Liten flicka kräver tydligen mycket våld att hantera

Lördagen den 14 maj, strax efter klockan nio på kvällen kliver Johanna Sjödin in på tunnelbanestationen på Fridhemsplan i Stockholm. Hon och några vänner till henne hade tänkt åka och se lite brottning, något hon sett fram emot länge. Drygt sex timmar senare kliver hon ut från polisstationen på Mariatorget, där hon hållits ”LOB:ad” i fyllecell några timmar.

http://johannasjodin.se/2011/05/19/lob-har-blivit-ett-satt-att-straffa-buset/

Hon är inte nykter, men inte heller full, utan glad som folk är mest när de är på väg ut en lördagkväll. Hon gör dock ett misstag och det är att passera spärren utan giltig biljett — att försöka planka. Det är hennes synd och därför kommer hon få tillbringa den roliga brottningskvällen dels iförd handfängsel, dels på en brits i fyllecellen. Sekunder efter att hon passerat spärren flyttas hon nämligen handgripligen ut på gatan av tunnelbanans ordningsvakter, vilket strängt taget är mot deras instruktioner då det finns kontrollanter som sköter sådana saker. Lustigt nog kontrollerar de inte ens om hon har giltig biljett, utan förutsätter att hon plankar. Hade de utfört en kontroll hade de kunnat ta ut en avgift på 1200 kronor, men deras intresse inskränkte sig tydligen till att fysiskt markera att hon inte var önskvärd.

Hon gör faktiskt ett andra misstag också, i att hon feltolkar händelsen och tror att det skall räcka med att lösa biljett så är allt bra. Hon löser därför SMS-biljett, men den hinner hon aldrig visa upp för spärrvakten. På väg mot luckan tar nämligen ordningsvakterna tag i henne igen, drar in henne i vaktrummet på andra sidan spärren, trycker ner henne på golvet och förser henne med handfängsel.

Handcuffs Vector Image

Jag har personligen inte träffat Johanna, men de som gjort det refererar inte till henne som någon rysk brotterska med svällande biceps och aggressivt beteende. Hon försökte påpeka att hon hade giltig biljett, men fick veta att hon satt där hon satt i väntan på polisen för att ”hon inte kunde bete sig”. Med tanke på beteenden jag blivit vittne till på lokaltrafiken i Stockholm, så får man anta att vakterna ansåg att hon tuggade fradga och gjorde utfall mot alla i sin omgivning… Eller så fick de hjärnsläpp och bestämde sig för att en liten flicka som Johanna var ett bättre mål att statuera exempel med än en storväxt skinnskalle eller bandido/hells angelsknutte.

Min egen erfarenhet säger mig att den sortens vakt som bestämmer sig för att ”statuera exempel”, sällan väljer folk som kan försvara sig — och att ju mer försvarslöst offret är, desto drygare ordningsman. Nå exakt hur roade vakterna är av att hon missar sin brottning och allt sådant är saker som jag inte var där och kan uttala mig om. Hennes vänner som försöker få klart för sig vad som händer och få ut henne blir i alla fall hotade med batong, så det var nog lite väl mycket testosteron i tunnelbaneluften den kvällen. Noterbart var att hon bad att få ringa, vilket vakterna vägrade. De vägrade också att kontakta hennes sambo åt henne. Noterbart är också att vakterna vägrar att berätta vad de heter med orden ”annars kommer du skriva om detta…”, vilket någonstans visar att de visste att de var ute och reste och får mig att undra om de visste att hon var en namnkunnig bloggare? Om de visste det, så undrar jag hur korkad man får vara och om #gategate redan fallit ur ordningsmaktens minne?

En längre stund senare kommer i alla fall polisen till platsen och sakerna skulle därmed kunnat få en snabb lösning, eller?

Nä, de väljer att gå på tunnelbanevakternas story och någonstans, utan att någon nämnt den saken med en nysning innan, så handlar det om fylla och att hon inte kan ta hand om sig själv. Hon blir, trots att hon kan föra ett samtal med polisen, ställa frågor och dylikt sonika ivägkörd till polisstationen, där hon utan vare sig urin- eller blodprov blir processad och satt i fyllecell. Där sitter/ligger hon till strax efter klockan tre på natten, då hon blir släppt.

Hon har polisanmält händelsen, fått skadorna hon ådrog sig dokumenterade och allt sådant man kan göra för att få upprättelse.

Hon vidgår att hon försökte planka, vilket fått en del kommentatorer att gå i taket och mer eller mindre säga att hon får skylla sig själv. Men de kommentatorerna kan såvitt mig anbelangar hoppa upp och sätta sig och snurra på mitt utsträckta långfinger, för de verkar helt ha missat proportionalitetsprincipen och det lilla faktum att ingripanden inte får göras för att man känner för det. Tänker man släpa in någon i vaktrummet och sätta handfängsel på personen ifråga, så bör man ha goda skäl. Dessutom bör man kunna legitimera sig och inte dölja sig själv bakom brickans anonymitet. Skall man LOB:a någon, så bör man kunna visa att personen faktiskt är så onykter att det kan antas att personen är oförmögen att ta hand om sig själv. Om dessutom personens vänner står utanför och är oroliga, finns knappast någon anledning att omhänderta personen — då finns det ju någon som ”tar hand” om henne.

Idiotkommentatorerna missar också det lilla faktum att vi som privatpersoner är i ett enormt underläge gentemot ”rättvisan” i sådana här lägen. Eftersom vi står ensamma och utan utomstående vittnen mot flera vakter som kan stödja varandras berättelse, så hör det till undantagen att någon vakt ens får kritik för övervåld eller tveksamma ingripanden.

Slutligen tror många som råkar ut för sånt här att det inte är sant och reagerar därför starkt verbalt, vilket när ingen lyssnar ger upphov till känslor av total maktlöshet. Det betyder att tvärt emot vad som är praxis, där personen i princip aldrig får rätt ens om hon är blåslagen när hon kommer ut, så borde praxis vara att ordningsmakten skall ha ordentligt på fötterna innan de ingriper och att de skall ha stenhårda regler att följa.

Jag betvivlar att Johanna kommer få rätt. Särskilt med tanke på att inte ens filmbevisning i det tidigare #gategate räckte för att få rötäggen fockade.

Ändå gör hon helt rätt som anmäler och jag hoppas verkligen att historien rullas upp och gör någon skillnad.

To Serve and Protect…

Att skydda, hjälpa och ställa till rätta var den svenska varianten på det amerikanska ”To Serve And Protect” — en text som fortfarande står på de flesta amerikanska polisbilar. Det är en bra princip för polisarbete: att polisen är folkets hjälpare och att polisen är folkets beskyddare.

Jag är lite sent ute med mitt bidrag till dagens snackis, men jag kände så här på fredagskvällen att jag inte kan låta det passera utan kommentar.

Ett par civilklädda poliser satte sig över lagen och använde sin makt till att trakassera en journalist och ställa honom inför ett ultimatum: radera bilderna du just tog på oss, eller följ med in för drogtest på stationen. I upprinnelsen till detta tyvärr obevisade – men fullkomligt sannolika lagbrott – utsattes samma journalist för en behandling som möjligen kan vara försvarbar när man griper en våldsam brottsling. Att behandlas så för att man tagit tre bilder och en snutt film på allmän plats är däremot varken rimligt, eller värdigt en demokrati. Poliserna har här tydligt missuppfattat sin yrkesroll och sin relation till lagen och medborgarna.

Själv har jag upplevt den svenska polisen inte bara utifrån min nuvarande position som medelålders medelklass med medelvårdat medelutseende, utan även utifrån positioner som spretig punkare, svartklädd goth, skinnklädd rocker, demonstrant och allmänt obekväm. Jag är tyvärr inte förvånad över Jesper Nilssons upplevelser — mitt förtroende för den svenska ordningsmakten är, tyvärr får jag säga, inte utan vissa förbehåll. Jag träffat många poliser jag anser vara såväl hederliga som samvetsgranna, men jag har också sett den adrenalinstinna och maktfullkomliga sidan av yrkeskåren.

Jag har fått repliker som: ”Var det nåt du ville eller, lägg dig inte i det här, vi kan ta hand om dig också om du vill det!” slängt i ansiktet när jag försökt mana till lite sans.

Jag har sett polisen stoppa ett par invandrarkillar som gått mot röd gubbe, mitt i natten, på en totalt biltom gata (ja sånär som polisbilen som stod dold på en tvärgata). De bötfällde killarna, och hotade dessutom att släpa in dem till stationen när de hade fräckheten att ifrågasätta om det verkligen var så farligt att gå över en tom gata.

Den gången ställde jag mig demonstrativt still och tittade på, mest för att det skulle finnas ett vittne närvarande — jag trodde nästan att de skulle ge sig på mig med, jag fick mer än en ilsken blick för att jag inte hukade och fortsatte min promenad.

Det skulle dock aldrig fallit mig in, eftersom jag kände igen den ena polisen som ett rötägg som tio år tidigare nästan vält mig och en kompis ut i gatan i trafiken, när vi hade haft fräckheten att skjutsa på en moppe. Hans attityd mot två femtonåringar den gången, gjorde att jag inte ville låta honom arbeta upp sitt adrenalin utan att det fanns en tredje part närvarande. Att det dessutom fanns en grovt rasistisk underton i hans jargong och det sätt han bemötte grabbarna på gjorde ett vittnes närvaro dubbelt nödvändigt.

Rättning i ledet

Skall polisen tas på allvar, så får sånt här helt enkelt inte hända. För det första måste polisen känna till lagarna kring fotografering på allmän plats, det är inte mycket begärt… Polisen bör överhuvudtaget inte ingripa med mer våld än vad situationen kräver. Slutligen är det fullkomligt barockt att polisen använder påhittade misstankar för att vrida upp armen på någon och ställa dem inför ett olagligt ultimatum.

Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.

Två poliser utan koll
Två poliser utan koll

Sen kan man verkligen fråga sig, och här har Jesper Nilsson en poäng oavsett att jag inte håller med honom om mycket annat, ifall det verkligen är polisens uppgift att kontrollera färdbevis i kollektivtrafiken?

Hur som helst anser jag att de berörda poliserna bör hitta nya arbeten, och om de blir kvar i kåren så bör de sättas på någon ”intressant” och ofarlig arbetsuppgift — inventering av klädförrådet, tvätt av polisbilar eller skrivande av rapporter är tre områden där de inte bör kunna göra någon större skada… Kontentan är att det inte skall få gå att göra sådana här fadäser utan att det straffar sig. I annat fall går inte budskapet fram.

Det är också ett bevis på dumheten i att tro att laglydighet är ett skydd mot intrång i den personliga sfären. Det är bara att vara tacksam att den ”nörd” de gav sig på den här gången var en person med kunskap och civilkurage. Vi ser ett bevis på att skyddet för medborgaren är viktigare än skyddet för staten och myndigheterna.

Det är inte ett nytt fenomen, men vi har släppt på handbromsen och det är nerförsbacke — dags att fälla ut bromsskärmarna nu eller?

Uppdatering: Zac har lagt ner sig lite och hittat en lämplig länk för att klargöra var, hur och vem eller vad man får fotografera, det borde vara obligatorisk läsning för alla som tror så mycket om begränsningar av rätten att plåta och skillnaden mellan press och amatörer. Bra spanat Zac!