Mobbing på Facebook

I Aftonbladet igår kunde man läsa om en trettonåring som fått en egen hatgrupp på Facebook.

>”Vi som hatar Stina Johansson”.
>
>Så hette gruppen som klasskamraterna publicerade på Facebook. 13-åriga Stina upptäckte sidan under jullovet.
>
>– Jag mådde illa när jag skulle gå tillbaka till skolan i går, säger Stina till Aftonbladet.

När vi får bättre möjligheter att kommunicera är det oundvikligt att detta används till såväl bra som dåliga saker – till hat och till kärlek. Vi får bättre möjligheter att umgås med de vi gillar, men samtidigt får mobbarna nya verktyg att göra illa.

Mary skriver en bra post om detta. Hon är alltid en stridbar röst i frågan om mobbning. Hon poängterar det jag också tänkte. Att det vore illa om tekniken i sig får skulden för människans svagheter.

>Guns don’t kill people, people kill people. (Guns and People, Eric Serra)

Andra exempel: Man kan inte skylla internet och modern teknologi för terrorismen. Det är människorna som hatar. Att begränsa eller stänga kommunikationsmöjligheterna för oss som inte hatar är inte en lösning.

Så vad gör vi åt Stina då? Om vi inte kan stänga Facebook? Vad vi alltid borde göra. När hatet sprider sig så blir det inte bättre av mer hat, det blir bättre av mer kärlek. En klok man sa:

>Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.

Världen blir bättre av mer kärlek.

Alex Schulman skriver om näthat idag och jag kunde inte låta bli att koppla det till frågan om mobbing på Facebook:

>Det tycks ständigt pågå en debatt om det så kallade näthatet här i Sverige. Vissa vill göra gällande att det är ett befintligt bekymmer, något som skulle kunna liknas vid ett samhällsproblem. Min bild av det här ”nätahet” är enkelt. Hat föder hat. Det vill säga: Om man driver en blogg där man hatar så får man kommentarer som hatar. Det är överraskande att se hur mediepersoner och kändisar går ut och lipar över det näthat som drabbar dem – är de inte medvetna om att de själva hatar? Vad har de för skev självbild?

Lösningen är kärlek inte hat.

Världen blir inte bättre av att vi hatar hatarna. Vad vi behöver göra är att älska de hatade.

>När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!

Gå därför med i någon av eller alla de Facebookgrupper som folk har startat för att visa Stina Johansson sitt stöd. Nu finns inte Stina Johansson. Det är ett påhittat namn, men just därför kan denna grupp stå som en symbol för alla dem som blir mobbade och som vi behöver visa att det finns mer kärlek än hat i världen.

Hata hatet inte hatarna

För en gång skull tänkte jag skriva om moral.

En klassisk moralfilosofisk fråga är: Får man sälja sig själv som slav? För liberaler är den dessutom en viktig del av de ideologiska rötterna. John Stuart Mill hävdade i Om friheten att gränsen för en människas frihet och autonomi gick vid att fatta beslut som inskränkte denna autonomi. Alltså kunde det inte vara tillåtet att sälja sig själv som slav.

För en liberal är denna gräns viktig. När jag gör hur man garanterar så mycket av individens frihet som möjligt, till den centrala frågeställningen i min samhällsanalys, så blir frågan om var gränsen för denna bör gå mycket betydelsefull. Enligt John Stuart Mill var alltså individens bevarade autonomi en avgörande gräns.

Senare liberala tänkare har hittat andra gränser och när liberalismen delas upp i olika grenar så har det ofta avgörande betydelse var man sätter denna gräns. Frihet under ansvar är parollen, med den underliggande frågan: vilket ansvar?

Jag läser Isobels text och verkstad ikväll om hatets strid mot lulz och kan inte se det som annat än moralisk fråga.

Med vilken moralisk rätt angriper hatiska anonyma skribenter en ung, begåvad och vältalig nätpersonlighet? För att det går? För att hon är kvinna* och de en impotent rest av det patriarkala förtryckararvet? För att vi med de berömda ord som brukar tillskrivas Voltaire: är beredda att dö för deras frihet att uttrycka sina åsikter? Är vi det? Är vi verkligen det?

John Stuart Mill skrev i Om friheten även om yttrandefrihet. Han argumenterade så här (källa Wikipedia):

>För det första: Även om någon åsikt tvingas till tystnad kan den, såvitt vi vet, vara riktig. Att bestrida detta skulle vara att tillmäta oss själva ofelbarhet.

>För det andra: Även om den åsikt som nedtystas är en villfarelse, kan den dock innehålla och innehåller mycket ofta en viss grad av sanning… [det är] endast genom kontroverser mellan olika meningar som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.

>För det tredje: Det kan tänkas att den vedertagna åsikten inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på…

>För det fjärde kommer själva åsiktens innebörd att löpa fara att gå förlorad eller avtrubbas och berövas allt levande inflytande på karaktär och handlingssätt. Den blir bara en dogm som bekänns med läpparna, för alltid verkningslös, en död bråte som belamrar marken och hindrar att någon verklig och djupt erkänd övertygelse spirar fram ur förnuftet eller den personliga erfarenheten.

Som ni ser är yttrandefrihet i John Stuart Mills mening något vi måste garantera även felaktiga, dåraktiga eller småaktiga uttalanden eftersom dessa uttalande hjälper till att stärka de sanna och goda som sägs och tänks. Om han levat idag hade han kanske försvarat hattrollen och mobbarna som ett nödvändigt ont, otrevliga men nödvändiga parasiter på det fria ordet som vi likt tarmbakterier inte kan leva utan. Vad vet jag.

Men jag är inte bara liberal. Jag är humanist också. En viktig del av att försöka förstå samhället och att försöka hitta lösningar på samhälleliga problem är att fundera över hur man ska värdera oförenliga storheter. Jag tänker på det när jag läser vad Emma skriver om näthat och mobbing idag eller vad Rasmus skrev om trolltyg häromdagen. Jag tänker på det när jag ser näthatkarusellen dra igång runt Marcus Birro eller Sanna Lundell, när jag tänker tillbaka på den hatiska stämningen mellan upphovskramare och pirater i våras. Jag tänker på det när jag läser ett till av Marys kloka och varma inlägg om mobbing och reser tillbaka i tiden till den rädda tolvåring jag en gång har varit.

För vad vi har här är två oförenliga storheter. Värdet av att bevara yttrandefriheten krockar med värdet i att skydda folk från hot och trakasserier. Jag talar nu inte om den rättsliga sidan av problematiken. Vår lagstiftning är redan ganska tydlig med att det finns en gräns bortom vilken yttrandefriheten upphör när det handlar om hot och trakasserier. Men det vi ser är inte ett juridiskt problem. Det är moraliskt och praktiskt.

Det handlar nämligen inte om lagar och regler. Vi kan inte ha en annan uppsättning regler för nätet än de vi har för det övriga samhällslivet. Nätet är idag en integrerad del av samhällslivet. Det är ingen principiell skillnad mellan en utsaga på nätet, i tryck eller verbalt. Ett hot är ett hot, mobbing är mobbing. Därför är alla idéer om någon slags specialregler för nätkommunikation återvändsgränder enligt min mening.

Moral och praktik säger jag, men vad kan vi göra och hur? Christopher Kullenberg nystar i den tråden:

>Hur man ska hantera detta problem är en frustrerande fråga. Dels jag har själv aldrig mött det på ett personligt plan eftersom ingen sorgetrollar denna blogg. Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter.

Här finns på något sätt det praktiska dilemmat. Vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi börjar filtrera för att bli av med hatet. Anonymitetsförbud, moderering, registreringsfunktioner är alla tre metoder som hämmar det fria samtal och utbyte som är nätets kännetecken. Är inte kärleken och de sociala sammanhangen vi kan bli del av på nätet större och viktigare än hatet? Hatet är ju trots allt i minoritet. Det är hatet som är undantaget låt oss inte glömma det. Hatet kanske dessutom till och med behövs för att vi ska känna igen kärleken för att tala med Mill igen.

Och häri ligger det moraliska i hela den här frågan. Det finns ingen enkel praktisk lösning. Det enda som finns är civilkurage och moraliskt stöd. Ungefär som vid mobbing på skolgården eller arbetsplatsen är det som hjälper inte regler eller ingrepp utifrån utan att de goda krafterna mobiliserar mot de onda. Vi kan inte sälja oss själva som slavar. Vi kan inte ge upp vårt fria ord, hur viktigt vi än tycker det är att bekämpa hatarna.

Moraliskt stöd och civilkurage alltså. Det är det vi har. Vi måste berätta för Isobel (och Birro, Lundell m fl) att vi älskar dem eller att de betyder mycket för oss. Vi måste föregå med gott exempel; artiga, omtänksamma och med respekt i våra egna göranden och låtanden. Vi måste lyssna och tänka innan vi talar, läsa och tänka innan vi skriver, så undviker vi att själva i affekt bli en del av hatet. Vi måste ta ansvar för varandra, framförallt de som står oss nära. När du ser någon eller några av dina meningsfränder gå för långt så är det du, ja just du, som ska säga ifrån.

När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!


*Jag tar upp denna tråd här för att jag kan inte låta bli att påpeka för dem som till äventyrs inte tror på förtryckande könsstrukturer den skillnad som finn mellan hur drabbade kvinnliga och manliga skribenter är av hattroll.