Den omöjliga debatten

Jag tänker spinna vidareGörans inlägg om debattnivån i piratdebatten. Icke-piraterna upplever att vi skriker åt dem och vi upplever att de skriker åt oss. Därmed blir egentligen ingenting sagt, ungefär som i ett familjegräl som trallar runt i samma gamla cirklar runt samma trätofrågor, frustrationer och olikheter som så många hundra gånger förut.

Göran pratade med en familjemedlem av den äldre generationen om IPRED. Det var faktiskt innan han ens övervägde att bli piratpartist. Familjemedlemmen förstod först inte problemet med IPRED, men det krävdes inte många meningar för att ändra på den saken. Så fort Göran förklarat vilka effekter den nya lagen skulle kunna få i praktiken, så var omvändelsen ett faktum. Reaktionen var att det är ju absurt, så kan det ju inte vara menat att rättssamhället skall fungera.

Det illustrerar på något sätt problemet med hela debatten, och det problem jag själv hade en gång i tiden med att just namnet Piratpartiet valdes. Å andra sidan finns det nog inte något bättre sätt att shanghaja begreppet och ändra betydelsen.

###Vaddå ”gratis är gott”?

För betydelsen är inte ”gratis är gott” som så många tycks tro. Faktum är att sånär som på en och annan frifräsare så vill de flesta av oss inget hellre än att betala för oss. Men för att besvara Björn Ulvaeus, så skulle de allra flesta inte handla hos någon som å ena sidan begär hutlöst betalt, och å andra sidan behandlar sina kunder som om de vore skadedjur.

Vi är med andra ord inte alls främmande för att artister, författare, skådisar och andra kulturarbetare skall få betalt för sitt jobb. Naturligtvis förutsatt att någon vill se, läsa eller lyssna. Det används däremot mot oss för att slippa lyssna till vad vi säger. För budskapet består inte av att vi vill stjäla klubborna ur era barns munnar.

###Skendebatt

Den typiska debatten de senaste åren har bestått i att Rick, Christian eller nu senast Anna lugnt försöker förklara vad vi står för. Under tiden står en, två, tre artister, författare, experter eller bolagsrepresentanter och avbryter, skäller eller drar absurda liknelser om stulna TV-apparater, snatteri, länsade bankkonton eller annat häcklande. Mönstret är så förvillande likt att man kan tro att det är en repris man tittar på snarare än en ny debatt.

Det är verkligen ett mönster. Ett försök att marginalisera, utdefiniera och förlöjliga. Säkert inte alltid medvetet, utan säkert lika ofta utifrån ärligt upplevd ilska. Men slutresultatet är detsamma, det blir en debatt som aldrig förs på allvar utanför de kretsar där piraterna mestadels värvar sina medlemmar.

###Diskussion eller monolog

Det är till och med värre än så, för när piratpartiet nämns av etablerade riksdagspolitiker så förminskas vår betydelse regelmässigt. Antingen avfärdas vi, eller också så utestängs vi — som om man försöker få oss att försvinna genom att inte riktigt erkänna vår existens och än mindre vår legitimitet. Att inbjuda företrädare för upphovsrättsintressen tycks däremot inte vara något problem.

Men vi har ett faktiskt problem, ett som inte kan lösas utan att båda sidor hörs och utan att man når en kompromiss alla kan leva med. Eller snarare, det är inte sant, för tiden kommer troligen att göra diskussionen överspelad. Det går för att använda ett anglikanskt uttryck inte att stoppa tillbaka katten i säcken. Frågan är nog snarare om vi kan nå en vänskaplig överenskommelse innan ena sidan blivit överkörd.

Det duger inte helt enkelt; vi måste ha en debatt; båda sidor måste få höras; vi måste hitta en lösning; det är egentligen självklart om man stannar upp och tänker efter.

###Vem vill ha en pyrrhusseger?

Vi är de IT-tokiga, early-adopters, kulturnördar, ja faktiskt de som skulle kunna utgöra ryggraden i nya affärsmodeller. De flesta av oss har proportionellt mot ålder och plånbok spenderat mer på mjukvara, hårdvara, filmer, skivor, spel och abbonemang än ett par typiska ”com-hem” familjer tillsammans. Vi programmerar, designar, skriver, tycker och debatterar på nätet. Det som förenar oss är entusiasmen över alla nya möjligheter, frihetskärleken och den absoluta tron på rätten till integritet, vårt censurhat och tron på förnyelse.

Sluta kalla oss tjuvar och pack, sluta marginalisera, förlöjliga och avfärda oss. Prata med oss sansat istället så kan vi åtminstone sätta upp tältet där förhandlingarna skall ske och låta kohorterna pusta ut, plåstras om, dricka och äta istället för att slå ihjäl varandra i ett slag som kommer kosta segraren så mycket att den kommer tro att den förlorat.

Där har vi det verkliga skälet till att Åsa Jinder stängt av sin kommentarsfunktion. Hon sänkte lansen och trodde väderkvarnarna skulle ge vika. När de inte gjorde det, så gick hon på än värre. Till slut var stämningen rent hatisk och då är alla förlorare.

Uppdatering: fyrtio minuter efter postning, och jag upptäcker att Leo Erlandsson också vill hyfsa debatten