Kampen om WikiLeaks är kampen om vår demokrati

Det är svårt äcklande att se såväl rena galningar och annars balanserade politiker, journalister och andra offentliga personer tugga fradga över WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala sig om dödsstraff till den som läckt dokument till organisationen, eller terroriststämpling av Assange och WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala önskan att någon skall dras inför rätta och först därefter börja leta efter lagrum som kan användas, bändas, anpassas för att lyckas med detta.

Våra makthavare beter sig alltmer som medeltida furstar, vars stolthet, dignitet och tadel inte får ifrågasättas. Deras hemligheter får inte brytas, oavsett om det rör sig om personliga saker eller om saker som har långt mer med deras verkanden än deras personliga integritet att göra. Vi som folk får inte ha hemligheter, vara anonyma eller kommunicera utan inblandning, medan makthavarna i sin tur inte får granskas. Det är upp och nervända världen, där hemligheter kallas transparens och övervakning kallas personlig integritet.

Dessa furstars möjligheter att använda maktmedel är fullkomligt absurda, de kan skära av dina ekonomiska ådror, trycka på så att dina leverantörer säger upp sina avtal med dig, tysta de som försöker prata om dig, skicka en likvidationspatrull eller använda rättsvårdande myndigheter som sina torpeder.

WikiLeaks har länge varit en nagel i ögat på makthavare vars verksamhet inte riktigt tålt dagens ljus. Ju mer odemokratisk, desto mer orolig har makthavaren behövt vara för att bli synad i sömmarna. Detta är traditionellt journalismens roll, men journalister och nyhetsorganisationer har inte riktigt hängt med i svängarna när samhället förändrats, när kommunikationen blivit omedelbar och global tillsammans med samhället i stort, dess företag, organisationer och sammanhang. Nyhetsförmedlingarna kämpar för sin existens i ett informationssamhälle där deras traditionella ensamrätt på nyheter utmanas av globala nätverk och privatpersoner. De har inte hunnit med att anpassa sig och sin affärsmodell och är i många fall fattigare än någonsin.
Fattiga nyhetsredaktioner söker säljande nyheter och undviker nyheter som är farliga och riskerar att kosta på. Nyhetsförmedlingen trivialiseras och de verkliga nyheterna reduceras till telegramformat medan kraften ägnas åt bröd och skådespel. Grävande journalistik blir alltmer ovanlig och då den ändå kommer i dagen blir den istället sensationslysten och spekulativ.

I det läget finns inte längre någon som på allvar lägger ner sig för att utföra det nödvändiga arbetet. Ett nödvändigt arbete för att demokrati skall bli något annat än en bekväm etikett att sätta på de samhällen som inte öppet bekänner sig till autokratiska system av olika slag. Ingen granskar lobbyisterna, ingen granskar de korporativistiska tendenserna, ingen granskar den officiella historieskrivningen. Attacker mot politiker och andra makthavare inskränker sig då till att gräva i deras skatteredovisning, hemhjälp, TV-licenser, fylledille och andra rent personliga skandaler — snarare än att granska beslutsprocesser och dolda maktspel, skillnaden mellan faktisk verklighet och propaganda, annan lögn och förbannad dikt.

När nyheter måste vara ”sexiga” för att bryta igenom, så är det en förbannad tur att någon vågar ställa sig på barrikaden och vägra spela med i spelet. Någon som vägrar lägga saker tillrätta, utan istället litar till att de som mottar informationen själva är kapabla att bedöma vad den innebär, dess trovärdighet och dess relevans. Det är ibland riskabelt och sällan bekvämt och det finns säkert relevant kritik att komma med. I nuläget har det rört om i getingboet ordentligt, som Emma på Opassande skriver:

Det jag ser är ett masstryck från marknaden, finansvärlden, journalistkåren och folkvalda representanter. Hur bekämpar man det? Måste vi verkligen gå hela vägen av förtryck och misär innan vi landar på fötterna igen?

Idag räcker det med att väcka maktens misshag för att bli kallad terrorist. Det var nog inte det folk, i trygghetens namn, gick med på att fila ner sina rättigheter för. Idag är mitt mjöl smutsigt för att jag värnar om demokrati och yttrandefrihet.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så här fort. Jag hade hellre fortsatt ropa “kejsaren har inga kläder” istället för att sitta här och fundera över om jag ska lägga ner att opinionsbilda.

Några journalister har mycket riktigt tagit fasta på dessa problem och skrivit ”balanserade” och kritiska nyhetsartiklar om just de som offentliggör denna hemliga information. Deras resonemang tar fasta på hur farlig informationen är och hur oansvarigt det är att bara släppa den utan att den först granskats och lagts tillrätta.

Det finns dock tillfällen där ”balanserade” resonemang inte är balanserade alls, utan bara en täckmantel för att inte behöva eller vilja stå upp för det som är rätt. Det finns tillfällen där man helt enkelt måste ta ställning för det som är rätt för att ha med någon form av bibehållen anständighet räkna sig som en demokratisk och frihetssträvande människa.

Yttrandefriheten är tillsammans med åsikts- och informationsfriheten den absoluta grunden för ett demokratiskt samhälle.
Information är grunden för att vi skall kunna bygga in någon form av verklighetsförankring i våra åsikter och våra yttranden.
Meddelarskyddet är absolut nödvändigt för att vi skall kunna få information och därmed kunna utnyttja vår yttrandefrihet fullt ut.

Det är ganska uppenbart att vi utan WikiLeaks fortfarande skulle vara lurade på flera punkter, offer för en officiell historieskrivning som helt enkelt inte är sann. De fyller ett behov, att påstå något annat är att göra sig blind för de mörka sidorna av samhällets moderna utveckling. Det kusliga är väl snarast att det finns så många skelett i de västerländska demokratiernas garderober?

Om WikiLeaks granskar innehållet och städar informationen innan de pytsar ut den, eller inte är faktiskt sekundärt jämfört med att vi får informationen i första rummet. Vi ser inte precis något överflöd på den punkten utanför WikiLeaks ansträngningar.

Julian Assange och hans eventuella sexuella överträdelser, paranoia eller kultstatus har tillåtits lägga sig som ett villospår i frågan om WikiLeaks och deras avslöjanden. Ibland undrar man om vi verkligen är så oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Om det verkligen är så enkelt att förleda oss som att visa oss lite snyggt fyrverkeri att fästa våra ögon på? Det är rätt uppenbart att den personliga frågan om Assange inte kommer få någon lösning eller ens vara värd att spekulera i innan vi sett anklagelserna och bevisen, vi kan kritisera processen men inte mycket annat. Framför allt får vi inte låta den frågan stå i vägen för den större frågan om kampen om demokratin. Lika olyckligt är det att frågan om WikiLeaks och det öppna Internet bakats ihop, på sätt och vis blir det analogt med en situation där brottsoffer skuldbeläggs för brottet.

Journalister och demokratikämpar världen över borde verkligen ha anständigheten att vara tacksamma för att WikiLeaks tar stöten av att offentliggöra material som de sedan utan att själva hamna i klistret kan referera till och analysera. Det är den gudagåva journalisterna behöver för att återfå sin relevans, förutsatt att de vågar och inte gått bort sig i att anklaga ministrar för obevisade brott som redan är avskrivna, skriva om senaste idolskandalen eller vilka nya samlagsställningar vi skall prova till jullovet…

Det känns fattigt att det är så lätt att kritisera WikiLeaks, utan att komma med ett alternativ, när behovet är så tydligt. Som tur är lever Streisandeffekten i högönsklig välmåga, så chansen att tysta WikiLeaks helt och hållet är minimal.

Världens makthavare tycks ha tittat på de kinesiska korporativistiska tendenserna. Men istället för att ta lärdom av hur illa det kan bli när man inte slår vakt om demokrati och frihet, så tycks de styrande i förment demokratiska länder ha blivit bländade av fördelarna med ett sådant system. Vi påverkar inte längre de forna socialistregimerna och de andra autokratiska regimerna till att bli mer demokratiska, utan stöper istället om oss i deras form.

Skall jag någon gång om tjugo-trettio år viskande behöva berätta sagan för mina barn-barn om det demokratiska samhälle vi en gång levde i? Jag ser mig omkring och är tyvärr inte alls lika säker på den saken som jag en gång var.