Lena Adelsohn Liljerot på djupt vatten

Lena Adelsohn Liljerot har roat sig med att uttala sitt stöd för Pirate Bay-domen. Det hela skedde i samband med en middag/vårfest anordnad av SKAP på Nordiska Museet i måndags. Lena Adelsohn Liljerot höll tal, och under detta kläckte hon ur sig:

> – Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av de som gladdes över domen i Pirate Bay-målet

Adam Svanell var där, och han ifrågasätter lämpligheten i uttalandet:

> Är det lämpligt att en minister uttalar sig om huruvida domar är bra eller dåliga? Är det lämpligt att göra det i ett fall som har överklagats av båda parter och snart tas upp i en ny instans? Och inte minst – är det lämpligt när det aktuella domslutet snart kan komma att ogiltigförklaras på grund av en jävssituation? Jag är minst sagt tveksam.

Det har dragits paralleller till Maud Olofssons uttalanden om de så kallade stureplansprofilerna.

I 11 kapitlet 7 § av regeringsformen kan man läsa:

> Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.

Det finns även kommentarer (min kursivering):

> I Petrén/Ragnemalms grundlagskommentar kommenteras detta stadgande:
>
> Vad som återstår av den i 6 § 1 st föreskrivna lydnadsplikten visavi regeringen är sålunda, att regeringen – förutom inom hela fältet för generellt inriktad verksamhet såsom planering och budgetarbete – kan ge direktiv om förvaltningsmyndighets faktiska handlande i särskilt fall och om handläggning av konkreta ärenden, i den mån dessa varken avser lagtillämpning eller myndighetsutövning (kurs. här). Trots att domstolarna i 11:2 framstår som på ett helt annat sätt självständiga och oberoende än de av en principiell lydnadsplikt bundna statliga förvaltningsmyndigheterna, är det i realiteten snarare fråga om en grad- än en artskillnad. I den ur rättsskyddssynpunkt betydelsefulla funktionen som beslutande i konkreta ärenden av större vikt för enskilda (eller kommuner) är båda garanterade frihet från inblandning. Den rättsliga regleringens olikartade utformning förklaras främst av att nyssnämnda funktion kvantitativt dominerar domstolarnas verksamhet, medan förvaltningsmyndigheternas uppgifter är mera differentierade.

Det har redan hojtats om ministerstyre, och sett strikt utifrån texten i regeringsformen är det inte orimligt. Det kommer säkert bli föremål för en KU-behandling

###Är det ministerstyre?

Olämpligt? Ja. Mycket olämpligt? Ja det med. Klantigt? Absolut. Politiskt klavertramp? Fullständigt självklart. Ministerstyre? Möjligen, men långt ifrån glasklart. Här krävs en liten förklaring tror jag…

När lagen skrevs handlade det om att hålla rent mellan departementen och de myndigheter de styrde över. Tanken var att regeringen visst hade beslutsmakten över myndigheterna, men att de inte fick lägga sig i myndighetsutövning i enskilda fall av vikt för enskilda människor (eller kommuner). Det var inte heller meningen att ministrarna skulle ha personlig makt över de myndigheter som sorterade under departementet utan det var regeringen som kollektiv som hade styrande makt. En minister styrde över sitt departement, men regeringen styrde över myndigheterna. Myndigheterna var för sin del självständiga i bedömningen av enskilda fall, där politiker inte skulle lägga sig i. Istället handlade styrningen om direktiv för hela verksamheten.

Det man inte tog hänsyn till i lagstiftandet var en medial verklighet som då inte existerade. Idag läses texterna och tolkas av helt andra människor än då de kom till. Den ambiguitet som finns i många svenska lagar om man inte läst förarbeten och rättsfall blir mer akut.

När man talar om ministerstyre i den lite mer snåla tolkningen, så talar man om justitieministrar som lägger sig i enskilda rättsfall, om utbildningsministrar som uttalar sig om beslut i enskilda skolor, om kulturministrar som försöker påverka enskilda bedömningar av kulturstöd etcetera. Man skall inte som minister försöka detaljstyra verksamheten, inte heller genom att uttrycka åsikter påverka vilka beslut som fattas i enskilda fall.

Som kulturminister är inte Lena Adelsohn Liljerot inbegripen i rättsväsendets göranden och låtanden annat än som del av regeringen. Hon försöker inte detaljstyra ärenden som rör hennes eget departement. Det kan tyckas som en detalj, men är viktigt om man till exempel jämför med anklagelserna mot Bodström i samband med razzian mot Pirate Bay. Där fanns det misstankar om verkligt ministerstyre, då åklagare blivit uppkallad på departementet strax innan razzian — och då det hela sammanföll i tid med en del utbyten av kunskap och önskemål/krav mellan justitiedepartementet och myndigheter/lobbyister i USA.

Det är också viktigt för oss som blir upprörda, så att vi inte viftas bort för att vi gapar ministerstyre. Det är kanske inte fel, men det är inte självklart rätt benämning på övertrampet.

Sett i ett bredare perspektiv är Lena Adelsohn Liljerots uttalande rent förbålt idiotiskt. Antingen uttalar hon sig för regeringen, och då är det ett övertramp av elefantproportioner. Eller också rycktes hon bara med av sammanhanget och vädrade personliga åsikter trots att hon inte var där som privatperson. I sådana fall är det så klantigt att det är svårt att ens beskriva i ord.
I det första fallet, så kan regeringen utan vidare anklagas för att lägga sig i rättsfall som ännu inte är avslutade, och det är verkligen inget man skall behöva förvänta sig av en svensk regering. I det andra fallet så lär regeringen kollektivt slå sig för pannan idag och undra vad det är för blåbär de satt på kulturministerposten.

Trots att den här regeringen inte precis visat prov på briljans i frihets- och rättssäkerhetsfrågor, så lutar jag åt alternativ två. Särskilt om man lyssnar på den intervju hon gav i Sveriges Radio, där hon trasslar in sig fullständigt.

I så fall vore det rimligaste att fru minister gjorde som Piratpartiet uppmanar henne att göra och ber om ursäkt.

Varför har vi ombudsmän?

Ombudsman är så svenskt att ordet tillhör de få, tillsammans med smorgasbord, som exporterats lite här och var i världen.

Hela idén med ombudsmän är någon vid sidan av maktens hackordning, men med makt att granska makthavarna, skall stå helt på småfolkets sida. Varianter finns i fackförbund och liknande organisationer, där ombudsmannen är personen du vänder dig till som ett första led i att få praktisk hjälp när det skiter sig.

I det offentliga har vi JO, JK, JämO, KO, BO, DO, HomO och HO. De är alla satta att skydda småfolket och granska makten, antingen den offentliga eller den som befinner sig i styrkeposition privat. Idén är briljant, förutsatt att ombudsmännen tar sin roll på allvar och faktiskt företräder småfolket. Idén är ett skämt om ombudsmännen springer maktens ärenden, då blir det enbart en legitimisering av sakernas tillstånd istället för en hjälp för den utsatte.

###Låt oss nu se hur JO och JK hanterat situationen kring The Pirate Bay?

Här är några anmälningar:

I samband med razzian mot TPB, så beslagtogs ett antal datorer från icke relaterade företag, ideella och politiska organisationer och en tryckfrihetsskyddad registrerad nättidning. Dessutom gjordes ett antal rätt tveksamma insatser med mycket privat skada och skadeståndskrav som följd, förutom skadan på rättsväsendets anseende. JO uttalade sig om händelserna efter att endast ha hört en sida. JK i sin tur baserade sitt utlåtande på JO.

PUL nonchalerades för att få fram namnet på en moderator på TPB, det framfördes ingen brottsmisstanke utan man ville bara ha informationen. Den är normalt inte tillgänglig med mindre än att det finns brottsmisstanke med fängelse i straffskalan. Fallet JO-anmäldes men släpptes utan undersökning eller åtgärd.

En före detta moderator förhördes upplysningsvis, men förvägrades ha med sig en vän som vittne. Motivationen till detta var att polisen bara var i stan i två dagar och inte hade tid att förhöra sig om vem detta vittne var. Fallet JO-anmäldes men har lämnats utan svar hittills.

För att få tillstånd till razzian sattes brottsrubricering till upphovsrättsbrott, snarare än medhjälp till upphovsrättsbrott. Detta trots att åklagaren Roswall så sent som dryga halvåret tidigare skrivit ett PM vars analys hade innebörden att endast medhjälpsbrott egentligen kunde komma ifråga. Genom den felaktiga brottsrubriceringen fick polisen tillgång till en rad ”verktyg” de normalt inte skulle fått använda med en mindre allvarlig brottsrubricering. Man kan gå så långt som till att påstå att razzian skulle varit en omöjlighet utan den tyngre rubriceringen. Detta anmäldes, men avfärdades av JO med motiveringen att fallet var så pass ”avancerat” att det inte föranledde åtgärd.

TPB har hamnat i barnporrsfiltret, utan att någon kunnat peka på vad som rent faktiskt skulle vara barnporr, utan att polisen överhuvudtaget varit i kontakt med TPB (trots att de haft tidigare kontakt och hade en känd policy att ta bort sådant). Fallet JO-anmäldes av förtalsskäl såväl som missbruk av filtrets syfte, men JO kom fram till att polisen med all sannolikhet bara gjorde sitt jobb och att han inte hade anledning att betvivla deras vittnesmål.

JK hävdar att två av de föreslagna och godkända advokaterna för två av de anklagade i TPB-målet inte är giltiga val. Den officiella anledningen är att de skulle vara för dyra, eftersom de inte är baserade i Stockholm. De har dock redan lagt ner en hel massa tid, varför det skulle bli dyrare att byta. Det skulle dessutom påverka rättssäkerheten, eftersom dessa advokater faktiskt kan upphovsrätt och därför att det sällan är en bra idé att stuva om så nära en rättegång. JKs klagomål är överklagat.

Hela situationen är försiktigt uttryckt osnygg.

Det är i det närmaste otroligt att inte ett enda vitten kommit ur den här historien från vare sig JO eller JK. Utom förstås då JK springer åklagarens ärenden och börjar tjafsa om advokaterna.

Polisen har överträtt sina befogenheter, inte en gång utan i situation efter situation. Man har tagit in TPBs jurist för förhör och beslagtagit juristens laptop, man har överträtt PUL utan brottsmisstanke, man har förvägrat förhörda eget vittne utan giltig orsak, man har gett sig på oskyldiga företags och organisationers datorer, man har fulspelat i nästan varje led. Det fanns till och med grava misstankar om att det var ett rent beställningsjobb från USA — med tillhörande ministerstyre. Trots det är det värsta JO har att komma med ett fy, fy, men vi förstår och förlåter er stackars poliser.

VEMS JÄVLA OMBUDSMAN ÄR DET EGENTLIGEN? Är JO inget annat än en målvakt för inkompetenta poliser och åklagare?

Det är dags att vårat samhälle börjar fungera som menat, istället för som är bekvämt för statsmakten. I annat fall bör vi redan på dagis lära våra barn att demokrati och rättssäkerhet är överskattat — precis som integritet.