Tänk på hur du reagerar när du ser en fartkamera eller en informationsskylt om att en vägsträcka är bevakad av fartkameror. Du bromsar in, eller hur? Själva nyttan med fartkameror är just denna sänkta hastighet, inte de man tar fast och bötfäller. Det finns ju till och med kameraattrapper. När vi tror vi är övervakade förändrar vi vårt beteende. Vi är alla ögontjänare på det viset.

Vilket beteende kommer du förändra nu när du vet att staten kanske läser din post?

När det gäller fartgränserna är inskränkningen av vår handlingsfrihet och ingreppet i vår privata sfär relativt litet och den potentiella vinsten genom minskad fart som ger minskade dödsfall så gott som säker. När det gäller massavlyssning av svenska folkets digitala trafik är inskränkningen mycket mycket större och den potentiella vinsten i form av terroristbekämpning och liknande i högsta grad ifrågasatt.

Från och med idag kan allt du säger och gör i telefon eller via nätet fastna i ett filter och hamna hos FRA. Därifrån kan informationen genom samarbeten eller försäljningen sprida sig vidare över världen. Du kanske har rent mjöl i påsen, men är du säker på att du inte kommer censurera dig när du vet detta, precis som du bromsar vid fartkameran.

Fundera på det och i september så röstar du kanske på ett parti som lovat att riva upp FRA-lagen. Och inte på någon av de politiker som satte oss i den här situationen.

En grundregel för ett bra samhälle och styrelseskick är att staten jobbar för folket. Alla tendenser att bryta mot den regeln bör bemötas med en rejäl dos skepsis. Tyvärr är det inte alls ovanligt, och vi har haft lagar och system genom hela den moderna svenska historien som fullkomligt gått på tvärs mot den principen.

Men ändå, frågan är om vi någonsin har lyckats med bravaden att skapa ett system som så ställer saken på sin spets som FRAs kabelspaning?

Anders Mildner sätter fingret på problemet:

Det stora hotet är ju att vi nu bara om några veckor kommer att införa en lag som får direkta konsekvenser för människors kommunikation – och att staten och medborgarna därmed sätts i en motsatsposition till varandra.

Det är inget annat än ett gigantiskt misslyckande för hela samhället och det finns gott om folkvalda som borde skämmas öronen av sig när de ser sig själva i spegeln.

I och med att kablarna kopplas in, så kommer vi ha storebror stående bakom axeln oavsett vad vi gör. Han kanske inte tittar hela tiden, han kanske inte är det minsta intresserad av vad vi egentligen skriver, tittar på eller gör — men han står där, får ett allmänt begrepp om vad vi pysslar med, och kan titta om han vill. Han lovar i och för sig att inte komma ihåg vad han ser, men det är ett så tomt löfte att det ekar om det.

Klart det kommer att påverka oss.

Kommer jag våga tipsa en tidning om oegentligheter, eller skicka papper till wikileaks? Kommer jag våga skicka känslig data via nätet? Även om jag använder bästa möjliga kryptering, så kommer fortfarande det faktum att jag kommunicerat och med vem att registreras.

All makt utgår från folket, har det hetat och det är en bra princip. Vi väljer våra ställföreträdare, eftersom det är en fungerande kompromiss mellan direktdemokrati i all sin otymplighet och maximal effektivitet med sin inneboende risk för totalitarism. Den representativa demokratin är fortfarande folkstyre, där förtroende ger beslutsfäighet. Valet att ge förtroende måste existera utan hållhakar för att systemet skall fungera, och övervakning av folks kommunikation och sociogram ger just de potentiella hållhakar som kan få systemet att brista. Den tyska demokratiska republiken blev inte demokratisk bara för att det var en del av namnet, för att de höll val, eller för att de påstod det. I och med att de hade bättre koll på sin befolkning är befolkningen hade koll på sina ledare, så blev namnet ett hån mot de egna medborgarna.

Att FRA kopplar in sina kablar innebär naturligtvis inte automatiskt att vi befinner oss i DDR. Det innebär dock att infrastrukturen för ett svenskt DDR byggts upp, och att staten har den potentiella förmågan att avlyssna all vår digitala kommunikation — oavsett om det är epost, chat, twitter, surfande, kortbetalningar eller något annat som sker med ettor och nollor i våra kablar.

Politikerna har gett legitimitet till , och normaliserat ett system med potential långt överstigande alla tidigare övervakningssystem. Det är som att skaffa kärnvapen för att trygga den nationella säkerheten: man kanske uppnår sitt mål, men riskerna och kostnaderna är fruktansvärda. Trots det är den kanske otäckaste aspekten att våra makthavare nu inte längre är på samma sida som oss. För även om vi i alla partikulära frågor kan ha olika åsikter, så har vi tidigare kunnat säga att de i alla fall arbetar för vår räkning. Men kan vi verkligen fortfarande säga det?

Staffan Danielsson skall faktiskt ha heder för att han är villig att diskutera FRA-frågan öppet. Det vore ännu bättre om han faktiskt kunde komma med argument som inte lägger sig som en dunfjäder på vågen. De argument som framförs för FRAs avlyssning håller överlag flugviktsklass, och bygger inte sällan på rena cirkelresonemang av typen:

FRA säger att vi måste lyssna i kabel, annars kommer något fruktansvärt hända och det vill vi ju inte vara medskyldiga till. Vi måste ta vårt ansvar helt enkelt, så därför ger vi FRA det uppdrag och de rättigheter de bad om.

Akta er för terrorister

Att det sedan är oklart vari hoten FRA skall skydda mot egentligen består är tydligen sekundärt. Få av de exempel som förts fram är överhuvudtaget relevanta. Antingen för att det handlar om saker som inte borde få vara FRAs bord, eller för att exemplen är fullständigt larviga för alla som inte stängt av hjärnans logikcentrum. Hur luddigt allting är framgår av Federleys resonemang om utvärdering:

Därtill har vi en översyn 2011. Ur den kan flera handlingsalternativ uppkomma:

1. En massa viktig information som är avgörande för rikets säkerhet kommer fram. Inga ”oskyldiga” fastnar i spaningen. Mao kan verksmaheten fortsatt löpa eftersom det fyller sin funktion och inte blir ett ingrepp i vanliga människors liv.

2. En del viktig information kommer fram. Ett lite antal ”oskyldiga” fastnar. Då får vi värdera hur viktig informationen är och se om det går att ytterligare stärka den enskildes trygghet.

3. I princip ingen information av avgörande eller betydande karaktär framkommer och det fastnar irrelevant privat information i stor utsträckning. Med andra ord bör verksamheten läggas ned och staten spar en slant.

Var det någon mer än jag som reagerade på en sak här?
Just precis! Hela resonemanget bygger på att man ännu inte vet vad man kommer att få fram, om man kommer att få fram något, eller om det man får fram ens är väsentligt! Så i sak handlar det om att man kastar ut sin krok i okänt vatten, man vet inte ens om man fiskar mört med en hel tonfisk på kroken, eller svärdfisk med sommarställets metspö.

Men frasen: att vara förvarnad är att vara förbeväpnad (Praemonitus praemunitus), är ju förstås giltig. Fast det stora problemet med det resonemanget är att det inte finns någon bortre gräns, vilket leder till Erich Mielkes: ”Um sicher zu sein, muss man alles wissen.” (för att vara säker måste man veta allt)

Det är det som man säger ändringarna i FRA 2.X skall skydda mot, Danielsson punktar upp det hela (mina punktnumreringar):

1. En kontrollstation 2011 för att utvärdera den nya lagen från bla integritetssynpunkt, regeringen ska lämna årliga rapporter till riksdagen.
2. De hot mot landets säkerhet som signalspaning endast får bedrivas mot skrivs in i lagtexten.
3. En domstol inrättas för att besluta om tillstånd för signalspaning.
4. En särskild kontrollmyndighet inrättas, som får tillgång till kabel över landsgränsen.
5. Försvarets radioanstalt får endast tillgång till de signalbärare (en liten del av kabeln) som är relevanta för signalspaningen och som domstolen bestämmer
6. Försvarets Radioanstalt ska ansöka om tillstånd till domstolen för all signalspaning, även regeringens inriktningar prövad därmed.
7. FRA får endast bedriva signalspaning på beställning av regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten.
8. I lagen tydliggörs att signalspaning inte får ske mot trafik med både avsändare och mottagare i Sverige.
9. En parlamentarisk kommitté följer FRAs verksamhet fram till kontrollstationen, och utser ett integritetsskyddsombud för att i domstolen bevaka integriteten för personer i Sverige.
10. Datainspektionen ska följa FRAs verksamhet ur ett integritetsperspektiv.
11. Polisens och Säkerhetspolisens behov av underrättelser utreds i särskild ordning.
12. Kontrollmyndigheten ska på begäran av enskild vara skyldig att undersöka om verksamhet enligt lagen avseende den enskilde har skett.

Punkterna ser bra ut, men är i realiteten en papperstiger. Låt mig göra en motlista:

1. Lagar är som katten och påsen, det är mycket lättare att plocka ut katten än att stoppa tillbaka den.
2. Tillåten spaning kommer garanterat att bli föremål för syftesglidning när folk vant sig vid fenomenet.
3. En domstol som tydligen skall bestå av en (1!) person, vilket innebär att dess kraft lätt kan påverkas genom vem som tillsätts.
4. Och kontrollmyndigheten som skall kontrollera FRA svarar gentemot vem?
5. Det där med ”en liten del av kabeln” är irrelevant på så många sätt att det är svårt att veta var man skall börja. Det är som att bli lite våldtagen, eller som att säga att tullen bara får kontrollera bagaget på alla utlandsflygresenärer som reser från Arlanda. Hela skrivningen är vad britterna kallar en röd strömming.
6. Förutom den signalspaning som de betecknar som del av sin metodutveckling och miljöutvärdering – vilket är ett sött ”litet” undantag…
7. Så förutom militären, så är det de som styr landet som får del av spaning som kan innehålla information av känslig politisk eller privat natur om svenska medborgare.
8. Det vill säga alla som kommit i kontakt med spaningen får order om att glömma bort den.
9. Så förutom ”domstolen” så skall vi få ytterligare ett FUN, där politiskt tillsatta ”neutrala” personer skall utvärdera verksamheten?
10. Datainspektionen är en varg som man dragit ut tänderna på, de är vettiga men ingen tycks lyssna på dem.
11. Vilket i slutänden innebär antingen överlagrade system, eller metoder för att de skall få del av FRAs uppgifter ändå.
12. Och svaret kommer liksom så många JO-anmälningar mot FRA, polis och stat besvaras med ”föranleder ingen åtgärd”.

Skall kontrollerna betyda något, så krävs ett system helt skiljt från och helt utanför regeringens kontroll med total makt att stänga verksamheten med omedelbar verkan vid minsta överträdelse.

En sådan kontrollinstans måste få tillgång till allt, oavsett vad, oavsett sekretess och oavsett FRAs eller regeringens protester.

Lagarna de sätts att bevaka måste vara supertydliga, inte innehålla några undantag eller någon krypmån. De måste vara jurister och det måste finnas företrädare med ansvar för såväl FRAs effektivitet, som för de avlyssnades rättigheter.

sociogram

Även då är hela FRA-konstruktionen tveksam, men punkterna ovan är långt, långt ifrån tillräckliga. Det besvarar till exempel inte frågeställningen om sociogram. Inte heller blir frågan om vilken information som får delas med andra länder, på vilka villkor och under vilka omständigheter besvarad.

FRA till NSA

Mielkes ord hänger som en våt trasa över hela FRA-frågan, och illustrerar effektivt problemen i balansgången mellan en levande demokrati och någon slags tänkt absolut säkerhet. Det gäller naturligtvis alla samhällets kontroll och tvångsmedel, men underrättelsearbete intar ändå en särart:

Det fina i kråksången är att FRA kommer snart vara en icke-fråga. Vi kommer aldrig höra talas om FRA, genom sin kabelavlyssning, kunde förhindra några yttre militära hot eller inte. Därför behöver politiker heller aldrig ställas till svars för att de tog ett felaktigt beslut (eller för all del, rätt beslut). Det kommer heller inte finnas några synliga integritetsproblem eftersom några sådana inte kommer rapporteras. I övrigt är allt hemligstämplat ändå. Tills nån läcker förstås.

Kabelavlyssning är ett effektivt verktyg för att långsiktigt kartlägga grupper i samhället som kan bli samhällsfarliga. Men då är vi inne på säkerhetspolisens område. Några yttre militära hot kommer inte snappas upp överhuvudtaget, och det är just yttre militära hot som lagstiftningen avser.

Jag tror tyvärr att texten ovan har helt rätt. När väl FRA 2.0 är klubbat, så kommer vi inte höra annat än rutinrapporter förrän 2011, när allt kommer rapporteras som fullt fungerande – sen kommer det bli knäpp tyst tills någon läcker.

Det finns något ytterst sjukt i att regeringen tillåts ge sig själv verktyg med så mycket potential för missbruk.

(Tack för sociogrambilderna Olof Bjarnason)

Sedan igår har jag funderat en hel del på centerns nya förslag om modifieringar av FRA-lagen. Ju mer jag funderar, desto mer skeptisk blir jag.

Det skall väl iofs applåderas att centern försöker lösa upp den gordiska knuten. Problemet är att de gör det genom att försöka nysta i den. Det som behövs är ett gordiskt hugg, en insikt om att man inte behöver acceptera grundförutsättningarna:

1. Kabelspaning MÅSTE vara tillåtet
2. Det ska I VISSA SPECIELLA FALL ändå vara tillåtet att avlyssna svenskar utan domstols godkännande
3. Brottsmisstanke ska inte behövas

Det som nu händer när man nystar, är att hela historien blir alltmer komplex. Vi uppnår snart kritisk massa i undantag och tillägg, något som kommer kräva juridisk examen för att ens förstå. Man frångår då KISS-principen, som är en oerhört viktig princip att sträva efter även i lagstiftning.

KISS-principen, eller för att skriva ut den ”Keep It Simple, Stupid”, besläktat med Ockams rakkniv, är grunden för all mekanik, planläggning, taktik, strategi, regelverk — ja i stort sett alla situationer där något skall förstås och/eller genomföras av tredje man, eller där flera olika system är beroende av varandra. Varje ökning av komplexiteten ökar risken att något blir fel, missförstås eller hamnar ur fas med resten.

Centerns förslag kommer att innebära att vi måste få kabelägarna/operatörerna att filtrera bort svensk trafik ur datamängden innan den speglas till FRAs samverkanspunkter. Vi kan inte låta det ske på FRA, för då innebär inte förslaget någon skillnad alls mot den lag som redan ligger. Det kommer med andra ord finnas ytterligare flera parallella system som måste fungera, nya regler för operatör som inskärper vikten av att systemen fungerar, och intressanta begränsningar som minskar FRA-avlyssningens potentiella effektivitet. Dessutom VILL faktiskt regeringen att viss svensk trafik SKALL kunna avlyssnas, så förslaget skapar ett vakuum som kommer att behöva fyllas med ytterligare regler kring när det kan ske.

I praktiken skjuter man bara ett av problemen framåt i tiden, för att därigenom kunna genomföra resten. Det kanske känns attraktivt för en regering under belägring, men taktiken är redan genomskådad. Faktum är att det till och med är för tidigt att säga att de interna kritikerna ställer sig positiva till förslaget. De är försiktigt avvaktande i nuläget, och det är innan kohandeln med de andra allianspartierna genomförts.

Vi befinner oss i det som Mary kallar ”cykelställsdiskussionen”, en situation där själva beslutet fått ett eget liv. Frågan är om det inte varit bättre för regeringen om de inte lyckats kväsa den interna oppositionen innan lagen röstades igenom.

Men, men, men. Förslaget missar ändå poäng 1.0.1 vad gäller lagens vara eller inte vara. Rhodin uttrycker det kärnfullt:

Det hela är enkelt, så jag upprepar det igen. JA till reglerad signalspaning i etern, NEJ till massavlyssning i kabelburna civila kommunikationsnät!

För det är faktiskt så enkelt, och det spelar faktiskt inte någon roll om det är svenska civila eller norska som avlyssnas.

All denna komplexitet stammar ur en grundläggande sammanblandning av koncept. När man förvirrar situationen så, så slutar det alltid i tårar. Det man förvirrat är försvarsunderrättelsetjänsternas och de civila underrättelsetjänsternas uppgifter. FRA sorterar under försvaret, även om det är en ”civil” myndighet — eftersom deras roll i begynnelsen var militär signalspaning. Faktum är att de borde vara en del av militären, för att hålla rent i rollerna. SÄPO finns till för att sköta det polisiära internt svenska underrättelsearbetet, enligt gängse rättsprinciper. Är man inte nöjd med deras arbete, så är det där man skall börja nysta — genom att se till att göra dem bättre, inte genom att överlappa deras roll med annan myndighets.

Centerpartiet flaggar för ett nytt förslag som skall göra FRA-lagen mer acceptabel. Frågan är om det är ren spin de sysslar med, eller om det är en genuin förbättring? En annan fråga är om det är praktiskt tekniskt genomförbart?

Grundidén med det nya förslaget är att man bara får spana på transittrafik, det vill säga sådant som varken har sändare eller mottagare i Sverige. Trafik som på något sätt går till eller från svensk dator, telefon, mobil etcetera, skall aldrig vara föremål för avlyssning. Eller för att vara mer sanningsenlig, så skall sådan trafik uteslutas till dess man har utrett ett fungerande och acceptabelt regelverk för att hantera detta.

Den första frågan, som faktiskt avgör om det ens är ett förslag värt att ta i beaktande, är om det är tekniskt möjligt. Kravet är att det går att separera svensk trafik från transittrafik innan kommunikationen når FRA. Det är inte acceptabelt om separationen sker HOS FRA, den måste ske innan data överförs till de så kallade "samverkanspunkterna". Skulle det vara tekniskt möjligt och dessutom kunna ske innan data kommer till FRA, så går det att diskutera.  Det innebär inte att alla invändningar försvinner som genom ett trollslag, men det KANSKE löser upp merparten av problemet med massavlyssning av det egna folket.

Problemen tar inte slut där är jag rädd. Det må vara att svensk civil kommunikation fredas i ett förstaläge, men invändningen att FRA inte skall lägga sig i civil kommunikation överhuvudtaget kvarstår. Det kan tyckas sekundärt, men påverkar till exempel IT-branschen starkt. Finnarna lär knappast flytta tillbaka sina mailservrar till svensk mark bara för att FRA slutar lyssna på svenskar, Google lär knappast bli välvilligare inställda till investeringar i Sverige bara för att vi isolerar transittrafiken från den svenska. Dessutom finns en moralisk aspekt på det hela. Bara för att andra länder inte har högre moral än att de avlyssnar alla, så innebär inte det frikort för svensk underrättelsetjänst att avlyssna icke-svenska civilister.

Som om inte det räcker så lär knappast regeringen nöja sig med att lyssna på transittrafik i längden.  För att citera Staffan Danielsson (c), i SvD:

Centerpartiet konstaterar emellertid att det inte räcker att spana enbart på utländsk trafik.

– Tyvärr kan det behövas en möjlighet till spaning även i en och annan svensk dator, om till exempel terrorhot planeras, ­säger Staffan Danielsson.

Han bedömer att det kan ta mellan ett och två år att utreda reglerna för hur FRA ska få spana mot svenskar. En rad kritiker kräver att det ska finnas brottsmisstanke i sådana fall.

– Blir det en utredning så kan det diskuteras i det sammanhanget, säger Staffan Danielsson.

Om vi inte passar oss, så flyttar vi med andra ord bara problemet ett par år framåt i tiden. Det finns en uppenbar risk att det blir en ubåt av det hela, där man "justerar" i lagen i efterhand när lagen väl blivit allmänt accepterad. Frågan är om tidningar, TV, radio och folkopinion kommer att mobiliserar på det sätt som skett nu för att se till att sådana "justeringar" fortfarande är vettiga? En sådan sak fyller mig med skepsis, det luktar spin lång väg.

Spin luktar det också på andra sätt. Till exempel kommer ett sådant här förslag göra det långt mycket svårare för de riksdagsmän och kvinnor i alliansen som flaggat för att de inte accepterar lagen som den ser ut. Trycket mot de som har principiella invändningar kommer att öka än mer, så att det blir nästan omöjligt att stå emot – en av de viktigaste angreppspunkterna för motståndet röjs ju ur vägen. Då kan man komma att acceptera trots de ANDRA invändningarna man haft, helt enkelt för att situationen ändå kanske är "bra nog".

Jag är skeptisk, till och med mycket skeptisk, Klambergs analys om splittring och avledning låter alltför plausibel. Jag tänker inte ropa varg riktigt ännu, det är i alla fall en öppning till diskussion, men det finns en uppenbar risk att seger utropas och den trojanska hästen släpas in på torget.

(Via HAX, TVÅ, TRE, FYRA)

Veckans citat står nog Göran Petterson — ”någons” ledamot i riksdagen för:

Jag har under sommaren tagit del av en stor mängd kommentarer från personer negativa till lagen. Även detta har varit värdefullt då det gett mig en god uppfattning om hur de ledande motståndarna resonerar. Sommarens diskussioner har gjort att min bild av debattläget börjar bli rätt tydlig. Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse. För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga ”intrång” på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna.

Så om man skrapar på ytan och upptäcker att motdebattören är allmänt kritisk till statens kontroll av individen, då är motståndarens politiska intresse ”asymmetriskt”?

Ve oss om vi skulle våga kritisera dessa fenomen. Då kan vi avfärdas med det enkla bortviftandet av hela vårt samlade åsiktspaket som varande ”asymmetriskt”.

Men vad säger det egentligen om Göran själv? Inget gott är jag rädd.

Jag säger som Jörgen L i hans kommentar:

Själv hade jag mycket väl kunnat acceptera vissa intrång om:

1. De hade varit förutsägbara

2. Det funnits en trovärdig anledning.

3. Jag hade trott att intrånget gett effekt mot någon slags reellt hot.

4. Det hade skötts i en process som varit transparent och kontrollerbar och där jag kunde lita på att missbruk inte skulle kunna förbli oupptäckt.

De fyra punkterna är en god sammanfattning av en stor del av kritiken, minus ord som massavlyssning och liknande.

Det vi vänder oss mot är förutsägbarheten, vilken är noll eftersom hela filtreringsprocessen är hemlig och att det enda vi vet är att just VI tydligen inte är ”intressanta”… utom förstås när vi är det. Just bristen på förutsägbarhet är också ett av de stora hoten mot den fria kommunikationen, eftersom det riskerar innebära självcensur — vi kommer sluta betrakta vår digitala kommunikation som brev och mer se det som vykort.

Det vi vänder oss mot är bristen på trovärdighet i anledningarna till det breda avlyssningsmandatet. Diverse vagt beskrivna, i stort icke-militära, hotbilder smäller inte högt. Dels för att vi inte förstår vad de har med FRA och militär signalspaning att göra? Dels för att vi inte ställer upp på premissen att statens önskemål om kunskap är detsamma som statens rätt till kunskap med vilka medel som helst. För mig och många andra med mig låter FRA-lagen som ett helt fritt mandat, som kan komma att innebära nästan vad som helst beroende på regering, ideologi och till och med dagens populistiska hjärtefrågor.

Det vi vänder oss mot är den troliga bristen på verklig effekt mot reella hot. Bara det faktum att mandatet givits innebär att trafik med stor sannolikhet kommer styras om från det svenska nätet, att kryptering troligen kommer användas i mycket större utsträckning och att anonymiseringen kommer nå nya höjder. Dessutom kan det verkligen ifrågasättas i vilken mån FRAs grävande kommer skaffa fram relevant information som inte billigare och mer fullständigt skulle kunna fås fram på andra mer konventionella vägar. Det kan verkligen ifrågasättas om metoden ens är relevant för en stor del av de hotbilder som målats upp. Det finns till och med en farhåga att säkerheten blir en chimär, så att man står i bruset och missar den mest väsentliga informationen — ungefär som man gjorde i USA 2001.

Det vi vänder oss mot, är att vi alla gemensamt kommer kliva upp på varsin stege och måla ett stort svart kors i taket den dag FRA någonsin ens kritiseras för att ha gjort fel i sin spaning. För alla andra än de närmast sörjande politikerna, så är allt krimskrams som häftats på lagen inte mycket mer än teater — det finns inte en enda extern kontrollstation som både har resurser att faktiskt kontrollera om missbruk skett och samtidigt inte har något intresse av att det sopas under mattan — eller åtminstone att båten inte gungas för mycket.

Asymmetriska politiska hälsningar.

Marcus

Det första Tolgfors, Reinfeldt, Björklund och Olofsson borde inse, är att de inte har folket med sig. Bara detta enkla faktum borde få dem att åtminstone haja till och fråga sig om de är rätt ute.

Det minsta man kan begära är att de faktiskt lyssnar på argumenten mot, och ärligen överväger om de är giltiga. Det minsta man kan begära är att de inser deras makt utgår från folket, inte tvärtom — och att de därför låter bli att vifta bort, förminska och förlöjliga inte bara folkets röster, men även de delar av näringslivet som är närmast drabbade, en hel eskader experter för att inte tala om sina egna lokala ledande politiker, ungdomsförbund och medlemmar.

Om man bortser från de närmast sörjande i riksdagsgrupperna och på FRA, så är rösterna mot nästan märkligt enade. Hade beslutet fattats genom acklamation hos svenska folket, så hade de hört ”NEJ!” ända ner till Tyskland. Men istället nonchalerar de konsekvenserna av sitt handlande, och framhärdar med dårars envishet.

Det går inte att rädda lagen med plåster och tejp, den måste rivas upp. Det enda sätt man kan komma framåt är att tänka om i grunden och börja om från början.

Moderaterna upprepar nu samma trötta och sönderslagna argument in absurdum. Ibland får de hjälp av något annat ljushuvud, men oftast står de i ensam majestät medan folket pekar och påpekar att kejsaren är naken.

Några moderata politiker har fattat, men det kunde man inte tolerera så man går ut med ett internt mail. Fast man kunde lika gärna ha låtit bli, för mailet innehåller exakt samma idisslande som utmärker hela debatten från moderat sida. Det skall vara ett förtydligande, men tillför noll och intet.

Men för att plocka sönder idiotierna ÄNNU en gång — de som nu senast rapades upp i mailet:

Massavlyssning eller inte?

Sorry Tolgfors bara för att du säger att det inte är fråga om massavlyssning gör inte utsagan sann.

Alla mina mail kommer att passera FRAs filter, eftersom min mailserver står på utländsk mark. Att FRAs tjänstemän kommer att ha få eller inga skäl att manuellt läsa mailen är fullkomligt ointressant, de har fortfarande filtrerats. Samma sak kan sägas om kommunikationen för en stor majoritet av alla svenskar, så den fågeln flyger inte.

Regeringskansliets enighet

Att hela regeringskansliet står bakom lagen förvånar mig inte. Jag känner fortfarande blodlukten från partipiskorna som ven innan beslutet, så allt annat vore närmast förvånande.

Får FRA del av all trafik?

Ja, FRA får en kopia av all elektronisk trafik, den som går över landsgränsen, det är hela betydelsen av att de får tillgång till trafikströmmen från de så kallade ”samverkanspunkterna”. Att påstå något annat är direkt vilseledande och kan till och med kallas en direkt lögn.

Gås trafiken igenom?

Att påstå att det är ”olagligt, icke önskvärt av någon och dessutom omöjligt” att allas email, sms och telefonsamtal gås igenom är en (medveten?) missuppfattning av kritiken. Bara det faktum att trafiken filtreras via sökbegrepp innebär att den påstådda omöjligheten redan falsifierats.

Är det relevant att kräva brottsmisstanke för avlyssning? Massavlyssnar man oskyldiga?

Det lika mycket den officiella allianslinjen som blandar äpplen och päron ifråga om underrättelseverksamhet och rättsliga tvångsmedel. Signalspaning har traditionellt haft betydelsen militär kommunikation i etern. Där är det fullständigt irrelevant att kräva brottsmisstanke, det är helt oproblematiskt.

Det som inte är oproblematiskt är när man blandar in civil privat kommunikation i soppan. Det är kommunikation som närmast kan jämföras med brev och telefonsamtal — eller för den delen privata samtal öga mot öga i privat miljö. Där krävs traditionellt brottsmisstanke och domstolsbeslut för att avlyssna. Brev är till och med skyddade genom brevhemligheten. Man hamnar därmed i konflikt med meddelarskydd och källskydd och ett antal liknande problem. I teknikneutralitetens namn, så kan man inte gärna göra skillnad på elektroniska brev och traditionella på papper.

Problemen uppstår därför att lagen blandar in kanaler som primärt är civila, och som människor i allmänhet räknar som privata. Där blandas äpplena och päronen. Det är inte annat att vänta att det ifrågasätts varför det plötsligt inte krävs brottsmisstanke och domstolsbeslut i just detta specialfall?

Ägnar sig FRA åt brottsbekämpning?

FRA ligger under försvarets budget, men tillhör inte försvarets organisation. Det svenska försvaret är inte heller den enda uppdragsgivaren. Det är inte alls omöjligt att tänka sig uppdrag till FRA där informationen i första hand kommer att användas till annat än ren militär underrättelse. Det är till och med så att de exempel regeringen fört fram på moderna ”yttre hot” är så luddiga och i så hög grad ligger inom den civila sfären att kravet på brottsmisstanke inte alls är irrelevant.

Handlar det om att övervaka enskildas privata angelägenheter?

Syftet med den nuvarande spaningen är säkert inte att övervaka enskildas privata angelägenheter. Men det finns en stor skillnad mellan syfte och konsekvens. Inte många ger sig ut på landsvägen i syfte att kvadda bilen, men bakfylla, trötthet, vårdslöshet, dumdristighet, missbedömningar och nonchalans kan mycket väl innebära att man gör precis just det. Därför stoppar trafikpolisen trafiksyndare, inte utifrån vad de syftade att ställa till med, utan utifrån de sannolika konsekvenserna av deras trafikbeteende.

Jag konstaterar att det är fullkomligt ointressant vad Åkesson, Tolgfors, Reinfeldt och Stridsman anser lagen handlar om. Det intressanta är att konsekvenserna av lagen innebär att civila svenskars privata information övervakas utan domstolsbeslut. Den osäkerhet som filtreringen, hemligstämplarna och den obefintliga upprättelsen i efterhand ställer till med gör det ”goda syftet” irrelevant.

Är det lika kränkande att lyssna i etern som i kabel? Går det inte att ha separata lagar för de två kanalerna? Innebär nej till signalspaningslagen nödvändigtvis en återgång till avsaknad av integritetsskydd?

Det ÄR INTE lika kränkande med eterspaning som med kabelspaning. Eller för att vara tydligare: det är inte lika kränkande så länge man håller sig ifrån den luftburna telefontrafiken i möjligaste mån. Etern är traditionellt som torget, det kanske är lite ofint om man smyger sig intill folk för att höra bättre — men ingen förväntar sig att samtalen som förs är helt privata. Kabel är däremot som det traditionella slutna brevet, samtal i enrum eller i telefon, där man förväntar sig att det man säger stannar mellan de som berörs.

Sen går det naturligtvis utmärkt att ha separata lagar för olika kanaler om den politiska viljan finns. Men det behövs inte, det är bara att konstatera att förtrolig kommunikation mellan civilister är off-limits. Man får helt enkelt inte spana mot telefonsamtal, mail, internettrafik eller liknande. Eller varför inte göra brevhemligheten teknikneutral, och utöka den till att även innefatta elektronisk kommunikation i kabel?

Delar av den intressanta kommunikationen har kanske flyttat in i kablarna tillsammans med den civila trafiken. Det innebär inte automatiskt att man kan införa en ”free-for-all” syn på avlyssning i det privata rummet. Man kan mycket väl få finna sig i att nöja sig med den information man kan få tillgång till på ett acceptabelt sätt — ändamålen helgar inte alltid medlen, och vi befinner oss inte i krig.

Slutligen går det alldeles utmärkt att behålla regleringarna utan att samtidigt utöka FRAs mandat med några tusen procent. Att påstå något annat är det som vi ”nördar” kallar FUD — Fear, Uncertainty, Doubt, och anses som ett ytterst fult trick för att misstänkliggöra potentiella konkurrenters system och lösningar.

Vi kan inte försvara demokratin med metoder som inte hör hemma i en demokrati.

Uppdatering: Falkvinge gör ett mer grundligt jobb med att såga idiotin.

Apropå Tolgfors och hans definitioner:

- Det finns ett antal missförstånd i debatten som har funnits med hela tiden. Ett sådant är att det skulle handla om massavlyssning av svenska folket, vilket nu upprepas i den här artikeln, säger han till TT.

Låt mig försöka mig på en definition…

Massavlyssning

Från orden ”Massa” och ”Avlyssna”

Massa (som adj)
Något vanligt eller generellt förekommande.
Större mängd.

Jfr. FRA medges genom den nya lagen generell tillgång till all trafik som passerar Sveriges gräns. Hela denna enorma mängd data filtreras sedan maskinellt via sökbegrepp för att sålla ut för uppdraget intressant information.

Avlyssna (verb)
Lyssna på, lyssna analytiskt, lyssna i hemlighet, insamla information om.

Jfr. En privatperson kommer inte att veta ifall dess kommunikation filtrerats ut av FRA, eftersom denna information är hemlig. Det enda personen med någorlunda säkerhet kan veta är att hela eller delar av kommunikationen passerat FRAs filter, och därmed utgjort underlag för FRAs informationssökning.

ERGO: FRAs filtrering och informationssökning utgör i praktiken en massavlyssning. Inhämtningen är generell, liksom filtreringen, all trafik som passerat landsgränsen är underlag för FRAs informationssökning och analys.

Det är egentligen ointressant för definitionen om all information kommer att analyseras av tjänsteman eller inte. Att trafiken ingår i underlaget och att allmänheten saknar kunskap om vilken kommunikation som ansetts intressant nog för vidare analys är nog. Det är tillräckligt generellt, omfångsrikt och oförutsägbart, och kan därmed inte ses som något annat än massavlyssning.

Det är övertydligt att motståndare mot, och förespråkare för FRA totalt pratar förbi varandra och att samtalet
blir alltmer frustrerande.

Till och med de kritiker som gärna skulle se FRA läggas ner, är faktiskt inte främmande för att Sverige skall ha signalspaning. Önskan att se FRAs svanesång handlar mer om att man vill se något annat, något som inte kan misstänkas vara en lokalavdelning av Echelon.

När Birgitta Ohlsson talar om att brottsmisstanke skall gälla för avlyssning, så pratar hon inte i nattmössan. Att utmåla det som slutet för all signalspaning är rent trams. Det Birgitta med flera menar, är att signalspaning mycket väl kan pågå på traditionellt sätt, men att det skall krävas domstolsbeslut innan man är och rotar i civilisters privata kommunikation:

Jag har aldrig krävt att det ska föreligga brottsmisstanke avseende traditionell signalspaning, med vilket jag menar spaning i etern. Att radiomaster på fastlandet, fartyg på Östersjön, spaningsflygplan och mobila markförband i Afghanistan lyssnar på radiotrafik mellan ryska militära förband eller talibaner utan brottsmisstanke är oproblematiskt.

Och för att än en gång markera grunden för språkförbistringen:

FRA-lagens förespråkare verkar mena att den potentiella kränkningen sker först när en handläggare på FRA går igenom kommunikation efter att FRA:s superdator använder sökbegrepp, som med Ingvar Åkessons ord ”utformas med hög precision med inriktning på utländska mål och därför inte träffar inrikes trafik”.

FRA-förespråkarna vägrar medge att FRA-lagen vilar på att närmast all svensk internettrafik kan komma att filtreras genom FRA:s superdator, bland annat för att urskilja utrikestrafik.

Min ståndpunkt är att kränkningen redan sker när staten får tillträde till teletrafiken. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad databehandling.

Sverige kan mycket väl signalspana.

Vad Sverige däremot inte skall göra, är att skapa en infrastruktur som ger staten möjlighet att avlyssna sina medborgare.

Så bra då att vi inte bygger en sådan, säger Tolgfors och Reinfeldt i kör, och de tror säkert på vad de säger — men de missar likväl, hela poängen. De talar om det syfte de själva ser med signalspaning, medan kritikerna talar om konsekvenserna. Vi talar om både de faktiska och de potentiella konsekvenserna.

Det är här bristen på förståelse gör sig gällande, och det är därför samtalet blir så frustrerande. Inte ens Fredrick Federley eller Annie Johansson verkar förstå denna poäng, och kanske är det därför som de tycks så tagna på sängen över svekdebatten.

För den som förstår att övergreppet sker redan när staten bereder sig tillgång till vår privata kommunikation, så framstår kontrollerna som rena smörjan.

Det är som att en våldtäktsman skulle försvara sig med att han faktiskt använde kondom. När det inte räcker så föreslår han att han nästa gång skall använda två kondomer, av olika märke — för då blir ju allting myyyycket bättre. För var det inte det hela diskussionen handlade om? Risken för oönskad graviditet och sexuellt överförbara sjukdomar…. eller?

Dessutom får offret betala för våldtäkten och för kondomerna, det är väl naturligt?