Tenenbaum-ekonomi

Flera stycken bloggare har pratat om mediebolagens kalle anka-ekonomi: De fullkomligt abstrakta och världsfrånvända uträkningar om förlorade intäkter och piratkopierade filer som RIAA, MPAA, IFPI, APB med flera använder sig av i sin lobbyverksamhet. Men vi borde nog kalla det tenenbaum-ekonomi efter Karl Sigfrids lysande analys i början av augusti:

Anta att skivindustrin har rätt i att Tennenbaum har åsamkat dem skador som motsvarar 160 000 kronor för varje låt som han laddat hem via Kazaa. Hur stor är då den sammantagna skadan av all otillåten fildelning?

Enligt IFPI kopierades 40 miljarder musikfiler olagligt via fildelningsnätverk under 2008. Om skadan för varje nedladdad låt är 160 000 kronor blir den totala skadan 6 400 000 000 000 000 kronor. 6,4 miljoner miljarder alltså. När cd-försäljningen stod på sin topp såldes i hela världen skivor för något mindre än 200 miljarderkronor per år.

Slutsatsen blir at skivindustrins påstådda förluster till följd av fildelning är drygt 30 000 gånger så stora som försäljningsintäkterna när de var som störst.

Kul hur man kan leka med siffror…

joel_tenenbaum
Mr Tenenbaum himself

Med andra ord, om varje olaglig nedladdning IFPI anser pågår skulle lagföras enligt samma mönster som Joel Tenenbaums, skulle de totala intäkterna motsvara 30000 års försäljning av CD-skivor under CDns verkliga guldår.

30000 år!

Romarriket gick under för i runda tal 1500 år sedan, blev en stormakt ungefär 1000 år tidigare efter att ha växt ur ett litet samhälle som grundades ytterligare 500 år tidigare. Rom grundades med andra ord för 3000 år sedan. Det är en tiondel av det antal år med bästa CD-försäljning som skulle krävas för att motsvara 160000 kronor i skadestånd per illegalt nedladdad låt.

Eller som Madeleine Sjöstedt skriver i SvD:

Om detta bara var en enskild incident skulle det hela kunna ursäktas som resultat av nonchalans. Kan det vara så att hot och stämningar är musikförlagens nya affärsidé när skivförsäljningen har gått ned? I USA har detta nämligen blivit vardag.

I våras dömde en domstol i Boston, Jim Tenenbaum att betala 675 000 dollar i böter till de fem skivbolag – av vilka Universal var ett – som stämt honom för att ha laddat ned 30 låtar på fildelningssiten Kazaa. Det är cirka 160 000 kronor per låt.

Om vi nu antog att man, fortfarande med IFPIs antal nedladdningar, skulle matcha de bästa försäljningsåren i ersättning för illegalt nedladdade låtar. Då skulle vi få dela i 30000 delar. Det skulle antingen innebära drygt fem kronor per låt, eller att endast en på 30000 nedladdningar hamnade i domstol. Om vi är snälla och dubblar intäktsbehovet för att kompensera för förundersökningar och advokater, så är det fortfarande bara en tia per låt, eller en på 15000 låtar som behöver hamna i domstol för att matcha det bästa försäljningsåret någonsin.

Snacka om affärsidé! Med tanke på att det sällan är under 20-25 låtar som hamnar i domstolen samtidigt, så behöver man med den här matematiken bara sätta fast en av 300000 illegala nerladdare för att tjäna lika bra som under CD-boomen!

En av 300000! Det betyder i fallet The Pirate Bay att man sätter dit mindre än tio personer per år, och motsvarande i alla andra fildelningssammanhang. Med tenenbaumlogiken skulle det bli tvåhundra låtar att få betaaaaaalt för, vilket skulle innebära 32 miljoner kronor om året. Väljer och vrakar man en aning, och sätter dit de som är ständigt uppkopplade, så kan man nog dubbla eller trippla den summan…

Gone Gold
Guldplatta får en ny innebörd

Eftersom den mängd pengar som kommit artister till del från alla stämningar som gjorts är väldigt lätt att omfatta (noll blir noll hur man än hackar och delar det), så är det rena guldgruvan för såväl skivbolag som advokater. Vi ser kanske början till en ny guldålder? En guldålder där man inte ens behöver anstränga sig med jobbiga artister eller störande kunder.

Är det inte några fler etablerade politiker förutom Madeleine Sjöstedt och Karl Sigfrid som fattar det här?

Universal Soldier

Det finns något svårt galghumoristiskt när mediebolagens små soldatmyror ger sig på än det ena än det andra. Men den här gången, när Universal kopplar på stora tänkarmössan, kan man inte annat än ta sig för pannan. Förlag och bolag påminner allt mer om parasiter, eller bakterier som äter upp sin värd i sin iver att stilla hungern.

Två pjäser skall nu stoppas anser man. Den ena är, hör och häpna, ”de tre musketörerna” där enligt Universal musiken är handlingsdrivande. Stadsteatern i Stockholm anser att STIM-avtalet räcker, men Universal anser tydligen att det är en musikal. Senast jag kollade funkade Alexandre Dumas berättelser utmärkt utan musik, men i moderniserad och populariserad version hör musiken hemma. Att däremot kalla den handlingsdrivande bara för att den är omsorgsfullt vald är lite väl magstarkt. Vad som händer i slutänden är inte klart än, eftersom Universal sin vana trogen stämmer först och funderar sedan. Med dagens syn på upphovsrätt kommer säkert någon tingsrätt förbjuda användningen av musiken i pjäsen vid hot om miljonvite, så blir vår kultur än lite torftigare.

Den andra pjäsen är det lettiska gästspelet ”Sound of Silence”, en pjäs som framförts i tre länder under två års tid utan problem. Men nu är det tydligen nog. Och man har minsann lyckats med sitt värv, för pjäsen ställs in. Vet hut lättingar, skäms ni inte att använda levande artisters musik som tema för en pjäs?!

Man väntar bara på tjyvargumentet, eller gäller det inte längre?

###They say jump, you ask ”how high?”

All musik, all konst, alla foton, filmsnuttar, böcker och annat kulturellt har en ursprungskälla. Det är lätt att konstatera att våra liv och vår kulturhistoria skulle vara lika fattig som de irländska bönderna under potatismissväxten om nuvarande praxis för upphovsrätt alltid tillämpats.

Det ligger i många konstarters natur att den ofta är ett amalgam av intryck från annan kultur. Ingen är opåverkad av sin omgivning, och när det gäller berättande scenkonst skulle den vara långt fattigare om den inte vågade använda andra kulturuttryck som del av sin substans.

Låter vi det här få stå, kommer det innebära att ingen utom de som har miljoner i budget någonsin kommer kunna använda musik som del av teater, amatörfilm, eller happenings.

Är det inte dags att kultursverige förstår vinken och gör sig till en del av den piratrörelse som tycks vara de enda som förstår sin samtid och vår framtid?

Är det här en industris dödsryckningar vi ser? För hur kan man låta saker gå så totalt överstyr om man fortfarande har någon som helst kontakt med verkligheten?

Från klarhet till klarhet tycks det…

Ett bedrägligt lugn har sänkt sig över FRA-debatten. Ekonomisk kris, mediehaveri och principlöshet har skapat en känsla av trötthet och besvikelse. Det är en pyrande krutdurk, en som när som helst kan flamma upp i nya utbrott. Just nu kan man lockas att tro att regeringen vunnit, en pyrrhusseger visserligen, men ångvälten har rullat och marken är till synes platt.

Tydligen är det i alla fall så pass lugnt och så mycket diversioner från andra frågor, att Reinfeldt känner sig trygg att plocka upp nästa handgranat mot den svenska personliga friheten, rättssäkerheten och integriteten. Den här gången är det fildelning som skall sågas vid fötterna, och det spelar ingen roll vad det kommer att kosta Sverige och svenskarna.

Som vanligt skjuter man sig i foten för att slippa gå:

IDG/CS Piratjägarlagen är klar:

> I lagrådsremissen föreslås också att rättighetshavare ska få samla in och behandla personuppgifter som ip-adresser om ”intrångsgörare” i den mån behandlingen är nödvändig för att ett rättsligt anspråk ska kunna ”fastställas, göras gällande eller försvaras”.
>
> I dag kräver sådan behandling särskilt tillstånd från Datainspektionen. Den som hanterar uppgifterna kommer fortfarande att stå under Datainspektionens tillsyn.

Skälet till att den typen av register kräver datainspektionens tillstånd, är att den typen av uppgifter är oerhört lätt att missbruka. Sådana register och sådan uppgiftsbehandling skall egentligen bara kunna göras av polis eller rättsväsende, och ifråga om IP-nummer av den tjänsteleverantör det närmast berör.

Fortsätt läsa ”Från klarhet till klarhet tycks det…”