Hon var inte bara någons dotter …

Johnny Olsson på Enligt min humla skriver om din dotter-argumentation och behovet av en ny Godwins lag. Markus Fridholm här i Livbåten hänger på och döper den nya lagen till Wagenius lag. Jag tror vi skulle utveckla både det politiska samtalet och de politiska besluten om det infördes ett förbud mot användandet av exempel med motpartens döttrar i samt frasen ”Vi måste tänka på barnen!”

Jag läser hos Christian Engström att ett initiativ just nu pågår i EU-parlamentet som kan tjäna som ett  typiskt exempel på att det är dags att få stopp på oövertänkt politik som i sin iver att åtgärda upplevda problem med starka känslomässiga klangbottnar riskerar ha sönder mer än den reparerar. Smile29, som de kallar sig, vill att alla våra sökningar på google och liknande sajter ska sparas för att möjliggöra en effektiv bekämpning av barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet. Det är vad som står i den skriftliga förklaring som de försöker få mer än hälften av EU-parlamentets ledamöter att signera, och de är på god väg att lyckas redan.

Samtidigt i Sverige så antas en lag som gör bilder med sexuella skildringar av ungdomar under 18 år olagliga, inte bara att inneha utan också att titta på.

Visst, sexuella trakasserier, barnpornografi och sexuellt förtryck av unga människor i beroendeställning är saker som ett civiliserat samhälle måste bekämpa. Men det betyder inte att vi kan montera ner för samhället principiellt viktiga och värdefulla skydd. Informationsfrihet, rätt till privatliv och yttrandefrihet är viktiga grejer. De kanske till och med kan skydda just de ungdomar som vi talar om från utnyttjande. Vilket skydd skulle katolska kyrkans offer haft i ett samhälle utan en fri opinionsbildning samt möjligheten att sprida och dela information utan auktoriteter och eliters inblandning.

(Ibland kanske det inte är din dotter vi behöver skydda – utan din son. Fundera på det en stund i den hysteri som de senaste åren verkar ha drabbat hela västvärlden, när vi allihopa ska tänka på barnen.)

När jag var 19 år gammal var jag en engagerad amatörfotograf. Det här var på den gamla cellulosatiden, när ett foto behövde lämnas för framkallning hos ett labb, eller för entusiaster som mig framkallas för egna händer. Detta satte naturligtvis en hämsko på sexuella skildringar. Pinsamhetsfaktorn att lämna en rulle nakenbilder till Experts fotobutiker stoppade nog en hel del lekfull kameraanvändning. I och med att jag hade tillgång till fotolabb och själv framkallade så hindrade detta inte mig.

Under en period hade jag en yngre flickvän. Hon var 15-16, jag var 19. Eftersom hennes familj bodde på landsbygden, hände det ganska ofta att hon bodde över i min lägenhet. En natt när hon sovit hos mig och jag låg och halvslummrade morgonen efter, kom hon in i sovrummet med en kaffekopp i varje hand. Hon stod i motljuset från ett takfönster såsom gud skapade henne. Kameran låg på sängbordet och det blev en av de bästa porträtt jag tagit. Svartvit film, svarta kaffekoppar och mörkt könshår kontrasterade mot vit hud och solstrålar som slog in över bilden. Vackert, erotiskt och med en massa kärlek.

En idag olaglig bild, en idag mycket misstänkt situation. Vad hade jag en vuxen man med egen lägenhet att göra med denna skolflicka.

Är det för att jaga sådana som mig som våra svenska och europeiska politiker gör sitt bästa att ha sönder det som är det bästa med internet: informationsfriheten, budbärarimmuniteten, jämlikheten som uppstår ur anonymitet och rätten att själv definiera sin digitala identitet.

Visst var min dåvarande flickvän någons dotter. Men hon var också en suverän människa med rätt att fatta sina egna beslut. Som när hon efter några månader lämnade mig för att jag inte betedde mig juste mot henne.

Jag önskar att jag hade bilden kvar.  Fast om jag hade det  skulle jag väl bli tvungen att bränna den för att  undvika att bli dömd för barnpornografibrott efter den 1 juli. Säg mig, är det rimligt? Eller är det rimligare att vi säger att det räcker nu. Att vi tillsammans får våra politiska fösamlingar att förstå att det finns ett annat sätt ”att tänka på barnen” – genom att välkomna framtiden. Som fantastiska Farmor Gun som skriver brev till Cecilia Malmström och förklarar varför allt detta är så viktigt.
Hjälp oss i Livbåten, hjälp farmor Gun, hjälp Piratpartiet att försöka sätta stopp på vansinnet.

Så vad gör ni nu då kära advokater?

Det är med glädje och en viss oro jag noterar att mitt piratparti nu står som värd för Pirate Bays sökmotor. Min oro handlar naturligtvis om att vi än en gång knuffas in i fildelningsfacket som enda fråga folk förknippar oss med — eller längre in kanske jag skall säga, eftersom många inte fattat att det är större än så. Trots det måste jag säga att det är helt rätt sak att göra, ur såväl en moralisk, ideologisk och strategisk synvinkel.

The Pirate Bay har länge varit utsatt för en katt och råtta-lek från mediebolagens advokater. Det har sedan rättegången varit en uttalad strategi att göra The Pirate Bay till en paria för bandbredssleverantörer — ja att i praktiken förvandla själva domänen som sådan till en implicit brottslig handling att hantera. Med ett domslut i ryggen som inte ens vunnit laga kraft har de gett sig på än den ena än den andra värdtjänsten och hotat, stämt och trakasserat.

Den senaste i raden av offer för klappjakten var den tyska internetleverantören Cyberbunker, som efter ett beslut i domstol till slut kände sig tvingade att stoppa trafiken till TPB. Innan dess lyckades man få ett domstolsföreläggande om att de fyra svaranden i rättegången mot TPB inte fick ha något med sajtens drift att göra. Man har även tidigare lyckats pressa Black Internet till att klippa bandbredden som man nu gjort mot Cyberbunker.

saviors

Piratpartiet har nu ledsnat på katt och råtta-leken och tillhandahåller själva den bandbredd som behövs för själva sökmotorn och bloggen. Det är ett ganska stort åtagande för en sajt som tillhör världens topp-50 mest besökta, med en miljard sidvisningar per dag. Att vi ändå valt att göra det, och utan att själv varit delaktig i beslutsprocessen, handlar i hög grad om att förstå vad TPB är och vilken roll de har utöver att man kan hitta hashsummor för en och annan hollywoodfilm.

I och med att nu Piratpartiet är de som står för bandbredd till TPBs sökmotor, blir det oerhört svårt att fortsätta katt och råtta-leken för mediebolagens advokater. Oavsett vad man tycker om saken, så är det oerhört intressant. Vi inom piratpartiet har gång efter annan pekat på alla vansinniga nya lagar och domar som hela tiden naggar integritet, yttrandefrihet och kommunikationsfrihet i kanten — nu kan vi göra något konkret.

Genom att vi ställer oss själva framför måltavlan kan budskapet inte längre nonchaleras. Vi är varken någon stackars student som får svälja en fantasidom, inte heller är vi ett privat bolag utan intresse att försvara sig i domstol så länge det inte är bra för våra affärer — vi är ett politiskt parti, och yttrandefrihet, kommunikationsfrihet och reformerad upphovsrätt är några av våra huvudfrågor.

Om upphovsrättslobbyn, mediebolagen eller de rättsvårdande myndigheterna får för sig att göra sak av det hela, så kan vi bara vinna. Vi vinner även om vi förlorar, eftersom hela världen då får svart på vitt hur liten respekt våra motståndare har för politisk verksamhet, ideologi och demokrati. Det går inte att i det läget påstå något annat än att det blir en politisk rättegång, och den som drar igång en sådan i en förment demokrati har bara allt att förlora.

På många sätt är det nästan så att jag hoppas att de är så dumma att de försöker. Det vi nu står värd för är nämligen i grunden bara text och en och annan bild. Det är en ren sökmotor. Sökresultaten är en beskrivning på vad som kan hämtas och en hexadecimal kod (som en identitetskod för det man vill ha) som kan användas i valfritt torrentprogram. Inte en enda av de filer som hollywood med flera sliter sitt hår över går att hämta från The Pirate Bays servrar. Filerna finns där oavsett om servrarna är uppe eller inte och hashsummorna är lätta att hitta på annat håll, till exempel via Google eller via en sökmotor som Torrentz.com.

Om man analyserar tingsrättens dom, står det ganska klart att domen vilar på skakigast möjliga grund. Söktjänsten som sådan skulle varit oerhört svår att komma åt, likaså trackern (den server som satte folk med en viss hashsumma i kontakt med varandra) — det var endast kombinationen av sökmotor och egen tracker som överhuvudtaget gjorde domen möjlig, om än långsökt. The Pirate Bay har tagit konsekvenserna av domen och helt lagt ner sin tracker, den behövs ändå inte längre. Så utan att förlora ett dyft i funktionalitet så är man nu en än mer renodlad sökmotor för hashsummor, det vill säga text som går att skriva på ett dasspapper, det vill säga något som är oerhört svårt att komma åt.

Så nu står valet för mediebolagens advokater mellan att svälja förtreten eller ge sig på ett politiskt parti under ett valår.

Vi har många duktiga kommunikatörer och pedagoger i våra led, det är en sorts människor vi suger åt oss. Vi kan förhållandevis lätt förklara varför det blir absurt att försöka hindra publicering av text. Vi kan också lätt visa på alla de saker The Pirate Bay innebär som inte alls har med några hollywoodfilmer att göra. Vi kan knappast anklagas för att försöka vinna något ekonomiskt på piratbukten. Varje försök att ge sig på oss kommer dessutom rena reklampelaren för oss som parti, framför allt om vi är slipade nog att få folk att förstå varför vi gör det. De partier som försökt tiga ihjäl oss, liksom deras sympatisörer, är nog inte så glada just nu.

Det innebär naturligtvis inte att det finns några legala garantier för att ett rättsväsende som inte tycks förstå något alls av den moderna tidens kommunikation och demokratiska spelregler inte hittar något att angripa ändå. Den risken får vi ta, den är ändå förhållandevis liten i sammanhanget.

Jag kanske är orolig för att arbetet med att bredda bilden av oss som politisk kraft får ett bakslag. Om det händer, så går det att reparera. Ur alla andra aspekter är det dock ett strålande beslut. Vi visar att vi inte kan nonchaleras, vi skyddar en viktig kanal för yttrandefrihet och kommunikation och vi tvingar upp våra frågor på den politiska agendan.