Så vad gör ni nu då kära advokater?

Det är med glädje och en viss oro jag noterar att mitt piratparti nu står som värd för Pirate Bays sökmotor. Min oro handlar naturligtvis om att vi än en gång knuffas in i fildelningsfacket som enda fråga folk förknippar oss med — eller längre in kanske jag skall säga, eftersom många inte fattat att det är större än så. Trots det måste jag säga att det är helt rätt sak att göra, ur såväl en moralisk, ideologisk och strategisk synvinkel.

The Pirate Bay har länge varit utsatt för en katt och råtta-lek från mediebolagens advokater. Det har sedan rättegången varit en uttalad strategi att göra The Pirate Bay till en paria för bandbredssleverantörer — ja att i praktiken förvandla själva domänen som sådan till en implicit brottslig handling att hantera. Med ett domslut i ryggen som inte ens vunnit laga kraft har de gett sig på än den ena än den andra värdtjänsten och hotat, stämt och trakasserat.

Den senaste i raden av offer för klappjakten var den tyska internetleverantören Cyberbunker, som efter ett beslut i domstol till slut kände sig tvingade att stoppa trafiken till TPB. Innan dess lyckades man få ett domstolsföreläggande om att de fyra svaranden i rättegången mot TPB inte fick ha något med sajtens drift att göra. Man har även tidigare lyckats pressa Black Internet till att klippa bandbredden som man nu gjort mot Cyberbunker.

saviors

Piratpartiet har nu ledsnat på katt och råtta-leken och tillhandahåller själva den bandbredd som behövs för själva sökmotorn och bloggen. Det är ett ganska stort åtagande för en sajt som tillhör världens topp-50 mest besökta, med en miljard sidvisningar per dag. Att vi ändå valt att göra det, och utan att själv varit delaktig i beslutsprocessen, handlar i hög grad om att förstå vad TPB är och vilken roll de har utöver att man kan hitta hashsummor för en och annan hollywoodfilm.

I och med att nu Piratpartiet är de som står för bandbredd till TPBs sökmotor, blir det oerhört svårt att fortsätta katt och råtta-leken för mediebolagens advokater. Oavsett vad man tycker om saken, så är det oerhört intressant. Vi inom piratpartiet har gång efter annan pekat på alla vansinniga nya lagar och domar som hela tiden naggar integritet, yttrandefrihet och kommunikationsfrihet i kanten — nu kan vi göra något konkret.

Genom att vi ställer oss själva framför måltavlan kan budskapet inte längre nonchaleras. Vi är varken någon stackars student som får svälja en fantasidom, inte heller är vi ett privat bolag utan intresse att försvara sig i domstol så länge det inte är bra för våra affärer — vi är ett politiskt parti, och yttrandefrihet, kommunikationsfrihet och reformerad upphovsrätt är några av våra huvudfrågor.

Om upphovsrättslobbyn, mediebolagen eller de rättsvårdande myndigheterna får för sig att göra sak av det hela, så kan vi bara vinna. Vi vinner även om vi förlorar, eftersom hela världen då får svart på vitt hur liten respekt våra motståndare har för politisk verksamhet, ideologi och demokrati. Det går inte att i det läget påstå något annat än att det blir en politisk rättegång, och den som drar igång en sådan i en förment demokrati har bara allt att förlora.

På många sätt är det nästan så att jag hoppas att de är så dumma att de försöker. Det vi nu står värd för är nämligen i grunden bara text och en och annan bild. Det är en ren sökmotor. Sökresultaten är en beskrivning på vad som kan hämtas och en hexadecimal kod (som en identitetskod för det man vill ha) som kan användas i valfritt torrentprogram. Inte en enda av de filer som hollywood med flera sliter sitt hår över går att hämta från The Pirate Bays servrar. Filerna finns där oavsett om servrarna är uppe eller inte och hashsummorna är lätta att hitta på annat håll, till exempel via Google eller via en sökmotor som Torrentz.com.

Om man analyserar tingsrättens dom, står det ganska klart att domen vilar på skakigast möjliga grund. Söktjänsten som sådan skulle varit oerhört svår att komma åt, likaså trackern (den server som satte folk med en viss hashsumma i kontakt med varandra) — det var endast kombinationen av sökmotor och egen tracker som överhuvudtaget gjorde domen möjlig, om än långsökt. The Pirate Bay har tagit konsekvenserna av domen och helt lagt ner sin tracker, den behövs ändå inte längre. Så utan att förlora ett dyft i funktionalitet så är man nu en än mer renodlad sökmotor för hashsummor, det vill säga text som går att skriva på ett dasspapper, det vill säga något som är oerhört svårt att komma åt.

Så nu står valet för mediebolagens advokater mellan att svälja förtreten eller ge sig på ett politiskt parti under ett valår.

Vi har många duktiga kommunikatörer och pedagoger i våra led, det är en sorts människor vi suger åt oss. Vi kan förhållandevis lätt förklara varför det blir absurt att försöka hindra publicering av text. Vi kan också lätt visa på alla de saker The Pirate Bay innebär som inte alls har med några hollywoodfilmer att göra. Vi kan knappast anklagas för att försöka vinna något ekonomiskt på piratbukten. Varje försök att ge sig på oss kommer dessutom rena reklampelaren för oss som parti, framför allt om vi är slipade nog att få folk att förstå varför vi gör det. De partier som försökt tiga ihjäl oss, liksom deras sympatisörer, är nog inte så glada just nu.

Det innebär naturligtvis inte att det finns några legala garantier för att ett rättsväsende som inte tycks förstå något alls av den moderna tidens kommunikation och demokratiska spelregler inte hittar något att angripa ändå. Den risken får vi ta, den är ändå förhållandevis liten i sammanhanget.

Jag kanske är orolig för att arbetet med att bredda bilden av oss som politisk kraft får ett bakslag. Om det händer, så går det att reparera. Ur alla andra aspekter är det dock ett strålande beslut. Vi visar att vi inte kan nonchaleras, vi skyddar en viktig kanal för yttrandefrihet och kommunikation och vi tvingar upp våra frågor på den politiska agendan.

Universal Soldier

Det finns något svårt galghumoristiskt när mediebolagens små soldatmyror ger sig på än det ena än det andra. Men den här gången, när Universal kopplar på stora tänkarmössan, kan man inte annat än ta sig för pannan. Förlag och bolag påminner allt mer om parasiter, eller bakterier som äter upp sin värd i sin iver att stilla hungern.

Två pjäser skall nu stoppas anser man. Den ena är, hör och häpna, ”de tre musketörerna” där enligt Universal musiken är handlingsdrivande. Stadsteatern i Stockholm anser att STIM-avtalet räcker, men Universal anser tydligen att det är en musikal. Senast jag kollade funkade Alexandre Dumas berättelser utmärkt utan musik, men i moderniserad och populariserad version hör musiken hemma. Att däremot kalla den handlingsdrivande bara för att den är omsorgsfullt vald är lite väl magstarkt. Vad som händer i slutänden är inte klart än, eftersom Universal sin vana trogen stämmer först och funderar sedan. Med dagens syn på upphovsrätt kommer säkert någon tingsrätt förbjuda användningen av musiken i pjäsen vid hot om miljonvite, så blir vår kultur än lite torftigare.

Den andra pjäsen är det lettiska gästspelet ”Sound of Silence”, en pjäs som framförts i tre länder under två års tid utan problem. Men nu är det tydligen nog. Och man har minsann lyckats med sitt värv, för pjäsen ställs in. Vet hut lättingar, skäms ni inte att använda levande artisters musik som tema för en pjäs?!

Man väntar bara på tjyvargumentet, eller gäller det inte längre?

###They say jump, you ask ”how high?”

All musik, all konst, alla foton, filmsnuttar, böcker och annat kulturellt har en ursprungskälla. Det är lätt att konstatera att våra liv och vår kulturhistoria skulle vara lika fattig som de irländska bönderna under potatismissväxten om nuvarande praxis för upphovsrätt alltid tillämpats.

Det ligger i många konstarters natur att den ofta är ett amalgam av intryck från annan kultur. Ingen är opåverkad av sin omgivning, och när det gäller berättande scenkonst skulle den vara långt fattigare om den inte vågade använda andra kulturuttryck som del av sin substans.

Låter vi det här få stå, kommer det innebära att ingen utom de som har miljoner i budget någonsin kommer kunna använda musik som del av teater, amatörfilm, eller happenings.

Är det inte dags att kultursverige förstår vinken och gör sig till en del av den piratrörelse som tycks vara de enda som förstår sin samtid och vår framtid?

Är det här en industris dödsryckningar vi ser? För hur kan man låta saker gå så totalt överstyr om man fortfarande har någon som helst kontakt med verkligheten?

En tingsrätt som inte ser längre än näsan räcker

I någon slags aningslös dumhet dömer rättsväsendet i internetfrågor utan att fundera på konsekvenserna. Eller kanske förstår de konsekvenserna men är bakbundna av lika aningslösa politiska beslut vars framsynthet slutar strax bakom nästippen.

Signalerna är tydliga: fildelning av upphovsrättsskyddade verk är vår tids kallbrand, och man är beredd att plocka fram sågen och kapa armar och ben för att komma åt den. Att sjukdomstillståndet är tveksamt, tycks vara sekundärt. Inte heller tycks man bry sig om armarna och benen är viktiga beståndsdelar i ett väl fungerande liv.

Men det är ju bara internet! Sånär som på de senaste femton åren så har ju folk har ju levt utan internet i alla tider. Författar man repressiva lagar där, så är det ju inte ”på riktigt”. Resten av samhället fungerar ju fortfarande som normalt…

Det är tydligt hur lite man ser, och hur lite man förstår. Jag kommer att tänka på en Mulla Nasruddin-historia (Mullan är som en slags mellanösterns Bellman):

> Nasreddin Hodja brukade varje dag ta sin åsna med sig över gränsen, med korgar fyllda ned halm.
> Eftersom han erkände att han var smugglare när han släpat sig hem varje kväll, genomsöktes han gång efter gång av gränsvakterna.
> De letade på honom, spred ut halmen, doppade den i vatten och brände den emellanåt.
> Trots detta blev Hodja alltmer välbärgad.
>
> Så småningom drog han sig tillbaks och flyttade till ett annat land. Flera år senare träffade en av gränsvakterna honom där.
>
> -Nu kan du berätta för mig, Hodja, sa han. Vad var det egentligen du smugglade, vi lyckades aldrig komma på det.
>
> -Åsnor, sa Hodja. Åsnor, enbart åsnor.

Liksom gränsvakterna slet sitt hår i försöken att komma åt Mullan, så sliter politiker och rättsväsende med att försöka komma åt fildelningen. De tror i sin maktfullkomliga salighet att de kan diktera vad som skall hända i ett distribuerat nätverk. De tror att The Pirate Bay är helsvenskt och att man kan förbjuda det.

Farorna är många, men jag ser framförallt två som sticker i ögonen:

+ Att fatta beslut som strider mot allmänt accepterad rättsordning i det övriga samhället förvandlar samhället till något sämre.
+ Att fatta beslut som inte kommer att följas är alltid ett avbräck för den egna trovärdigheten.

Så genom några illa genomtänkta politiska beslut, och genom lika illa genomtänkta domar, skönjer vi ett nytt Sverige. Det är tyvärr inte det land jag växte upp i och där jag känner att jag vill leva och dö. Istället är det ett land där man kan kräva att elleverantören tar ansvar för vad elen används till, där vägverket tar ansvar för vad som transporteras i bilarna som kör på våra vägar, där posten tar ansvar för vad som finns i brev och paket de förmedlar och där internetleverantörer tar ansvar för innehållet i den bandbredd de tillhandahåller. Det enda sättet det sista kan göras på, är att förvandla internet till kabel-TV.

Det har dessutom liten eller ingen effekt. Det är ungefär som att använda den brända jordens taktik mot en fiende som har logistik nog att skratta åt det. Om man, mot förmodan, skulle lyckas få stopp på The Pirate Bay — kan man med nöje blicka ut över de förkolnade rykande resterna av vårt demokratiska samhälle. För med mindre än att man är beredd att gå hela vägen, så är segern knappast trolig.

Än mer tragikomiskt blir det den dag man står i sitt rykande helvete och utropar sig till segrare, bara för att upptäcka att The Pirate Bay fått tio arvtagare som tagit fildelningen till nästa nivå. När man upptäcker att man inte vunnit alls, utan bara skaffat sig en än starkare fiende.

Vägen från en levande fri demokrati till ett repressivt och totalitärt/auktoritärt samhälle är så mycket kortare än man kan tro. Det räcker egentligen med att några få människor tappar koncepterna och börjar fatta tokiga beslut, medan majoriteten av befolkningen ännu inte förstått vad som håller på att hända.