Dagbok av Livbåten

på en fjärd utanför Grebbestad 30 juni 2010

Som livbåt får man stå ut med mycket. Just nu ligger jag och guppar i bleke och solgass på den svenska västkusten medan en av mina inneboende sitter och mumlar om nakenbilder och småflickor. Ska tydligen bli ett politiskt utspel om det i dagarna. Nakna småflickor kan förstöra den finaste sommarkväll enligt min mening. Tacka vet jag en välformad jolle med bukiga segel och skummande bogsvall … förlåt jag ska inte bli för pornografisk.

Alltså jag hade inget emot att härbärgera en sådan där intellektuell här i Livbåten. Jag njöt av tiden då Marcus satt själv på en toft och nickade till så där lagom bakom flötet … ja, han fiskade alltså. Fjärran vore det en enkel båt utan segel eller åror att påstå att han är korkad. Visst talade han ibland för sig själv, men det var inte frågan om några politiska diatriber, snarare lärorika utläggningar om allehanda nördig trivia – riktigt trevligt faktiskt.

Men nu, med två sådana där intellektuella snackjockar ombord får man ju knappt ro att ro …

Är det inte barnporr så är det FRA, IPRED, ACTA eller någon annan förkortning som dissekeras. Nästan alltid är de upprörda eller arga. När de börjar tala om den där Ask, konstigt namn på en båt, då blir man ju orolig att de ska börja ge sig på snickarglädjen under bogen. (I ask av någon märklig anledning, fråga inte…)

Jag vill sluta, säga upp mig, hitta nya farvatten. Häromdagen såg jag att någon sökte en jolle: Kunde vara ett fint jobb att bara hänga på släp bakom en riktig båt utan egna passagerare, utan ansvar. Vilsamt.

Arwen - piratskutan

Arwen – vackert namn på en båt. Och vilka rena linjer, tänk att få beundran den akterspegeln en hel sommar. Vad säger ni ska jag bli piratjolle som sommarjobb. Jag har hört att besättningen snart är klar och att det bara saknas en jolle.

Rusa inte åsta och stjäl min plats nu! Nöj dig med att stödja seglatsen mot riksdagen.

/Livbåten

Spotifyministern

I DN idag (pappersversionen) skriver Hanne Kjöller i ett ledarstick om ett pressmeddelande från Kristdemokraterna under rubriken Privat inte alltid politik. Hon citerar pressmeddelandets sista så kallade pratminus där minister Hägglund säger ”Min låtlista på Spotify innehåller en del av den musik som jag gärna lyssnar på.”

Kjöller tycks vara tveksam över allmänintresset i denna observation. Jag tycker den har stort allmänintresse. Nu vet vi väljare att Göran Hägglund använder Spotify. När han i en debatt våren 2009 om integritet, ipred och upphovsrätt gång på gång hyllade Spotify kände jag mig inte lika säker. När en politiker talar i svepande ordalag om en modern företeelse och inte ens kan uttala dess namn rätt (Hägglund sa då Spotify med svenskt uttal och betoning på y:et så att slutet av ordet lätt som när man huter åt en hund.) så kan man inte känna sig övertygad om att det inte är en ung rådgivare som drivit att politikern ska säga det den säger.

Men nu vet vi. Göran Hägglund använder Spotify. Vi välkomnar honom till framtiden och hoppas att han också använder många andra av de verktyg, resurser och tjänster som internet erbjuder. Vi hoppas att han berättar om dem för sina kollegor så att regeringen kanske till slut kan inse att internet mår bara av att slippa klåfingriga begränsningslagstiftningar och filter.

Hata hatet inte hatarna

För en gång skull tänkte jag skriva om moral.

En klassisk moralfilosofisk fråga är: Får man sälja sig själv som slav? För liberaler är den dessutom en viktig del av de ideologiska rötterna. John Stuart Mill hävdade i Om friheten att gränsen för en människas frihet och autonomi gick vid att fatta beslut som inskränkte denna autonomi. Alltså kunde det inte vara tillåtet att sälja sig själv som slav.

För en liberal är denna gräns viktig. När jag gör hur man garanterar så mycket av individens frihet som möjligt, till den centrala frågeställningen i min samhällsanalys, så blir frågan om var gränsen för denna bör gå mycket betydelsefull. Enligt John Stuart Mill var alltså individens bevarade autonomi en avgörande gräns.

Senare liberala tänkare har hittat andra gränser och när liberalismen delas upp i olika grenar så har det ofta avgörande betydelse var man sätter denna gräns. Frihet under ansvar är parollen, med den underliggande frågan: vilket ansvar?

Jag läser Isobels text och verkstad ikväll om hatets strid mot lulz och kan inte se det som annat än moralisk fråga.

Med vilken moralisk rätt angriper hatiska anonyma skribenter en ung, begåvad och vältalig nätpersonlighet? För att det går? För att hon är kvinna* och de en impotent rest av det patriarkala förtryckararvet? För att vi med de berömda ord som brukar tillskrivas Voltaire: är beredda att dö för deras frihet att uttrycka sina åsikter? Är vi det? Är vi verkligen det?

John Stuart Mill skrev i Om friheten även om yttrandefrihet. Han argumenterade så här (källa Wikipedia):

>För det första: Även om någon åsikt tvingas till tystnad kan den, såvitt vi vet, vara riktig. Att bestrida detta skulle vara att tillmäta oss själva ofelbarhet.

>För det andra: Även om den åsikt som nedtystas är en villfarelse, kan den dock innehålla och innehåller mycket ofta en viss grad av sanning… [det är] endast genom kontroverser mellan olika meningar som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.

>För det tredje: Det kan tänkas att den vedertagna åsikten inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på…

>För det fjärde kommer själva åsiktens innebörd att löpa fara att gå förlorad eller avtrubbas och berövas allt levande inflytande på karaktär och handlingssätt. Den blir bara en dogm som bekänns med läpparna, för alltid verkningslös, en död bråte som belamrar marken och hindrar att någon verklig och djupt erkänd övertygelse spirar fram ur förnuftet eller den personliga erfarenheten.

Som ni ser är yttrandefrihet i John Stuart Mills mening något vi måste garantera även felaktiga, dåraktiga eller småaktiga uttalanden eftersom dessa uttalande hjälper till att stärka de sanna och goda som sägs och tänks. Om han levat idag hade han kanske försvarat hattrollen och mobbarna som ett nödvändigt ont, otrevliga men nödvändiga parasiter på det fria ordet som vi likt tarmbakterier inte kan leva utan. Vad vet jag.

Men jag är inte bara liberal. Jag är humanist också. En viktig del av att försöka förstå samhället och att försöka hitta lösningar på samhälleliga problem är att fundera över hur man ska värdera oförenliga storheter. Jag tänker på det när jag läser vad Emma skriver om näthat och mobbing idag eller vad Rasmus skrev om trolltyg häromdagen. Jag tänker på det när jag ser näthatkarusellen dra igång runt Marcus Birro eller Sanna Lundell, när jag tänker tillbaka på den hatiska stämningen mellan upphovskramare och pirater i våras. Jag tänker på det när jag läser ett till av Marys kloka och varma inlägg om mobbing och reser tillbaka i tiden till den rädda tolvåring jag en gång har varit.

För vad vi har här är två oförenliga storheter. Värdet av att bevara yttrandefriheten krockar med värdet i att skydda folk från hot och trakasserier. Jag talar nu inte om den rättsliga sidan av problematiken. Vår lagstiftning är redan ganska tydlig med att det finns en gräns bortom vilken yttrandefriheten upphör när det handlar om hot och trakasserier. Men det vi ser är inte ett juridiskt problem. Det är moraliskt och praktiskt.

Det handlar nämligen inte om lagar och regler. Vi kan inte ha en annan uppsättning regler för nätet än de vi har för det övriga samhällslivet. Nätet är idag en integrerad del av samhällslivet. Det är ingen principiell skillnad mellan en utsaga på nätet, i tryck eller verbalt. Ett hot är ett hot, mobbing är mobbing. Därför är alla idéer om någon slags specialregler för nätkommunikation återvändsgränder enligt min mening.

Moral och praktik säger jag, men vad kan vi göra och hur? Christopher Kullenberg nystar i den tråden:

>Hur man ska hantera detta problem är en frustrerande fråga. Dels jag har själv aldrig mött det på ett personligt plan eftersom ingen sorgetrollar denna blogg. Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter.

Här finns på något sätt det praktiska dilemmat. Vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi börjar filtrera för att bli av med hatet. Anonymitetsförbud, moderering, registreringsfunktioner är alla tre metoder som hämmar det fria samtal och utbyte som är nätets kännetecken. Är inte kärleken och de sociala sammanhangen vi kan bli del av på nätet större och viktigare än hatet? Hatet är ju trots allt i minoritet. Det är hatet som är undantaget låt oss inte glömma det. Hatet kanske dessutom till och med behövs för att vi ska känna igen kärleken för att tala med Mill igen.

Och häri ligger det moraliska i hela den här frågan. Det finns ingen enkel praktisk lösning. Det enda som finns är civilkurage och moraliskt stöd. Ungefär som vid mobbing på skolgården eller arbetsplatsen är det som hjälper inte regler eller ingrepp utifrån utan att de goda krafterna mobiliserar mot de onda. Vi kan inte sälja oss själva som slavar. Vi kan inte ge upp vårt fria ord, hur viktigt vi än tycker det är att bekämpa hatarna.

Moraliskt stöd och civilkurage alltså. Det är det vi har. Vi måste berätta för Isobel (och Birro, Lundell m fl) att vi älskar dem eller att de betyder mycket för oss. Vi måste föregå med gott exempel; artiga, omtänksamma och med respekt i våra egna göranden och låtanden. Vi måste lyssna och tänka innan vi talar, läsa och tänka innan vi skriver, så undviker vi att själva i affekt bli en del av hatet. Vi måste ta ansvar för varandra, framförallt de som står oss nära. När du ser någon eller några av dina meningsfränder gå för långt så är det du, ja just du, som ska säga ifrån.

När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!


*Jag tar upp denna tråd här för att jag kan inte låta bli att påpeka för dem som till äventyrs inte tror på förtryckande könsstrukturer den skillnad som finn mellan hur drabbade kvinnliga och manliga skribenter är av hattroll.