Jag är som ni vet bekymrad för journalistiken. Det är oroväckande att så många av dess företrädare tycks ha glömt bort dess kärna av objektivitet och sanningssökande. När detta kombineras med tvärsäkra uttalanden om den professionella journalistikens etiska överlägsenhet över amatörjournalistik och bloggande och ett hårdnackat motstånd mot förändrade och utvecklade affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i allas möjligheter att skapa, dela och förädla text och information, så ser framtiden för journalistiken allt annat än ljus ut.

Därför blir jag glad när jag ser DN:s Peter Wolodarski i en ledare inleder med att beskriva det journalistiska uppdraget:

För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga.

I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare.

Låt oss hoppas att denna idealistiska viljeyttring också får genomslag i DN:s praktiska redaktionella värv. Låt oss hoppas att vi slipper hitta undermåligt faktagranskade, starkt vinklade eller av särintressen beställda texter i på nyhetsplats i DN; att DN tar chansen att föregå med gott exempel.

Allas vår Josh fortsätter att väcka gammelmedias intresse.

Läs historien för att Josh reaktion på att inte kunna ”skrytlänka” till intervjun med Länstidningen Södertälje följdes av en rättelse från LT själva att det visst går att länka är faktiskt lite humoristisk.

Hoppas jag var före Emma nu också

Bloggen Bent gav oss en läxa som jag känner är för viktig för att ignorera.

Därför uppmanar jag er alla engagerade bloggare att under morgondagen skriva en uppsats på minst 300 ord med temat: hur media förlorar sin demokratiska roll genom att medvetet eller omedvetet ignorera sin kärnuppgift som granskare av integritetspolitiken.

Nej, det får inte vara en partipolitisk inlaga. Ditt blogginlägg ska handla om medias roll, inte om hur dumma media är när de inte skriver att Mona Sahlin är korkad, eller om hur onda media är för att de inte leder ett fackel- och högaffeltåg mot Rosenbad för att slänga ut Reinfeldt & Co.

Here goes!

Hur media misslyckas med sin uppgift

Integritet är ett svårt begrepp. Vad betyder det? Betyder det samma för dig, för mig, för kineser eller för amerikaner? En snabb genomgång av källorna visar att begreppet är böjligt, svårfångat och under stark påverkan av det omgivande samhället. Dels naturligtvis genom kulturell påverkan och våra värderingar. Vad som innebar en skyddad privat sfär varierar runt om i världen och över tid. Men integriteten och behovet av att skydda den påverkas naturligtvis också av tekniska landvinningar. För tjugo år sen fanns inte möjligheten att filma nästan hela London med bevakningskameror.

Vad säger då källorna:

Personlig integritet enligt Datainspektionen

Det finns ingen allmänt vedertagen definition. Integritet är en inre egenskap, som är olika hos olika individer. ”Rätten att få vara i fred” är en vanlig tolkning. ”Rätten att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för kränkande behandling” är en annan.

Integritet enligt NE

integritet, helgjutenhet, att stå emot påtryckningar; även om rätt till skydd mot intrång, t.ex. den personliga integriteten.

Integritet som rättighet enligt Wikipedia

Egen integritet – handlar om egna känslor som går att kränka.
Personlig integritet – är ett rättsligt begrepp. Denna är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

Egen integritet enligt Wikipedia

En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Personlig integritet enligt Wikipedia

Ett begrepp som används i rättsliga sammanhang men ännu inte är definierat i svenska lagen.[1] I antologin utgiven av Rättsfonden, 1980 försöker man i stället räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till ”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (se Europakonventionen).
I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personlig integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.
En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär, till skillnad från humanistiskt. Människor med högre egen integritet än vad staten kan eller vill erbjuda skydd för, kommer i konflikt med systemet. De som har tillräckligt med civilkurage brukar kämpa för sin rätt till integritet vilket faller inom ramarna för mänskliga rättigheter. Dessa människor kan av totalitära stater stämplas som vanliga kriminella och behandlas därefter. I själva verket handlar det om dissidenter. FN kan blanda sig i om FN:s säkerhetsråd anser att det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Blev vi något klokare av det där? Helt klart finns det något skyddsvärt i människans tillgång till en privat sfär. Skyddet av denna aktualiseras enligt min mening av den nya teknik som gör kränkningar billigare och mer lättillgängliga. Men är det verkligen andra medborgare som är hotet, eller är det staten?

I centrum för den politiska diskussionen (eller i varje fall i ett av dess centrum vid sidan av lågkonjunktur, skattepolitik och klimathotet) det senaste året har frågan om vår integritet, vår rätt till privatliv, befunnit sig. Vi hade en rejäl integritetsdebatt runt FRA-lagen förra sommaren och efter det har upphovsrättsfrågorna, IPRED-lagen och TPB-rättegången fortsatt att aktualisera ämnet.

I den politiska diskussionen är det inte nya frågor. De har funnits där minst sen 1700-talet, den amerikanska revolutionen liksom den franska hade med idéer om privatliv och integritet i sitt tankegods. Amerikas vapenlagar och NRA:s styvnackade förvar av den konstitutionella rätten att bära vapen har sin botten i denna diskussion.

I svenskt politiskt liv är det ändå något av en främmande fågel. Visst vi hade en debatt om individens rätt runt personnummer, folk- och bostadsräkningar och samkörning av dataregister, men generellt sätt tycks svenskens behov av skydd gentemot statens rätt att hålla koll på oss inte ha varit en akut fråga.

Detta kan ha att göra med den goda staten, folkhemstanken och det oerhört starka stöd dessa idér har haft i det svenska folkdjupet. Vi har inte behövt något skydd mot staten eftersom den är summan av oss alla och den finns för att ta hand om och skydda oss.

Nu verkar det ha skett en vindkantring. Integritetsfrågan är i ropet. Man kan vinna och förlora val på den, eller starta partier. Antingen har våra makthavare tagit ett steg över en osynlig gräns och fått medborgarna att reagera eller så har ny kommunikationsteknologi gjort det möjligt att samla en opinion som har funnits där hela tiden.

Vad har då detta med svenska medier och dess förmåga att klara av sin demokratiska uppgift att göra? Medierna har haft ett år på sig sen FRA-debatten. De har stora resurser att sätta sig in i och förstå frågor. Det ingår tydligt i deras självpåtagna roll som tredje statsmakt att fördjupa samtalet, att förklara sammanhangen, att skildra skeendet. Ser vi något av detta? Ser vi någon tidning eller någon tevekanal göra en ordentlig genomlysning av vad integritet egentligen är, om den är hotad nu och i så fall hur?

Ser vi dem fördjupa vår förståelse för vilka värden som kommit i konflikt: frihet och privatliv mot trygghet och säkerhet; rättssäkerhet och privatlivets helgd mot upphovsrätt och privata vinstintressen.

Nej, det ser vi inte!

Vi ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat försöka tillämpa den gamla världens karta på den nya världens problem. Vi ser dem prioritera inrikespolitik skattepolemik före en brinnande valrörelse med helt nya politiska konfliktlinjer i centrum

Vi ser dem förenkla ner en av vår tids viktigaste politiska diskussioner till frågan om gratis är gott och hur synd det är om upphovsrättsinnehavare. (Jag menar inte Fredrik Strage, jag fattar att han är ironisk.) Media har misslyckats med sin uppgift!

Så kom då backlashen. Avståndet mellan hype och backlash blir kortare för varje ny modegrej. En snabbare och brantare acceleration upp till det högsta krönet och sen en snabb obeveklig krasch.

För allt som är så nytt att det nästan inte finns är häftigt, men annars är allt nytt skit, det handlar bara om hur fort man kan få fram en tam forskare som kan dissa det.

För er som inte hänger med i vad som är inne eller ute denna veckan så talar jag om microbloggandet via Twitter. En innegrej som kulminerade i helgen, men nu har vi säkra indikationer på att bubblan kommer spricka.

Det är ju farligt, gubevars! Och omoraliskt! Och som kommunikationsmetod synes det oanvändbart.

Om båda kvällstidningarna sågar en grej samma dag så vet vi väl, inte sant.

Henrik Oscarsson, docent i statsvetenskap i Expressen:

Som medel för opinionsbildning måste twittrandet betraktas som en katastrof – ett steg helt i fel riktning i förhållande till rådande trender inom politisk marknadsföring och påverkan. Twitter är vertikal envägskommunikation av gammalt klassiskt snitt. Möjligheterna till interaktion och diskussion är obefintliga. Twittret är ett slags inverterad Obamisering av partiernas påverkansförsök. Effektiv opinionsbildning kräver samtal. Inte massutskick av förenklade snabbudskap.

Amerikanska forskare enligt Aftonbladet:

Nu visar en amerikansk studie som är gjord av hjärnforskare vid University of Southern California att det finns en fara med det snabba twittrandet.

Risken är att hjärnan inte hinner få tid att reflektera eller känna av andra människors känslor vilket kan göra att vi tappar vår moraliska kompass.

Jag får nästan en fnissattack när jag tänker på hur lätt det är att skapa trovärdighet för vilken uppfattning som helst genom att leta upp en forskare som vill vara med i tidningen eller en obskyr studie från något universitet någonstans.

I all enkelhet skulle jag vilja använda lite sunt förnuft istället:

1. Twitter är ett verktyg och verktyg är moraliskt neutrala.
2. Människor beter sig ungfär som folk gör mest när de twittrar, en del är idioter andra spännande.
3. Korta utsagor ger mer dialogmöjligheter en långa.
4. Samtal är nästan alltid av godo.

Jag skrattar, träffar nya människor, lär mig saker och sprider åsikter, glädje och dumheter via Twitter. Jag känner mig inte i farozonen för att bli dum i huvudet, eller tappa min moraliska kompass.

Jag vet att jag redan har haft nytta av det.

Dessutom finns det ju en del enkla invändningar man kan göra.

Man kan som Bitchslap Barbie jämföra med SMS:andet som knappast gjort oss mer omoraliska.

Som Kjellberg kan man undra hur Oscarson kan kalla Twittrandet för vertikal envägskommunikation? Hela min skärm fylls ju av ett sammelsurium av dialoger så fort jag öppnar min Twitterprogramvara.

Det beror iofs på att mina bekanta har förstått det Pär Ström påpekar: Twittra inte om vad du ätit till frukost!

Johan Ulvenlöv som arbetar med nya media för socialdemokraterna förklarar hur användandet av Twitter, bloggar, Facebook med mera kan komplettera varandra och därigenom skapa värdefulla samtal om sakpolitik eller snabbt förmedla nyheter och kunskap.

Sanna Rayman på SvD:s ledarredaktion pekar på hur stor roll hypen spelar för den backlash vi nu ser:

Jag kan inte låta bli att fnissa lite över att någon på allvar förväntar sig att hitta det goda samtalet på en social sajt där samtal förs med max 140 tecken. Självfallet finns det inte där. Men jämfört med ett enstaka tal refererat för medborgarna i riksmedier är de sociala medierna ändå mer tvåvägskommunikation än vad vi hade förr.

Viktor tar Obamas kampanjtwittrande som exempel och menar att det är när man i en valrörelse vill mobilisera de redan frälsta som Twitter kan få stor betydelse i politiken. (Om politikerna då har etablerat sig i den kanalen, vill jag lägga till.) Har han rätt så kanske Kent Persson (m) får rätt i sin förhoppning att de nya kommunikationsmetoderna är ett sätt att få folk att bry sig om EU-valet?

Sista ordet får Fredrik Lundh på socialdemokraterna i Norrbottens Norrblogg som kärnfullt kommenterar:

Läs eller lev utan…

Man trodde kanske att abortfrågan var död i Sverige. Den svenska lagstiftningen har brett stöd. Vi är ett såpass sekulärt samhälle att Ja till livet är så gott som marginaliserade. Det kristdemokratiska parti vi har i riksdagen och i regeringställning är inte längre konfessionellt. Politiskt borde frågan vara desarmerad.

Sen kvarstår den naturligtvis som ett reellt moraliskt dilemma i människors liv. Jag själv må stödja kvinnans fria val när det gäller lagstiftningen, men när samma fråga blev aktuell i mitt eget liv för många år sen var den upphov till en kris både inom mig och i relationen. Jag ångrar än idag att jag inte blev pappa den gången, även om jag inser att det måste vara rätt att hon fick välja.

Men denna döda fråga fick plötsligt liv nu i veckan och den misstänksamma frågar sig naturligtvis varför och hur.

Scenen

1) Enligt bekanta till mig i PR-, information- och mediaindustrin tillkommer så mycket som upp till 90% av innehållet i TV, radio och tidningar genom initiativ från utomstående. Redaktionella besparingar har helt enkelt skapat en situation där det inte längre är journalister som söker nyheter utan nyheter som söker journalister.

2) En moralism på frammarsch har gett kristna moralister nytt hopp i världens sekuläraste land. Även om jag inte har tid att leta upp exempel (det kanske ni läsare kan hjälpa till med), vågar jag påstå att det finns en ökad moralism. Större sexualskräck, starkare nakentabu, porrmotstånd och vid definition av barnpornografi, kriminalisering av sexköp… Moralismen är inte renodlat kristen till sina rötter. Den har fler källor t ex en särskild svensk moraliserande feminism.

3) Kristdemokraterna verkar just nu ha ett svagt opinionstöd. Kanske till och med så svagt att riksdagsplatsen är hotad.

Förloppet

Den 16 februari publicerar flera tidningar nyheten att en kvinna i Eskiltuna gjort två aborter pga fostrens kön.
Den 17 februari ställs en fråga i ämnet till socialministern i riksdagen:

Kristdemokraten Mikael Oscarsson har i dag ställt en fråga i riksdagen till sin partikollega, socialminister Göran Hägglund vad denne tänker göra för att förhindra flickaborter i Sverige. Oscarsson påpekar att det inte behövs en ändring i svensk abortlagstiftning för att detta.

Den 20 februari Den kristna tidningen Dagen skriver om norskor som åker till Sverige för att utnyttja våra liberala abortlagar.
Den 22 februari hänger andra medier på Dagens nyhet. Samma dag uppstår också de första tvivlen på uppgifterna. Är det en propagandbluff?

Debatten

Under tiden har debatten kommit igång mellan the usual suspects. Men när man läser reaktionerna på nyheten i blogosfären blir det tydligt hur sekulära vi är. Inte särskilt många röster reses för begränsningar i aborträtten.

Några exempel på reaktioner:
Utsikt från höjden
Yttranden
Blondinbella
Samtidigt hos erik
Stenudd
Debatt på Newsmill

Till slut uttalar sig den kristdemokratiske socialministern. Han sitter ju i fällan. Vad han än säger riskerar han att provocera viktiga väljargrupper. Tydligen ska vi offra föräldrars möjlighet att få reda på barnens kön på aborträttens altare. En gammal folkpartist kommer till undsättning.

Jag har tre saker att säga om händelseförloppet:

1) Varför säger ingen hur osäkra könsbestämningar via ultraljud är? Att bestämma sig för abort för att man inte säkert kan se att fostret är en pojke verkar mer än lovligt vansinnigt. Vill vi undvika att kvinnor gör abort av detta skäl är det bara att se till att folk vet om denna osäkerhet. Även (eller kanske snarare just) den mest patriarkale vill väl till varje pris undvika att av misstag abortera ett pojkfoster.

2) Varför är just könsfrågan ett så känsligt skäl för abort. Trots att jag själv har moraliska betänkligheter gentemot abort förstår jag faktiskt inte problemet. Poängen med fri abort är väl att vi ska ge blanka tusan i vad kvinnan har för skäl för sitt val. Det är den enskildes ensak.

3) Om vi just har bevittnat iscensättandet av en kampanj som avsåg att misskreditera aborträtten och understödja Ja till livet, så är det för väl att vi är så sekulariserade som vi är. Jag har när jaghar läst idag inte stött på ett enda blogginlägg som vill begränsa aborträtten.

Sture Blomberg, anestesiologen jag skrev om häromdagen dyker idag upp på Expressen debatt.. Under rubriken Evolutionsteorin är ett fuskbygge kommer mer av samma ovetenskapliga och förvirrade dravel som man kan förvänta sig av en ideologiskt blind lekman.

Han bevisar helt enkelt igen att en docentur i medicin inte ger några insikter i evolutionsbiologi eller molekylärbiologi. Han börjar med att definiera nydarwinism helt felaktigt:

Enligt den moderna versionen, nydarwinismen, så har livets uppkomst och utveckling åstadkommits av slumpmässiga genetiska mutationer, som bevarats genom naturligt urval. De starkaste livsformerna påstås överleva medan de svaga går under och återfinns som fossila s.k. övergångsformer.

Detta är snarast en beskrivning av klassisk darwinism. Vi vet mycket mer om arvsanlagen och de faktiska molekylära reaktioner som ligger bakom dem idag, att detta med nödvändighet förändrat vår bild. Vårt moderna vetande brukar sammanfattas i den evolutionära syntesen som utgör ett möte mellan klassisk darwinism, Mendels genetik och modern mikrobiologi som t ex upptäckten av DNA. Den beskrivning av evolutionära processer och arternas uppkomst som denna åstadkommer är oändligt mycket mer komplex än Sture Blombergs citat ovan låter påskina.

Som jag skrev häromdagen är det sorgligt när en vetenskapsman beter sig så ovetenskapligt som Sture Blomberg, men idag har han gått snäppet längre.

Han berättar nämligen ingenstans i sin artikel att han är bekännande kristen, att han tillhör den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. Han döljer det istället genom bedrägliga formuleringar som nedan:

Precis som en bilingenjör eller en keramiker använder samma grundmaterial, som plåt, skruvar, muttrar, lera och låter sina skapelser påminna om varandra, så kan Gud, om det nu finns en sådan, mycket väl ha använt samma byggstenar och också låtit sina skapelser likna varandra. Att peka på likheter mellan arter hjälper oss därför inte att förstå varför arterna ser ut som de gör.

Gud, om det nu finns en sådan så skriver en bekännande kristen bara om han vill framstå som neutralare än han är.

Jag tycker det är ynkligt av Expressen att släppa fram denne kreationist under falsk flagg på sin debattsida. Låt honom skriva, men se då till att han står för sin ideologiska hemvist och hindra honom från att framstå som vetenskapligare och neutralare än han är.

För den som är intresserad av att följa Sture Blombergs vidare öden och äventyr har han börjat blogga.

Ett bedrägligt lugn har sänkt sig över FRA-debatten. Ekonomisk kris, mediehaveri och principlöshet har skapat en känsla av trötthet och besvikelse. Det är en pyrande krutdurk, en som när som helst kan flamma upp i nya utbrott. Just nu kan man lockas att tro att regeringen vunnit, en pyrrhusseger visserligen, men ångvälten har rullat och marken är till synes platt.

Tydligen är det i alla fall så pass lugnt och så mycket diversioner från andra frågor, att Reinfeldt känner sig trygg att plocka upp nästa handgranat mot den svenska personliga friheten, rättssäkerheten och integriteten. Den här gången är det fildelning som skall sågas vid fötterna, och det spelar ingen roll vad det kommer att kosta Sverige och svenskarna.

Som vanligt skjuter man sig i foten för att slippa gå:

IDG/CS Piratjägarlagen är klar:

I lagrådsremissen föreslås också att rättighetshavare ska få samla in och behandla personuppgifter som ip-adresser om ”intrångsgörare” i den mån behandlingen är nödvändig för att ett rättsligt anspråk ska kunna ”fastställas, göras gällande eller försvaras”.

I dag kräver sådan behandling särskilt tillstånd från Datainspektionen. Den som hanterar uppgifterna kommer fortfarande att stå under Datainspektionens tillsyn.

Skälet till att den typen av register kräver datainspektionens tillstånd, är att den typen av uppgifter är oerhört lätt att missbruka. Sådana register och sådan uppgiftsbehandling skall egentligen bara kunna göras av polis eller rättsväsende, och ifråga om IP-nummer av den tjänsteleverantör det närmast berör.

Istället skall nu en mer eller mindre privat driven upphovsrättspolis, i praktiken få större befogenheter än den verkliga polisen. Håller man inte i hatten, så får vi snart en utveckling lik den amerikanska, där MPAA och RIAA fungerar som mediebolagstorpeder med rena maffiametoder, utpressning och rättsskandaler.

Det är inte en högoddsare att man kommer gömma sig bakom EU-direktiv. Att dessa sedan är i stort sett frivilliga kommer man tala tyst om. Sverige har utnämnts till piratland nummer ett, och det är inte konservativa politiker bekväma med. Om det sen stämmer, om det har någon betydelse, eller om det faktiskt är en konsekvens av fullkomligt korrekta prioriteringar lämnas därhän.

ÄN SÅ LÄNGE har man inte föreslagit att folk skall kunna stängas av från sina internetabbonemang, vilket i alla fall är en tröst, om en klen sådan. Tyvärr innebär inte det att man är resonabel, för man inför vad som kallas för informationsföreläggande. Ett sådant förslag riskerar att få samma absurda konsekvenser som de brittiska lagarna om kryptering, där man kan åka i finkan om man tappat bort sin krypteringsnyckel när polisen frågar om den. Pirate Bay nämns som exempel på några som kan tvingas att lämna ut uppgifter, frågan är om de har sådana uppgifter lagrade — personligen skulle jag i deras skor se till att jag helt saknade alla sådana uppgifter i någon form som kan läsas direkt eller avkrypterat. Det man inte har, kan man inte lämna ut.

Att EUs direktiv är frivilliga, hindrar inte upphovsrättsföreträdarnas primadonna/diva/rikspucko/law & order-advokat-plagiat Monique Wadsted att utropa ”Äntligen!”, ungefär som om det var fråga om nobelpriset i litteratur. Hennes kritik är inte otippat att hon inte kan stänga av internetanvändare helt arbiträrt, vilket inte är att förvånas över. Hon är så uppåt väggarna fel ute i upphovsrättsfrågor att det, enligt uppgift, till och med är så att man håller henne utanför när man diskuterar nya vägar och kompromisser i de egna leden. Integritet och personlig frihet är en irriterande insekt i hennes värld, något man pratar om men egentligen vill nypa till så hårt som möjligt.

För egen del kan jag bara skaka på huvudet. Jag har svårt att se hur jag någonsin skall kunna rösta på de nya moderaterna, eller på någon regering där de är tongivande. Det tycks som om de använder all sin vakna tid enbart till att göra alla liberaler och integritetsivrare förbannade.

KAN ingen köra ett jävla misstroendevotum mot den sittande regeringen, de börjar alltmer framstå som en katastrof i demokratifrågor.

Jag har nog sagt något i förbifarten om chimären i den säkerhet FRA säger sig kunna ge oss. Jag har däremot inte lyckats formulera det så träffsäkert som Jan Kallberg gjorde i Expressen i början av augusti:

Efter 11 september var den första lärdomen att elektronisk övervakning, det som FRA står för, är helt verkningslös när det verkligen gäller. De enda som hade anat vad som var på gång var några flyglärare som tyckte att de hade suspekta elever. Terroristerna hade lyckats få ett tjugotal personer in i USA, finansierat dem, placerat ut dem och koordinerat attacken utan att det lyste en enda röd lampa inne på NSA (FRA:s amerikanska motsvarighet). Förövarna av attacken 11 september hade kunnat röra sig fritt i det amerikanska samhället eftersom man före 11 september trodde att de stora superdatorerna skulle snappa upp om något var på gång. Vilket som vi vet aldrig inträffade.

Det finns en otrolig övertro på teknokratiska lösningar. FRA/NSA och liknande bara måste ju vara effektiva med sådan datorkraft och sådana resurser. Men det är i praktiken lika effektivt som att försöka hindra rån genom att sätta upp väl synliga övervakningskameror. Dels är det ineffektivt helt enkelt för att man oftast inte ser något förrän skadan redan är skedd. Dels är det ineffektivt därför att det skapar ett mindset av att vara skyddad, vilket nästan automatiskt tubbar på andra försiktighetsåtgärder och vanligt enkelt folkvett.

För att vara lite elak, skulle jag vilja kalla det clancyism — efter Tom Clancy. Han är en mycket underhållande författare, men en som ständigt visar övertro till tekniska system och beslutsfattares kompetens.

I verkligheten är de tekniska systemen inte effektivare än de människor som använder dem, och kanske ännu mer de människor som inte låter sig förledas till arrogans på grund av de tekniska systemens kapacitet.

USA fick sig en kalldusch när NSAs system inte förmådde förutsäga eller hindra 9-11. Tyvärr visar det sig att det beslutande skiktet är så inkompetent att de är ovilliga att lära sig från den hemläxan, så man utvecklar vidare för att komma åt svagheterna istället för att se att svagheterna är inbyggda i konceptet.

Därmed ger man sig ut på farligt tunn is. Det som krävs för att göra sådana system effektiva är nämligen att man övervakar allt, bedömer allt och inte respekterar några gränser. Det leder i sin tur till att man helt överger det öppna samhället, personliga fri- och rättigheter, och själva det privatliv som är en förutsättning för ett demokratiskt statsskick. I slutänden blir man sin egen värsta fiende.

I praktiken låter man dessutom terroristerna segra. Man gör arbetet åt de krafter som hatar den västerländska sekulära och öppna demokratin. Det påstådda franklincitatet kommer tillbaka, där den som ger bort frihet för säkerhet förlorar bådadera.

Jag håller långt ifrån alltid med Jan Guillou, men han är något på spåren i ”Den inre fienden” — där han låter en afa-ligist komma med det förtvivlade konstaterandet att vår repression skapar terrorister där det inte tidigare fanns några. Det ligger mycket sanning i det, för när samhället klart visar att det inte längre respekterar allas lika värde – varken i människovärde, rättssäkerhet eller åsiktsfrihet – så finns inte längre någon anledning för de utsatta att vara en del av samhället.

Det som saknas i FRA-förslagens alla abrovinker

Är vi aldrig nöjda, vi FRA-kritiker? Svaret är nog att det mycket väl går att få oss nöjda, men inte så länge det enda man ändrar är orden som beskriver förslaget, snarare än förslaget i sig.

Skillnaden mellan en domstolsliknande nämnd eller en specialdomstol är ingen, eller ringa. Trafikstråk existerar inte på nätet, eftersom vilken trafik som helst kan ta vilken väg som helst när som helst.

Överlag innebär varje ”genombrott” som presenterats hittills bara grader i helvetet. Det som saknas är långt mer fundamentalt.

Det som saknas är en utredning av behov och konsekvenser som utförs av någon eller några som inte är korrumperade av egenintresse. Det är direkt beklämmande att det skall vara så stort motstånd från regeringens sida att inrätta en bred parlamentarisk utredning. Kanske än mer ur min synvinkel, eftersom jag förutsatte bättre från en borgerlig regering, med tanke på att de borgerliga alltid varit tydligare i sin ideologiska hållning vad gäller den enskilda människan i förhållande till staten.

Det går alldeles utmärkt att ifrågasätta om FRAs kabelspaning egentligen leder till något gott. Om det inte är effektivt, så säljer vi vår frihet väldigt billigt, och även om det är effektivt, är det för den skull inte självklart att vi skall acceptera konsekvenserna för den sakens skull.

Jag skulle vilja slippa falska nyhetsrapporter om att vi kritiker har segrat. Än så länge är det långt kvar till dess vi kan korka upp champagnen. Det enda sådana tidningsrubriker och nyhetsprogram tjänar till, är att förvirra och dämpa kamplusten.

Varje meddelande om att motståndet har upphört är att betrakta som falskt!