Hör upp liberaler, det här berör liberala kärnvärden

Det är en maxim bland liberaler att staten inte skall lägga sig i marknaden mer än absolut nödvändigt. Det baseras i erfarenheten att stater inte precis briljerat som företagare. Det baseras också på insikten att när stater lägger sig i så rubbas marknadens jämvikt och ofta även konkurrenssituationen.

En stat bör absolut inte premiera några marknadsaktörer framför andra, särskilt inte om dessa marknadsaktörer redan har en dominerande position eller till och med ett monopol eller en kartell. Det man kan göra är att stävja monopol och kartellbildningar. Det gör man i så fall för att inte behöva gå igenom den långa och ofta smärtsamma process där ett monopol överlever sig själv och till slut går under.

Som jag underförstått påpekade i mitt lilla inlägg om Georgia Wonder, så är de nya kanalerna för informationsdelning en väg för nya aktörer att bryta den reella monopolet (eg. oligopol) från ett fåtal stora och totalt dominerande aktörer i medieindustrin. Att stävja de nya kanalerna är därmed i praktiken att premiera jättarna på bekostnad av de små. Det betyder att staten går in och styr marknaden på ett sätt som är allt annat än grundat i liberala kärnvärden.

Vad vi i praktiken gör som samhälle genom att stifta allt tyngre lagar och beivra privatpersoners småbrott mot upphovsrättslagen, är att vi rubbar den naturliga utvecklingen av marknaden. Vi premierar några stora aktörers intressen och kväver de små konkurrenterna. Vi premierar en likriktning och en stagnation. Vi kväser de som söker nya vägar och nya kanaler.

Det är inte samhällets uppgift att rädda döda affärsidéer, inte heller att premiera vissa aktörer på en marknad. Vi kan inte lösa det illegala ”fildelningsproblemet” genom att gå i de stora aktörernas ledband. Inte om vi samtidigt inte vill kasta våra principer i sjön, men då kan vi knappast kalla oss liberaler.

Göran Widham och Marcus Fridholm

En riktig liberal om FRA

Hos Lars-Erick Forsgren kan man läsa två gästinlägg från Hans Lindblad. Hans är en liberal folkpartist av den gamla skolan, den som fortfarande minns Adolf Hedin, Waldemar Svensson med flera tongivande liberala personligheter. Denna inriktning har inte glömt bort att liberalernas raison d’ètre är den enskilde individens, mot byråkrati, statsmakt och andra med makt att sätta sig över individens rättigheter.

Från den första artikeln:

> *Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, **men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen** eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.*
>
> Men om det uppkommer helt *nya omständigheter*, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, *men det argumentet kan inte användas i den här frågan*.
> Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
> Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
>
> Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.
>
> **Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars**

Lindblad berör indirekt den sak som förvånade mig mest när frågan kom upp på tapeten: Hur kan det gå så mycket prestige i en fråga allianspartierna faktiskt aldrig drivit tidigare? Hur kan det komma sig att man drar på sig så mycket ilska och en svekdebatt över en fråga där man tidigare varit negativ?

Fortsätt läsa ”En riktig liberal om FRA”