Skyldig tills döden skiljer oss åt!

Jag är djupt oroad av att lynchmobbsmentalitet och hämndbegär har tillåtits ta över debatten kring och handhavandet av straffrätten i det här landet. Jag ser exempel på exempel på att massans behov av en skyldig får inflytande över beviskrav och lagstiftning. Den progressiva debatt vi haft i Sverige om värdet och nyttan med straff och möjligheten att återanpassa kriminella till samhället den tycks död.

Nu är man i svensk kvällstidningsprosa en mördare från det att man blir misstänkt tills dess man år i graven. ”Mördaren åtalas” kan man skriva utan att dra på manchetten, trots att personen rimligen inte är mördare förrän domen har fallit. När man sedan skriver om en tidigare straffad personen är det fortfarande med brottslingens identifikation.

Vi är långsinta och vårt minne är långt. Mona fortsatter vara kontokortsbedragare, Marjasin kvittoklippare och Gudrun skattesmitare. Vi förlåter aldrig!

Jag kan någonstans ha förståelse för denna mobbmentalitet. Den är en del av det mänskliga. Starka känslor sprider sig och fördjupas i stora grupper. Vi vill se någon ta ansvar när vi känner oss kränkta, och kränkta känner vi oss av högprofilsbrotten även om vi inte personligen är drabbade. Saker förlorar i känslosvallet proportionerna. Det blir svårt att stanna upp och fråga sig vad som är rätt och rimligt.

Just därför har vi inte en medeltida straffrätt. Det är inte mobben som utkräver ansvar. Vi har institutionaliserat detta i ett rättsväsende och i en lagstiftning som ska vara klokare, mildare och mer klarsynt.

Det vi vunnit under århundradena med denna ordning riskerar dock att trasas sönder om lagstiftaren blir opportunistisk och försöker gå populistiska krav om lag och ordning grundade på hämndbegär eller ett behov av att se fler dömda till mötes. Likaså har vi mycket att förlora på att rättsvårdande myndigheter lägger örat mot marken och försöker vara folkviljan, en viss ideologi eller vissa starka röster till lags. Till och med om det i de enskilda fallen var riktigt av rättsväsendet att ändra sig.

Det vore lätt att peka finger och säga att det är ett boulevardtidningsproblem, att om bara medierna tog större ansvar vore allt väl. Men folket är som folket är och medierna tillhandahåller det läsare och tittare vill ha. Det är lagen, lagstiftaren och rättsväsendet som måste hantera detta.

Idag har vi en lagstiftare som inte tvekar att ge folk ett begränsat yrkesförbud bara för att de en gång varit dömda för brott. Vad hände med att avtjäna sitt straff och sedan vara fri? Vad hände med målsättningen att återanpassa kriminella till ett liv inom lagens råmärken?