Glöm inte vilka som är dina uppdragsgivare mister!

Ritningarna för ett beslut om ny skolorganisation i Majorna-Linnéstaden ligger ”spikade” inför beslut den fjortonde juni. Mängder med föräldrar är oroliga och uppgivna, skolpersonal likaså — till och med många av barnen själva är oroliga. I det läget är det klädsamt med en hel del ödmjukhet från såväl tjänstemän som politiskt förtroendevalda. Ödmjukhet dels i att förklara varför detta är nödvändigt, dels i att våga ta samtalet om beslutet med upprörda medborgare och att visa respekt för deras oro och engagemang.

Vi medborgare i stadsdelen är dessa människors arbetsgivare och uppdragsgivare. Den politiker som glömmer för vem han eller hon arbetar och tappar respekten för medborgarna bör inte få förnyat förtroende. Sådana exempel är sällan svåra att finna, inte den här gången heller. Dagens ärkeknöl heter Anders Jonell och hans visdomar får vi ta del av på den folkpartistiska sdn-bloggen, där vi kan läsa ett inlägg med namnet ”Hallå där Anders Jonell…”:

Om exvis skolorna i Linneområdet kan konstateras att det finns ingen stadsdel i Europa, förmodligen inte heller globalt, som inrymmer FEM delvis otidsenliga mastodontskolor – på en kvadratkilometer!! När jag satt i Linnestaden 2001-2006 så gick det inte en enda månad utan att skolfrågan var på tapeten men i ffa Linneområdet bor en samling pålästa, högt engagerade och utbildade medborgare som kan hantera såväl penna som mail och gärna delar med sig av ibland bortskämd arrogans. Man gnäller med viss rätt om hemsk trafiksituation och ett av resonemangen innefattar återigen när tillräcklig mognad infinner sig hos ett barn för att kunna passera en högt trafikerad gata. Där finns inga direkta svar och inställningen är ungefär lika typisk som alla klagande medborgare när det gäller buller – vad kan man förvänta sig om man skall bo i absoluta centrum av Göteborg (Förlåt Centrum…!)

Det är en del raljans även innan dessa guldkorn, men det är först här som Jonell verkligen går loss. Jag får väl anta att jag tillhör dem som uttalar mig med ”bortskämd arrogans”, vad mister Jonell nu egentligen menar med det? Men vi ”gnäller” visst ”med viss rätt” (få ihop den meningen om ni kan) över trafiksituationen och barnens blivande hopplöst obehagliga väg till skolan. Apropå mognad att hantera Linnégatan eller Övre Husargatan, vilka bitvis är vidriga även för vuxna, så kommer från och med höstterminen nästa år sjuttiotalet barn i åldrarna nio till tolv få traska över dem två gånger per dag. Lustigt nog sker dessa passager mitt under rusningstid, vilken pågår mellan sju och halvnio på morgonen och mellan halvfyra och sex på eftermiddagen. Jämför gärna resonemangen från NTF/Vägverket/Polisen/Kommunförbundets policydokument om barn och trafiksäkerhet. Det är bra mycket mer relevant än att jämföra det hela med klagomål på buller!

En av de fem ”mastodontskolorna” har för övrigt fått kritik av skolchefen för att vara för liten. Antalet verkliga ”mastodontskolor” är exakt en, om ens den gör skäl för epitetet, de övriga är knappast några mastodonter. Snarare handlar det om normalstora kommunala skolor i ett område som har åtta skolor och mer än 60000 medborgare.

För mig som stammar från Uppsala jämför jag de siffrorna med det tjugotal kommunala skolor som finns i Uppsala stad och det dryga femtiotal kommunala skolor som finns i kommunen. Hela kommunen har en befolkning runt tvåhundratusen och med samma proportioner borde de åtta skolorna vara nästan dubbelt så många av varierande storlek. Felet ligger därför knappast i att det finns fem skolor inom någon kvadratkilometer, utan det får sökas på annat håll. De kommunala skolornas problem kanske skall sökas i det intressanta system för fastighetsförvaltning som finns i Göteborg. Kanske skall problemen sökas i den inkonsekventa skolpolitik som förts. För att inte gå så långt som till att hävda att de kommunala skolorna är direkt styvmoderligt hanterade.

Farbror Anders Jonell stoppar tyvärr inte ens vid dessa korkat arroganta uttalanden, utan är noga med att slå in spiken ordentligt i kistan:

För övrigt blev jag uppringd av en packad mormor klockan 22.20 på mobilen som händelsevis inte var avstängd och kvinnan uppträdde på ett sällsynt oförskämt vis. Hon tog kommando enligt tesen anfall är bästa försvar, gapade och levde djävulen, hotade med att politikerna ägnar sig åt lagöverträdelser i skolfrågan varpå jag avbröt bryskt och meddelade att till mig ringer man inte utan att först presentera sig på ett hyggligt vis och sedan frågar man vänligt om det går bra att kort diskutera skolärendet. För det var naturligtvis skolfrågan som tanten vill gapa om.

Eftersom jag överhuvudtaget inte ville diskutera några ärenden, upplyste jag kvinnan att hon fick återkomma under dagtid och för övrigt stämma ned tonen. Då började hon hota och jag la på luren. En minut senare ringde fanskapet igen och anföll med förnyad styrka, denna gång åberopandes inspelning av samtalet vilket i någon mening roade min nu uppretade sinnesstämning. Som svar på frågan om vem som skulle vilja höra på denna inspelning så föreslog kvinnan GP och jag rekommenderade henne då att justera bandspelaren genom att nogsamt se till att apparaten inte missade en enda konsonant. Hon förstod inte ironin utan blev allt grövre och då förklarade jag att samtal till mig inte är önskvärda. Därefter stängde jag av telefonen.

Politikerrollen sätts på sin spets och jag vill rekommendera såväl erfarna som nya medlemmar i politiska sammanhang att inte tolerera några som helst otrevligheter från uppretade medborgare.

För att börja bakifrån. Man har naturligtvis rätt att freda sitt privatliv, men samtidigt skall man ha klart för sig att det ingår i uppdraget att tolerera uppretade medborgare även när de är otrevliga. Det rimligaste är att be personen ringa på kontorstid. Det är särskilt lämpligt om personen har svårt att behärska sin ilska eller är osammanhängande. Funkar inte det kan man stänga av telefonen, det finns det inte mycket att säga om.

Däremot är det osmakligt att kalla en upprörd medborgare/väljare för ”fanskapet”, ägna sig åt att ironisera över någon som är för upprörd för att förstå eller uppskatta en sådan sak och sedan föra hela saken till torgs. I sig skulle jag kunna förstå irritationen, tröttheten och cynismen hos någon som aldrig får vara ifred från folk som anser att man har jour tjugofyra timmar om dygnet, men i det sammanhang av arrogant raljerande över fullständigt rimligt upprörda medborgares engagemang, ilska, oro etcetera som genomsyrar hela Anders Jonells intervju, så luktar det illa om hela saken. Anders skulle förlorat mig som väljare om det inte redan var så att hans allians förlorat allt mitt förtroende för flera år sedan.

En person som visar sådant förakt för de vars förtroende han bär förtjänar inte sin plats.

På något sätt är det symtomatiskt att det är den sortens politiker som styr vårt avlånga land. Vi har nyligen fått höra hur en fjärdedel av våra ungdomar skulle sälja sin röst, ge den till någon som lovade dem ett jobb eller pengar och egentligen skulle föredra en stark odemokratisk ledare. Men när politiker som Anders Jonell uttrycker sitt förakt för sina väljare, när hans moderparti tillsammans med de flesta andra partier i riksdagen inför det svenska panoptikon, när ideologierna reducerats till fasthäftade etiketter på partinamnet, varför skall då våra ungdomar tro på demokratins förträfflighet?

Är någon förvånad över att den som visar förakt möts av förakt? Det kanske tål att tänkas på?

Hur som helst hoppas jag att Anders är undantaget inte regeln. För är det så här ytligt, arrogant och föraktfullt politikerna i SDN resonerar, så blir jag direkt rädd.

Hagaskolan på den politiska stupstocken

I stadsdelen Haga i Göteborg ligger en mycket speciell skola. Liten jämfört med de flesta skolor i staden. Lokaler med anor i tidigt artonhundratals arbetarkvarter. En rektor som gjort skolan till sitt livsprojekt. Internationell verksamhet som är i det närmaste unik.

En profilskola

Hagaskolan har satt sig själv på kartan genom att vinna barnens fredspris 2007. Priset kommer sig av att skolan under ett decennium haft ett tätt samarbete med en vänskola i Harare, Zimbabwe.

Det är en enorm bedrift, en seger, när vänskolan tillhör en kultur där man har en ganska cynisk och luttrad syn på sådant samarbete. Endast genom att lova långsiktighet, till skillnad från ”hjälpare” som kommer, spenderar pengar och försvinner, har man kunnat bygga upp ett sådant förtroende. Betydelsen för barnens medvetenhet om omvärlden och andra kulturer går knappast att överdriva, att gå på Hagaskolan är att bli medveten om att världen inte slutar vid Öresundsbron.

Hagaskolan har en väl utvecklad fadderverksamhet, där äldre elever står som faddrar till yngre, i flera led. Barnen är grupperade i spannen åk F-1, 2-3 och 4-5. Tidigare var den sista gruppen åk 4-6, men av diverse skäl, de flesta politiska, så tappade man årskurs 6.

Till skillnad från många andra sådana fadderverksamheter, så är det inte en papperstiger. Det är något som ger eko i den dagliga verksamheten och skapar en vertikal sammanhållning mellan årskurserna, inte bara den horisontella inom den egna klassen. Det betyder inte att skolan aldrig har några problem, men problemen är förhållandevis få och ingenting som finns inbyggt i skolmiljön eller flyger under personalens radar.

De äldre barnen fungerar som översättare åt de yngre i vänskoleverksamheten. De yngre gör egna böcker och brev att skicka till Zimbabwe, som översätts av de äldre barnen. När sedan barnen i Zimbabwe gör samma sak, så översätter de äldre barnen engelskan till svenska, så att de yngre barnen kan ta del av det som kommer tillbaka.

Lärare och barn har varit på besök från Chiedzaskolan i Harare och de besökande barnen har då bott hos sina svenska kompisar under besöket. Förutsättningen för att samarbetet skall fungera på riktigt och bli en del av barnens omvärldsmedvetande och en del av den pedagogiska verksamheten är alltså att det finns både yngre och äldre barn.

Vänskoleverksamheten, som sker i samarbete med bland annat den lokala frälsningsarmén, har lett till resor åt båda hållen. Det kanske mäktigaste av allt var när Chiedzaskolans flicklag i fotboll kunde komma på besök och delta i Gothia Cup.

Även att kunna bjuda hit Chiedzas rektor och låta henne läsa in kurser på Göteborgs Universitet, att kunna hjälpa till att iordningställa ett bibliotek med datortillgång och andra liknande pedagogiska möten och resor har gjort det till något alldeles extra.

Småstadsskola mitt i storstaden

Haga med trafik och skolor
Haga omges av tre av Linnéstadens hårdast trafikerade vägar (röda linjer): Linnégatan, Övre Husargatan/Sprängkullsgatan och Nya Allén. Utan Hagaskolan är alternativen att korsa Linnégatan för att komma till Nordhemsskolan, eller Övre Husargatan för att komma till Annedal.

Stadsdelen Haga, med tillhörande kringområden,  kan med normalt bortfall räkna med runt 300 elever i åldrarna 6-12 år. I dagens läge är elevantalet några tiotal över 200-strecket, men då saknas dels sjätteklassarna och dels har inte skolans lokaler optimerats för fler elever. I praktiken har man varje år varit tvungna att göra föräldrar och deras barn besvikna, när man av ren platsbrist fått säga nej till barn som inte bor i Haga.

Den pedagogiska verksamheten är utmärkt med lagom balans mellan resultatinriktad pedagogik och mer allmän personlig utveckling. Personalen är flexibel och kontakterna mellan föräldrar och personal är överlag bra. Ekonomin är varken bättre eller sämre än större skolor, lärarnas kompetens är utmärkt och väl fördelad mellan Matte/NO, respektive Svenska/SO. Förhoppningen inför framtiden har länge varit att än en gång få ”hem” sina sexor.

Hagaskolan är lite av hjärtat i stadsdelen. Många barnfamiljer som kanske egentligen skulle luta åt flytt till större boende eller till och med eget hus, har i Hagaskolan hittat en anledning att stanna. Haga är en nästan bilfri stadsdel, där barnen utan större fara själva kan promenera till skolan och hem från rätt tidig ålder. Det är nästan som en småstad mitt i den stora.

För barn i låg och mellanstadieåldern är det en fantastisk situation, då barn och svåra trafiksituationer inte precis är någon glasklar kombination. Det dröjer ända till tolvårsåldern innan det typiska barnet är moget att navigera i tuffare trafik. Hastighetsbedömning, förmåga att undvika distraktioner, situationsmedvetenhet och riskbedömningar är inte färdigutvecklat förrän någonstans i den åldern.

Även ur miljösynvinkel är det en utmärkt situation, då föräldrar inte behöver bila sina ungar till skolan av rädsla för trafiksituationen. Allt detta talar för att en lokal skola i en lugn trafikmiljö är idealet, men denna sanning står sig slätt när skolchefen i Majorna/Linnéstaden öppnar sina excelark.

För all denna förträfflighet är i fara.

Majorna/Linnéstaden har en plan. Den planen går ut på att slimma organisationen för att få loss pengar och lokaler. Pengar, eftersom man inte ser några marginaler att öka pengapåsen till den pedagogiska verksamheten utan att hitta någonstans att krama ur samma summor. Lokaler, eftersom man inte hittar någonstans att skapa nya förskolelokaler.

Från Direktpress Göteborg

Med några månaders intensivutredande, utan att i onödan flytta sin häck från grafer och matriser på datorskärmen, så kom man med ett förslag. I detta förslag skulle två av åtta skolor få behålla alla årskurser, resten skulle specialiseras. Två skolor skulle reduceras till F-3, det vill säga barn mellan sex och nio år. Tre skulle ha F-6, det vill säga barn mellan sex och tolv. Resterande tre skulle ha 4-9, det vill säga barn mellan tio och femton. Det skapade ett ramaskri, vilket inte är något att förvånas över när sex skolor skulle ruskas om och vridas ur som en trasa.

Humorn var till exempel väldigt stor när Oscar Fredriksskolan skulle bli F-3, precis lagom till att en renovering som tagit sisådär ett år blev klar. Från baracker och ut på backen för de fyror som hoppats komma tillbaka till en ny fräsch skola… Lika spännande var det för Hagaskolan att få hela grunden för sin extraordinära verksamhet nonchalerad och slängd på sophögen. Flera skolor skulle också förlora sina yngre elever och bli någon slags ”nästan” högstadier.

En omgång kalla fötter

Ett antal stormiga möten senare, bland annat ett som fick hållas i Masthuggskyrkan eftersom kommunens lokaler inte räckte för alla arga och engagerade föräldrar, så putsade man förslaget lite. Två skolor blir nu helt och hållet högstadier. Ifråga om Oscar Fredrik, så backade man då man insåg att man annars skulle få bygga om igen. Men Hagaskolan skall fortfarande förlora sina fyror och femmor, istället för att få tillbaka sexorna.

Ett sammanträffande som ser ut som en tanke, är att Nordhemsskolan är åk 4-9. Nu är det iofs så att de yngre årskursena där är musikklasser, vilket innebär att övergången från en F-3 skola till Nordhem inte är klockren.

Att skjuta sig själv i foten

När Anders Andersson, skolchefen, gått ut med att Hagaskolan skall bli en F-3 skola, så baserar han sin bedömning på några få saker.

  • Platsbrist
  • Storlekskrav
  • Andra skolor

Platsbristen han pratar om utgår från att Hagaskolan inte kan ta emot fler elever än vad den har idag, vilket skulle innebära att det inte går att plocka hem sjätteklassarna. Det är rent faktiskt inte korrekt, då en av föräldrarna som är arkitekt utan problem kan visa på hur skolornas lokaler kan fördelas om på ett enkelt sätt. Det går att göra i flera steg, beroende på behov, så att man kan plocka in ett femtiotal elever till jämfört med idag.

Storlekskravet Anders Andersson svängt sig med säger att skolorna måste ha minst trehundra elever. Det baserar han dels på hur många elever som ”behövs” för att skolhälsovården skall gå runt, dels på en kalkyl han gjort där en större skola får ut mer resurser för varje krona än en mindre. Det är ett ordentligt trubbigt sätt att räkna, som dessutom räknar kvalitet enbart i resurs per krona och helt bortser från den lilla skolans fördelar pedagogiskt och socialt. Hur som helst så kostar inte Hagaskolan mer per elev, så det är rena nyset.

Med andra skolor menas att Hagaskolan inte bedöms på egna meriter, utan blir sittande med svarte petter helt enkelt för att Anders är mer ovillig att peta i de andra skolornas årskurser. Främst då kanske Nordhemsskolans musikklasser. En matematisk logik, där antalet klasser i varje årskurs helt enkelt är begränsat.

Så om man slaktar Hagaskolan, så skulle man dels kunna få plats med fler F-3, vilket man lyft bort från andra skolor och dels få fler elever till andra skolors högre klasser — eller så är nog tanken. För Hagas föräldrar är nog kontentan snarare att orsaken att stanna försvinner. Eller så söker man sig direkt till friskola, då man i alla fall måste skjutsa eller promenera barnen till och från skolan — och genom friskola åtminstone bättre kan garanteras lugn och ro för barnen.

I Göteborg finns en princip om likabehandling, där kortfattat inte en verksamhet skall behandlas/vara sämre än andra av samma typ. Så om treor i Hagaskolan inte vill till musikklass, blir de tvungna att göra två skolbyten på vägen genom grundskolan istället för ett enda. Annedal har bara upp till sjätte klass, så en hagaelev kommer passera Hagaskolan, Annedalsskolan och Nordhemsskolan på sin väg genom grundskolan. Det är ett problem och borde i sig få förslaget att falla.

Förlusten av en profilskola och att uträtta sina behov på andra människors engagemang

Ett engagemang som Hagaskolans vänskoleverksamhet är inget man får gratis. Det tar år att bygga upp och kräver förtroligt samarbete med andra, eldsjälar och engagemang från alla parter. Som jag började artikeln med att påpeka, så är det en seger mot oddsen och har gett Hagaskolan utmärkelser. Det tas fram som exempel på pedagogiska utbildningar och föreläses om på riksdagsnivå. Det är ett fyrbråk som visar att kommunala skolor kan vara nog så goda, initiativrika och profilerade.

Allt detta är man nu beredd att slänga bort. Det som borde vara ren hårdvaluta som reklam för hela stadsdelen, kommer istället bli ett enda stort skäl att misstro tjänstemän och beslutsfattare om dumheterna får går igenom. På ett bräde kommer ett någonstans mellan femtio och hundrafemtio elever lämna den kommunala skolan under en treårsperiod. De kommer gå till stadens friskolor med sin berättelse om det kommunala sveket.

I Zimbabwe kommer Chiedzaskolan stå som levande frågetecken när deras samarbete med Hagaskolan devalveras till något som knappt kommer gå att upprätthålla. Samarbetspartners som studieförbundet Bilda och Frälsningarmén kommer bli minst sagt bekymrade. Frälsis har till och med internationellt visat intresse och gått i god för projektet. Det riskerar att försvåra framtida projekt av samma typ, då långsiktigheten saboteras av politiker — den viktiga långsiktighet som skapar förtroende i kulturer som inte haft skäl att känna något.

Det går fort att slå sönder, men om man ångrar sig så kommer man bli tvungen att hitta nya eldsjälar som är villiga att riskera politikens nyckfullhet. Även om man hittar en ny rektor som istället för att hoppa runt i karriärsspelet ägnar tjugo år åt en enda skolas väl och ve. Även om man hittar nya lärare som lägger ner sin själ även utanför skoltid. Även då, så får man räkna med att det tar ett decennium eller två att reparera skadorna.

Det skulle Anders Andersson vetat, om han rest sig från Excelarken, SALSA-rapporterna, NEI, NMI och så vidare och tagit reda på hur skolorna arbetar, vad som påverkar kvaliteten, vilka planer, förhoppningar och möjligheter de enskilda skolorna har. Han har besökt Annedal, men där stannar det. Förslaget är en skrivbordsprodukt utan koppling till någon vettig form av verklighet. Det är bara att hoppas att Statsdelsnämndens politiker fattar det och fattar att det inte är acceptabelt, men jag håller tyvärr inte andan. Beslut fattas tidigast den 14/6, först då får vi se om politikerna lyssnat.

Är politikerna normalt politikerdöva så blir det väl friskola nästa, vi lär i alla fall få gott sällskap från alla de andra familjerna som är less på stolligheter.