Har upphovsrättsindustrin suicidala tendenser?

Ett decennium och några år har gått sedan DVD:n introducerades. Den introduktionen och de första åren efteråt präglades av två frågor: Regionskodning och CSS-kryptering.

Båda frågorna är prima exempel på hur fel ute industrin är och länge varit.

CSS (Content Scrambling System) blev en maraton och en av konsekvenserna var att linuxanvändare inte kunde spela upp sina filmer, eftersom inga krypteringsnycklar licensierades till spelare för linux. En norrman Jon Johansen nöjde sig inte med situationen, han knäckte krypteringen och gav linuxanvändare möjligheten att spela DVD-filmer som alla andra. Han ställdes inför rätta men friades.

Regionskodning delar upp världen i sex zoner, och tillåter inte att en DVD för en zon spelas upp i en spelare menad för en annan zon. Genom regionskodning kunde bolagen få kontroll över vilka filmer som släpptes var och när… trodde de. Chippning av DVD-spelare för att göra dem regionsfria, såväl som spelare som gick att ställa om utan chippning kom ut så gott som direkt. Man försökte göra det olagligt, men de finns fortfarande.

Det är naturligtvis en fråga om kontroll. Kontroll av distribution och tillgänglighet ger större möjligheter att maximera sin egen vinst. Det har sagts att det skulle vara för att formaten på film skiljer sig mellan olika regioner, men det är nys idag när så gott som all ny konsumentelektronik stödjer flera olika standards. NTSC/PAL var kanske ett problem på nittiotalet, men knappast nu. Dessutom förbjuder vi inte biografer för att några är blinda, istället gör vi det tydligt vad det är som erbjuds och litar till att mottagaren är kapabel att göra ett informerat val.

Tyvärr har man inte lärt sig något på halvannat decennium.

När jag på uppmaning skulle jaga rätt på youtube-klipp för att illustrera min låtlista, så stötte jag gång på gång på meddelandet: ”We’re sorry, this film is not available in your country.”
Jag har stött på liknande förut, liksom diverse meddelanden om klipp som plockats bort av upphovsrättsskäl. Jag har nog inte riktigt reflekterat över det tidigare, men det är naturligtvis mer av samma sak som regionskodningen.

Det handlar om upphovsrätt och möjligen också ett mått av censur. Innehållet i en video har kanske samma källa, men det är olika förläggare eller andra intressenter som kontrollerar rättigheterna i olika delar av världen. Så bara för att en video accepteras av den amerikanska förläggaren, är det inte säkert att den accepteras av den europeiska och vice versa. YouTube har tyvärr byggt in den tekniska möjligheten att filtrera användarna beroende på IP-nummer, så att jag om jag ansluter normalt direkt kopplas till Sverige och de begränsningar som gäller för svenskar.

Det här är naturligtvis spåndumt. Internet är internationellt, och alla strategier som går ut på att försöka komma bort från detta faktum kommer slå tillbaka på den som försöker sig på strategin. För YouTube kan det komma att innebära att de marginaliseras i samma ögonblick som en jämförbar videotjänst lanseras UTAN sådana dumma begränsingar. Det kommer inte hända imorgon, men i takt med att användarna blir mer och mer irriterade kan någon komma att se möjligheten.

Jag vill inte slå på YouTube egentligen, eftersom de balanserat på slak lina medan diverse dinosaurier gjort sitt bästa för att få linan att gunga. Vi pratar om bolag som kan få för sig att göra sånt här:

För de som inte orkar titta har en av den unga tjejens videos tagits bort på Warner Music Groups initiativ därför att hon sjöng en sång hon inte själv skrivit. Det är på ungefär samma tema som att det inte är tillåtet att sjunga födelsedagssånger om man inte kontrollerat upphovsrättsfrågorna först.

Det ligger knappast i artisternas intresse, utan det är helt och hållet fråga om betonghäckar som troligen själva aldrig skapat något. All form av balans har kört i diket, allt går nu ut på att krama så mycket juice som möjligt ur apelsinen innan skalet kastas i soporna.

Vi har att göra med en industri som tycks suicidal.

Var är stölden?

Först förhör man de tilltalade och nu förhör man upphovsrättsindustrins representanter den ena efter den andra. Just medan jag skriver detta IFPI:s chef i Europa John Kennedy utan F. Frågorna från åklagarsidan och målsägarna kretsar kring hur mycket skada The Pirate Bay åstadkommit, hur mycket pengar de potentiellt kunna tjäna och hur mycket ”nytta” sajten skapat för de som velat fildela.

Men var är ”the smoking gun”. Var är vittnet som såg Anakata, Brokep eller Tiamo springa sin väg med handväskan?

Håkan Roswall, sluta slösa med mina skattepengar! Lägg ner åtalet nu!

Den oändliga historien, som vi alltid glömmer bort

Det var länge sedan jag helt utan förbehåll höll med en socialdemokratisk politiker… men vad säger man när någon sätter tummen på spiken som Brockman – ”När blir fildelningsdebatten skrattretande?”:

> Så här i backspegeln känns det lite skrattretande att läsa om all uppståndelse som ny teknik har ställt till med genom historien.
>
> Nu skriver vi februari 2009 och de fyra grundarna av The Pirate Bay står inför rätta för medhjälp och försök till brott mot upphovsrättslagen, med skadeståndskrav på 117 miljoner kronor.
>
> Samtidigt slår biobesöken rekord, skivindustrin har ökande intäkter för digital försäljning och tillväxten inom datorspelsbranschen är enorm.
>
> Monty Python-gänget beslutar sig för att lägga ut sitt material fritt på YouTube och ökar då sin dvd-försäljning med 23 000 procent!
>
> Min gissning och förhoppning är att det kommer att kännas skrattretande om några år att tänka tillbaka på 2009 och fildelningsdebatten..

Jag tänker inte återge hela den historiska exposé Ann-Catrin ägnar sig åt, gå dit och läs och förundras.

Det står rätt klart att de som kommer överleva och bli starkare är de som först fattar att sluta slåss mot förändringar och istället ägnar energin åt att anpassa sig.