråga om inte är klassisk ”vaniljsex” i missionärsställning? Sen kan det naturligtvis komma fram fakta som förändrar bilden och gör det som borde vara fråga om eget ansvar till något annat, men inget sådant ligger på bordet just nu vad jag vet.

Samhället ägnar sig redan åt klåfingrighet ifråga om vuxna människors sexualitet. Det är i princip det som sexköpslagen går ut på, att vuxna människor inte kan bestämma själva vad de företar sig. Det finns många som inte alls gillar prostitution som fenomen som trots allt är kritiska till lagen just på grund av den aspekten. Vi görs till omyndiga och offer, även när det inte står klart att vi verkligen är offer. Skulle det vara fråga om något annat än moralism skulle lagen ha en helt annan utformning. Då skulle man slå ner stenhårt på alla former av tvång och övergrepp, men lämna folks frivilliga överenskommelser ifred.

Det är just nu en tendens i samhället att pendeln slår tillbaka mot moralism. Sexualiteten håller än en gång på att delas upp i det som är fint, normalt och bör uppmuntras, respektive det som är fult, abnormt och bör förbjudas eller åtminstone kontrolleras. Vi omyndigförklarar än en gång människor som borde vara förmögna att fatta sina egna beslut, oavsett om det handlar om tonåringar eller folk med ”riskbeteenden”.

Men vi har provat det här förr och vi drog så småningom den korrekta slutsatsen av moralismens följder:
Så länge det är fråga om byxmyndiga personer som deltar frivilligt, så har samhället inte med våra sexvanor att göra.

För lägger vi oss i människors sexvanor, så förlorar vi vår moraliska rätt att vända oss mot sådana fenomen i andra kulturer. I så fall får vi helt enkelt acceptera att homosexuella straffas i Iran, eller att otrohet gör dig till ett lagligt villebråd i mer än ett land. Vi kan inte å ena sidan anklaga dessa för moralism och unkna traditioner och samtidigt hålla oss med vår egen hemvävda moralism.

Det som sker mellan samtyckande vuxna människor skadar inte någon annan eller ens samhället i stort. Den enda skada som det i så fall kan vara fråga om är vår kantstötta känsla av vad som passar sig, vilket inte är en bra måttstock på vad främmande människor tillåts hålla på med privat.

Kontrollen av vuxna människors privata görande och låtanden förvandlar dem till samhällets barn. Sådana som skall uppfostras och tvingas lära sig vad som är bra och dåligt. Vi förnekar den egna fria viljan, det egna fria valet och det egna ansvaret. Vi förnekar i så fall friheten som sådan.

Man kan undra vad en sextonårig tjej har i en trettiotvåårig mans lekar att göra, men det har vi egentligen inte med att göra. Vid sexton är man byxmyndig och inga speciella undantag gäller, utöver dokumentation i bild och på film. Ingenstans står det i lagen att man vid sexton inte får ägna sig åt sexuella parafilier, ingenstans finns en åldersgräns på vissa former av sexualitet. Där borde gränsen gå mellan vad som är lag och vad som är moral, för det står naturligtvis alla fritt att tycka att det är fel att en ung flicka leker dominanslekar med en vuxen man.

När vi börjar rucka på sådana gränser bjuder vi in samhället till att kontrollera alla aspekter på våra liv. Om samhället kan lägga sig i vad vi gör i sovrummet, vad kan de då inte lägga sig i? Det var tillräckligt illa att samhället la sig i folks privatliv när de hade begränsade möjligheter att kontrollera oss, men så är det inte längre. Den tekniska utvecklingen gör att möjligheterna till att faktiskt kontrollera efterlevnad är så stor att vi till varje pris måste hindra samhället från att ens försöka.

I det läget måste var och en lära sig göra skillnad mellan vad som faktiskt bör vara olagligt och vad som är varje människas ensak oavsett vad vi personligen tycker om saken.

Seriekonstnär eller pedofil?

I dagens Aftonblad läser jag Carl-Michael Edenborgs ”inpass” om serieöversättaren/seriekännaren som blev fälld häromdagen för barnpornografibrott. Han är kritisk till barnpornografilagens utformning som gör att även tecknade bilder som saknar ett avbildat offer är olagliga eftersom de anses kränka barn i allmänhet:

En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen ”ett dokumenterat övergrepp mot ett barn” (vilket barn?). Om du själv ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Denna bisarra logik pekar mot lagens dunkla motiv: det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning.

Folkpartisten Mattias Lönnqvist skriver också om fallet med utgångspunkt i sitt serieintresse och avslutar:

Som en kort sammanfattning: givetvis ska vi skydda barnen från övergrepp och sexuella handlingar med barn ska fortsatt vara förbjudet. Likaledes är det helt ok förbjuda framställningar som kräver att ett brott begås för att de ska kunna framställas; att förbjuda foton med barnpornografi, eller spelfilmer med detsamma är faktiskt ok.

Men, låt oss sluta låtsas som om förbud mot teckningar handlar om någonting annat än moral. De som vill att dessa ska vara förbjudna gör det av moraliska skäl, eftersom de anser sig vara finare än andra. Låt oss sluta med morallagar. Låt oss sluta med censur. Låt oss sluta jaga de som gillar lite ovanligare tecknade serier. Snälla?

Jag har också ett stort intresse för vuxenserier. Jag har barn som är besatta av den mangakultur som den dömde mannen är expert på och översättare av. Dessutom hatar jag tankeförbud, moralistiska inskränkningar i yttrandefriheten och gammaldags sexualmoral. En oerhört duktig svensk konstnär har blivit dömd för utövandet av sitt konstnärskap. Det är vad som hänt.

Eftersom jag tagit hem domen så vet jag vem den dömde mannen är, men jag vill inte publicera det utan hans tillstånd, därför kan jag inte visa exempel på hans konstnärskap som översättare av serier i världsklass. (Ni får tro mig på mitt ord eller själva göra researchen.)

Om domen

Serieöversättaren döms för ringa barnpornografibrott till 80 dagsböter å 310 kronor (dvs 24.800 kronor) samt ska betala  500 kronor till brottsofferfonden och återbetala 5.000 kronor till staten för sina för försvarskostnader. Han får dessutom de beslagtagna hårddiskarna förverkade.

Så står det i domen, men det som inte står i domen, men som jag skulle vilja tillägga är att han dessutom för evigt är stämplad som misstänkt pedofil.

I domen kan man läsa följande om brottet:

I samband med husrannsakan hemma hos NN togs datorer och andra lagringsmedia i beslag. De visade sig innehålla vad polisen betecknat som barnpornografiskt material i form av 51 stycken aktivt sparade bilder. Samtliga bilder är tecknade. Åtalet omfattar dessa bilder.

Brottet är alltså innehav av 51 stycken teckningar sparade på en hårddisk.

Så här beskrivs den tilltalades syn på saken i domen:

NN har i förhör uppgett att han sparat bilderna efter att han hittat dem via Internet. Han är till yrket översättare och betraktas enligt egen uppgift som en av Sveriges mest framstående kännare av japanska serier. I hans arbete ingår att känna till utvecklingen av teckningar och serier inom detta område. En del bilder har han laddat ner från Internet direkt från privata tecknares egna hemsidor, andra har han fått då de bilagts komprimerade filer med annat material. Syftet med att spara bilderna har varit att använda dem som exempelmaterial för honom själv eller andra. Hans intresse för dem har varit både professionellt och privat. Han har 
förvarat bilderna i en mapp avsedd för lite ”tveksamt” material. Personligen har han ansett vissa av bilderna obehagliga, andra har han funnit tilltalande estetiskt. Han har sett vissa av bilderna som erotiskt kittlande. Han kan dock inte minnas om han tittat på de bilder som visats under förhandlingen. I Japan är denna typ av teckningar allmänt tillgängliga. Han har i sin ägo uppskattningsvis 400 japanska seriealbum av liknande slag och har inte haft en tanke på att materialet kunnat vara olagligt. Han bryr sig inte om bilderna och han skulle inte ha laddat ner dem om han hade vetat att de kunde vara olagliga.

De 51 teckningar synes vara japanska vuxenserieteckningar som är allmänt tillgängliga på internet och i den japanska seriehandeln.

Domstolen beskriver sakförhållandena så här:

De bilder 51 bilder som förevisats har ostridigt funnits sparade på datorer och hårddiskar som tillhört NN. Han har således innehaft bilderna. De bilder som förevisats tingsrätten är till stor del av pornografisk natur, det vill säga ägnade att vädja åt sexualdriften. Teckningarna föreställer människor som inte fullbordat sin pubertetsutveckling och därför är att betrakta som barn.

Här får vi veta att teckningarna föreställer barn och att de är ägnade att vädja åt sexualdriften. Det här är problemet med morallagar. Vi får domare som grundar sina domslut på bedömningar av vad som är ägnat att vädja åt sexualdriften. Vems sexualdrift? Din, min, den tilltalades, eller domarens? Det finns folk som tänder på Berlinmuren.

Tingsrättens resonemang:

De undantag som medgivits för ett icke-kriminaliserat innehav av barnpornografiskt material på grund av konstnärlig frihet bilder gäller endast den som själv målar, tecknar eller på annat sätt hantverksmässigt framställer en barnpornografisk bild. Undantag enligt ovan får dessutom endast ske under förutsättning att bilden inte är avsedd att spridas vidare till andra. I detta fall har NN innehaft bilder tecknade av andra, vilket innebär att dessa spritts och överlåtits. Att se innehavet av bilderna som straffbart innebär under dessa förutsättningar inte någon inskränkning av NN:s egen konstnärliga frihet.

Enligt lagen är det inte kriminellt att inneha sina egna teckningar. I det här fallet var teckningarna från internet, således kommer inte den tilltalade undan genom att hänvisa till sitt eget konstnärskap.

Tingsrättens resonemang (forts):

NN har hävdat att innehavet av bilderna med hänsyn till hans arbete som kännare av japanska serier och översättare är att se som försvarligt. Bestämmelsen om försvarligt innehav av barnpornografi ska dock enligt förarbeten (prop. 1997/98:43 sid. 92 ff.) tolkas mycket restriktivt. Behov av att inneha bilderna för forskning kan i detta fall inte anses ha förelegat. Några särskilda omständigheter som skulle göra innehavet befogat finns inte.

Att man arbetar med japanska vuxenserier tillåter inte innehav av japanska vuxenserier. Så klart, eftersom den här typen av serier inte får ges ut i Sverige, så kan det ju inte finnas ett behov av att översätta eller för den delen titta på dem.

Tingsrättens resonemang (forts):

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.

Nu kommer vi till den springande punkten. Det offerlösa brottet. Barnpornografi är förbjudet i Sverige inte för att skydda de barn som avbildas, utan för att skydda någon slags idé om det skyddslösa barnet. Alltså kopplas inte brottet till något övergrepp, utan alla sexuella skildringar av barn även de som inget barn varit inblandade i framställningen av är olagliga. Det betyder alltså att man förbjudit människors fantasier. Man har dessutom gjort det på ett sådant sätt att bedömningen med nödvändighet blir subjektiv genom att innehavsförbudet gäller de bilder av barn som är ägnade att vädja åt sexualdriften. Jag påminner om mitt inlägg om tolkningen av ett fotografi av ett barn från för någon månad sen.

I Sverige är vissa människors fantasier förbjudna. Jag anser att det är beklämmande!