Jag nöp den här från Torrentfreak och den är för bra för att inte föra vidare.

När saker förklaras så enkelt och redigt, så undrar man varför logiken inte är lika självklar för idioterna som anser att vi till och med skall ha regionkoder på våra DVD-spelare?

Det är bara att konstatera: När bolagen och deras företrädare ger sig ut på krigsstigen, så skadar de i slutänden sig själva i högre grad än de konsumenter de för krig emot. Samtidigt är den kollaterala skadan uppenbar för den som nyktert gör en analys av situationen, en skada som borde få politiker att gå i taket.

Det påminner om de spekulationer kring orsakerna till att Spotify till synes gör ett bungyjump utan att ha kollat längden på snodden innan de hoppar. Kanske handlar det i slutänden om att de inte kommer in på den amerikanska marknaden utan att samtidigt pissa på sina tidigare affärsprinciper? Hela termen ”spotifiera” handlar ju om att ge bort gratis, samtidigt som det betalda alternativet är så billigt och bra att många väljer det ändå…

Någonstans har skivan ett hack och mediebolagen går runt runt i samma hjulspår. De förstår inte problemen (vilket strålande illustreras med ett aprilskämt) och de som gjort sig beroende av deras glupskhet och inkompetens sitter fast i samma fåra. Det uppstår i det närmaste ett stockholmssyndrom, där de som borde vara allra mest kritiska istället försvarar modeller som inte längre fungerar.

Så länge man envisas med att försöka hamra in en fyrkantig bult i ett runt hål, så finns inget hopp för de gamla dinosaurierna. Idag är inte igår och imorgon har vi kommit ännu längre bort från det som var.

Ur ingressen till ett DN-reportage av Bengt Ohlsson nyligen:

I de putslustiga sociala medierna svallar indignationen med samma mäktiga pöbelvrål som alltid …

Föraktet mot vanliga människors möjligheter att själva ta till orda i ett offentligt samtal bortanför elitens kontroll har gamla anor på DN. I SvD recenserades för någon månad sedan en bok av Gunnar Hallingberg om läsandet i 1800-talets väckelserörelser (som liksom sociala media karaktäriserades av att vanliga människor på eget initiativ träffades, förkovrade sig och diskuterade utan att först be eliten om tillstånd.) Först citeras DNs ledarsida från 1877:

Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?

Föraktet inför vanliga människors möjlighet att utbyta tankar med varandra tycks vara detsamma då som nu.  Också attityden till ny kommunikationsteknik. Hallingberg berättar vidare:

Inte bara ledarskribenter anslog en hånfull ton. På nyhetsplats gjorde man sig lustig över att Evangeliska fosterlandsstiftelsen var så modern att det hade installerats telefon på expeditionen. Därigenom, noterar redaktören, slipper ju deras missionärer resa ut utan kan sitta hemma ”och till lägre kostnader omvända zulukaffrer och ghonder per telefon”.

Jag påminner gärna om att den väckelse som så hånades av DN var den som byggde upp frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, som visade hundratusentals vanliga människor att deras röst räknades och gjorde skillnad, som därmed hade en svåröverskattad betydelse för övriga folkrörelsers uppkomst, och därigenom förändrade Sverige i grunden.

Kanske hätskheten i dagens attityd till sociala medier och piratrörelse kan bero på att dagens elit fruktar att något liknande åter kan vara på gång?

Nu har jag använt ett dygn drygt till att smälta gårdagens händelser och domen som jag läste under dagen igår. Jag har talat med kompisar och familjen för att försöka förstå min egen splittrade reaktion. Jag är arg, jättearg på ett samhälle som vill slänga sina innovatörer i fängelse, som slåss med näbbar och klor för att skydda halvsenila mångmiljoners och multinationella företagsjättars rättigheter bland annat genom att sälja ut det egna folkets integritet och privatliv.

Samtidigt hyser jag den högsta respekt för rättssamhället och dess grundläggande principer och ogillar när förenklad demagogi får ersätta välinformerad analys. Vill vi ha ett rättssamhälle måste vi vårda rättsstaten och dess principer: domar ska träda i laga kraft innan de anses gälla, överklaganden ska respekteras, ingen är skyldig förrän den är dömd. Alla ska vara lika inför lagen. Men vi måste också visa respekt för de rättsvårdande instanserna, åtminstone tills de bevisligen är korrumperade eller folkfientliga.

Jag har kommit fram till att min förvirrade reaktion beror på att vad som händer går att se ur tre perspektiv. Tre perspektiv som är väldigt olika.

1. Ett politiskt/ideologiskt perspektiv, där frågan gäller om fildelning borde vara lagligt, när och hur ersättning ska utgå till upphovsmän.
2. Ett moraliskt perspektiv som handlar om vems fel det är att det inte finns fungerande affärsmodeller och vem som ska lida för det konsumenterna, upphovsmännen eller branschen.
3. Ett juridiskt perspektiv som berör om vissa utpekade personers handlande är olagligt. Har Pelle, Kalle och Pia handlat på ett visst sätt och har de haft ett uppsåt?

Det blir aldrig bra om dessa blandas! Därför ska jag försöka bena isär dem.

Är tingsrätten ute och reser

Först det juridiska. Jag tycker inte domen är dålig. Jag är lite bekymrad över hur många som är beredda att fördöma tingsrätten som partisk, domen som politisk och domarna som gamla och okunniga.

Tingsrätten är inte per definition okunnig och korkad för att rådmannen är över 30.
Domen är inte baserad på en politisk vilja utan på ett ärligt försök att bedöma den bevisning och de argument som lagts fram. Jag var kritisk mot åklagaren. Men jag är inte kritisk mot tingsrätten.

Jag håller med Stefan Stenudd: Domen är inte galen men lagarna:

Den är både saklig och sansad – i förhållande till rådande svensk lag. Och en sak gör tingsrätten tydlig: domen mot TPB betyder verkligen inte att vanliga enskilda fildelare ska kunna dömas och straffas på samma sätt.

De ca 30 sidorna av domen som inrymmer domskälen är en noggrann genomgång av tre begrepp som är centrala för att påvisa TPB-männens eventuella skuld: har det förekommit tillgängligörande av de 33 utpekade verken, medhjälp – har de tilltalade varit behjälpliga med detta och om det har funnits ett uppsåt.

Vid sidan av detta har tingsrätten också kommit fram till att de fyra tilltalade har agerat gemensamt och i samråd, vilket innebär att man kan döma dem allihopa för allas gemensamma handlande som ett brott. Detta betyder inte att man dömer The Pirate Bay, det betyder bara att man dömer dessa fyra personer som grupp. Något som är möjligt i svensk rätt och som nog de flesta ansåg vara rimligt när det gällde Malexandermorden.

Mina invändningar mot juridiken har därför mer med perspektivet att göra vid prövningen av rekvisiten. Jag håller i mycket med Marcus i hans tidigare inlägg idag, det handlar om förförståelse en förväntan om skuld.

Till ytan kan det se ut som ett beställningsverk. Vi har en mångmiljonär som tycks haft mycket lite med saken att göra men som är praktisk att ha med i ”ligan” för då finns det någon att klå på skadeståndet. Vi har ett resonemng som kollektiviserar skulden så att just Carl Lundströms specifika brottslighet inte blir prövad. Detta leder också till att alla ges samma straff. Vi har ett i sammanhanget fantastiskt högt straff som kan ses som en ren signal till andra brottslingar. Och vi har ett med svenska mått mätt fantasiskadestånd om 30 miljoner.

Men jag tror inte på beställningsverk. Det må vara att min far var rådman större delen av sitt yrkesliv, men en svensk tingsrätt är inte så korrupt. Det handlar som alltid i juridiken om hur man läser lagen, hur man analyserar händelseförloppet och vilka ens värderingar är. Jag tror tingsrätten läst rätt och gjort en bra analys, men att de hamnat snett pga sina värderingar. Vi får se i HD om några år.

Om jag ska skjuta in min egen kritik mot domen på något så är det två saker i resonemanget om jag reagerar över.

För det första den kollektiva skulden. Om tingsrätten förstått vad en svärm är och hur en organisation som TPB fungerar så skulle de inse att det inte går att peka ut de fyra tilltalade som en liga. Antingen måste man se dem som individer, eller som en del av n mycket större helhet – svärmen kring TPB. Vill man föra resonemang om att några gemensamt och i samråd har gjort någonting borde man haft mycket fler medåtalade, förmodligen flera hundra.

För det andra uppsåtet. Vi vill inte leva i ett samhälle där subjektiva rekvisit och bedömningar avgör i våra domstolar. Det ska inte spela någon roll vid uppsåtsbedömningen vilken sorts person man är och vilka ens åsikter är. Jag har svårt att tro att en tekniskt identisk tjänst som TPB med företrädare som med jämna mellanrum hade beklagat sig över allt upphovskyddat som fanns bland deras torrents och omöjligheten i att hålla rent från dem (Streisandeffekten) skulle kunna dömas. Om jag har rätt så har Sunde, Svartholm Warg, Lundström och Neij dömts för sin attityd, sina åsikter och sin klädsel mer eller mindre.

Två avslutande noteringar om juridiken:

I kommentarerna igår och idag har många jämfört de 30 miljonerna i skadestånd med skadestånden vid andra allvarligare brott – våldtäkter, mord etc. Detta är en olycklig jämförelse eftersom skadeståndsbeloppet storlek juridiskt inte har med brottets allvar att gör i Sverige. Vi är i normala fall stolta över att vi till skillnad från t ex USA inte har sk punitiva skadestånd, dvs skadestånd som bara är till för att straffa människor. Våra skadestånd baserar sig istället på den uppkomna ekonomiska skadan (i sällsynta fall värderas även en ideell skada). För att mördare skulle kunna tilldömas så här stora skadestånd skulle det vara nödvändigt att införa straffskadestånd i Sverige och det tror jag nog inte de flesta vill om de tänker efter.

Tingsrättens dom har inte trätt i laga kraft än. De tilltalade är alltså inte slutgiltigt dömda än eftersom de måste få chansen att överklaga. Alltså är alla resonemang som bygger på deras uttalade skuld eller deras gärningars bevisade kriminalitet helt uppåt väggarna.

Är det rimligt att sätta fyra personer i fängelse för miljontals människors brottslighet

Det moraliska perspektivet är enklare att reda ut. I grunden handlar de om frågan: när får man stjäla? Stjäla i utökad mening alltså. Moralen hjälper oss att gemensamt definiera när någon har mer rätt till något en någon annan. Vi har varit överens länge om att jag har en okränkbar rätt till min egen kropp, ännu längre har vi hyst övertygelsen att jag och min familj har rätt att skydda våra egendomar mot andra. För att slippa en massa våldsamma uppgörelser om vem som äger vad, så skyddas denna rätt sen länge av staten och statliga maktmedel.

En betydligt modernare ensamrätt – med bara några hundra år på nacken – är rätten till idéer, texter, melodier och bilder.

Jag tror helt enkelt inte vi är överens om denna rätt som moraliskt absolut. Den har mer varit en praktisk metod för att hantera det faktum att idéskaparna bör få betalt för sin idéer. Metoden är knappast den enda och troligen inte ens den bästa. Om den varit den bästa metoden så har detta bara gällt under en historisk parentes pga en teknologiskt och finansiellt betingad monopol/oligopolsituation.

Nu är detta tankarnas och idéernas monopol brutet. Det går inte längre att låsa in idéer. Det flesta uppfattar detta som en bra sak. Det är moralsikt rätt att dela med sig. Om jag hittar något fint eller något bra så vill jag visa det för andra. Alltså har vi alla (nästan) blivit fildelande brottslingar.

Och nu ska några kastas i fängelse för våra synder.

Älskade internet

Till sist ideologin och mina (våra) känslor. Vi är stolta över Sverige som IT-föregångsland. Vi har i många år varit långt framme vad gäller bredbandsutbyggnad, spridning av datorer med mera. Detta har gjort att vi haft många framgångsrika innovatörer och entreprenörer inom IT-området. Detta har av många setts som framtiden för svenskt näringsliv.

Vid sidan av detta har vi fenomen som The Pirate Bay och en hel ungdomsgeneration som flyttar ut stora delar av sitt liv på nätet. Hundratusentals människor umgås, blir kära, lär sig, skapar och sprider sina värderingar på nätet. De som förr tillhörde en smal klick behöver inte längre vara ensamma. De kan tillhöra en gemenskap.

På nätet växer ett nytt kunskapssamhälle fram i svärmarna genom det nya sättet att få och sprida kunskap och information. Det nya sättet att skapa. Som Rick Falkvinge skriver:

Det är fantastiskt. Det är en större samhällsomvälvning än den som tryckpressen åstadkom under 1500-talet.

En moderat pirat

De tre perpektiven möts nu. De möts i symboliken hos ett historiskt rättsfall. De möts i känslostormarna hos tusentals människor som tycker att nu är det nog. FRA-lagen, IPRED-lagen, ACTA och telekomdirektiv och nu 30 miljoner i skadestånd för The Pirate Bay.

Vi ser de upprörda stämningarna bland tusentals unga internetanvändare vars världsbild ställs på ända. Men vi hör också indignationen hos en äldre generation som fått lära sig att det är fult att stjäla och att man minsann betalar för sig.

Jag är väl mellangammal som förstår båda två. Men igår bestämde jag mig för att det ändå handlar om framtiden. Vilket samhälle mina barn ska leva i. Ska de lyssna på musik från upphovsmän som söker sina lyssnare själva eller på samma gamla skåpmat från de stora bolagen. Ska de titta på teve som produceras av någon som inte kan låta bli att berätta en historia eller av ett stort amerikanskt bolag som vill tjäna mer pengar. Vilka böcker ska de läsa. Hur fria ska de vara att lära sig saker och hitta information de själva söker.

Om jag kan vill jag ge dem ett fritt internet och därför har jag gått med i Piratpartiet!

Men jag är fortfarande moderat. Jag ser det därför som min uppgift att hjälpa till att bevisa att vi inte är ett parti bara för dem som tycker gratis är gott. Det handlar inte om att stjäla – det handlar om något mycket finare. Att dela med sig.

Nu har jag tragglat mig igenom hela The Pirate Bay-domen. Jag ville vara försiktig med att kommentera innan jag faktiskt gjort det. I det här inlägget lämnar jag straffsats och pengar därhän, det finns säkert anledning att komma tillbaka till det en annan gång.

När jag skrev mitt inlägg igår hade jag hunnit ta mig igenom halva domen ungefär, men det var först i andra halvan de riktigt intressanta sakerna dök upp. Mitt första och mest intressanta nedslag i domen är på sidan 63 mittenstycket sista delen i resonemanget om medverkansgärningarna:

[...] Vissa användare av webbplatsen kom att utnyttja den och nämnda funktioner på ett sätt som innebar att användarna begick brott mot upphovsrättslagen på det sätt som påstås i åtalet (huvudbrotten).
I enlighet med vad som vidare kommer utvecklas nedan har samtliga tilltalade känt till att en hel del användare av webbplatsen ägnade sig åt olovliga förfoganden av upphovsrättsligt skyddat material. Genom att tillhandahålla en webbplats med välutvecklade sökfunktioner, enkla uppladdnings- och lagringsmöjligheter samt genom att förmedla kontakter mellan enskilda fildelare genom den till sajten knutna trackern har, enligt tingsrätten, den genom The Pirate Bay bedrivna verksamheten underlättat och således främjat dessa brott (jfr Ds 2007:29, s. 323 och Rosén i NIR 2008 s. 101).

Resonemanget som sådant är faktiskt internt konsistent ur någon form av juridisk synvinkel. Samtidigt är det en av de intressantaste och viktigaste styckena i hela domen.

Det är å ena sidan helt korrekt att säga att den infrastruktur som TPB tillhandahållit underlättat huvudbrottet. Å andra sidan är det i sig näst intill oväsentligt ställt för sig självt. Det som leder hela resonemanget till ett medhjälpsbrott är att de tilltalade känt till att olagligheter pågått.

Det krävs dessutom att de har en position som innebär att de skulle kunna påverka verksamheten och att de haft uppsåt. Det resonemanget förs vidare på sidan 69, andra stycket:

Det får anses klarlagt att de tilltalade har haft uppsåt till de faktiska omständigheter som utgjort främjandet. De tilltalade har emellertid uppgett att de inte ska dömas till ansvar eftersom de inte har haft kännedom om förekomsten av de rättigheter eller verk som anges i åtalet och därigenom inte har haft uppsåt till huvudbrotten. Det är inte visat att de tilltalade har haft kännedom om att just de i åtalet angivna alstren har tillgängliggjorts via The Pirate Bay. De tilltalades uppsåt måste dock inte täcka de specifika alster som påstås vara tillgängliggjorda. Det är istället tillräckligt att de haft uppsåt till det förhållandet att upphovsrättsligt skyddat material förekommit på webbplatsen (jfr NJA 2007 s. 929). Det är, bl.a. genom förhören med de tilltalade samt de brev från rättighetshavarna som funnits publicerade på webbplatsen The Pirate Bay samt e-mailkorrespondens som talar om att verksamheten innebar piratkopiering, uppenbart att de tilltalade haft kännedom om att upphovsrättsligt skyddade alster fanns att tillgå via webbplatsen samt delades via den tracker som fanns inom ramen för The Pirate Bays verksamhet. Trots denna kännedom har de valt att inte vidta några åtgärder för att förhindra aktuella upphovsrättsintrång. I kraft av sina positioner för fildelningstjänsten The Pirate Bay har de tillsammans och i samförstånd, enligt tingsrätten, uppsåtligen medverkat till de enskilda användarnas brott mot upphovsrättslagen.

I praktiken har med andra ord domen att göra med deras attityd till fildelning och mot advokater och andra klagande. Minus några kaxiga brev och med en mening på förstasidan om att de vill att medlemmarna håller sig inom lagen skulle det blivit mycket svårare att påstå uppsåt.

Men är det verkligen uppsåt, eller är det bara ett utslag av en kultur och en något naivt kaxig attityd? Skulle de tilltalade vara det minsta missnöjda om all trafik på sajten var fullständigt lagligt utbyte av icke-skyddat material? Det är inte utan skäl som man pratar om Streissandeffekten, så valet att inte blanda sig i medlemmarnas olagligheter kan lika gärna sägas vara realistiskt som uppsåtligt.

Det som retar mig med hela domen är inte att den är slarvig, för det är den inte, utan att den redan från början utgår från skulden — som om den var uppenbar. Det är inte ens skulden för de verk som domen omfattade, utan hela verksamheten. Med en annan förutsättning skulle domen sett helt annorlunda ut och kunnat vara minst lika konsistent. De hade kunnat konstatera att infrastrukturen är moraliskt och juridiskt neutral, och att de tilltalade inte direkt uppmanat till brott. Var går egentligen gränsen för ansvar för de som tillhandahåller en tjänst?

Att de tilltalade behandlas i klump är inte heller något självklart juridiskt fel, även om det just här är lite stötande. Det som är mest stötande är att om man skall behandla i klump, så borde man inte ha nöjt sig med de här fyra — då borde ALLA inblandade ha behandlats i klump, inte bara de mest synliga. En del av den korrespondens som används för att visa syfte har ju trots allt författats av andra än de fyra nu tilltalade. En hel del av det jobb som görs, görs av andra än de tilltalade.

Om man däremot anser att det faktiskt finns grader i helvetet, och att alla inte är lika aktiva eller skyldiga — då bör man väl ändå i konsekvensens namn bedöma var och en för sig? Lundström sitter väl snarast där för att han är extremist och har fet plånbok? Och Sunde sitter väl snarast där för att han har för stor käft och synts i för många debatter?

Rätten har inte brytt sig om att försöka förstå svärmen, så de sätter likamed-tecken mellan dessa fyra och sajten.

Som någon slags reaktion totalt sett, så smyger sig en olust på mig. Får domen stå, så riskerar den att fungera som en våt filt på nätets framåtanda. Den kommer låsa fast positionerna ytterligare och cementera affärsmodeller. Den öppnar också för nästa våg av krav på kontroll och censur.

Ett decennium och några år har gått sedan DVD:n introducerades. Den introduktionen och de första åren efteråt präglades av två frågor: Regionskodning och CSS-kryptering.

Båda frågorna är prima exempel på hur fel ute industrin är och länge varit.

CSS (Content Scrambling System) blev en maraton och en av konsekvenserna var att linuxanvändare inte kunde spela upp sina filmer, eftersom inga krypteringsnycklar licensierades till spelare för linux. En norrman Jon Johansen nöjde sig inte med situationen, han knäckte krypteringen och gav linuxanvändare möjligheten att spela DVD-filmer som alla andra. Han ställdes inför rätta men friades.

Regionskodning delar upp världen i sex zoner, och tillåter inte att en DVD för en zon spelas upp i en spelare menad för en annan zon. Genom regionskodning kunde bolagen få kontroll över vilka filmer som släpptes var och när… trodde de. Chippning av DVD-spelare för att göra dem regionsfria, såväl som spelare som gick att ställa om utan chippning kom ut så gott som direkt. Man försökte göra det olagligt, men de finns fortfarande.

Det är naturligtvis en fråga om kontroll. Kontroll av distribution och tillgänglighet ger större möjligheter att maximera sin egen vinst. Det har sagts att det skulle vara för att formaten på film skiljer sig mellan olika regioner, men det är nys idag när så gott som all ny konsumentelektronik stödjer flera olika standards. NTSC/PAL var kanske ett problem på nittiotalet, men knappast nu. Dessutom förbjuder vi inte biografer för att några är blinda, istället gör vi det tydligt vad det är som erbjuds och litar till att mottagaren är kapabel att göra ett informerat val.

Tyvärr har man inte lärt sig något på halvannat decennium.

När jag på uppmaning skulle jaga rätt på youtube-klipp för att illustrera min låtlista, så stötte jag gång på gång på meddelandet: ”We’re sorry, this film is not available in your country.”
Jag har stött på liknande förut, liksom diverse meddelanden om klipp som plockats bort av upphovsrättsskäl. Jag har nog inte riktigt reflekterat över det tidigare, men det är naturligtvis mer av samma sak som regionskodningen.

Det handlar om upphovsrätt och möjligen också ett mått av censur. Innehållet i en video har kanske samma källa, men det är olika förläggare eller andra intressenter som kontrollerar rättigheterna i olika delar av världen. Så bara för att en video accepteras av den amerikanska förläggaren, är det inte säkert att den accepteras av den europeiska och vice versa. YouTube har tyvärr byggt in den tekniska möjligheten att filtrera användarna beroende på IP-nummer, så att jag om jag ansluter normalt direkt kopplas till Sverige och de begränsningar som gäller för svenskar.

Det här är naturligtvis spåndumt. Internet är internationellt, och alla strategier som går ut på att försöka komma bort från detta faktum kommer slå tillbaka på den som försöker sig på strategin. För YouTube kan det komma att innebära att de marginaliseras i samma ögonblick som en jämförbar videotjänst lanseras UTAN sådana dumma begränsingar. Det kommer inte hända imorgon, men i takt med att användarna blir mer och mer irriterade kan någon komma att se möjligheten.

Jag vill inte slå på YouTube egentligen, eftersom de balanserat på slak lina medan diverse dinosaurier gjort sitt bästa för att få linan att gunga. Vi pratar om bolag som kan få för sig att göra sånt här:

För de som inte orkar titta har en av den unga tjejens videos tagits bort på Warner Music Groups initiativ därför att hon sjöng en sång hon inte själv skrivit. Det är på ungefär samma tema som att det inte är tillåtet att sjunga födelsedagssånger om man inte kontrollerat upphovsrättsfrågorna först.

Det ligger knappast i artisternas intresse, utan det är helt och hållet fråga om betonghäckar som troligen själva aldrig skapat något. All form av balans har kört i diket, allt går nu ut på att krama så mycket juice som möjligt ur apelsinen innan skalet kastas i soporna.

Vi har att göra med en industri som tycks suicidal.

Först förhör man de tilltalade och nu förhör man upphovsrättsindustrins representanter den ena efter den andra. Just medan jag skriver detta IFPI:s chef i Europa John Kennedy utan F. Frågorna från åklagarsidan och målsägarna kretsar kring hur mycket skada The Pirate Bay åstadkommit, hur mycket pengar de potentiellt kunna tjäna och hur mycket ”nytta” sajten skapat för de som velat fildela.

Men var är ”the smoking gun”. Var är vittnet som såg Anakata, Brokep eller Tiamo springa sin väg med handväskan?

Håkan Roswall, sluta slösa med mina skattepengar! Lägg ner åtalet nu!

Det var länge sedan jag helt utan förbehåll höll med en socialdemokratisk politiker… men vad säger man när någon sätter tummen på spiken som Brockman – ”När blir fildelningsdebatten skrattretande?”:

Så här i backspegeln känns det lite skrattretande att läsa om all uppståndelse som ny teknik har ställt till med genom historien.

Nu skriver vi februari 2009 och de fyra grundarna av The Pirate Bay står inför rätta för medhjälp och försök till brott mot upphovsrättslagen, med skadeståndskrav på 117 miljoner kronor.

Samtidigt slår biobesöken rekord, skivindustrin har ökande intäkter för digital försäljning och tillväxten inom datorspelsbranschen är enorm.

Monty Python-gänget beslutar sig för att lägga ut sitt material fritt på YouTube och ökar då sin dvd-försäljning med 23 000 procent!

Min gissning och förhoppning är att det kommer att kännas skrattretande om några år att tänka tillbaka på 2009 och fildelningsdebatten..

Jag tänker inte återge hela den historiska exposé Ann-Catrin ägnar sig åt, gå dit och läs och förundras.

Det står rätt klart att de som kommer överleva och bli starkare är de som först fattar att sluta slåss mot förändringar och istället ägnar energin åt att anpassa sig.

Det är med all säkerhet inte lätt att vara upphovsrättsförsvarare i nuläget. Ögonblicket att fånga i flykten är redan passerat, och även om man vinner alla slag så kommer man med all säkerhet att förlora kriget.

Det påminner lite om när Kalle Anka skall försöka bli kvitt mullvadar i gräsmattan, ju mer han anstränger sig desto värre blir det för honom själv:

Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Det kom snart att visa sig vara en pyrrhusseger:

Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Och efterspelet riskerar att bli mer av samma sak:

Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.

–Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.

Så kan det mycket väl bli, förutsatt naturligtvis att inte sådana som Brumark hade rätt och att det går att visa på att TPB-gänget tjänat storkovan på affären. Det räcker dock inte att visa att de gått lite plus, utan det måste vara tydligt att de verkligen skott sig.

De stackars upphovsrättsförsvararna har dessutom problem med kredibiliteten. Skrapar man lite på ytan så börjar fernissan krackelera:

Något är sjukt i fildelningsdebatten. Medan den digitala inkvisitionen gör allt för att försvara upphovsrätten mot de ansiktslösa nätpiraterna sitter nog en och annan upphovsman och undrar vad denna ”rätt” egentligen har gjort för dem. Hur det till exempel kommer sig att en författare så sällan tjänar mer än några tusenlappar på en bok, att konstnärer så gott som alltid sliter gratis med en utställning. Eller att så många yrkesmusiker jobbar i vården för att försörja sig.

JAG SKULLE ÖNSKA att Ifpi, Antipiratbyrån och allt vad de heter ville förklara hur det hänger ihop. Jag tror nämligen att man i så fall skulle få en annan bild av hur de verkliga ”piraterna” ser ut. Och av hur upphovsrätt fungerar till vardags. Med andra ord att om man utgick från de villkor som de flesta konstnärer faktiskt lever under, skulle diskussionen kunna bli en annan.

Ett exempel på problemet är musiker, som vid digital distribution – till exempel iTunes – får mindre än kreditkortsbolagen per försäljning. Alla får bättre betalt än upphovsmännen, vilket gör moralen i hela frågan klart märklig.

Majoriteten som ondgör sig över fildelning och som jag personligen mött i verkliga livet arbetar i branscher som är dödsdömda:

Under tiden utvecklas tekniken och om tio år framstår dagens diskussion och strider som naturlig. Musik och film distribueras inte på plastskivor. Om tio år är en del affärsverksamheter i musikbranschen ett minne blott.

Det är inte konstigare än att fiskbilarna försvann. På 1960-talet fanns det mängder av fiskbilar som åkte runt i bostadsområdena och sålde färsk fisk till hemmafruarna. Men så utvecklades frystekniken och hemmafruarna var på jobbet på dagarna.

Politikerna å sin sida är som åsnan mellan hötapparna: Å ena sidan vill de för allt livet är värt inte att stämpeln ”fristad för pirater” skall häftas fast vid Sverige. Å andra sidan utgör piraterna idag minst en sjättedel, troligare mellan en tredjedel och hälften av väljarkåren:

–Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Lägg till existensen av Piratpartiet och den säkert väldigt stora rädslan att få in en vågmästare i riksdagen och vi kommer med säkerhet får höra en drös floskler i kommande valrörelser. Alliansens enda hopp i frågan är att socialdemokraterna minsann har haft fingret i såsen de med:

I APRIL reste så en delegation med företrädare för justitiedepartementet och polisen till USA för möte med amerikanska myndigheter. På begäran av Hollywoods intresseorganisation, MPA, diskuterades ”problemet” The Pirate Bay, varpå justitiedepartementet bad polis och åklagare att agera. Då svaret blev att det rättsliga läget var oklart kontaktade justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare riksåklagaren och rikspolischefen.

Resultatet blir att kammaråklagare Håkan Roswall den 31 maj 2006 ger order om tillslaget mot The Pirate Bay.

I takt med att de många turerna avslöjas formuleras slutsatsen att det var USA:s regering som låg bakom razzian. Då uppgifterna kommer allmänheten till känna i början av juni låter kritiken inte vänta på sig. Allvarligast är anklagelserna mot justitieminister Thomas Bodström som sägs ha utövat ministerstyre.

Risken är naturligtvis att vi alla blir förlorare i slutänden. För det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där den idag öppna och förhållandevis fria kommunikationen på Internet blir tvungen att flytta ner i källaren. Det kan mycket väl uppstå en uppdelning mellan de som kan skydda sig, och de som är öppna som en bok.

Resultatet blir då ett samhälle där fildelningen och piratkopieringen fortgår med oförminskad styrka, men där kontrollsamhället samtidigt är ett faktum. Vem tänker tacka nöjesindustrin och politikerna för den saken?

Jag hänger nästan aldrig på bojkotter, eftersom de i de flesta fall drabbar helt fel personer. Den här gången tänker jag göra ett undantag, för bojkotten mot skiv-, film-, mjukvaru- och mediabolagen bakom organisationer som IFPI, RIAA, MPAA, BSA med flera har förbrukat allt sitt förtroendekapital och lite till.

Det är helt simpelt så att de inte lyssnar, så vi får rösta med plånboken.

Tre veckor är bojkotten tänkt att pågå, från vecka 9, vilket innebär att det snarare är en markering än ett seriöst försök att få situationen att svida ekonomiskt. Det är mer av ett sätt att förklara att deras handlingar har konsekvenser och att deras kunder inte alla är får som säger bähääääää och handlar oavsett vad.

I bojkotten ingår följande:

• CD-skivor från alla storbolagen
• Filmer från motsvarande bolag
• Datorspel från alla de stora förlagen
• Biografbesök
• Hyrfilm

Det är inte meningen att det skall drabba små bolag med en mer progressiv inställning till den nya tiden, utan drakarna som sitter på sina pengahögar och vägrar varje form av förändring.

Det är en bra markering och ett bra första steg. Jag skulle personligen mycket väl kunna tänka mig en längre bojkott om markeringen inte får något genomslag, men det får vänta till senare.

Läs också:

Svensk myndighetskontroll, Argast.nu, Anders Widén, Sidvind, Ett otygs funderingar och betraktelser, Zaks åsikter på ett fat, MinaModerataKarameller, Scratches and Dust, Farmor Gun, Satmaran, Thomas Hartman, Kattkorgen, Arvid Falk, Christian Engström, Little Linn, Calandrella, Scaber Nestor, och naturligtvis Opassande.

Det var en gång för längesedan en liten kreatör, som bodde i en liten lägenhet i en större stad med sin man distributören. Hon skapade sina verk och han sålde dem till alla som var intresserade. De var inte värst rika, men levde ett ganska gott liv, eller det tyckte i alla fall kreatören.

Hennes man däremot var inte riktigt nöjd. Han var rätt stingslig och svartsjuk av sig, och det irriterade honom väldigt att andra distributörer kopierade och sålde hans hustrus verk. Han klagade för henne och sa att de snart skulle stå på ruinens brant om det fick fortsätta.

Kreatören, som inte riktigt hade koll på siffrorna, oroade sig över sin mans ord, och frågade honom vad de skulle göra? Mannen svarade från hallen där han klädde upp sig i smoking och fluga, han sa att det tål att tänkas på.

Hon undrade lite över att han sprayade på den dyra after-shave som var hans favorit, men han hade ju förklarat för henne hur viktigt det var att han framstod som välbärgad när han mötte deras gemensamma kunder. Överhuvudtaget rörde han sig i finare och mer välbärgade kretsar än henne själv, men hon antog att det var nödvändigt även om det kostade — för så hade han ju sagt flera gånger. Hon gick in i köket för att äta sin havregrynsgröt för tredje dagen i rad, ropade på sin man och frågade om han också ville ha lite. Han svarade att han inte hade tid, utan skulle äta något litet när han jobbade.

Den kvällen kom han hem och luktade dyrt vin, cigarrök och god mat. Han tog av sig kläderna och hängde dem på vädring, medan hans hustru stod och undrade var han varit. Han gnuggade kragen på sin sidenskjorta i kallt vatten under kranen, för att få bort vad som såg ut som en röd såsfläck. Medan han stod där och gnuggade ropade han henne till sig och sa att hon minsann fick följa med dagen därpå när han skulle till marknaden. Han ville visa upp henne, sa han, och sa också att det skulle förbättra deras försäljning.

På natten, när hon smög upp för att gå på toaletten, så råkade hon snubbla på hans väska. Ur väskan föll några manuskript hon inte kände igen, de var någon annans. Hon kände hur hon började svettas, var han på väg att lämna henne för någon annan?

På morgonen la hon manuskripten framför honom, och satte sig ner vid köksbordet. Han ställde ner espressokoppen och blängde på henne. ”Gräver du i mina saker?”, frågade han strängt. Hon förklarade att de ramlat ur hans väska, och sa att om någon borde vara arg, så var det väl hon? Hans blick blev mild och medlidsam, ”vad du oroar dig” sa han. Det är bara några manuskript jag kommit över, de ger mig mer pengar i försäljning och gör vår tillvaro tryggare. Hon svalde, men nickade. Han tittade på henne under några långa ögonblick, och sa sedan att nu fick de skynda sig så att de inte kom sent till marknaden.

Den dagen hände något märkligt. För när kreatören stod där med sina manuskript, kom en fin herre fram och började bläddra. Han läste och skrattade gott, skakade kreatörens hand och sa att han var imponerad. ”Mitt namn är borgmästare Folkesson” sa han, ”och om det är något en talang som du behöver, så skall du inte vara rädd att fråga.”

Kreatören neg och tackade, och tackade igen när borgmästaren plockade åt sig och betalade ett antal av hennes verk. Borgmästaren blinkade med ena ögat och gick vidare.

När hennes man kom tillbaka från den lunch han tagit medan hon stod där, så berättade hon om den vänlige borgmästaren. Han stirrade på henne med stigande förvåning och ilska. ”IDIOT!”, sa han, ”han erbjöd sig att hjälpa dig, och det enda du kan göra är att säga tack!”.

”Nu är det du som söker upp borgmästaren och ber honom se till att inte andra kan kopiera dina manus ostraffat!”, sa han. Han pekade med hela handen och den stackars kreatören svalde och gick iväg för att leta efter borgmästaren.

Hon hittade borgmästaren på uteserveringen till stadens konditori, och förklarade osäkert att hennes man skickat henne och vilket hennes ärende var. Borgmästaren rynkade pannan, men sa att det nog skulle gå att ordna. Därefter kom det sig att det fanns poliser på marknaden inte bara för att fånga tjuvar, utan för att se till att de som sålde verk faktiskt gjorde det för kreatörens räkning.

Kreatörens liv blev faktiskt bättre, för när inte andra sålde hennes verk utan att betala henne så kom mer pengar in i familjen. Hon bytte ut havregrynsgröten mot mannagrynsgröt med mjölk, och hennes man köpte en dyr vargpäls och nya glänsande manschettknappar. Fast hennes man var ändå inte helt nöjd, han sa att det nog var bra att de andra inte längre kunde sälja deras manuskript, men att han sett hur de som köpt manuskripten kopierade varandras. Hur skulle det gå menade han, om de inte kunde sälja sina manuskript därför att folk skrev av? Kreatören sa att hon var glad att så många kunde läsa henne, även de som inte hade råd att köpa själva. ”IDIOT!”, sa hennes man, ”har de inte råd att köpa, så får de väl låta bli att läsa. Det går inte att sälja på en marknad utan att det råder brist. Vi måste ha ensamrätt, helst flera års ensamrätt, då säljer vi mer och du behöver inte jobba så mycket.”

Än en gång skickade han iväg hustrun att prata med borgmästaren, och än en gång hittade hon borgmästaren sittande på uteserveringen. ”Vad är det nu du vill?” sa borgmästare Folkesson lite irriterad över störningen. Kreatören förklarade sitt ärende, och vad hennes man sagt om försäljning och brist. Borgmästaren fick något nästan plågat i blicken, men sa till slut: ”Nå, du får som du vill, vi får hoppas att du får inspiration att skapa mer av dina privilegier.”

Det blev nu ännu rikare och bättre hemma, kreatören åt nu bröd till sin gröt och kunde unna sig varm choklad och en bulle då och då. Maken hennes skaffade en fin droska, som han sa ”för att lättare kunna åka omkring och bevaka deras intressen”, han anställde dessutom några säljare och ett par lite obehagligt stela figurer som skulle kontrollera att ingen överträdde deras rättigheter. Plötsligt kom han hem med flyttgubbar och sa att nu skulle de äntligen få det större, för han hade minsann hittat ett litet hus att bo i.

En dag något senare satt mannen vid frukostbordet med sin specialimporterade espresso och klagade. ”Vad händer mig om du går bort min kära hustru? Då kommer jag att hamna på fattighuset. Du måste prata med borgmästaren igen, och se till att dina rättigheter gäller även om du dör. Du vill väl inte lämna familjen på ruinens brant?”

Kreatören tittade på honom och sa, ”Jag vet inte, har vi inte bett om tillräckligt nu?” Det oroade henne att det inte tycktes finnas någon hejd på makens orosmoln. En av hennes köpare hade till och med klagat på maken när de talades vid på gatan, och påstod att han tog alldeles för bra betalt. Hon hade inte riktigt förstått vad han menade, eftersom det aldrig tycktes finnas tillräckligt med pengar hemma.

”Nu är du dum”, sa mannen, ”det är klart att du skall prata med honom, så att du tryggar din inkomst och din familjs försörjning.” Hon tittade klentroget på honom, och han sa ”nå, prata några ord om att du oroar dig för din familj, så sköter jag resten…”

Kreatören släpade på stegen, men gick ändå till stadshuset och frågade efter borgmästaren. Hon visades in på kontoret, där en stressad borgmästare tog en paus i arbetet och tittade upp. ”Jag oroar mig för min familj”, sa den stackars kreatören. ”Vad händer med dem om jag inte längre finns här?” Borgmästaren tittade på henne och sa, ”Jag måste fundera över det här, och har inte tid just nu, vi får prata mer senare.”

Kreatören gick hem och berättade oroligt för maken om borgmästarens ovilja, men han så nöjd ut. ”Oroa dig inte för det, det ordnar jag”

Mycket riktigt så annonserades det ut att kreatörernas verk nu skulle vara skyddade även efter deras livstid, ”för familjernas skull.” Av någon anledning stördes kreatören över formuleringen, och än mer över att borgmästaren och hennes make hälsade så hjärtligt på varandra — som om de var bästa vänner. Hennes man skaffade mer dyra kläder, och borgmästaren skaffade sig en ny käpp med ädelstensbeslagen knopp. Själv märkte hon inte mycket skillnad mot tidigare, även om de flyttat till större igen.

En tid senare såg hennes make ut som hon ätit en citron. Han var arg som ett bi. Han visste berätta att studenterna i staden kommit på ett sätt att kopiera hennes manus i stor upplaga, och gav ut gratis kopior till alla sina vänner och bekanta. Han hade inte klart för sig exakt vem som stod bakom, och borgmästaren hade slagit ut med händerna och sagt att polisen redan hade för mycket att göra.

Han sa till sin stackars kreatör att gå till borgmästaren och till tidningen och klaga över situationen. Om borgmästaren själv inte kunde klara av situationen, så ville maken åtminstone att borgmästare lät honom göra det själv. Så blev det, och så gjorde han, och kreatören blev alltmer sorgsen och fundersam. Hennes man verkade inte längre så intresserad av hennes manuskript. Nog för att han såg till att hon kunde skriva och att hon fick det material hon behövde, men han verkade mer intresserad av att jaga studenter än att lyssna på henne och hjälpa henne i sitt arbete. Maken klädde sig allt rikare, och hade allt fler anställda. Han tillbringade knappt någon tid med henne numera — och det kändes ensamt över frukostgröten. Hon unnade sig i alla fall lite nypressad apelsinjuice då och då, för lite mer pengar hade de i alla fall trots den nu olagliga kopieringen. De hade nu flyttat till en stor paradvilla, med taggtrådsstaket och vakter vid grinden, kreatören kände sig inte riktigt hemma — hon antog att så känd som hon nu var, så skulle man bo så här. Fast marmor och guld stämde illa överens med hennes slitna klänning och trasiga skor.

Det som störde henne ännu mer, var att maken hade sagt till henne att hon inte längre fick ge bort manus utan att fråga honom. När hon protesterat, så hade han lagt fram ett av alla papper hon skrivit på. Där stod det att han hade rätt att bestämma över verken. Inte heller fick vem som helst ge ut manus, oavsett vad, eftersom maken skaffat sig alltmer makt över vem som kunde sälja vad och hur.

Till slut gick maken till borgmästaren själv och sa att folk minsann skulle vara tvungna att köpa av honom. Han visade upp ett brev han fått kreatören att skriva på. Ett brev som klagade över hur svårt de hade det och hur det krävdes att de fick borgmästarens stöd. Borgmästaren kallade kreatören till sig, och frågade hur det egentligen var meningen att han skulle tolka det här.

Kreatören förklarade vad hennes make sagt till honom, men hon var väldigt obekväm. Borgmästaren satt med armbågarna på armstöden till sin stora fåtölj, fingertopparna ihop under hakan, och begrundade kreatörens ord. Han påpekade att folket i staden kommit med protestlistor över att de knappt ej fick läsa, sjunga eller titta på konst längre, för att hennes make nallat till sig allt som inte var fastspikat och kunde säljas. Deras hade varit ett gott samarbete, men nu började det hetta till.

Kreatören ryckte på axlarna, och sa att hon egentligen bara ville skapa, och att hon inte visste om hon borde känna sig lyckligare nu eller inte. Borgmästaren log mot henne och sa till henne att gå hem, så skulle nog allt bli bra till slut…

–

Det var en gång en liten kreatör som för länge sedan bodde i en liten lägenhet i en större stad tillsammans med sin make den pensionerade distributören. Hon skapade sina verk och sålde dem till alla som var intresserade. De var inte värst rika, men levde ett ganska gott liv, eller det tyckte i alla fall kreatören. Pälsarna, manschettknapparna och de dyra möblerna hade gått på auktion, liksom huset — studenterna som kopierat hennes verk hjälpte henne numera att nå sina köpare. De kom också med förslag hur hennes manus skulle kunna bli ännu bättre, och skrev sina egna inspirerade av hennes arbete. Det var väl inte så mycket pengar per försäljning längre, men det räckte när inga pälsar, droskor, spioner, hus och juveler skulle betalas. De satt vid frukostbordet och åt sina ägg, drack sin juice och njöt av det nybakta brödet, det nybryggda kaffet och den goda osten. Det var roligt att skapa igen, och en fantastisk känsla att hjälpa nästa generation kreatörer att hitta sin röst.