Ibland är det bara att göra en pudel.

Häromdagen beklagade jag mig över Moderaternas system för medlemsutträde. Genom ett snabbt ingripande från Kent Persson är nu den frågan helt utredd. Idag har jag fått mejl från medlemsansvarig i mitt distrikt:

Hej

Beklagar om du haft problem med din begäran om utträde ur partiet. Jag har kolla upp detta och jag avregisterade dig som medlem redan den 21 april i år. Om du får några mer utskick från Moderaterna är jag tacksam om du kontaktar mig så jag kan kolla upp varifrån dessa kommer.

Beklagar om detta medfört några olägenheter för dig

Jag blev alltså avregistrerad i samband med att jag begärde utträde. Bra jobb av Moderaterna! Jag ber om ursäkt för min överreaktion på att jag fortsatte få post, ett administrativt misstag som lätt kan hända i den bästa av organisationer.

Det finns två metoder för att manipulera medlemstalet i en organisation:

1. Att skriva in medlemmar som egentligen inte vill bli medlemmar.
2. Att inte skriva ut medlemmar som vill sluta vara medlemmar.

Piratpartiet har indirekt anklagats för den första metoden. Det har sagts att det är för lätt att bli medlem hos oss och att frånvaron av medlemsavgift gör att våra höga medlemssiffror inte går att ta på allvar. Något jag då vände mig emot.

Den andra metoden har jag själv erfarenhet av som nämndes i inlägget jag just länkade. Den historien är ännu inte över. Jag har skrivit till mitt gamla parti och begärt utträde. Det gjorde jag samma dag som jag blev medlem i Piratpartiet – den 18 april i år. Det har alltså gått mer än ett halvår. För några veckor sen fick jag ett brev i posten om moderaternas provval. Så nu har jag skrivit till min lokale ordförande och berättat att jag ansökte om utträde i våras.

Jag kan inte låta bli att påstå att det faktum att det bevisligen är skitsvårt att ta sig ur ett av de traditionella partierna när man bytt politisk hemvist är ett mycket allvarligare problem för medlemssiffrornas legitimitet än valet om huruvida man ska ha medlemsavgift eller inte vid inträdet. Jag påstår detta med min egen situation som stöd.

För allvarligt talat vilket parti är jag mest medlem i? Piratpartiet som jag gått med i med öppna ögon och av fri vilja, som jag har engagerat mig för i en valrörelse och fortsätter propagera för. Eller Moderaterna som jag försöker lämna.

Vi är nästan 9 000 nya pirater. När jag skriver detta passerar vi 24 000 medlemmar och det tickar på med flera nya i minuten trots att det är mitt i natten. Det är detta som Rick Falkvinge döpt till vertikalitet.

20 minuter efter att jag skrev om mitt nya partival blv jag välkomnad av partiledaren själv:

Hjärtligt välkommen ombord! Det värmer särskilt eftersom jag följt hur du har funderat under ett längre tag.

Nu bygger vi om för ett nytt samhälle där alla deltar!

Rick

Det är inte bara att det var smickrande och att det gjorde mig glad. Det säger också något om vilken sorts organisation det är jag nu tillhör, alla vi 9 000 nu tillhör. Skulle ni kunna tänka er att någon annan partiledare ägnar sig åt att skriva personliga meddelanden till sina nyblivna medlemmar, nej just det.

Vad var det då som gjorde mig till pirat, jag skrev i fredags att jag skulle återkomma till det. Den utlösande faktorn var ilskan över upphovsrättslobbyns självbelåtna reaktioner på domen i fredags i kombination med en känsla av hjälplöshet. Vad hjälper det om de styrande partierna har vettigt folk om de inte lyssnar på dem.

Men ärligt talat var det nog ”an accident waiting to happen”, om inte detta hade fått mig att ändra uppfattning så hade något annat kommit.

Det handlar om är tre saker:

1. Partiets moderna inställning till det politiska arbetet. Jag hatar byråkratiskt riffraff och långbänkar. Tycker du något – säg det! Vill du något – gör det!
2. Partiets centrala ideal – integritetsfrågorna och möjligheten att fortsätta utveckla kunskapssamhället är två av vår tids viktigaste politiska frågor och de tycks vara bortglömda av övriga partier.
3. Den otäcka utvecklingen vi just nu ser med FRA-lag, IPRED, ACTA, telekommdirektiv mm och känslan av att ingen tar ett grepp om hur vi kan hantera samhällets digitalisering politiskt.

Den stora stöttestenen har för mig hela tiden varit att det finns en rad andra politiska frågor där jag har starka uppfattningar och där Piratpartiet inte tar ställning. Det betyder att jag med mitt ställningstagande nu kan komma att hjälpa till att peta en regering vars ekonomiska politik och reformprogram jag till stora delar ställer upp på.

Men jag får väl helt enkelt försöka hantera det genom att vara en stolt moderat pirat!

Att jag nu är pirat är det ingen tvekan om. När jag hörde att TV4-nyheterna hade ett inslag om demonstrationen på Medborgarplatsen sprang jag till teven och sen satt jag och kokade av ilska över deras vinklade beskrivning

Nu har jag använt ett dygn drygt till att smälta gårdagens händelser och domen som jag läste under dagen igår. Jag har talat med kompisar och familjen för att försöka förstå min egen splittrade reaktion. Jag är arg, jättearg på ett samhälle som vill slänga sina innovatörer i fängelse, som slåss med näbbar och klor för att skydda halvsenila mångmiljoners och multinationella företagsjättars rättigheter bland annat genom att sälja ut det egna folkets integritet och privatliv.

Samtidigt hyser jag den högsta respekt för rättssamhället och dess grundläggande principer och ogillar när förenklad demagogi får ersätta välinformerad analys. Vill vi ha ett rättssamhälle måste vi vårda rättsstaten och dess principer: domar ska träda i laga kraft innan de anses gälla, överklaganden ska respekteras, ingen är skyldig förrän den är dömd. Alla ska vara lika inför lagen. Men vi måste också visa respekt för de rättsvårdande instanserna, åtminstone tills de bevisligen är korrumperade eller folkfientliga.

Jag har kommit fram till att min förvirrade reaktion beror på att vad som händer går att se ur tre perspektiv. Tre perspektiv som är väldigt olika.

1. Ett politiskt/ideologiskt perspektiv, där frågan gäller om fildelning borde vara lagligt, när och hur ersättning ska utgå till upphovsmän.
2. Ett moraliskt perspektiv som handlar om vems fel det är att det inte finns fungerande affärsmodeller och vem som ska lida för det konsumenterna, upphovsmännen eller branschen.
3. Ett juridiskt perspektiv som berör om vissa utpekade personers handlande är olagligt. Har Pelle, Kalle och Pia handlat på ett visst sätt och har de haft ett uppsåt?

Det blir aldrig bra om dessa blandas! Därför ska jag försöka bena isär dem.

Är tingsrätten ute och reser

Först det juridiska. Jag tycker inte domen är dålig. Jag är lite bekymrad över hur många som är beredda att fördöma tingsrätten som partisk, domen som politisk och domarna som gamla och okunniga.

Tingsrätten är inte per definition okunnig och korkad för att rådmannen är över 30.
Domen är inte baserad på en politisk vilja utan på ett ärligt försök att bedöma den bevisning och de argument som lagts fram. Jag var kritisk mot åklagaren. Men jag är inte kritisk mot tingsrätten.

Jag håller med Stefan Stenudd: Domen är inte galen men lagarna:

Den är både saklig och sansad – i förhållande till rådande svensk lag. Och en sak gör tingsrätten tydlig: domen mot TPB betyder verkligen inte att vanliga enskilda fildelare ska kunna dömas och straffas på samma sätt.

De ca 30 sidorna av domen som inrymmer domskälen är en noggrann genomgång av tre begrepp som är centrala för att påvisa TPB-männens eventuella skuld: har det förekommit tillgängligörande av de 33 utpekade verken, medhjälp – har de tilltalade varit behjälpliga med detta och om det har funnits ett uppsåt.

Vid sidan av detta har tingsrätten också kommit fram till att de fyra tilltalade har agerat gemensamt och i samråd, vilket innebär att man kan döma dem allihopa för allas gemensamma handlande som ett brott. Detta betyder inte att man dömer The Pirate Bay, det betyder bara att man dömer dessa fyra personer som grupp. Något som är möjligt i svensk rätt och som nog de flesta ansåg vara rimligt när det gällde Malexandermorden.

Mina invändningar mot juridiken har därför mer med perspektivet att göra vid prövningen av rekvisiten. Jag håller i mycket med Marcus i hans tidigare inlägg idag, det handlar om förförståelse en förväntan om skuld.

Till ytan kan det se ut som ett beställningsverk. Vi har en mångmiljonär som tycks haft mycket lite med saken att göra men som är praktisk att ha med i ”ligan” för då finns det någon att klå på skadeståndet. Vi har ett resonemng som kollektiviserar skulden så att just Carl Lundströms specifika brottslighet inte blir prövad. Detta leder också till att alla ges samma straff. Vi har ett i sammanhanget fantastiskt högt straff som kan ses som en ren signal till andra brottslingar. Och vi har ett med svenska mått mätt fantasiskadestånd om 30 miljoner.

Men jag tror inte på beställningsverk. Det må vara att min far var rådman större delen av sitt yrkesliv, men en svensk tingsrätt är inte så korrupt. Det handlar som alltid i juridiken om hur man läser lagen, hur man analyserar händelseförloppet och vilka ens värderingar är. Jag tror tingsrätten läst rätt och gjort en bra analys, men att de hamnat snett pga sina värderingar. Vi får se i HD om några år.

Om jag ska skjuta in min egen kritik mot domen på något så är det två saker i resonemanget om jag reagerar över.

För det första den kollektiva skulden. Om tingsrätten förstått vad en svärm är och hur en organisation som TPB fungerar så skulle de inse att det inte går att peka ut de fyra tilltalade som en liga. Antingen måste man se dem som individer, eller som en del av n mycket större helhet – svärmen kring TPB. Vill man föra resonemang om att några gemensamt och i samråd har gjort någonting borde man haft mycket fler medåtalade, förmodligen flera hundra.

För det andra uppsåtet. Vi vill inte leva i ett samhälle där subjektiva rekvisit och bedömningar avgör i våra domstolar. Det ska inte spela någon roll vid uppsåtsbedömningen vilken sorts person man är och vilka ens åsikter är. Jag har svårt att tro att en tekniskt identisk tjänst som TPB med företrädare som med jämna mellanrum hade beklagat sig över allt upphovskyddat som fanns bland deras torrents och omöjligheten i att hålla rent från dem (Streisandeffekten) skulle kunna dömas. Om jag har rätt så har Sunde, Svartholm Warg, Lundström och Neij dömts för sin attityd, sina åsikter och sin klädsel mer eller mindre.

Två avslutande noteringar om juridiken:

I kommentarerna igår och idag har många jämfört de 30 miljonerna i skadestånd med skadestånden vid andra allvarligare brott – våldtäkter, mord etc. Detta är en olycklig jämförelse eftersom skadeståndsbeloppet storlek juridiskt inte har med brottets allvar att gör i Sverige. Vi är i normala fall stolta över att vi till skillnad från t ex USA inte har sk punitiva skadestånd, dvs skadestånd som bara är till för att straffa människor. Våra skadestånd baserar sig istället på den uppkomna ekonomiska skadan (i sällsynta fall värderas även en ideell skada). För att mördare skulle kunna tilldömas så här stora skadestånd skulle det vara nödvändigt att införa straffskadestånd i Sverige och det tror jag nog inte de flesta vill om de tänker efter.

Tingsrättens dom har inte trätt i laga kraft än. De tilltalade är alltså inte slutgiltigt dömda än eftersom de måste få chansen att överklaga. Alltså är alla resonemang som bygger på deras uttalade skuld eller deras gärningars bevisade kriminalitet helt uppåt väggarna.

Är det rimligt att sätta fyra personer i fängelse för miljontals människors brottslighet

Det moraliska perspektivet är enklare att reda ut. I grunden handlar de om frågan: när får man stjäla? Stjäla i utökad mening alltså. Moralen hjälper oss att gemensamt definiera när någon har mer rätt till något en någon annan. Vi har varit överens länge om att jag har en okränkbar rätt till min egen kropp, ännu längre har vi hyst övertygelsen att jag och min familj har rätt att skydda våra egendomar mot andra. För att slippa en massa våldsamma uppgörelser om vem som äger vad, så skyddas denna rätt sen länge av staten och statliga maktmedel.

En betydligt modernare ensamrätt – med bara några hundra år på nacken – är rätten till idéer, texter, melodier och bilder.

Jag tror helt enkelt inte vi är överens om denna rätt som moraliskt absolut. Den har mer varit en praktisk metod för att hantera det faktum att idéskaparna bör få betalt för sin idéer. Metoden är knappast den enda och troligen inte ens den bästa. Om den varit den bästa metoden så har detta bara gällt under en historisk parentes pga en teknologiskt och finansiellt betingad monopol/oligopolsituation.

Nu är detta tankarnas och idéernas monopol brutet. Det går inte längre att låsa in idéer. Det flesta uppfattar detta som en bra sak. Det är moralsikt rätt att dela med sig. Om jag hittar något fint eller något bra så vill jag visa det för andra. Alltså har vi alla (nästan) blivit fildelande brottslingar.

Och nu ska några kastas i fängelse för våra synder.

Älskade internet

Till sist ideologin och mina (våra) känslor. Vi är stolta över Sverige som IT-föregångsland. Vi har i många år varit långt framme vad gäller bredbandsutbyggnad, spridning av datorer med mera. Detta har gjort att vi haft många framgångsrika innovatörer och entreprenörer inom IT-området. Detta har av många setts som framtiden för svenskt näringsliv.

Vid sidan av detta har vi fenomen som The Pirate Bay och en hel ungdomsgeneration som flyttar ut stora delar av sitt liv på nätet. Hundratusentals människor umgås, blir kära, lär sig, skapar och sprider sina värderingar på nätet. De som förr tillhörde en smal klick behöver inte längre vara ensamma. De kan tillhöra en gemenskap.

På nätet växer ett nytt kunskapssamhälle fram i svärmarna genom det nya sättet att få och sprida kunskap och information. Det nya sättet att skapa. Som Rick Falkvinge skriver:

Det är fantastiskt. Det är en större samhällsomvälvning än den som tryckpressen åstadkom under 1500-talet.

En moderat pirat

De tre perpektiven möts nu. De möts i symboliken hos ett historiskt rättsfall. De möts i känslostormarna hos tusentals människor som tycker att nu är det nog. FRA-lagen, IPRED-lagen, ACTA och telekomdirektiv och nu 30 miljoner i skadestånd för The Pirate Bay.

Vi ser de upprörda stämningarna bland tusentals unga internetanvändare vars världsbild ställs på ända. Men vi hör också indignationen hos en äldre generation som fått lära sig att det är fult att stjäla och att man minsann betalar för sig.

Jag är väl mellangammal som förstår båda två. Men igår bestämde jag mig för att det ändå handlar om framtiden. Vilket samhälle mina barn ska leva i. Ska de lyssna på musik från upphovsmän som söker sina lyssnare själva eller på samma gamla skåpmat från de stora bolagen. Ska de titta på teve som produceras av någon som inte kan låta bli att berätta en historia eller av ett stort amerikanskt bolag som vill tjäna mer pengar. Vilka böcker ska de läsa. Hur fria ska de vara att lära sig saker och hitta information de själva söker.

Om jag kan vill jag ge dem ett fritt internet och därför har jag gått med i Piratpartiet!

Men jag är fortfarande moderat. Jag ser det därför som min uppgift att hjälpa till att bevisa att vi inte är ett parti bara för dem som tycker gratis är gott. Det handlar inte om att stjäla – det handlar om något mycket finare. Att dela med sig.