Nödvärn och domkrafter

Nödvärnsrätten är en av de knivigaste frågor man kan försöka bena ut. För mig som bara har en allmän förståelse för grunderna i hur svensk rätt fungerar har det krävts många långa samtal med juridiskt mer kunniga för att förstå hur och varför.

Vi hamrar ner staketen kring vår nödvärnsrätt ganska hårt, den grundläggande inställningen är att polisen har våldsmonopol och att våld därför är olagligt annat än i situationer av direkt och uppenbart hot. Om jag är hotad till livet, eller om jag ingriper i en situation där ett tydligt hot mot liv och lem förekommer, så har jag i förstaläget en väldigt stor rätt att bruka våld.

Väldigt stor, men inte obegränsad eller ovillkorlig, för i bedömningen ingår hur vi kan antas ha uppfattat situationen och hur mycket kontroll vi hade över handlingsförloppet. Uppsåt kommer även det med i bilden, vilket kan få synbara absurditeter att uppstå som att en mindre mängd våld blir straffbar där en större mängd inte är det.

När det gäller Per-Anders Pettersson, och när man läser tingsrättens protokoll framgår att Per-Anders inte bara råkat komma förbi situationen. Han blev uppringd av några andra som blivit antastade av samma person han sedan klappade till, la en domkraft i baksätet på sin bil och åkte till dem för att höra vad som hänt. Det finns alltså ett mått av planering i hans handlande, även om man knappast kan bevisas eller ens påstås att han hade för avsikt att slå in huvudet på gärningsmannen. Likväl finns de detaljerna i bagaget när tingsrätten bedömer situationen.

”Jag blev vettskrämd”

Han slog till den aggressive gärningsmannen över axeln med domkraften.

– Det var som att han inte reagerade alls av slaget. Så jag hytte till igen för att skrämma honom.

Den här gången träffade slaget tinningen på den andre mannen. Han ramlade blödande ihop på marken.

– Jag blev vettskrämd, jag var rädd att jag gjort honom riktigt illa. Jag lade förband på honom för att stoppa blödningen tills ambulansen kom, säger Per-Anders Pettersson.

Efteråt blev Per-Anders tackad av kvinnan som han räddat. Han säger att det kändes som att han gjort något bra när han grep in, att han inte ens vill spekulera i vad som hänt kvinnan om han inte gjort det. I byn kallades han för hjälte för sitt rådiga ingripande.

Det framgår också av protokollet att slaget mot axeln visst fick gärningsmannen att reagera, och att han var på väg att backa ur bilen och möjligen till och med hade vänt sig om när nästa slag föll. Med andra ord räckte det första slaget för att häva faran mot den äldre kvinnan, och nästa slag måste dels bedömas utifrån om det fanns ett uppfattat hot mot Per-Anders själv, och dels utifrån aspekter som hur snabbt situationen förlöpte och i vilket sinnestillstånd Per-Anders befann sig.

Det är ganska tydligt att tingsrätten inte accepterat Per-Anders förklaring att han var rädd för fortsatt angrepp. I så fall skulle han möjligen ha dömts för vållande till kroppsskada, inte misshandel – men ännu troligare skulle han gått straffri. De har med andra ord bedömt att det första slaget var motiverat, men att det andra utfördes med vett och vilje. Samtidigt har de tagit hänsyn till nödvärnssituationen, vilket lett till att Per-Anders fått ett års fängelse istället för tre, och att skadeståndsbeloppet jämkats till hälften.

Även hovrätten har gjort samma bedömning, men där anmälde ordföranden avvikande åsikt med motiveringen att situationen gått så pass snabbt, att man inte kan förvänta sig att Per-Anders hunnit tänka efter.

Min personliga syn på saken, men då är jag lekman, är att hovrättsordföranden har rätt. Det är orimligt att förvänta sig att Per-Anders hunnit med att reflektera överhuvudtaget. Han slog ett slag, fick en mycket mindre reaktion än väntat, och slog ett slag till. Uppfattnings- och reflektionsförmågan i en sådan stressad situation är sämre än vanligt, så bedömer man att det första slaget var motiverat skall mycket till för att påstå att nästa är olagligt. Trots det kan jag förstå att man bedömt det just så, för det är trots allt så att domkraften låg i baksätet för att Per-Anders fått ett telefonsamtal om gärningsmannen, så han har i alla fall varit medveten om att situationen skulle kunna ha uppstått.

I just det här fallet tycker jag att det är trist att man gjort den bedömning man gjort. Dels för att jag tycker det drabbar Per-Anders orättvist, och dels för att vi inte behöver signalera till allmänheten att de inte skall lägga sig i om någon annan far illa. Vi behöver helt klart en diskussion om hur sådana här situationer skall bedömas, så att rättspraxis kommer närmare hur folket faktiskt resonerar och så att folket bättre förstår hur rättspraxis ser ut.

Sen finns absurditeter i det aktuella fallet, som advokaten som säger att Per-Anders borde dömts för mordförsök, och som kallar dalmasar för hill-billies. Eller det fantastiska faktum att killen som var skälet till hela uppståndelsen kom undan med villkorligt och ett litet skadestånd, medan räddaren fick ett år och femtiotusen.

Jag tror att det är en av det svenska rättsväsendets stora problem, att de så ofta hamnar i bedömningar som går på totalt tvärs med det allmänna rättsmedvetandet — det är ett verkligt problem, och inget vi kan sopa under mattan.

Har du slutat slå din fru Papa Dee?

Kvinnomisshandel är ett tragiskt och urgammalt problem. Det är ett problem som förvärras av det känslomässiga samspelet mellan förövare och offer, ett samspel som alltför ofta innebär att offret accepterar misshandeln som sitt eget fel. Trots det blir jag illa berörd när jag läser en del tidningsartiklar och bloggkommentarer om rättegången mot Papa Dee.

Kan Papa Dee vara den kvinnomisshandlare åklagaren påstår?

Visst kan han det, men det är fel fråga. Den korrekta frågan är: Kan det rimligen vara så att Papa Dee inte misshandlat sin hustru, utan att deras egen förklaring faktiskt i grund och botten stämmer?

För att besvara den korrekta frågan bör man värdera situationen utifrån bevisning och utifrån hur pass trovärdiga vittnesmål och förklaringar är – dessutom bör man väga det i ljuset av tidigare historia och nuvarande situation.

Kommer man därmed kunna vara säker? Knappast, men man hamnar troligen mer rätt än om man reflexmässigt tolkar situationen.

Jag skall villigt erkänna att jag är färgad av ett antal egna upplevelser, och jag tänker redogöra för dem först. Jag gör det så kort jag kan, men jag vill vara intellektuellt hederlig nog för att förklara mina egna förutfattade meningar.

Jag har mött Lassie

För ungefär tjugo år sedan mötte jag Papa Dee helt kort. Den person som var manager för mitt band jobbade även för ett bolag som hade Papa Dee i sitt stall, och vi hängde med bakom scenen inför en liten promo-konsert med Papa Dee och Titiyo Jah. Jag upplevde Papa Dee som en väldigt sympatisk typ, vilket iofs inte säger något eftersom hustrumisshandlare knappast har horn. Men däremot upplevde jag honom som en rätt balanserad och stabil individ, och det handlar om vibrationer på en djupare nivå. Jag kan naturligtvis ha fel, och därför vill jag ha det sagt.

Jag vet hur panikångest kan yttra sig

Jag har den tvivelaktigt nöjsamma erfarenheten att ha varit direkt eller indirekt inblandad i situationer när någon gått överstyr på grund av panikångest. Det är inget som händer varje vecka, men jag har upplevt det och vet hur förbannat knepigt sådana situationer kan urarta. Jag är också uppväxt bland psykologer, och vet hur min far vid ett några tillfällen fick hantera panikslagna och till och med våldsamt panikslagna ångestfyllda klienter. Det betyder för mig att jag inte har någon som helst svårighet att leva mig in i den situation Andrea Wahlgren beskriver i ”En fjärils kamp”. Jag undrar lite försynt hur många av de som skrivit artiklar och blogginlägg som överhuvudtaget bemödat sig om att läsa den?

Fear

Jag vet hur fel folk kan uppfatta en situation

Jag har själv upplevt precis hur försvarslös man är inför hur andra människor feltolkar en situation. Folk har en tendens att tro att det är på ett visst sätt bara för att någon säger att de såg det själva, men det är grundläggande psykologi 1.0.1 att känna till att folk tolkar världen lika snabbt som de tar in sinnesintryck. Egna upplevelser eller övertygelser ligger till grund för tolkningen.

Jag har sett exempel på hur en man misstänkliggjorts av sin sambo, för att sambon själv kommer från en något annan kultur och dessutom fallit offer för tidiga sexuella övergrepp och därför tolkar mannens ömhet gentemot sina barn som något annat än vad det är. Vi har ögon, men vi är inte robotar. Vi ser, men vi ser det vi tror vi ser.

Alla vittnen är inte neutrala

Jag kommer fortfarande ihåg ett triangeldrama i min närmaste bekantskapskrets, trots att det var i slutet av mina tonår, för tjugofem år sedan på ett ungefär. De grövsta av anklagelser haglade åt alla håll, och alla begärde naturligtvis att bli trodda på sitt ord.

Jag har också varit med i situationer där andra människor ljugit mig och min omgivning rakt upp i synen. Situationer där jag vetat att det rakt upp och ned är fråga om lögn, men där personen ändå kommit undan med lögnen. De flesta människor är inte kapabla att sortera ut lögner fullt så ofelbart som de själva tror, och den som är beredd att ljuga för att de har en yxa att slipa eller för egen vinning kan ibland vara så övertygande att man måste känna till bakgrunden för att se igenom lögnen.

Utan att egentligen vilja kategoriskt påstå att ex-flickvännen ljuger, så bör man nog fundera på varför gemensamma vänner reagerar så här:

”Litar inte på ex-flickvännen”

Ytterligare ett vittne kallas in. Det är en vän och före detta flickvän till Daniel som kallas in. Ola Salomonsson, Daniels advokat, frågar henne varför hon själv har bett om att få höras i rätten. Hon svarar att det beror på att hon inte litar på den ex-flickvän som vittnat om att hon blivit slagen.

– Hon har en äganderätt och en besatthet, säger hon.

Har du sett våldstendenser? frågar advokaten.

– Verkligen inte, svarar hon.

Papa Dees vän vittnar

Försvaret kallar in ännu en person som ska vittna mot ex-flickvännens bild av Daniel Wahlgren som en våldsam person. Det är en gammal vän till Daniel som ger sin version av vem Daniel Wahlgren är och hur hans relation varit ex-flickvännen såg ut.

Reagerade du på ex-flickvännens vittnesmål om våld i relationen? frågar advokat Salomonsson.

– Jag tyckte att det var märkligt att det här plötsligt kom fram. När vi är ute och turnerar så köper Daniel presenter till hennes barn och de ses fortfarande. Jag umgås själv med henne och hennes man och har tillräckligt förtroende för henne för att vilja veta vad hon pratar om, svarar vittnet.

Jag har upplevt och sett hur karaktärsmord går till

Jag har egna erfarenheter av hur lätt det är att få sin karaktär sänkt i sjön med betongblock runt fötterna. På grund av skinnpaj, skägg och långt hår blev jag stämplad med epitetet ”ser ut som en mördare” av en arbetskamrat med ett gigantiskt kvastskaft uppkört i arslet. Tillsammans med några andra omständigheter lyckades hon förtala mig så pass illa att jag som timvikarie inte kunde jobba kvar. Alla var på något sätt medvetna om hur totalt idiotiska hennes anklagelser var, men bara det faktum att de fanns där gjorde situationen omöjlig. Till saken hör att det var konkurrens om timmarna, och att hon naturligtvis fick fler timmar om jag slutade. Till en början försökte jag försvara mig, men insåg till slut att jag slogs mot väderkvarnar.

Att slå ihjäl någons karaktär kan vara så enkelt som att i ingressen till en artikel prata om den kvinna han lever med som hans ”flickhustru” , eller prata om ”torftighet”:

Men det som åklagaren påstår sipprar ändå igenom den tunna väv paret konstruerar med hjälp av torftiga och osannolika berättelser.
Det Daniel och Andrea säger understödjer det de vill förneka.
När Andrea Wahlgren om och om igen beskriver sig själv som en outhärdlig människa som har orsakat alla skador själv låter hon som ett klassiskt misshandelsoffer.
När Daniel Wahlgren påstår att han inte märkt att hustrun fått det balinesiska tempelljus som han själv beskriver som ”en tung kloss” i huvudet så det blev ett stort jack är det svårt att tro honom.
Det finns ett hål i hans berättelse där det borde finnas en bra förklaring.

Osäkerhet och vaga minnesbilder över ett förlopp är inte samma sak som skuld. Det är inte en tunn väv, utan kan lika gärna bero på det faktum att den ene hade 2.0 promille i blodet och den andre befann sig i ett tillstånd av panikångest.

De vet med all sannolikhet att det var kaos, de vet att det var bråk, de vet att det var katastrof.

När hon säger att det inte var misshandel, så bör man nog inte reflexmässigt underkänna hennes berättelse även om den kan vara osann.
När han säger att det inte var misshandel, så kan man i alla fall anta att han borde veta om det fanns ett uppsåt eller inte.

Det betyder naturligtvis inte att de har rätt, situationen kan ha tagit formen av misshandel utan att deras minnesbilder stämmer överens med den beskrivningen – men man skall inte se det som självklart bara för att många kvinnor tar sina misshandlande makar i försvar. Då gör man en farlig generalisering, en som kanske innebär att man har rätt tre gånger av fyra, men en som lika gärna kan beskrivas som att man i ett fall av fyra har helt fel och ger någon en inblick i Kafkas förtrollade värld.

19 072 fall av kvinnomisshandel anmäldes till polisen förra året, det är en hissnande siffra och en som otäckt nog inte tillnärmelsevis visar problemets verkliga utbredning. Det är ett fasansfullt problem.

Problemet med fasansfulla problem vi känner oss maktlösa inför, är att det leder till generaliseringar, demoniseringar och får oss att lätta på våra krav på rättssäkerhet. Men att göra avkall på rättssäkerheten och oskuldspresumtionen är inte vägen att gå. Innan vi vet ordet av står vi med hötjugorna, facklorna och repen och ropar efter någons blod. Ve oss i så fall om vår tilltänkta demon faktiskt är oskyldig. Jag hoppas att hovrätten, oavsett vad de kommer fram till, är mer balanserade i sin bedömning än några av de kommentarer jag sett prov på.