Eller kanske ”sent skall syndaren vakna”?

Hur som helst gör moderaterna ett utspel i Dagens Nyheter, ett utspel som är ett lamt försök att få tillbaka internetgenerationens förtroende. Utspelet innehåller egentligen inte något nytt, utan repeterar en idé som funnits i spel tidigare. Idén är dels att föräldralösa verk skall kunna användas på ett säkrare sätt genom att staten skapar ett system för rättighetsklarering. Dels skall ett sådant system också tillåta upphovsmän att på ett tydligare sätt placera ett verk i den intellektuella allmänningen.

Men inte är föräldralösa verk det största problemet, eller?

Utspelet adresserar två problem, varav ett är ett problem i realiteten. Att upphovsmän inte kan avsäga sig den ideella upphovsrätten kan bara innebära problem om de dör knall fall och inte klargjort för omvärlden hur de ser på den saken. Innan dess kan de helt glatt säga att deras verk får användas via CC-licens, GPL eller någon annan licensform som är tillåtande och inkluderande — no problem…

Så en hel Dagens Nyheter artikel för att adressera föräldralösa verk?

Jo visst.

Gott så.

Men kunde de inte bättre?

Det är ett retoriskt skott i foten som helt missar så gott som alla de frågor som får internetgenerationen att se rött. Kanske är det så att den inte alls riktar sig till internetgenerationen, utan till dess föräldrar som å sina barns vägnar oroat sig för samhällets utveckling?

Jag vet inte, men jag är inte alls imponerad. Det jag däremot noterar är att Piratpartiet redan tjänat ett av sina syften: att få upp frågorna på bordet. Liksom miljöpartiets framväxt på åttiotalet gjorde miljöfrågan het, het, het, så har PPs framväxt gjort integritets och upphovsrättsfrågorna till något som är svårt att sopa ner från bordet.

Kommer vi in i riksdagen kommer frågorna en gång för alla vara något alla partier måste ta ställning och hänsyn till.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

Hos Lake läser jag att Beelzebjörn har gästbloggat hos Moderata ungdomsförbundets bloggare Hakan Ünsal. Beelzebjörn förklarar piratpolitik för muffare på ett förtjänstfullt sätt. Precis som Lake fastnar jag för följande rader:

Mitt svar är att jag inte vill studera, jobba eller betala skatt i en polisstat som avlyssnar och bevakar allt jag gör, och jag vill inte heller bli gammal i ett samhälle som betraktar medborgare som brottslingar tills motsatsen bevisats, istället för tvärtom.

Jan-Olof är på Futuriteter inne på samma ämne: varför ska moderatsympatisörer rösta på Piratpartiet. Han skriver:

Ibland kan en ordentlig spark vara ett bättre sätt att få något att byta riktning, ge Reinfeldt en känga så att han förstår att makten utgår från folket och att principer är viktigare än att ”verka regeringsduglig”.

Jag är som de flesta vet än före detta moderat. Eller moderat pirat som jag brukar säga. Jag sa till en socialdemokrat på telefon häromdagen att jag önskar att vi kunde lösa hela det informationspolitiska komplexet så att han och jag kunde få ägna oss åt att gräla om vilken samhällsmodell som är bäst.

Helst skulle jag nämligen vilja ägna min energi åt att propagera för mer marknadsekonomi, mer personlig frihet och ett starkare civilsamhälle för att i alldeles för få ord klämma ihop min politiska inställning. Men det blir bara några få ord.

För nu är den personliga integriteten, demokratin och rättssäkerheten hotad av att inget av våra riksdagspartier förstår informationspolitik. Inget av dem förstår den samhälls-, kultur- och attitydförändring som digitalisering och digitalt nätverkande ger upphov till.

Därför behöver Fredrik Reinfeldt en spark som Jan-Olof säger. För vi vill inte studera, jobba och  betala skatt i en polisstat som avlyssnar och bevakar allt vi gör, som Beelze säger.

Eller hur?

Läser statsministern på DN Debatt, där han yvs över att de nya moderaterna är det nya samhällsbärande partiet. Han hävdar där två saker som jag vill anmäla en avvikande uppfattning om:

Den första:

Moderaterna är ett parti som bärs av värderingar. Vår utgångspunkt tar vi i en tro på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättstat (SIC).

Det är möjligt att det är elakt att påpeka att rättsstat stavas med två s, när den som skriver och hans parti genom sin justitieministers försorg snart förlorat all trovärdighet på det rättspolitiska området. Moderaterna är i två av dessa avseenden inte längre det idéburna parti som jag en gång var stolt medlem i. Under de senaste åren har man totalt abdikerat från rollen som rättsstatens och den personliga frihetens banerförare i svensk politik. Det är inte ett samhällsbärande parti som Fredrik Reinfeldt skapat, utan ett statsbärande. Det är inte samma sak.

Den andra:

Alternativet för väljarna är att rösta på särintresset och vakna med dess faktura. Något större delen av Europa nu upplever.

Det går alldeles utmärkt att rösta på något som inte är ett särintresse. Piratpartiets kamp för integritet, kunskap och kultur är inte ett särintresse som talar, det är en kamp för något som ligger i det allmännas intresse. Frihet från ingrepp i den personliga integriteten, återupprättande av den rättssäkerhet som så sakteliga demonteras, informationsfrihet även på internet.

Moderaterna är delaktiga i en allians som häromdagen offentliggjorde sin rättspolitik. Den debattartikeln inleds med orden ”Igår infördes flera straffskärpningar för allvarliga våldsbrott.” Men rättssamhället kan inte bara byggas med hårdare tag och utökade polisiära befogenheter. Vi blir inte tryggare för att polisen får kroppsundersöka barn utan föräldrarnas medgivande, eller åklagare utdöma fängelsestraff genom strafföreläggande. Det senaste förslaget från Göteborg att polisen fritt ska få visitera medborgare utan brottsmisstanke, kan inte ens en polischef uppskatta. Moderaterna måste vara galna skriver Lake och jag håller med.

Kära moderater: De här problemen löser ni inte med en rosa buss, ett statsmannamässigt tonfall och storhetsvansinne.

Möjligen kan ni räddas av att motståndarlaget inte bara har en skadskjuten ledare, utan också roar sig med att själva prickskjuta på henne av missriktad välvilja. Vad annars ska man kalla det när 26 ledande företrädare går ut och offentligt visar att man inte tror att den egna ledaren kan försvara sig mot skitsnack. Ett ett år gammalt kedjebrev motiverar inte en debattartikel om hur elaka moderaterna är mot er Mona. Besinna er!

När ni läsare funderar på vad ni ska rösta på i höstens val så väljer ni alltså mellan ett lag som håller på att spricka av självtillräcklighet och ett som inte litar på den egna ledningen. De finns förvisso i alternativa smaker, men de själva och ni och jag vet att det bara är en nyansskillnad.

Men var lugn, det finns ett alternativ. Rick Falkvinge på SVT Debatt:

Många, framförallt unga, reagerar starkt mot övervakning, filtrering och censur av de digitala arenor där de tillbringar en stor del av sin tid.

Vi lämnar politikens röstmaximerande mittfält till de andra partierna. De får lova åtgärder mot ungdomsarbetslöshet, skattetryck eller klimathot.

Vi lovar väljarna att vi kommer att göra allt för att få gehör för våra frågor och har en strategi för det. Vi är ett nytt sorts parti som har ett program där bara det viktigaste finns med, utan gungor och karuseller.

Oavsett vilka i den blåröda röran som går segrande i striden om mitten så lovar vi pirater att vi ska göra vårt yttersta för att få dem att sluta montera ner vårt rättssamhälle och avskaffa vår rätt till privatliv. Kan det inte vara värt din röst?

Det händer så mycket nu att det är omöjligt för mig att hitta tid till att skriva blogginlägg om alla de olika saker som fångar mitt intresse i nyhetsfloden. Här kommer därför ett litet uppsamlingsheat. saker från de senaste dagarna som hade förtjänat ett blogginlägg en normal vecka.

Swiftavtalet klubbat i EU-kommissionen

Swiftavtalet som bland annat ska reglera USA:s tillgång till finansiella data från Europas finansiella system att använda i jakten på terrorister, organiserad brottslighet och liknande klubbades idag av EU-kommissionen. Nu får vi hoppas att motståndet i Europaparlamentet är tillräckligt starkt för att det inte ska bli verklighet. Mer information, förklaringar och åsikter finns hos: Webbhackande och Opassande

Carl Bildt integritetens försvarare på nätet

Carl Bildt rycker idag ut som integritetens och frihetens försvarare i en debattartikel på Newsmill:

Tre aspekter kommer vara i centrum för dagens och morgondagens överläggningar. För det första: Internet som ett medel för att stärka yttrandefriheten. För det andra: Frågor som rör respekten för den personliga integriteten och den privata sfären. Och för det tredje: Tillgängligheten som ett resultat av utbyggnad av den fysiska infrastrukturen och den säkerhet och funktionalitet som erbjuds.

Från våra utgångspunkter är detta ett utomordentligt tillfälle att pröva dessa frågor i ett sammanhang. Det är i sin tur nödvändigt för att kunna göra en avvägning mellan olika skyddsvärda intressen som ibland står emot varandra och för att en sådan avvägning sker med utgångspunkt i den liberala idétraditionens kategoriska försvar för människans fri- och rättigheter.

Mary på Minamoderatakarameller välkomnar detta som en av flera ljuspunkter vad gäller moderaternas ställning i integritesfrågorna.

Jag tror att det börjar röra på sig i moderaterna i integritetsfrågorna – det är glädjande för mig som kämpat i motvind ganska länge nu. En förklaring är säkert att detaljerna i helheten har hanterats var för sig. Det blir aldrig bra.

Som gammal moderat partimedlem skulle inget glädja mig mer. Men enligt min mening är det långt kvar till den helomvändning som behövs för att partiet ska återvinna förtroendet kring frågor som  privatliv, integritet och rättssäkerhet – frågor som kretsar kring individens rätt mot staten. Det kan till exempel ses i den vikt Carl Bildt lägger (i Newsmillartikeln) på behovet av att väga individens frihet och privatliv mot andra intressen där han såsom så många andra politiker räknar upp barnpornografi och hatbrott. Det tycks sitta långt inne att inse att den sortens avvägningar aldrig ansetts nödvändiga till exempel vad gäller post- och telehemligheten, trots allt förbjudet som skickas i dylika paket. Men när det är datapaket, då är det plötsligt nödvändigt. Bekymmersamt.

Trots allt vill jag ansluta mig till Marys uppfattning att det är en ljusglimt i mörkret. Men för mig är den för liten, för oskyddad och för ensam.

Riktiga medier och källkritik

Via Techrisk hittar jag till en bloggen It sounds like a whisper som grävt lite i verkligheten bakom en av veckans nyheter. Den om flickan som blivit förvisad till Gambia av sina adoptivföräldrar om man får tro Expressen.

Nu lever den föräldralösa flickan, svensk medborgare och folkbokförd i Kronobergs län, i Gambias huvudstad Banjul i stället för hemma hos sina nya föräldrar i Småland.

DN, SvD och Aftonbladet skriver också med varierande grad av värdeförstärkande ord och utelämnade fakta. Läs alla fyra artiklarna och sedan blogginlägget hos It sounds like a whisper. Gör sedan gärna egna efterforskningar. Det blir en fin lektion i källkritik och i den nya mediesituationen där de traditionella medieföretagen och journalistskrået hur mycket de än försöker hävda det inte har monopol på sanningen.

Uppföljning sexinslag i valrörelsen politiker

Sen blir ju inte saker bra bara för att de är digitala, tillhör de nya eller baserade på internet. När jag förra veckan skrev om sex och politik efter inslag i Expressen så var jag förvisso orolig för att vi skulle få en massa fåniga sexkopplingar i valrörelsen. Men att vi mindre än en vecka senare skulle få se en topplista över Sveriges sexigaste politiker det trodde jag inte. Det är Nyheter24 som bjuder oss på detta som en del av sin valbevakning Maktkamp24 . Det är en serie om 19 utnämningar som jag nog inte tänker engagera mig i.

IMMI

Island har idag fattat ett historiskt beslut. De tänker bli ett föregångsland när det gäller yttrandefrihet i den digitala eran. Parlamentet har gett regeringen i uppdrag att förverkliga initiativet IMMI. Tanken är närmast att skapa en fristad för journalistik som gör att medieföretag och internetleverantörer söker sig dit. Kanske Wikileaks kan hitta ett säkert hem på Island?

Som piratpartist är det svårt att låta bli att tänka – det skulle kunna vara Sverige. Till och med en moderat (fast då är det i och för sig Karl Sigfrid) skulle vilja driva Sverige i en liknande riktning.

Emil Isberg undrar när svenska tidningar flyttar sin kommunikation till Island för att kunna säkerställa pressfriheten och källors anonymitet. Full Mental Straightjacket gratulerar Island till denna milstolpe.

Svenska journalistförbundet med baken in i framtiden

I Sverige är nyheterna inte lika ljusa om man vill se en inställning till journalistik som tar hänsyn till den nya digitala eran vi är på väg in i. Svenska Journalistförbundet fortsätter driva frågan om länkning på internets som upphovsrättsintrång rättsligen. Idag förlorade det ett mål i Stockholms tingsrätt där de krävde söktjänsten Retriever på ersättning för länkar. Tingrätten slog fast att länkningar inte är tillgängliggörande:

Det har klart och tydligt framgått att användaren förflyttas till en annan internetadress. Länkarna har därmed inte utgjort något tillgängliggörande för allmänheten av artiklarna.

Journalistförbundet fortsätter att hävda att rättsläget är oklart och att de vill få klarhet i frågan. Fredrik, Jan-Olof och Satmaran skriver om frågan.

Telecomix Cyphernetic Assembly

Idag besökte jag konferensen Telecomix Cyphernetic Assembly på IT-universitetet i Göteborg. I ett av husen på Campus Lindholmen hade ett gäng internauter träffats för att tala om Cypherspace, dvs det nya nät i nätet som uppstår genom att folk krypterar och skapar tunnlar för att kunna vara anonyma och/eller hemliga. Vän av ordning kanske tycker detta låter misstänkt och subversivt. Om man har rent mjöl i påsen behöver man inte gömma sig, eller hur?

Misstänkt tycker jag inte. Det var inte ett gäng terrorister som samlades. I församlingen fanns flera riksdagskandidater. Däremot är det subversivt i ordets mest positiva bemärkelse. De som försöker förändra samhällen som behöver ”omstörtas” klarar sig inte utan ett anonymt obevakat nät. Idag har jag lärt mig att det pågår en ny terrorbalans därute – en digital och kodbaserad. Jag hoppas de som vill ha ett fritt nät vinner.

R I P Jonathan

Till sist dagens sorgliga nyhet. Jonathan Holmquist finns inte längre ibland oss. Jag kände honom aldrig men många av mina vänner och partikamrater minns honom med sorg idag. Jag delar deras känsla av förlust. Livet är outsägligt sorgligt ibland.

The world is on its elbows and knees
It’s forgotten the message and worship the creeds.
(Matt Johnson, The The 1989)

Som den minnesgode läsaren vet är det alls inte länge sen jag var moderat partimedlem. När jag lämnade Moderaterna var det som en reaktion på deras ovilja att ompröva sin inställning i det kluster av frågor som har med den enskildes rätt att vara skyddad mot statliga ingrepp i den personliga integriteten att göra. Jag kunde inte längre förlika mig med att borgerligheten med Moderaterna i spetsen verkar ha tappat sin ideologiska kompass på detta område och därmed har glömt bort att individens rätt till skydd mot statens klåfingrighet historiskt varit en av deras kärnfrågor.

Sedan jag äntrade Piratpartiet har jag ändå närt förhoppningen att mitt gamla parti skulle ta sitt förnuft till fånga. Att jag en dag skulle vakna och känna igen det igen.

Idag känns det ännu mer omöjligt och jag tvingas inse att jag är en livbåt på drift från ett sjunkande skepp. Jag var moderat av ideologiska skäl. Den ideologiska gemenskap jag kände med partiet oavsett de skillnader som fanns i en mängd sakpolitiska frågor var bekännelsen till liberalismen. Denna är förvisso en ideologi som alla möjliga bekänner sig till nuförtiden. Den är på väg att bli ihjälkramad, så poppis är den. Men bland alla låtsasliberaler är det svårt att hitta representanter för en modern framåtsträvande liberalism.

Jag upplevde ändå Moderaterna som de som låg närmast att representera de tankar som finns i en liberalism av klassiskt snitt. Inte bara ekonomism, inte urvattnad socialliberalism, utan verklig liberalism: Indvidens frihet att förverkliga sig själv och finna lyckan, men under ansvar för att inte skada någon i sin omgivning. En liberalism som förvisso erkänner behovet av en stat, men som är misstänksam mot den maktutövning som det statliga våldsmonopolet möjliggör. Den sortens liberal är jag.

Med detta sagt tänker jag förklara varför Moderaterna nu känns mig så främmande. Till dels kan det bero på en ideologisk omsvängning i partiet. Även om det går att förstå situationen som att den konservativa sidan, i denna hybrid av de två gamla trätobröderna konservatism och liberalism, har fått övertaget, så räcker inte den förklaringen ensam för att förklara skeendet. (Jag tänker inte trötta er med att gå igenom exempel på anti-liberala ställningstaganden. Jag nöjer mig med några få som stöd för min analys.)

I många av de fall där Moderaterna har lämnat den liberala linjen har man gjort det av pragmatiska skäl. Det må ha skett uttalat eller outtalat, men när man bestämmer sig för att avlyssna svenska folket i och med FRA-beslutet eller för att lyfta bort arbetsrätten från reformagendan, är det inte av ideologiska skäl utan av pragmatiska. Mot denna taktiska pragmatism, som till dels har kännetecknat partiet under trojkan Reinfeldt, Schlingman och Borg, har jag egentligen inte så mycket att invända. Politik är det möjligas konst. Vill man se ett liberalare Sverige är det första steget att ta över makten och det andra att mer långsiktigt utgöra ett reellt regeringsalternativ till socialdemokraterna. Om man för att bli det är tvungna att slakta en del heliga kor – so be it! (Att sedan somliga av dessa kor är så heliga för just mig att det fick mig att lämna partiet hör inte till analysen. Det hör till mina högst personliga överväganden.)

Vad jag vill ha sagt med detta resonemang är att ett parti slutar inte vara liberalt för att det dels har ett konservativt arv, dels behöver kompromissa med sin ideologi för att vinna makten. Ett parti slutar vara liberalt, när de så ofta låtit bli att agera liberalt att de därigenom glömt vad det är att vara liberal.

Idag skriver två framträdande moderater Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdahl i Svenska Dagbladet om Moderaternas inställning till sprutbytesprogram i Stockholms läns landsting. Artikeln är en symbolisk gest, det handlar bara om positionering i debatten, eftersom det ändå finns en majoritet i landstinget för att införa sprutbytesprogram.

När man läser olika reaktioner på debattartikeln (från partivänner och andra) så får man känslan att de två moderaterna intagit en extremposition. Man undrar om de anser att de talar för en tyst majoritet av vänner av ordning. Visst det finns kloka röster bland de som håller med, men den här gången håller jag inte med Kent Persson.

Att vara emot sprututbyte är inte en uppfattning man kan nå fram till av pragmatism. Det mesta talar för att ett sådant program gynnar folkhälsan, narkomanernas hälsa utan att det försvårar samhällets möjligheter att begränsa narkotikans spridning. Moderaterna omprövar många gamla uppfattningar av pragmatiska skäl, men som Motpol skriver:

Partiet som de senaste sex åren gjort sig känt som ett sällskap där ingen förändring är omöjlig, är fullständigt blockerat i narkotikafrågan. Sakargument går helt enkelt inte in.

Det är inte heller en position som kan motiveras från ideologiska utgångspunkter. Oavsett om vi talar om värdekonservatism eller liberalism finns det inte mycket att stå på som talar för denna kamp mot förnuftet. Vems frihet är det man försvarar? Vilka värden är det man vill bevara? De berörda narkomanerna blir inte mindre fria av fria sprutor. Samhällets kamp mot narkotikan blir inte mindre övertygande. Om man inte är ute efter att övertyga om sin kompromisslöshet genom dödligheten hos narkomaner.

Inte ens opportunism är ett rimligt motiv. Som Isobel Hadley-Kamptz beskriver budskapet känns det inte som att det kommer slå an strängar i den svenska folksjälen:

Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det ”etiskt tveksamt” att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.

Det som återstår är en reflexreaktion mot det vi lärt oss inte är rumsrent. Det handlar inte längre om pragmatism, ideologi eller opportunism. Det handlar om känslomässig affekt – om rädsla och aversion. Det är när jag tänkt mig hit som jag inser, att om det finns en röd tråd i de nya moderaternas program och handlande de senaste åren, så är det denna rädsla och aversion. Det är därför moderaterna känns mig så främmande. För jag är inte rädd för terrorismen, barnporren eller näthatet. Jag känner ingen aversion mot fildelare, narkomaner eller sjuka.

Jag är liberal. Jag tror på människan till och med i den skröpligaste av inkarnationer.

Politometern publicerade igår till sist sin rankning av Sveriges politiska bloggar. Vi på Livbåten är glada över vår 23:e plats men ännu gladare över att Piratpartiet går så bra.
Emma Opassande blir välförtjänt etta och vi har fem bloggar på topp-tio (se hela listan nedan).

Bra jobbat av Martina Lind. Jag får erkänna att jag var tveksam till projektet i början, men nu är jag svårt imponerad. Jag är övertygad om att Politometern kommer att bli ett viktigt inslag i den digitala valrörelsen.

Jag är övertygad om att Emma blir etta för att hon inte bara bloggar. Hon lever i bloggosfären (but in a good way) och det betyder att hon läser mycket mer än hon skriver. Se bara hennes inlägg om Politometerns lista. Vi får en resa genom hennes dagliga eller i alla fall veckovisa engagemang i vad folk skriver om på sina bloggar. Det finns något att lära sig här. Det politiska samtalet på nätet lever och frodas i allas vår vilja att gå över partigränserna för att läsa, försöka förstå och reagera, långt från slagordsutväxling, vid Emmas digitala köksbord. Det finns gott om andra digitala köksbord. Ett av mina favorittillhåll är Farmorguns. Hon nämner också Emmas framgång. i sitt senaste inlägg.

Niclas Strandh kommenterar också Emma. Han använder orden: Mycket vist som vanligt. Och jag håller helt med. Extra kul för mig är att det är idel bekantingar i Emmas expose över sina irrfärder i den politiska delen av bloggvärlden.

Bland moderaterna Mary, Kent och på senare tid Tokmoderaten. Bland folkpartisterna Klamberg, Amanda Brihed och nu lägger jag in Annika Beijbom i RSS:en på chefens order. Hos centern hittar jag precis som Emma ofta till Hanna Wagenius, Mårtensson, Lake och Hultin. På senare tid har Ankersjös Stockholmsperspektiv intresserat mig. Staffan Danielsson är jag mest arg på, men läser honom just därför – för att försöka förstå.

Johan Ulvenlövs arbete med socialdemokratin och net-roots imponerar. Jag har många favoritbloggar hos socialdemokratin. Laakso, arvidfalk.se och Johan Westerholm t ex. Rosmari Södergren som toppar den socialdemokratiska blogglistan på Politometern och HBT-sossen vet jag att jag borde läsa oftare. F!, miljöpartiet och vänstern följer jag av någon anledning mest på Twitter via @gudschy, @andwal och @aliesbati.

Emma sammanfattar min syn på det politiska bloggandet ganska precis:

Som jag ser det blir det ingen debatt om man inte är intresserad av vad “andra” tycker, ur ett partipolitiskt perspektiv. Det är inte konstigt alls att de som kan diskutera tvärpolitiskt är de som får mycket uppmärksamhet. Bloggande har dessutom fört med sig det underbara att öppna upp partipolitiska interna samtal. Det slår mig ofta hur vettiga människor är, hur olika de än tycker och hur hög nivå diskussionerna håller. Flera av de ovanstående ger mig hopp om det politiska engagemanget och det som jag upplever är nästan lika viktigt; ärlighet och tydlighet i sina intentioner och åsikter. Ser jag det draget hos en person, så spelar det ingen roll om de tycker olika än jag i specifika frågor.

Samtidigt som man hyllar det politiska bloggandet måste man ta både det och den här sortens popularitetsmätningar i sandlådan med en rejäl nypa salt. Erik Laakso får vara dagens slav på triumfvagnen viskandes memento mori i våra öron.

Om man kunde samköra en mätning som den nu genomförda med tillförlitliga siffror av besökarantalet samt med omnämnanden i medier som når intresserade långt utanför bloggläsarnas skaror samt en körning som ser hur besökandet från medier och myndigheter (creeper & mediacreeper) ser ut på de olika bloggarna så kan man nog få en riktigt spännande bild över hur och vilka bloggar som har verkligt inflytande ser ut.

Topp-25 på Listan

1. Opassande (Pp)
2. Jinges Web och Fotoblogg (V)
3. Rick Falkvinge (Pp)
4. Kulturbloggen (S)
5. Piratpartiet Nyheter (Pp)
6. Mina Moderata Karameller (M)
7. Christian Engström (Pp)
   8.Oscar Swartz (Pp)
8. Peter Andersson (S)
9. Esbatis kommentarer (V)
10. Promemorian (S)
11. Alla dessa dagar (M)
12. Alliansfritt Sverige (S)
13. Mitt i steget (S)
14. Federley (C)
15. Mark Klamberg (Fp)
16. Magnus Andersson (C)
17. Enligt min Humla (Pp)
18. Erik Laakso (S)
19. Kent Persson (m) blogg (M)
20. Farmor Gun (Pp)
21. Stockholm enligt Ankersjö (C)
22. Sagor från Livbåten (Pp)
23. Anna Troberg (Pp)
24. In Your Face (S)

Carl Bildt, inte tror du väl att något blir mindre hycklande bara för att det nu finns på två språk?

Nysvenska och Nyengelska.

Läs också Anna Troberg, och Görans tidigare artikel.

Någonstans under mitt surfande inatt stötte jag på en länk till ett tal av Gösta Bohman som fick mig att tänka att det är bra synd att vi inte har honom kvar i Sveriges riksdag, men kanske tur för honom att han slapp se vad hans arvtagare ägnade sig åt under FRA-striden. Läs och begrunda

Gösta Bohman i Riksdagen den 4 juni 1976:

Samhällsutvecklingen – som vi ser den under de närmaste årtiondena – kan även under normala förhållanden komma att innebära nya hot mot de enskilda medborgarnas frihet. De koncentrationstendenser som gjort sig gällande på många samhällsområden kan få frihetsbegränsande konsekvenser. Den centrala statsmaktens växande styrka, de allt större svårigheterna att överblicka och övervaka den växande offentliga förvaltningsapparaten kan få samma konsekvenser. I olika hänseenden kan åtgärder, genomförda och sanktionerade av en riksdagsmajoritet, komma att gripa allt längre in i de enskilda medborgarnas liv.
Datorutvecklingen ger enorma möjligheter för ett genomkontrollerat och genomreglerat samhälle.

Att den enskildes frihet skulle över en natt genom regeringsdekret eller riksdagsbeslut avskaffas, drömmer ingen om. Men i själva utvecklingen är risker inbyggda för den enskildes friheter. Dessa friheter skulle successivt kunna naggas i kanten genom en samhällsutveckling som steg för steg, dag för dag ger överheten och övermakten ökande befogenheter på de enskilda medborgarnas bekostnad.

Ja, vad säger man?

De senaste dagarna har både Twitter och många av de bloggar jag läser fyllts av en diskussion om sociala mediers roll i politiken, eller kanske politikens roll i sociala medier. Ska politiker blogga och twittra? Kan de använda Facebook i sin gärning? Hur då i så fall? Är det någon mening med det politiska samtalet i de nya medierna? För politikerna? För väljarna?

Det började förmodligen med Svenska dagbladets kartläggning av riksdagsledamöternas aktivitet på Twitter och i bloggar. Som dels följdes upp med ett gräsrotsperspektiv, dels ledde till en rejäl diskussion på Twitter där redaktionschefen Martin Jönsson själv deltog. Han hade dessförinnan bloggat om sin syn på Twitter.

Sen har för många skrivit för mycket (stort och smått) för att det ska gå att referera det på ett rimligt sätt. Britt Stakston har i två inlägg förklarat värdet med de sociala medierna. Johan Ronnestam ger i en lång intressant postning politikerna handfasta råd.

Emanuel Karlsten pekar i en oanknuten post om samma ämne på att forskning har visat att bloggarnas genomslag fortfarande inte kan jämföras med genomslaget i traditionella medier.

Fredrik Kjellberg resonerar från sin position som ständigt intressant obunden deltagare i samhällsdebatten dels runt vilka politiker som har det på Twitter, dels runt mekanismerna kring länkning som popularitetsmått och vad som gör att en politisk blogg fungerar över tid.

Bland de politiska bloggarna är de många som kommenterat. Moderata bloggarna Kent Persson och Mary X Jensen på MinaModerataKarameller som intervjuades i Svenska Dagbladets uppföljningsartikel ger sin syn på sitt stora engagemang i sociala medier. Kent uppmanar sina politikerkollegor: Ge er ut i de sociala medierna och prata med folk som folk. En annan moderat som kommenterar på sitt oefterhärmliga sätt är Tokmoderaten

Liberatis Seved Monke berättar om deras försök att få Folkpartiets förtroendevalda att ta till sig de nya mediernas möjligheter.

Peter Andersson, Claes Krantz, Krassman och Peter Högberg är fyra av de socialdemokratiska bloggar jag ofta läser. De kan inte heller låta bli att delta i diskussionen förstås.

Peter Högbergs kloka ord får avsluta denna snabbgenomgång:

Det som jag lärt mig under mitt bloggande är att vara generös. Utan att vara det så kommer man ingen vart. Det är som det heter ett socialt media där vi för dialoger med varandra på ett eller annat sätt.

Efter alla dessa ord, har jag egentligen något att tillägga? Jo faktiskt. Jag tycker det är ett perspektiv som i och för sig skymtar fram bland några av skribenterna, men som ändå förtjänar att understyrkas. De flesta resonerar nämligen enligt min mening helt baklänges. De ser de sociala medierna som verktyg. De funderar på hur de kan användas: för marknadsföring, för politisk opinionsbildning, för spridning av tankar och idéer. Hela tiden ur sändarens perspektiv. Men…

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det viktiga perspektivet i de sociala medierna är mottagarens. Det är ett medium som inte gör sändaren starkare utan mottagaren, som kan välja eller välja bort. Det är därför det är så centralt med samtalet, med att lyssna. Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Vi behöver det så vi kan välja att prata med dem eller välja att låta bli.

Det är det här som den fantastiske kommunikatören Gudrun Schyman har fattat – med huvudet eller med maggropen har hon insett att framtiden tillhör den som kan dyka ner och vara med i samtalet. Här bryter alla kampanjplaner, alla uppförandekoder, alla kommunikationsstrategier samman. Vi pratar med varandra härute. Och det är kul om politikerna kan vara med. Vi kommer att lära oss av dem och de kommer att lära sig av oss.

Detta är också hemligheten med Piratpartiets framgångar. Vi råkar bara bo här. I stort och smått. Men som ni ser är alla som vill slå sig ner välkomna det finns gott om plats och goda hjärtan. Jag är djupt imponerad av sådana som Kent Persson och Peter Andersson som med nyfikenhet och värme har tagit plats härute bland oss nätinvånare. För de har fattat:

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Moderaterna är visst en aning brydda över att ha tagit sig rollen som fågelskrämma i upphovs- och medborgarrättsfrågorna. Det är lite tragikomiskt att det parti som traditionellt propagerat starkast för individens rätt gentemot samhället, blivit just det parti som drivit på för införande av en räcka lagar som gör våld på just individens rätt, integritet och rättssäkerhet.

Göran spanade idag på Henrik von Sydow och Per Schlingmanns debattinlägg i DN: ”Moderaterna ska jobba för en dynamisk upphovsrätt”. Att kommentera moderaternas ”roderomläggning” och hur pass träffsäker deras analys är, skulle vara intressant, men vi vill börja på ett helt annat ställe…

Det pågår något otroligt allvarligt nära oss, något alltför få liberaler och pirater överhuvudtaget kommenterat.

Liksom Isobel vill vi höja blicken från fildelning och upphovsrätt, och då behöver vi bara kika över Öresund för att se vartåt utvecklingen bär. För att citera ur Wolfgang Hanssons eminenta blogginlägg i Aftonbladet:

Den danska ”lymmelagen” är en dröm för varje polismakt.

Tänk att få gripa vem som helst bara på misstanken om att personen kan tänkas begå brott.

Jag kommer bli mycket förvånad om inte Europas samlade poliskårer snart har infört liknande lagstiftning.

Om om de gripna:

Dessa bussas istället till någon dragig och utkyld lagerlokal i utkanten av staden där de får sitta i burar på det kalla betonggolvet i timmar med händerna bakbundna på ryggen medan plastbojorna skär in i huden.

Här kan de gott sitta med sina värkande handleder och ryggar. Blir de kissnödiga är det bara att göra på sig. Det ska väl lära dem en läxa.

När allt kommer omkring kanske de tänkte krossa en glasruta eller tända eld på en bil.

Men stopp ett ögonblick.

Bygger inte normalt rättsmedvetande på att man måste begå ett brott för att gripas?

Om vem det faktiskt drabbar:

Av 968 personer som greps därför att de gick gatan fram och demonstrerade var det bara 13 som hölls längre än tolv timmar. 955 var alltså helt oskyldiga men behandlades ändå värre än en gripen mördare.

På något sätt är det talande för vår samtid att vi så helt tappat koncepterna. Få reagerar ens över hur rättssäkerheten sätts på undantag. Istället har vi kommit till den punkt när vi nästan förväntar oss att totala hjärnsnubblingar skall få vid spridning, eftersom det alltid finns något pucko som är villig att ta upp idiotin och skriva ett lagförslag om det. Frågan är om vi inte i praktiken redan har lymmellagen i klassiskt hemvävd halvt osynlig svensk variant? Men kanske har vi lärt oss lite?

Vi lever i en tid när potentialen för demokratiarbete är större än någonsin. Samtidigt är potentialen minst lika stor att använda modern teknologi för att döda demokratins väsen.

Det hänger ihop. Allt hänger ihop. Våra politikers sätt att hantera upphovsrätten, integriteten och polisens befogenheter är inget som skiljs av av vattentäta skott. Avlyssning, massarresteringar, sociogram, kollektiv bestraffning, censur, kroppvisitation utan brottsmisstanke… allt är en del av samma tankegods som leder till saker som lymmellagen — och i förlängningen stöveltrampen.

Åter till moderat vindkantring

Så vad betyder egentligen en artikel i DN om ett nytt moderat förhållningssätt till upphovsrätten?

Göran kommenterade hos Kent Persson, som tyckte sig se ett trendbrott i och med Henrik och Pers artikel. Göran till Kent:

[...] Om man fick höra en moderat representant i det här sammanhanget erkänna att det finns integritets- och rättsäkerhetsproblem kring IPRED. Om man fick höra att partiet förstått att följden av att upphovsrätt inte är äganderätt är att man har anledning att förutsättningslöst se över hur upphovsrätten fungerar idag och hur det har påverkats av teknikutvecklingen. Om man slapp höra detta eviga tjat om Spotify och Voddler av människor som inte verkar se och förstå att problemet är komplexare och svårare än att de kan lösas av några enstaka aldrig så duktiga entreprenörer. [...]

Vi upplever en kombination av hopp och trötthet när vi läser artikeln i DN. För å ena sidan är naturligtvis det faktum att Sydow och Schlingman skriver artikeln hoppfullt i sig. Att de gör det visar att moderaterna börjar bli oroliga för att de varit för enögda, och det är alltid bra. Å andra sidan är det en klassisk variant av ”för lite, för sent”. För om man gör en modernare och mer retorisk form av bowdlerisering av innehållet, en där man tar bort allt retoriskt ludd, snömos, rena missuppfattningar och missförstånd – snarare än vulgariteter och profaniteter – så återstår nästan intet. För att sammanfatta:

• För att vara renhårig så är det lite mer än ”nästan intet”. De skriver faktiskt att äganderätt och upphovsrätt inte är samma sak – en befrielse att läsa.
• Istället för att bygga på befintliga idéer om framtidens upphovsrätt så föreslår de nya statliga initiativ. Istället för att inse att hjulet är uppfunnet och fundera över användningen, så uppfinner de ett nytt. Det finns poänger med att kunna avsäga sig sin upphovsrätt, men långt mycket bättre vore att bygga på det initiativ som redan finns.
• Inte heller tycks författarna förstå orphaned works-problematiken. Ett registreringssystem löser inte hela problemet, bara en liten del av det. Orsakerna till att problemet är så komplext handlar till i hög grad om upphovsrättens gränslösa expansion.

Men allra värst är det som Magnihasa berör:

Moderaterna är ett parti som behöver göra sig en pudel. En ordentlig, effektiv pudel, av den typ som får Marcus Antonius tal över Caesars begravning att framstå som en A-students första stammande steg in i den retoriska världen. Om de menar allvar med att försöka återfå den yngre generationens förtroende så behöver de förklara FRA, förklara Ipred, förklara förklara förklara. Och det på ett sådant sätt att de antingen lyckas få oss att inse att de faktiskt inte avskaffat privatlivet och gjort Sverige till Stasitysklands arvinge i rakt nedstigande led.

Där någonstans ligger kärnproblematiken. För moderaterna, och därmed alliansen som de mer eller mindre styr, har visat en total tondövhet inför balansgången mellan individens rätt och kontrollen av samma individs göranden och låtanden.

Garanter för frihet

När vi röstade in alliansen, var det inte till liten del för att kasta en sabot i hjulet på det framväxande bodströmsamhället. Istället lyckades vi tydligen träffa gaspedalen, för om något har tempot höjts ytterligare.

Skall regeringen återfå ens en del av det förtroende de förlorat, så måste de visa att de förstår problemen fullt ut. Moderaterna får helt enkelt dra i rodret som regeringens styrman, så att skutan svänger bort från repression och kontroll mot frihet och demokrati. De skulle kunna börja med att erkänna att FRA och IPRED egentligen är riktiga skitlagar. De skulle också kunna börja med att utreda vilka svenska demonstranter som blev oriktigt gripna och illa behandlade i Köpenhamn, och företräda dem gentemot de danska rättsvårdande myndigheterna och gentemot den danska regeringen. De får helt enkelt visa att de står för frihet och demokrati, inte kontroll och repression.

Moderaterna och de andra i alliansen måste visa att de vill vara våra garanter mot censur, filtrering, övervakning och registrering, snarare än dessa fenomens värsta tillskyndare; våra garanter mot integritetsintrång och liknande katastrofer för det demokratiska samhället; våra garanter för ett samhälle där yttrandefrihet och demonstrationsfrihet inte vilkoras av att man inte är för subversiv eller konstigt klädd.

Då kanske de skulle kunna återvinna lite av sitt förlorade förtroende.