Att äta kakan och ha den kvar

Det är väl knappast en hemlighet att våra stora dagstidningar (som DN och SvD) är starka anhängare av upphovsrätten som den är. Hela deras affärsmodell bygger ju på att de distribuerar upphovsrättsligt skyddade alster som de på olika sätt har köp rätten att använda av upphovsmännen.

Det är väl knappast kontroversiellt att hävda att de har en tämligen konservativ syn på lag och laglydnad. Kanske inte som medieföretag men om man har läst deras framträdande krönikörer, deras ledarskribenter och andra alster av opinionsbildande karaktär ett tag är det uppenbart att de i sin opinionsbildning stöder en tämligen bokstavstroende syn på lag och laglydnad.

Med bokstavstroende menar jag att de menar att lagen ska följas i en demokrati och att den som inte är nöjd med den får ägna sig åt politisk opinionsbildning för att få den ändrad. Att de fall av civil olydnad som är moraliskt försvarbara endast står att finna om man letar bland verkliga hjältar som engagerat sig i ”de stora frågorna” – den amerikanska medborgarrättsrörelsen, apartheidmotståndet i Sydafrika och liknande. (Min egen syn på civil olydnad skrev jag ett långt inlägg om för några år sen för den nyfikne.)

Vi kan alltså utgå ifrån att DN och SvD anser att intrång i upphovsrätten är ett tämligen allvarligt brott. Jag tror också vi kan utgå ifrån att de är skeptiska till att ett upphovsrättsintrång kan vara motiverat med att ett ens syfte med intrånget  – t ex politisk kamp av något slag – är viktigare.

Eller så har jag i alla fall uppfattat DN, SvD:s, ja hela media och det politiska etablissemangets syn på upphovsrättsstriden. En upphovsrättslig absolutism brukar jag tänka på det som.

Därför  blev jag glad när jag under den senaste veckan upptäckte en begynnande relativism i synen på upphovsrätten hos båda våra stora dagstidningar. Det handlar om deras syn på Kent Ekeroths upphovsrätt över den film av ”järnrörsskandalen” som båda tidningarna använt bilder ur. Kent Ekeroth har begärt ersättning från båda tidningarna  för att de använt hans upphovsrättsligt skyddade bilder.

Både DN och SvD bestrider betalningskravet. SvD:s chefredaktör Fredric Karén gör det genom ett öppet brev till Kent Ekeroth:

Att upphovsrätten till bilderna är din är otvetydigt. Ändå kommer jag att bestrida din faktura. Mina skäl är till största delen moraliska.

Jag gör det eftersom jag känner en djup ovilja mot att du ska tjäna pengar på att du och dina vänner filmar när ni hotar era medmänniskor, muntligen och beväpnar er med järnrör. Det är motbjudande att kräva pengar för dessa bilder. I stället borde du be om ursäkt till dem som kom i er väg den här dagen.

Om du ändå väljer att gå vidare med ditt krav är jag medveten om att jag – och kanske även andra tidningarna som du har skickat fakturor till – kan bli tvingade att betala.

Se där. Det finns en linje i sanden. Det finns en gräns för när ett gott syfte gör att det är rätt att inkräkta på en persons upphovsrätt. Det känns skönt att veta. Det innebär nämligen att det som återstår är en öppen diskussion om vilka saker som är viktigare än upphovsrätt. Utöver motvilja mot att någon tjänar pengar på att dokumentera sin egen osmakliga politiska agenda (något som vi skulle kunna anklaga fler än Kent Ekroth för) kan jag tänka mig följande provisoriska lista på vällovliga saker viktigare än upphovsrätt:

  • En öppet samtal om kvinnoideal i bildjournalistik där man får visa bilderna som diskuteras
  • Att få ha innehållet i sin dator och sin digitala kommunikation i fred från nyfikna ögon
  • Tillgång till forskningsartiklar som inte är inlåsta bakom betalväggar

Bara till exempel …

 

Att stjäla eller inte stjäla det är frågan

Som stor fan av Mad Men går jag i väntans tider. Den hade premiär i USA förra helgen och ikväll kan vi se den i Sverige. Under veckan har jag duckat den information som spridits över Facebook och andra kanaler om vad som hände i det första avsnittet. Det verkar vara viktigt att inget veta; seriens skapare Matthew Weiner ville hemlighålla så mycket som möjligt inför premiären:

Publiken ska få samma chans som de av er som har fått se det nya avsnittet. Deras puls ska höjas när vinjettmusiken börjar och de ska inte ha en aning om vad som kommer att ske. (citatet från Svd)

Det är något egendomligt med att vara så noga med hemlighetsmakeriet för den amerikanska publiken samtidigt som den internationella publiken får vänta på på premiären och själva tvingas undvika spoilers. Anna Troberg skrev en debattartikel på SVT Debatt i veckan om det absurda i att hänga kvar vid den gamla synen på TV-tablåer i en tid då tekniken möjliggör samtidiga premiärer över hela världen. Varför ska vi vänta en vecka när serien redan är tillgänglig på nätet bara timmar efter premiären?

Rättighetsägarna vill få det till att de som inte står ut med den påtvingade väntan utan laddar ner avsnitten så fort de blir tillgängliga ägnar sig åt stöld. Stjäla vill man ju inte, så det är kanske ett bra argument att vänta den där veckan. Men är det stöld? I NY Times funderar en amerikansk jurist över den frågan.

Själv bestämde jag mig för att ge min bild av saken genom en liten fabel om bad- och friluftsliv. Håll till godo.

Den otäcka kanotismen

Det var ett vackert sjölandskap som bredde ut sig någon gång någonstans. Sjöar av olika djup, form och utsträckning lyste blåa i solgasset vackra sommardagar. Längs sjöarnas sydliga stränder låg vackra vikar med långgrunda sandstränder, mjuka stenhällar med lätt åtkomst till vattenbrynet, låga gräsklädda kullar med utsikt över nejden och alla andra sjönära lockande platser du kan tänka dig.

Längs den sydliga stranden fanns naturligtvis fast bosatta familjer som ägde hus och tomter med tillgång till dessa stränder. Under generationer hade de ordnat och fejat så att de vackraste platserna längs stranden var anpassade för badande, picknickar och grillkvällar. Där fanns bryggor där det behövdes, eldplatser med sittplatser och andra värdefulla mänskliga tillägg till det som naturen redan anordnat.

Badplatserna och de vackraste utflyktsmålen kunde nyttjas av alla och envar för så var det i detta land. Stranden kunde man inte äga ensamrätt till. De flesta som bodde längs stranden hade inget problem med detta. Så länge de sällsynta badgästerna tog väl vara på stränderna och inte skräpade ner eller förstörde någonting så räckte de till alla.

Allmän hänsyn gjorde att det värde som skapats genom många års snickrande och vårdande av tomtägarna kunde nyttjas av många utan att det blev mindre värt för dem som lagt i bryggorna och byggt upp picknickplatserna.

Detta skulle förändras.

En första aning om detta var när några av markägarna insåg att det faktum att de kontrollerade tillfartsvägar och ägde den mark som man kunde parkera på gjorde att det gick att tjäna pengar på stranden. Vägar breddades, stora ytor asfalterades och delades in i rutor, skyltar om parkeringsförbud och parkeringsautomater sattes upp. Snart kunde några av de driftigaste njuta av en fin liten inkomst från sina parkeringar.

Parkeringarna gjorde att fler började fundera på hur de kunde erbjuda något till bad- och utflyktsfolket. En hel liten badindustri växte fram som sålde glass eller ved, hyrde ut badleksaker och campingutrustning. Det startades simskolor. Någon kom på att man kunde ta betalt för att ta med barn ut på friluftsliv.

Fortfarande var stränderna ett ställe där badfolket och de bofasta levde i harmoni med varandra för det mesta. De som badade kunde välja att bara ta ett dopp om de inte ville bli en del av badindustrins kundkrets. De bofasta kunde välja att delta i badbranschen som producenter och få betalt för att stora skaror besökte ”deras” bit av stranden eller om de helt enkelt ville stå utanför och njuta av den själva.

Men detta skulle förändras.

Det fanns hela tiden en grupp människor som ville njuta av stranden utan att vara en del av strandekonomin. Kanotister och friluftsmänniskor som tog sig till stranden utan att behöva använda några av de nyttigheter som erbjöds mot betalning. Utan behov av parkeringsplatser, tilläggstjänster eller utrustning.

Dessa människor smälte in bland de andra badgästerna. Det värde som fanns i själva naturen såsom gud skapat den – det glittrande vattnet, det böljande landskapet och de vackra vyerna – kunde alla glädjas åt utan att det blev mindre av det för någon annan. De värden som skapats av människorna längs sjön – badbryggor, grillplatser och ansade gräsmattor för lekar – var tillräckligt omfattande för att inte värdet av det skulle minskas för någon bara för att någon annan också var där. Åtminstone så länge alla visade varandra hänsyn.

Visst förekom det badjävlar som skräpade ner, inte frågade om lov innan de slog läger för natten, eldade på fel ställen eller på andra sätt förstörde för andra. Men det var relativt sällsynt och kunde i det flesta fall lösas genom att man hjälptes åt att ta hand om missdådarna.

Men detta skulle också förändras.

Med tiden utvecklades badindustrin. De största aktörerna började paketera bad- och friluftsupplevelser. En familj kunde betala för en dag av bad och lekar och i priset ingick allt de kunde tänkas behöva. De bästa platserna längs stranden förvandlades snart till helt kommersialiserade områden. Olika markägare gick ihop och förpackade gemensamt erbjudanden där allt kunde ingå. Några få aktörer kontrollerade snart hela den kommersialiserade delen av bad- och friluftslivet. Fortfarande fanns det naturligtvis kvar fina ställen längs stränderna som inte ingick i dessa storskaliga erbjudanden. Små familjekontrollerade badvikar och till och med en och annan helt öppen plats.

Samtidigt exploderade kanotismen. Kanoter blev oerhört mycket vanligare och kunskapen om kanoting spreds till bredare kretsar. Med hjälp av kanoter kunde den badintresserade få tillgång till strändernas finaste platser utan att behöva handla med de stora bad- och friluftsföretagen. Kanotisterna skapade till och med ett helt nytt fritt utbud av badmöjligheter och utflyktsmål eftersom en kanot kunde ta sig till de finaste platserna på de många öar som fanns i sjön.

När var och varannan familj hade tillgång till kanoter så glesnade det på parkeringsplatserna. Bad- och friluftspaketen var plötsligt inte lika lätta att sälja. De stora badindustriella aktörerna som hade haft några år av fantastisk framgång såg plötsligt sina intäkter minska.

Med detta lät de sig inte nöja. De hade vant sig vid att de kontrollerade det mesta som hade med strandlivet att göra. När de upplevelser som de paketerat och salufört plötsligt kunde kopieras utan kostnad reagerade de. Och de hade skaffat sig makt.

De största markägarna var kompisar med de som bestämde i landet där det vackra sjölandskapet låg. De förklarade upprört att deras värdefulla upplevelsepaket nu stals av kanotpiraterna. Att kanotismens intrång i deras välordnade kommersiella värd hotade att stjälpa en hel bransch och att det måste stoppas.
Kanotisterna försökte förklara att stöld inte var en rimlig beskrivning av vad som pågick. Ingen hade ju förlorat någonting. Stranden och badplatserna fanns ju fortfarande där. Den som ville använda dem hade fortfarande samma tillgång till dem.

Men snart kom det upp skyltar om kanotförbud och inte långt senare blev det första kanotuthyrningsföretaget dragna inför domstol för medhjälp till strandintrång.

Allt hade förändrats.

Square peg, round hole

Jag nöp den här från Torrentfreak och den är för bra för att inte föra vidare.

När saker förklaras så enkelt och redigt, så undrar man varför logiken inte är lika självklar för idioterna som anser att vi till och med skall ha regionkoder på våra DVD-spelare?

Det är bara att konstatera: När bolagen och deras företrädare ger sig ut på krigsstigen, så skadar de i slutänden sig själva i högre grad än de konsumenter de för krig emot. Samtidigt är den kollaterala skadan uppenbar för den som nyktert gör en analys av situationen, en skada som borde få politiker att gå i taket.

Det påminner om de spekulationer kring orsakerna till att Spotify till synes gör ett bungyjump utan att ha kollat längden på snodden innan de hoppar. Kanske handlar det i slutänden om att de inte kommer in på den amerikanska marknaden utan att samtidigt pissa på sina tidigare affärsprinciper? Hela termen ”spotifiera” handlar ju om att ge bort gratis, samtidigt som det betalda alternativet är så billigt och bra att många väljer det ändå…

Någonstans har skivan ett hack och mediebolagen går runt runt i samma hjulspår. De förstår inte problemen (vilket strålande illustreras med ett aprilskämt) och de som gjort sig beroende av deras glupskhet och inkompetens sitter fast i samma fåra. Det uppstår i det närmaste ett stockholmssyndrom, där de som borde vara allra mest kritiska istället försvarar modeller som inte längre fungerar.

Så länge man envisas med att försöka hamra in en fyrkantig bult i ett runt hål, så finns inget hopp för de gamla dinosaurierna. Idag är inte igår och imorgon har vi kommit ännu längre bort från det som var.