Expressens valmanifest

Har getingen fortfarande sting?100 dagar före valet släpper den liberala tidningen Expressen sitt valmanifest. Lägg märke till ordet liberal. Tidningen listar 16 politikområden med vidhängande sakpolitiska krav:

1. JOBB: Sänk tjänstemomsen

2. SKOLA: Bygg ett Nobeluniversitet

3. UTRIKES: Vi ska stanna i Afghanistan

4. KLIMAT: Gör Sverige till elbilens land

5. RÄTTSVÄSENDE: Skapa en nationell polis

6. TOLERANS: Håll SD utanför riksdagen!

7. SKATTER: Skrota värnskatten

8. DEMOKRATI: Halvera riksdagen

9. ARBETSLINJE: Höj pensionsåldern till 63

10. VÅRD: Lägg ner landstingen

11. ÖPPENHET: Vi behöver fler indier

12. REPUBLIK: Ge oss en president

13. FÖRSVAR: Sverige bör gå med i Nato

14. JÄMSTÄLLDHET: Slopa vårdnadsbidraget

15. EUROPA: Byt kronan mot euron

16. FÖRMYNDERI: Gårdsbutiker borde få sälja vin

Jag måste erkänna att jag blev så desillusionerad av att en liberal ledarsida i 2000-talets Sverige inte noterat att grundläggande frihetsvärden som brevhemlighet, informationsfrihet och privatlivets helgd är hotade, att jag inte klickade på en enda av länkarna.

Det finns ingen annan möjlig tolkning av det faktum att inte en enda informationspolitisk fråga är med i manifestet än att Expressen släppt kontakten med sina liberala rötter. Sorgligt.

Lake konstaterar att de borde skämmas:

Hur kunde ni totalt ignorera integritetsfrågan Thomas Mattson och Anna Dahlberg? Är det inte en viktig fråga för tidningen? Skäms!

Vi på Livbåten kan bara sorgset hålla med.

Sedan Beatrice Ask kom med sitt förslag om att utreda möjligheten att åklagare ska kunna ta beslut om fängelsestraff genom någon form av strafföreläggande i förrgår har knappt ett pip hörts från traditionella media. Jag tycker mig skönja ett mönster att de som har makten i Sverige (den politiska, den mediala och den ekonomiska) verkar ha enats om att integritets- och rättsäkerhetsfrågorna ska hållas utanför 2010 års valrörelse.

Vi pirater skulle kunna beklaga oss över detta, men jag föreslår att vi knyter näven i byxfickorna istället och visar att svenska väljare bryr sig om informationspolitik – om integritet, kunskap och kultur – genom att äntra riksdagen efter höstens val.

Ideologi ersätts med rädsla och aversion

The world is on its elbows and knees
It’s forgotten the message and worship the creeds.

(Matt Johnson, The The 1989)

Som den minnesgode läsaren vet är det alls inte länge sen jag var moderat partimedlem. När jag lämnade Moderaterna var det som en reaktion på deras ovilja att ompröva sin inställning i det kluster av frågor som har med den enskildes rätt att vara skyddad mot statliga ingrepp i den personliga integriteten att göra. Jag kunde inte längre förlika mig med att borgerligheten med Moderaterna i spetsen verkar ha tappat sin ideologiska kompass på detta område och därmed har glömt bort att individens rätt till skydd mot statens klåfingrighet historiskt varit en av deras kärnfrågor.

Sedan jag äntrade Piratpartiet har jag ändå närt förhoppningen att mitt gamla parti skulle ta sitt förnuft till fånga. Att jag en dag skulle vakna och känna igen det igen.

Idag känns det ännu mer omöjligt och jag tvingas inse att jag är en livbåt på drift från ett sjunkande skepp. Jag var moderat av ideologiska skäl. Den ideologiska gemenskap jag kände med partiet oavsett de skillnader som fanns i en mängd sakpolitiska frågor var bekännelsen till liberalismen. Denna är förvisso en ideologi som alla möjliga bekänner sig till nuförtiden. Den är på väg att bli ihjälkramad, så poppis är den. Men bland alla låtsasliberaler är det svårt att hitta representanter för en modern framåtsträvande liberalism.

Jag upplevde ändå Moderaterna som de som låg närmast att representera de tankar som finns i en liberalism av klassiskt snitt. Inte bara ekonomism, inte urvattnad socialliberalism, utan verklig liberalism: Indvidens frihet att förverkliga sig själv och finna lyckan, men under ansvar för att inte skada någon i sin omgivning. En liberalism som förvisso erkänner behovet av en stat, men som är misstänksam mot den maktutövning som det statliga våldsmonopolet möjliggör. Den sortens liberal är jag.

Med detta sagt tänker jag förklara varför Moderaterna nu känns mig så främmande. Till dels kan det bero på en ideologisk omsvängning i partiet. Även om det går att förstå situationen som att den konservativa sidan, i denna hybrid av de två gamla trätobröderna konservatism och liberalism, har fått övertaget, så räcker inte den förklaringen ensam för att förklara skeendet. (Jag tänker inte trötta er med att gå igenom exempel på anti-liberala ställningstaganden. Jag nöjer mig med några få som stöd för min analys.)

I många av de fall där Moderaterna har lämnat den liberala linjen har man gjort det av pragmatiska skäl. Det må ha skett uttalat eller outtalat, men när man bestämmer sig för att avlyssna svenska folket i och med FRA-beslutet eller för att lyfta bort arbetsrätten från reformagendan, är det inte av ideologiska skäl utan av pragmatiska. Mot denna taktiska pragmatism, som till dels har kännetecknat partiet under trojkan Reinfeldt, Schlingman och Borg, har jag egentligen inte så mycket att invända. Politik är det möjligas konst. Vill man se ett liberalare Sverige är det första steget att ta över makten och det andra att mer långsiktigt utgöra ett reellt regeringsalternativ till socialdemokraterna. Om man för att bli det är tvungna att slakta en del heliga kor – so be it! (Att sedan somliga av dessa kor är så heliga för just mig att det fick mig att lämna partiet hör inte till analysen. Det hör till mina högst personliga överväganden.)

Vad jag vill ha sagt med detta resonemang är att ett parti slutar inte vara liberalt för att det dels har ett konservativt arv, dels behöver kompromissa med sin ideologi för att vinna makten. Ett parti slutar vara liberalt, när de så ofta låtit bli att agera liberalt att de därigenom glömt vad det är att vara liberal.

Idag skriver två framträdande moderater Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdahl i Svenska Dagbladet om Moderaternas inställning till sprutbytesprogram i Stockholms läns landsting. Artikeln är en symbolisk gest, det handlar bara om positionering i debatten, eftersom det ändå finns en majoritet i landstinget för att införa sprutbytesprogram.

När man läser olika reaktioner debattartikeln (från partivänner och andra) så får man känslan att de två moderaterna intagit en extremposition. Man undrar om de anser att de talar för en tyst majoritet av vänner av ordning. Visst det finns kloka röster bland de som håller med, men den här gången håller jag inte med Kent Persson.

Att vara emot sprututbyte är inte en uppfattning man kan nå fram till av pragmatism. Det mesta talar för att ett sådant program gynnar folkhälsan, narkomanernas hälsa utan att det försvårar samhällets möjligheter att begränsa narkotikans spridning. Moderaterna omprövar många gamla uppfattningar av pragmatiska skäl, men som Motpol skriver:

Partiet som de senaste sex åren gjort sig känt som ett sällskap där ingen förändring är omöjlig, är fullständigt blockerat i narkotikafrågan. Sakargument går helt enkelt inte in.

Det är inte heller en position som kan motiveras från ideologiska utgångspunkter. Oavsett om vi talar om värdekonservatism eller liberalism finns det inte mycket att stå på som talar för denna kamp mot förnuftet. Vems frihet är det man försvarar? Vilka värden är det man vill bevara? De berörda narkomanerna blir inte mindre fria av fria sprutor. Samhällets kamp mot narkotikan blir inte mindre övertygande. Om man inte är ute efter att övertyga om sin kompromisslöshet genom dödligheten hos narkomaner.

Inte ens opportunism är ett rimligt motiv. Som Isobel Hadley-Kamptz beskriver budskapet känns det inte som att det kommer slå an strängar i den svenska folksjälen:

Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det ”etiskt tveksamt” att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.

Det som återstår är en reflexreaktion mot det vi lärt oss inte är rumsrent. Det handlar inte längre om pragmatism, ideologi eller opportunism. Det handlar om känslomässig affekt – om rädsla och aversion. Det är när jag tänkt mig hit som jag inser, att om det finns en röd tråd i de nya moderaternas program och handlande de senaste åren, så är det denna rädsla och aversion. Det är därför moderaterna känns mig så främmande. För jag är inte rädd för terrorismen, barnporren eller näthatet. Jag känner ingen aversion mot fildelare, narkomaner eller sjuka.

Jag är liberal. Jag tror på människan till och med i den skröpligaste av inkarnationer.

Hata hatet inte hatarna

För en gång skull tänkte jag skriva om moral.

En klassisk moralfilosofisk fråga är: Får man sälja sig själv som slav? För liberaler är den dessutom en viktig del av de ideologiska rötterna. John Stuart Mill hävdade i Om friheten att gränsen för en människas frihet och autonomi gick vid att fatta beslut som inskränkte denna autonomi. Alltså kunde det inte vara tillåtet att sälja sig själv som slav.

För en liberal är denna gräns viktig. När jag gör hur man garanterar så mycket av individens frihet som möjligt, till den centrala frågeställningen i min samhällsanalys, så blir frågan om var gränsen för denna bör gå mycket betydelsefull. Enligt John Stuart Mill var alltså individens bevarade autonomi en avgörande gräns.

Senare liberala tänkare har hittat andra gränser och när liberalismen delas upp i olika grenar så har det ofta avgörande betydelse var man sätter denna gräns. Frihet under ansvar är parollen, med den underliggande frågan: vilket ansvar?

Jag läser Isobels text och verkstad ikväll om hatets strid mot lulz och kan inte se det som annat än moralisk fråga.

Med vilken moralisk rätt angriper hatiska anonyma skribenter en ung, begåvad och vältalig nätpersonlighet? För att det går? För att hon är kvinna* och de en impotent rest av det patriarkala förtryckararvet? För att vi med de berömda ord som brukar tillskrivas Voltaire: är beredda att dö för deras frihet att uttrycka sina åsikter? Är vi det? Är vi verkligen det?

John Stuart Mill skrev i Om friheten även om yttrandefrihet. Han argumenterade så här (källa Wikipedia):

>För det första: Även om någon åsikt tvingas till tystnad kan den, såvitt vi vet, vara riktig. Att bestrida detta skulle vara att tillmäta oss själva ofelbarhet.

>För det andra: Även om den åsikt som nedtystas är en villfarelse, kan den dock innehålla och innehåller mycket ofta en viss grad av sanning… [det är] endast genom kontroverser mellan olika meningar som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.

>För det tredje: Det kan tänkas att den vedertagna åsikten inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på…

>För det fjärde kommer själva åsiktens innebörd att löpa fara att gå förlorad eller avtrubbas och berövas allt levande inflytande på karaktär och handlingssätt. Den blir bara en dogm som bekänns med läpparna, för alltid verkningslös, en död bråte som belamrar marken och hindrar att någon verklig och djupt erkänd övertygelse spirar fram ur förnuftet eller den personliga erfarenheten.

Som ni ser är yttrandefrihet i John Stuart Mills mening något vi måste garantera även felaktiga, dåraktiga eller småaktiga uttalanden eftersom dessa uttalande hjälper till att stärka de sanna och goda som sägs och tänks. Om han levat idag hade han kanske försvarat hattrollen och mobbarna som ett nödvändigt ont, otrevliga men nödvändiga parasiter på det fria ordet som vi likt tarmbakterier inte kan leva utan. Vad vet jag.

Men jag är inte bara liberal. Jag är humanist också. En viktig del av att försöka förstå samhället och att försöka hitta lösningar på samhälleliga problem är att fundera över hur man ska värdera oförenliga storheter. Jag tänker på det när jag läser vad Emma skriver om näthat och mobbing idag eller vad Rasmus skrev om trolltyg häromdagen. Jag tänker på det när jag ser näthatkarusellen dra igång runt Marcus Birro eller Sanna Lundell, när jag tänker tillbaka på den hatiska stämningen mellan upphovskramare och pirater i våras. Jag tänker på det när jag läser ett till av Marys kloka och varma inlägg om mobbing och reser tillbaka i tiden till den rädda tolvåring jag en gång har varit.

För vad vi har här är två oförenliga storheter. Värdet av att bevara yttrandefriheten krockar med värdet i att skydda folk från hot och trakasserier. Jag talar nu inte om den rättsliga sidan av problematiken. Vår lagstiftning är redan ganska tydlig med att det finns en gräns bortom vilken yttrandefriheten upphör när det handlar om hot och trakasserier. Men det vi ser är inte ett juridiskt problem. Det är moraliskt och praktiskt.

Det handlar nämligen inte om lagar och regler. Vi kan inte ha en annan uppsättning regler för nätet än de vi har för det övriga samhällslivet. Nätet är idag en integrerad del av samhällslivet. Det är ingen principiell skillnad mellan en utsaga på nätet, i tryck eller verbalt. Ett hot är ett hot, mobbing är mobbing. Därför är alla idéer om någon slags specialregler för nätkommunikation återvändsgränder enligt min mening.

Moral och praktik säger jag, men vad kan vi göra och hur? Christopher Kullenberg nystar i den tråden:

>Hur man ska hantera detta problem är en frustrerande fråga. Dels jag har själv aldrig mött det på ett personligt plan eftersom ingen sorgetrollar denna blogg. Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter.

Här finns på något sätt det praktiska dilemmat. Vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi börjar filtrera för att bli av med hatet. Anonymitetsförbud, moderering, registreringsfunktioner är alla tre metoder som hämmar det fria samtal och utbyte som är nätets kännetecken. Är inte kärleken och de sociala sammanhangen vi kan bli del av på nätet större och viktigare än hatet? Hatet är ju trots allt i minoritet. Det är hatet som är undantaget låt oss inte glömma det. Hatet kanske dessutom till och med behövs för att vi ska känna igen kärleken för att tala med Mill igen.

Och häri ligger det moraliska i hela den här frågan. Det finns ingen enkel praktisk lösning. Det enda som finns är civilkurage och moraliskt stöd. Ungefär som vid mobbing på skolgården eller arbetsplatsen är det som hjälper inte regler eller ingrepp utifrån utan att de goda krafterna mobiliserar mot de onda. Vi kan inte sälja oss själva som slavar. Vi kan inte ge upp vårt fria ord, hur viktigt vi än tycker det är att bekämpa hatarna.

Moraliskt stöd och civilkurage alltså. Det är det vi har. Vi måste berätta för Isobel (och Birro, Lundell m fl) att vi älskar dem eller att de betyder mycket för oss. Vi måste föregå med gott exempel; artiga, omtänksamma och med respekt i våra egna göranden och låtanden. Vi måste lyssna och tänka innan vi talar, läsa och tänka innan vi skriver, så undviker vi att själva i affekt bli en del av hatet. Vi måste ta ansvar för varandra, framförallt de som står oss nära. När du ser någon eller några av dina meningsfränder gå för långt så är det du, ja just du, som ska säga ifrån.

När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!


*Jag tar upp denna tråd här för att jag kan inte låta bli att påpeka för dem som till äventyrs inte tror på förtryckande könsstrukturer den skillnad som finn mellan hur drabbade kvinnliga och manliga skribenter är av hattroll.