Guldkorn från Guillou

Jag läser just nu Jan Guillous memoarer. I min ilska över Jan Guillous ställningstagande och debatteknik i upphovsrättsdebatten – hans föraktfulla fnysningar mot bloggare, integritetsvänner och piratpartister – bestämde jag mig för att sluta läsa honom trots att jag alltid uppskattat honom som journalist och författare. En nära vän till mig fick mig att inse barnsligheten i detta. Jag gick därför till bokhandeln och köpte Ordens makt och vanmakt. (Just det, även vi pirater betalar för kultur.)

Boken är en oerhört välskriven och välkomponerad genomgång av vår nutidshistoria ur Jan Guillous lite speciella perspektiv. Han är befriande subjektiv och partisk med ett avväpnande självironiskt anslag. En oerhört läsvärd bok.

På sidan 320 finner jag ett stycke text som handlar om en kommunistisk journalist vånda inför risken att bli en politisk megafon:

Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare.

Jan Guillou

Strax innan jag läser detta har jag sett en länk på FacebookModeraterna tystar bloggare, igen. Jag skriver inte för att kommentera den infekterade interna diskussionen i moderaterna. Det slår mig bara att Jan Guillous beskrivning av sina 35 år gamla våndor mycket precist sammanfattar ett dilemma som är möjligen ännu aktuellare idag. Diskussionen om megafonbloggare om hur partierna ska kunna använda sociala medier som kampanjplattform om hur vi alla ska kunna använda bloggar, twitter, Facebook etc som ett forum för meningsfulla politiska samtal kretsar kring precis samma frågeställning. En frågeställning som i grunden är moralisk.

Vill jag vara en skrivande propagandamegafon eller vill jag vara en förrädare?

Jag tror denna fråga finns i bakgrunden när man ska förstå mitt eget minskande bloggande. Nu när jag försöker hitta tid till att blogga igen märker jag att det är svårare att samla kraft och engagemang för att blogga om piratfrågorna än andra frågor jag är intresserad av. På så sätt undviker jag både att bli megafon och att bli förrädare.

Men det är ju ingen hållbar lösning. Jag vill ju kunna delta i samtalet utan att behöva ta ställning i dilemmat. Mitt hopp står till att det nya samtal vi tillsammans skapar på nätet kanske inte måste ha med sig den rigida inställning till tillhörighet som i den organisationsstyrda debatt som pappersmediernas produktions- och distributionsmetoder framtvingade.

Anna Troberg beskrev varför vi inte behöver fastna i Jan Guillous dilemma så oerhört bra för några dagar sen:

En blogg är ingenting utan kommentarer. En bra blogg är inte en megafon. En bra blogg är ett samtal. Det har funnits perioder (de kallas valtider) när jag också megafonat. Jag ber om ursäkt för det och lovar att göra mitt yttersta för att inte falla i den gropen igen. Efter fem års bloggande blir jag fortfarande lika glad varje gång jag ser att jag har fått en kommentar. Tack för att ni gör min blogg så mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra den själv.

Människor som Anna, för hon är inte ensam, och texter som den ovan gör att jag  när ett litet hopp om en ny sorts politiskt samtal. Ett litet hopp, för hittills tycker jag att vi är alldeles för bra på att tillämpa gamla sätt att tänka på en helt ny spelplan. Vad tycker ni andra?

ping (från toppen av huvudet): Anna, Sophia, Emma, KentErikPer, DrottMaryJohan, Hax, Svensson, Peter, Fredrik, JockeGun