Rättsliga efterhandskonstruktioner

Det är lätt att bli lite gapig när man ser hur det svenska rättssamhället tycks ha hamnat på dekis. Visst är det kul att använda ord som till exempel ”bananmonarki”, och inte helt omotiverat, men även utan sådana gliringar är verkligheten inte alltid så vacker.

Igår skrevs det en hel del om Mikael Nordfeldth och umepolisens tillslag mot hans kontor. Mycket kortfattat så hyr han kontor i Hamnmagasinet av Umeå kommun, ett kontor där det finns internetuppkoppling. Tyvärr har det inte skrivits någon tydligt avtal om denna internetuppkoppling, inte heller står det specificerat i hans hyreskontrakt. Däremot står det vad jag förstår inte heller att det inte ingår, vilket är det normala i den typen av hyreskontrakt för kontorslokaler, om det är så det förhåller sig.

Kommunens IT-avdelning noterade enligt egen uppgift i fredags att uppkopplingen till Mikaels kontor använde en tredjedel av bandbredden i deras nät. Frågan lyftes till polisen, där det i sin tur ledde till husrannsakan.

Kommunen har enligt Mikael själv sedan länge känt till att han använder uppkopplingen, och även vad han använder den till.Från hans kontor strömmar video för UmeTV. Utöver det står där en mer traditionell webbserver som bland annat forskningsavdelningen och han själv använt för sina webbplatser. Han har satt upp en VPN-tunnel, så att han kan nå sitt kontor utifrån, vilket inte annars skulle gå med kommunens spärrar etcetera. Allt detta anser Mikael att kommunens IT-avdelning mycket väl känt till.

Utan att spekulera alltför vilt, så kan man anta att det inte är en hemlighet att uppkopplingen använts av just Mikael. Inte heller har någon kommenterat negativt eller protesterat mot användningen fram till nu. Ingenting Mikael gjort via uppkopplingen är olagligt per se, varken videoströmmar, webbserver eller VPN. I det sista fallet är det fråga om en ren standardlösning på problemet att på ett säkert sätt kunna komma åt sitt kontors datorer utifrån vid behov, och korrekt uppsatt är det knappast ett säkerhetsproblem.

Enligt Mikael själv har uppkopplingen förbrukat någonstans mellan 50 och 100 kilobyte per sekund konstant. Man kan anta att det förekommit toppar då mycket video strömmats, men annars finns ingen anledning att betvivla siffran. Om detta verkligen utgör ett problem för kommunens nät, finns all anledning att ifrågasätta om nätet inte är lite väl underdimensionerat?

I samband med tillslaget, så gick Mikael till umepolisen och begärde att förhöras och att få tillbaka sina datorer. Han förhördes då som ”annan”, eftersom han inte på något sätt fanns namngiven i polisanmälan och inte var misstänkt för någonting. Idag blev han delgiven misstanke om dataintrång. Soso skriver:

Idag på förmiddagen har de kallat MMN-o till förhör, denna gång som misstänkt för, vad det verkar, dataintrång. Även om tydligen inte ens förhörsledaren eller åklagaren var säkra på brottsrubriceringen.

[…]

Rent krasst känns det egentligen som de bara hittat ett annat sätt att klämma åt honom.

Rubriken på det här inlägget är ”rättsliga efterhandskonstruktioner”, och jag menar att det här låter som en sådan. Det är lämpligt att man när man beslutar om husrannsakan har klart för sig av vilket skäl man gör det. Är ett brott verkligen begånget, och motiverar brottet verkligen en sådan åtgärd?

I mina öron låter det hela som något som lämpligen kunnat lösas genom att lyfta telefonluren och ringa Mikael. Hade IT-avdelningen agerat på det sättet och sagt till honom: ”Du vi ser att du förbrukade en tredjedel av vår bandbredd här i fredags, vi noterar också att du inte ens har skrivit ett avtal om uppkopplingen. Det vore nog bra om vi skrev ett avtal och om vi redde ut varför din uppkoppling slukar så mycket kraft?”, så hade saken varit ur världen utan vare sig husrannsakan, tidningsrubriker eller ifrågasättande bloggposter.

Det handlar som jag ser det om ett grovt övertramp och missbruk av rättsliga befogenheter. I det läget vill man inte stå med hundhuvudet, så man trummar upp en anklagelse – oavsett relevans – för att motivera en handling som ändå redan är genomförd. Hade man inte anklagat Mikael för något, så hade det tagit hus i helvete.

I grund och botten tycks allting handla om en förvirrad IT-avdelning, som skickat ett ärende de borde kunnat hantera över telefon till en lika förvirrad polis. Resultatet är ett tillslag, där man nogsamt försökt hålla Mikael ovetande ”för att han inte skall kunna städa bort bevis”.

Det här är symtomatiskt för åtminstone två stora problem i vårt nutida samhälle. Det ena problemet är den bristande förståelsen för informationssamhället. Inte ens IT-teknikerna på Umeå kommun tycks fatta att de ställer till en förbannad oreda helt i onödan, en oreda som kan ställa en persons liv helt på huvudet. Polisen i sin tur tycks inte förstå att de på lösa boliner beslutar om långtgående intrång i en persons liv och bereder sig tillgång till politiska dokument; till en persons arbete; till en persons sociala nätverk, till och med till det mest personliga — alltmedan man som en elefant i en porslinsbutik lyckas stänga ner två webbsidor som används för att föra debatt.

Det andra problemet är rättsligt. Systemet har inte hängt med i svängarna och förstår inte hur det skall förhålla sig till den digitala delen av världen. Man agerar för att ”säkra bevis” och får då med sig allt inklusive soppåsen och bilderna på barnen, men när man inte agerar på relevant misstanke begår man mer eller mindre ett digitalt hemfridsbrott. De som försöker förstå hur de skall agera använder sen luddet i systemet för att täcka över de egna misstagen.

Problemet är inte isolerat till polisen, utan det finns en grundläggande brist på respekt för andra människors privata data.