A lose, lose situation

Det är med all säkerhet inte lätt att vara upphovsrättsförsvarare i nuläget. Ögonblicket att fånga i flykten är redan passerat, och även om man vinner alla slag så kommer man med all säkerhet att förlora kriget.

Det påminner lite om när Kalle Anka skall försöka bli kvitt mullvadar i gräsmattan, ju mer han anstränger sig desto värre blir det för honom själv:

> Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Det kom snart att visa sig vara en pyrrhusseger:

> Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Och efterspelet riskerar att bli mer av samma sak:

> Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.
>
> –Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.

Så kan det mycket väl bli, förutsatt naturligtvis att inte sådana som Brumark hade rätt och att det går att visa på att TPB-gänget tjänat storkovan på affären. Det räcker dock inte att visa att de gått lite plus, utan det måste vara tydligt att de verkligen skott sig.

De stackars upphovsrättsförsvararna har dessutom problem med kredibiliteten. Skrapar man lite på ytan så börjar fernissan krackelera:

> Något är sjukt i fildelningsdebatten. Medan den digitala inkvisitionen gör allt för att försvara upphovsrätten mot de ansiktslösa nätpiraterna sitter nog en och annan upphovsman och undrar vad denna ”rätt” egentligen har gjort för dem. Hur det till exempel kommer sig att en författare så sällan tjänar mer än några tusenlappar på en bok, att konstnärer så gott som alltid sliter gratis med en utställning. Eller att så många yrkesmusiker jobbar i vården för att försörja sig.
>
> JAG SKULLE ÖNSKA att Ifpi, Antipiratbyrån och allt vad de heter ville förklara hur det hänger ihop. Jag tror nämligen att man i så fall skulle få en annan bild av hur de verkliga ”piraterna” ser ut. Och av hur upphovsrätt fungerar till vardags. Med andra ord att om man utgick från de villkor som de flesta konstnärer faktiskt lever under, skulle diskussionen kunna bli en annan.

Ett exempel på problemet är musiker, som vid digital distribution – till exempel iTunes – får mindre än kreditkortsbolagen per försäljning. Alla får bättre betalt än upphovsmännen, vilket gör moralen i hela frågan klart märklig.

Majoriteten som ondgör sig över fildelning och som jag personligen mött i verkliga livet arbetar i branscher som är dödsdömda:

> Under tiden utvecklas tekniken och om tio år framstår dagens diskussion och strider som naturlig. Musik och film distribueras inte på plastskivor. Om tio år är en del affärsverksamheter i musikbranschen ett minne blott.
>
> Det är inte konstigare än att fiskbilarna försvann. På 1960-talet fanns det mängder av fiskbilar som åkte runt i bostadsområdena och sålde färsk fisk till hemmafruarna. Men så utvecklades frystekniken och hemmafruarna var på jobbet på dagarna.

Politikerna å sin sida är som åsnan mellan hötapparna: Å ena sidan vill de för allt livet är värt inte att stämpeln ”fristad för pirater” skall häftas fast vid Sverige. Å andra sidan utgör piraterna idag minst en sjättedel, troligare mellan en tredjedel och hälften av väljarkåren:

> –Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Lägg till existensen av Piratpartiet och den säkert väldigt stora rädslan att få in en vågmästare i riksdagen och vi kommer med säkerhet får höra en drös floskler i kommande valrörelser. Alliansens enda hopp i frågan är att socialdemokraterna minsann har haft fingret i såsen de med:

> I APRIL reste så en delegation med företrädare för justitiedepartementet och polisen till USA för möte med amerikanska myndigheter. På begäran av Hollywoods intresseorganisation, MPA, diskuterades ”problemet” The Pirate Bay, varpå justitiedepartementet bad polis och åklagare att agera. Då svaret blev att det rättsliga läget var oklart kontaktade justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare riksåklagaren och rikspolischefen.
>
> Resultatet blir att kammaråklagare Håkan Roswall den 31 maj 2006 ger order om tillslaget mot The Pirate Bay.
>
> I takt med att de många turerna avslöjas formuleras slutsatsen att det var USA:s regering som låg bakom razzian. Då uppgifterna kommer allmänheten till känna i början av juni låter kritiken inte vänta på sig. Allvarligast är anklagelserna mot justitieminister Thomas Bodström som sägs ha utövat ministerstyre.

Risken är naturligtvis att vi alla blir förlorare i slutänden. För det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där den idag öppna och förhållandevis fria kommunikationen på Internet blir tvungen att flytta ner i källaren. Det kan mycket väl uppstå en uppdelning mellan de som kan skydda sig, och de som är öppna som en bok.

Resultatet blir då ett samhälle där fildelningen och piratkopieringen fortgår med oförminskad styrka, men där kontrollsamhället samtidigt är ett faktum. Vem tänker tacka nöjesindustrin och politikerna för den saken?

Köpbojkott

Jag hänger nästan aldrig på bojkotter, eftersom de i de flesta fall drabbar helt fel personer. Den här gången tänker jag göra ett undantag, för bojkotten mot skiv-, film-, mjukvaru- och mediabolagen bakom organisationer som IFPI, RIAA, MPAA, BSA med flera har förbrukat allt sitt förtroendekapital och lite till.

Det är helt simpelt så att de inte lyssnar, så vi får rösta med plånboken.

Tre veckor är bojkotten tänkt att pågå, från vecka 9, vilket innebär att det snarare är en markering än ett seriöst försök att få situationen att svida ekonomiskt. Det är mer av ett sätt att förklara att deras handlingar har konsekvenser och att deras kunder inte alla är får som säger bähääääää och handlar oavsett vad.

I bojkotten ingår följande:

* CD-skivor från alla storbolagen
* Filmer från motsvarande bolag
* Datorspel från alla de stora förlagen
* Biografbesök
* Hyrfilm

Det är inte meningen att det skall drabba små bolag med en mer progressiv inställning till den nya tiden, utan drakarna som sitter på sina pengahögar och vägrar varje form av förändring.

Det är en bra markering och ett bra första steg. Jag skulle personligen mycket väl kunna tänka mig en längre bojkott om markeringen inte får något genomslag, men det får vänta till senare.

Läs också:

Svensk myndighetskontroll, Argast.nu, Anders Widén, Sidvind, Ett otygs funderingar och betraktelser, Zaks åsikter på ett fat, MinaModerataKarameller, Scratches and Dust, Farmor Gun, Satmaran, Thomas Hartman, Kattkorgen, Arvid Falk, Christian Engström, Little Linn, Calandrella, Scaber Nestor, och naturligtvis Opassande.

Den lille kreatören och hennes man distributören

Det var en gång för längesedan en liten kreatör, som bodde i en liten lägenhet i en större stad med sin man distributören. Hon skapade sina verk och han sålde dem till alla som var intresserade. De var inte värst rika, men levde ett ganska gott liv, eller det tyckte i alla fall kreatören.

Hennes man däremot var inte riktigt nöjd. Han var rätt stingslig och svartsjuk av sig, och det irriterade honom väldigt att andra distributörer kopierade och sålde hans hustrus verk. Han klagade för henne och sa att de snart skulle stå på ruinens brant om det fick fortsätta.

Kreatören, som inte riktigt hade koll på siffrorna, oroade sig över sin mans ord, och frågade honom vad de skulle göra? Mannen svarade från hallen där han klädde upp sig i smoking och fluga, han sa att det tål att tänkas på.

Hon undrade lite över att han sprayade på den dyra after-shave som var hans favorit, men han hade ju förklarat för henne hur viktigt det var att han framstod som välbärgad när han mötte deras gemensamma kunder. Överhuvudtaget rörde han sig i finare och mer välbärgade kretsar än henne själv, men hon antog att det var nödvändigt även om det kostade — för så hade han ju sagt flera gånger. Hon gick in i köket för att äta sin havregrynsgröt för tredje dagen i rad, ropade på sin man och frågade om han också ville ha lite. Han svarade att han inte hade tid, utan skulle äta något litet när han jobbade.

Den kvällen kom han hem och luktade dyrt vin, cigarrök och god mat. Han tog av sig kläderna och hängde dem på vädring, medan hans hustru stod och undrade var han varit. Han gnuggade kragen på sin sidenskjorta i kallt vatten under kranen, för att få bort vad som såg ut som en röd såsfläck. Medan han stod där och gnuggade ropade han henne till sig och sa att hon minsann fick följa med dagen därpå när han skulle till marknaden. Han ville visa upp henne, sa han, och sa också att det skulle förbättra deras försäljning.

På natten, när hon smög upp för att gå på toaletten, så råkade hon snubbla på hans väska. Ur väskan föll några manuskript hon inte kände igen, de var någon annans. Hon kände hur hon började svettas, var han på väg att lämna henne för någon annan?

På morgonen la hon manuskripten framför honom, och satte sig ner vid köksbordet. Han ställde ner espressokoppen och blängde på henne. ”Gräver du i mina saker?”, frågade han strängt. Hon förklarade att de ramlat ur hans väska, och sa att om någon borde vara arg, så var det väl hon? Hans blick blev mild och medlidsam, ”vad du oroar dig” sa han. Det är bara några manuskript jag kommit över, de ger mig mer pengar i försäljning och gör vår tillvaro tryggare. Hon svalde, men nickade. Han tittade på henne under några långa ögonblick, och sa sedan att nu fick de skynda sig så att de inte kom sent till marknaden.

Den dagen hände något märkligt. För när kreatören stod där med sina manuskript, kom en fin herre fram och började bläddra. Han läste och skrattade gott, skakade kreatörens hand och sa att han var imponerad. ”Mitt namn är borgmästare Folkesson” sa han, ”och om det är något en talang som du behöver, så skall du inte vara rädd att fråga.”

Kreatören neg och tackade, och tackade igen när borgmästaren plockade åt sig och betalade ett antal av hennes verk. Borgmästaren blinkade med ena ögat och gick vidare.

När hennes man kom tillbaka från den lunch han tagit medan hon stod där, så berättade hon om den vänlige borgmästaren. Han stirrade på henne med stigande förvåning och ilska. ”IDIOT!”, sa han, ”han erbjöd sig att hjälpa dig, och det enda du kan göra är att säga tack!”.

”Nu är det du som söker upp borgmästaren och ber honom se till att inte andra kan kopiera dina manus ostraffat!”, sa han. Han pekade med hela handen och den stackars kreatören svalde och gick iväg för att leta efter borgmästaren.

Hon hittade borgmästaren på uteserveringen till stadens konditori, och förklarade osäkert att hennes man skickat henne och vilket hennes ärende var. Borgmästaren rynkade pannan, men sa att det nog skulle gå att ordna. Därefter kom det sig att det fanns poliser på marknaden inte bara för att fånga tjuvar, utan för att se till att de som sålde verk faktiskt gjorde det för kreatörens räkning.

Kreatörens liv blev faktiskt bättre, för när inte andra sålde hennes verk utan att betala henne så kom mer pengar in i familjen. Hon bytte ut havregrynsgröten mot mannagrynsgröt med mjölk, och hennes man köpte en dyr vargpäls och nya glänsande manschettknappar. Fast hennes man var ändå inte helt nöjd, han sa att det nog var bra att de andra inte längre kunde sälja deras manuskript, men att han sett hur de som köpt manuskripten kopierade varandras. Hur skulle det gå menade han, om de inte kunde sälja sina manuskript därför att folk skrev av? Kreatören sa att hon var glad att så många kunde läsa henne, även de som inte hade råd att köpa själva. ”IDIOT!”, sa hennes man, ”har de inte råd att köpa, så får de väl låta bli att läsa. Det går inte att sälja på en marknad utan att det råder brist. Vi måste ha ensamrätt, helst flera års ensamrätt, då säljer vi mer och du behöver inte jobba så mycket.”

Än en gång skickade han iväg hustrun att prata med borgmästaren, och än en gång hittade hon borgmästaren sittande på uteserveringen. ”Vad är det nu du vill?” sa borgmästare Folkesson lite irriterad över störningen. Kreatören förklarade sitt ärende, och vad hennes man sagt om försäljning och brist. Borgmästaren fick något nästan plågat i blicken, men sa till slut: ”Nå, du får som du vill, vi får hoppas att du får inspiration att skapa mer av dina privilegier.”

Det blev nu ännu rikare och bättre hemma, kreatören åt nu bröd till sin gröt och kunde unna sig varm choklad och en bulle då och då. Maken hennes skaffade en fin droska, som han sa ”för att lättare kunna åka omkring och bevaka deras intressen”, han anställde dessutom några säljare och ett par lite obehagligt stela figurer som skulle kontrollera att ingen överträdde deras rättigheter. Plötsligt kom han hem med flyttgubbar och sa att nu skulle de äntligen få det större, för han hade minsann hittat ett litet hus att bo i.

En dag något senare satt mannen vid frukostbordet med sin specialimporterade espresso och klagade. ”Vad händer mig om du går bort min kära hustru? Då kommer jag att hamna på fattighuset. Du måste prata med borgmästaren igen, och se till att dina rättigheter gäller även om du dör. Du vill väl inte lämna familjen på ruinens brant?”

Kreatören tittade på honom och sa, ”Jag vet inte, har vi inte bett om tillräckligt nu?” Det oroade henne att det inte tycktes finnas någon hejd på makens orosmoln. En av hennes köpare hade till och med klagat på maken när de talades vid på gatan, och påstod att han tog alldeles för bra betalt. Hon hade inte riktigt förstått vad han menade, eftersom det aldrig tycktes finnas tillräckligt med pengar hemma.

”Nu är du dum”, sa mannen, ”det är klart att du skall prata med honom, så att du tryggar din inkomst och din familjs försörjning.” Hon tittade klentroget på honom, och han sa ”nå, prata några ord om att du oroar dig för din familj, så sköter jag resten…”

Kreatören släpade på stegen, men gick ändå till stadshuset och frågade efter borgmästaren. Hon visades in på kontoret, där en stressad borgmästare tog en paus i arbetet och tittade upp. ”Jag oroar mig för min familj”, sa den stackars kreatören. ”Vad händer med dem om jag inte längre finns här?” Borgmästaren tittade på henne och sa, ”Jag måste fundera över det här, och har inte tid just nu, vi får prata mer senare.”

Kreatören gick hem och berättade oroligt för maken om borgmästarens ovilja, men han så nöjd ut. ”Oroa dig inte för det, det ordnar jag”

Mycket riktigt så annonserades det ut att kreatörernas verk nu skulle vara skyddade även efter deras livstid, ”för familjernas skull.” Av någon anledning stördes kreatören över formuleringen, och än mer över att borgmästaren och hennes make hälsade så hjärtligt på varandra — som om de var bästa vänner. Hennes man skaffade mer dyra kläder, och borgmästaren skaffade sig en ny käpp med ädelstensbeslagen knopp. Själv märkte hon inte mycket skillnad mot tidigare, även om de flyttat till större igen.

En tid senare såg hennes make ut som hon ätit en citron. Han var arg som ett bi. Han visste berätta att studenterna i staden kommit på ett sätt att kopiera hennes manus i stor upplaga, och gav ut gratis kopior till alla sina vänner och bekanta. Han hade inte klart för sig exakt vem som stod bakom, och borgmästaren hade slagit ut med händerna och sagt att polisen redan hade för mycket att göra.

Han sa till sin stackars kreatör att gå till borgmästaren och till tidningen och klaga över situationen. Om borgmästaren själv inte kunde klara av situationen, så ville maken åtminstone att borgmästare lät honom göra det själv. Så blev det, och så gjorde han, och kreatören blev alltmer sorgsen och fundersam. Hennes man verkade inte längre så intresserad av hennes manuskript. Nog för att han såg till att hon kunde skriva och att hon fick det material hon behövde, men han verkade mer intresserad av att jaga studenter än att lyssna på henne och hjälpa henne i sitt arbete. Maken klädde sig allt rikare, och hade allt fler anställda. Han tillbringade knappt någon tid med henne numera — och det kändes ensamt över frukostgröten. Hon unnade sig i alla fall lite nypressad apelsinjuice då och då, för lite mer pengar hade de i alla fall trots den nu olagliga kopieringen. De hade nu flyttat till en stor paradvilla, med taggtrådsstaket och vakter vid grinden, kreatören kände sig inte riktigt hemma — hon antog att så känd som hon nu var, så skulle man bo så här. Fast marmor och guld stämde illa överens med hennes slitna klänning och trasiga skor.

Det som störde henne ännu mer, var att maken hade sagt till henne att hon inte längre fick ge bort manus utan att fråga honom. När hon protesterat, så hade han lagt fram ett av alla papper hon skrivit på. Där stod det att han hade rätt att bestämma över verken. Inte heller fick vem som helst ge ut manus, oavsett vad, eftersom maken skaffat sig alltmer makt över vem som kunde sälja vad och hur.

Till slut gick maken till borgmästaren själv och sa att folk minsann skulle vara tvungna att köpa av honom. Han visade upp ett brev han fått kreatören att skriva på. Ett brev som klagade över hur svårt de hade det och hur det krävdes att de fick borgmästarens stöd. Borgmästaren kallade kreatören till sig, och frågade hur det egentligen var meningen att han skulle tolka det här.

Kreatören förklarade vad hennes make sagt till honom, men hon var väldigt obekväm. Borgmästaren satt med armbågarna på armstöden till sin stora fåtölj, fingertopparna ihop under hakan, och begrundade kreatörens ord. Han påpekade att folket i staden kommit med protestlistor över att de knappt ej fick läsa, sjunga eller titta på konst längre, för att hennes make nallat till sig allt som inte var fastspikat och kunde säljas. Deras hade varit ett gott samarbete, men nu började det hetta till.

Kreatören ryckte på axlarna, och sa att hon egentligen bara ville skapa, och att hon inte visste om hon borde känna sig lyckligare nu eller inte. Borgmästaren log mot henne och sa till henne att gå hem, så skulle nog allt bli bra till slut…

Det var en gång en liten kreatör som för länge sedan bodde i en liten lägenhet i en större stad tillsammans med sin make den pensionerade distributören. Hon skapade sina verk och sålde dem till alla som var intresserade. De var inte värst rika, men levde ett ganska gott liv, eller det tyckte i alla fall kreatören. Pälsarna, manschettknapparna och de dyra möblerna hade gått på auktion, liksom huset — studenterna som kopierat hennes verk hjälpte henne numera att nå sina köpare. De kom också med förslag hur hennes manus skulle kunna bli ännu bättre, och skrev sina egna inspirerade av hennes arbete. Det var väl inte så mycket pengar per försäljning längre, men det räckte när inga pälsar, droskor, spioner, hus och juveler skulle betalas. De satt vid frukostbordet och åt sina ägg, drack sin juice och njöt av det nybakta brödet, det nybryggda kaffet och den goda osten. Det var roligt att skapa igen, och en fantastisk känsla att hjälpa nästa generation kreatörer att hitta sin röst.