Det är lite ömsom vin ömsom vatten i europapolitiken för tillfället. Våra kära Cecilior, Malmström och Wikström hejar som vanligt på för att censurera Internet. Malmström har dessutom den dåliga smaken att indignationsförsvara sina dumheter med att hon minsann är liberal:

“I am a liberal, I consider free speech as a fundamental value and I have fought for that all my life, so accusations that I’m trying to censor the internet and limit freedom of speech really go to my heart because that is absolutely not what I’m trying to do,” Malmström said. “But I have seen those pictures; they have nothing to do with freedom of speech. This is a horrible violation.”

Lite samma tongångar som tidigare på egen blogg:

Detta förslag har i vissa kretsar rönt viss uppmärksamhet då de hävdar att kommissionen censurerar nätet. Det argumentet kan jag dock inte förstå – barnpornografiska bilder kan aldrig ses som en yttranderättsfråga, det är en grovt kriminell handling som kränker samhällets allra mest sårbara. Blockeringer skall givetvis ske efter noggrann prövning, med tydlig information till användaren och det finns juridiska möjligheter att överklaga.

Nå när Malmströmskan säger att barnpornografiska bilder aldrig kan ses som en yttranderättsfråga [sic!], så låter det ju bra. Vem kan på fullaste allvar försvara sexuell exploatering av barn? Men om man parar ihop det uttalandet med domen nyligen, där några serieteckningar var tillräckligt för att få en översättare och namnkunnig seriekännare fälld och brännmärkt, så är det inte längre lika självklart. Övergrepp på seriefigur liksom, är det något liberaler verkligen skall lägga sitt krut på att stoppa? Liberal är den som står för liberala principer i ord och handling, inte den som påstår att den gör det.

Det är inte precis strålande när man skiter i om korståget får ovälkomna biverkningar, eller om det ens har någon verklig verkan. Vem bryr sig bara man får leva ut sin moraliska indignation och känna sig rättfärdig. Som Broman så riktigt påpekar, så är vägen till helvetet kantad av goda föresatser.

Det positiva då? Vinet som kompletterar vattnet är att de regler som håller på att drivas igenom kan komma att innebära att åtgärder måste lagstiftas och gå via gängse rättsvårdande myndigheters procedurer. Det är en stor förbättring av rättssäkerhetsläget jämfört med de ”frivilliga” och hemliga listor som används idag. Humorn i det hela är att skall överklagan gå att göra, så måste listorna vara offentliga, vilket med dagens absurt ineffektiva sopa-under-mattan-taktik, skulle vara som att upprätta en statlig lista över vilka sajter man skall besöka om man letar barnporr.

Det var kanske inte riktigt så man tänkte då, eller? Det visar lite på hela feltänket bakom listorna, att de måste vara hemliga för att inte vara direkt kontraproduktiva…

Våra Cecilior tycks hur som helst inte förstå skälen till grundläggande liberal skepsis mot alla typer av åtgärder som kräver broddar för att inte glida nerför det sluttande planet. Demokratiska stater har faktiskt redan som det är lagt saker i sina filter av karaktären obekväm information snarare än barnsex, en sådan lösning inbjuder nämligen till ”tolkningar” av vad som kan, skall och får filtreras. Liberala principer är ofta ett av korstågens första offer. Korsfarare har målet i fokus och ser inte vad de trampar på för att nå dit. Trista principer står i vägen för sådan självrättfärdighet, så det är inget man vill lyssna på eller fundera över.

Och visst, kunde man verkligen uppnå att barn slapp utsättas för sexuella övergrepp. Kunde man få slippa att de fick sin olycka dokumenterad på film och i bild och att eländet spreds för väder och vind, så skulle jag förstå att man var beredd att ta vissa obekväma mått och steg.

Men förutsättningarna för den förståelsen är att man skyddar grundläggande principer, att man bibehåller en slags grundläggande rim och reson och att man faktiskt uppnår något annat än att sopa problemen under mattan. Den ständiga frågan är hur långt man kan sträcka sig innan det är dags att sluta kalla sig liberal? För när ändamålen helgar medlen, så blir man snabbare än man tror korrumperad. Inte i bemärkelsen att man tar mutor för att sätta dit folk, utan att ruckandet på endera principen Det kräver väldigt god balans att trava över den knivseggen utan att trilla av eller skära sig.

Ceciliornas balansförmåga inger inte direkt något förtroende.

Det här är bara så klockrent att det förtjänar en egen bloggpost

Jan Björklund och Lars Leijonborg mer eller mindre personifierar varför jag aldrig kommer rösta på folkpartiet. De har båda helt glömt bort kärnan i liberalismen och ersatt den med någon slags nykonservatism eller någon avart därav.

Folkpartiet borde vara väktarna som ser till att individen smäller högre än samhället, ändå är det ett parti fullkomligt sprängfyllt av moralister som inget hellre vill än att lägga sig i våra göranden och låtanden.

Dorsin träffar så obehagligt rätt. Det borde inte vara så, men så är det.

They’ve forgotten the message and worship the creeds!

Kent Persson utlyser som vanligt veckans bloggdebatt. Denna vecka är det en frågeställning som vi här på Livbåten bryr oss mycket om. Om man är demokrat och motståndare till en främlingsfientlig eller i vart fall segregerande invandrarpolitik: Hur ska man då bemöta Sverigedemokraterna?

Vi beskrev för en vecka sen en modell för hur det politiska samtalet med och om Sverigedemokraterna borde skötas. Vad vi inte gjorde då, var att föregå med gott exempel. Vi föreslog en modell, men hade då inte tiden att tillämpa den. Naturligtvis kräver vår trovärdighet att vi själva kan agera efter listan nedan:

• Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.

• Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.

• Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Det här inlägget blir av nödvändighet långt, det är svårt att göra frågan rättvisa utan att bre ut sig en aning…

Utveckling mot utanförskap

På sextiotalet invandrade sydeuropeér till Sverige för att det fanns arbete. Dåtidens integrationspolitik byggde i princip på assimilering. Inte genom ett övertänkt val utan som en följd av att de som kom hit behövdes och sattes i arbete så fort de kom över gränsen. Mitt ibland alla svenskar på arbetsplatsen blev de snabbt ”svenska” själva. Integration eller segregation fanns egenligen inte.

Men efter den första boomen hände något mindre roligt. Miljonprogrammet skapade bostadsområden som Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården och Gottsunda — ocentrala och med sämre kommunikationer och service. Det var knappast områden dit folk ville flytta, men nyanlända ”svenskar” hade sällan något verkligt val. Snabbt fick dessa områden dåligt rykte, i Uppsala kallades till exempel bussen till Gottsunda för ”orientexpressen”, något liknande kallades spårvagnen ut till Biskopsgården.

Uppfriskande miljö

Att koncentrera hopplöshet på en plats, en plats där de boende också kan samlas kring ett utanförskap, riskerar skapa en krutdurk. Bland betongen och asfalten samlades människor som hade kommit till Sverige fyllda av hopp, men som inte fick jobb som motsvarade deras utbildning eller kompetens. De fick aldrig den möjlighet att på allvar bli en del av Sverige som sina föregångare på 60-talet. I ghettofieringen av de invandrartäta delarna av miljonprogrammet ser man den svenska invandringspolitikens ultimata misslyckande.

Utanförskapets barn har inte Sverige att tacka för så mycket. De är inte sällan barn till driftiga människor och akademiker som i flykten från sina hemländer förlorat sin status och sin plats i samhället. Med föräldrar som inte uppskattas i det nya hemlandet, uppstår tvivlet på de egna möjligheterna (såvida man inte heter Zlatan och kan kicka boll). Och varför ska den som inte släpps in uppskatta Sverige och svensk kultur?

Berättelsen ovan är oerhört generaliserande och inte helt renhårig, men den beskriver ett problem som många anser vara en av våra stora utmaningar.

Detta misslyckande att ta emot dem vi välkomnat till Sverige på ett rimligt sätt blandas med rädslan att skillnaden mellan ”oss” och ”dom” skall vara ”för stor” för verklig förståelse. I en situation där många upplever att vi redan tagit oss vatten över huvudet, blir oron och ilskan desto större när vi fortsätter ta emot fler flyktingar och slussa in dem i samma dysfunktionella system.

Här är det lätt att säga: nog nu! Eller med Expressens berömda löpsedelsformulering: ”Kör ut dom!” Det är inget fel på den slutsatsen om roten till problemen verkligen står att finna i främmande religion eller kultur. För då är visionen om det multikulturella samhället ett hot mot vårt Sverige som vi känner det.

Vad säger en sverigedemokrat?

När man läser på Sverigedemokratiska bloggar får man uppleva en rejäl blandning av högt och lågt både i textkvalitet, analytisk nivå och grad av propaganda. Det är inte helt otroligt att det är ganska likt vad den nyfikne som surfar igenom en bunt piratbloggar kan tänkas uppleva.

Många inlägg är interna länkningar, korta kommentarer av opinionsundersökningar eller bild- och videomaterial från manifestationer av olika slag. Det finns också ett stort antal inlägg om muslimer, om Lars Vilks och om den internationella diskussionen kring kopplingen mellan Islam och politiskt våld.

Mest intressanta för oss är inlägg som handlar om bilden av Sverige, problembeskrivningen och partiets idéer om hur Sverige ska bli ett bättre land. Vi läste ett stort antal inlägg medan vi funderade över det här inlägget. Det kändes viktigt att undersöka om vår bild av hur Sverigedemokraterna talar om sig själva, om Sverige och om sin politik stämde. När vi valde ut några länkar försökte vi både få en spännvidd men också undvika nidbilder.

Markus Ketolainen frågar i ett inlägg vad som är viktigt och konstaterar att det är barnen. För barnens skull är man beredd att göra vad som helst. Och det är för dem och för deras säkerhet han blivit Sverigedemokrat:

Jag bryr mig inte ett dugg om en person har vit, svart, gul, blå, lila  eller neongrön hy. Precis så tänker även partiet jag tillhör. Det jag däremot bryr mig om är att invandrare ser till att omfamna samma tankar om rättigheter, demokrati, frihet och värderingar som övriga befolkningen. För gör man inte det är man en fara för mina barn. Vilket är något jag aldrig kommer att acceptera.

Hos Kent Ekeroth hittar vi bland annat ”politiskt inkorrekta” nyheter som de flesta SD:anhängare är övertygade om får för lite plats i vanliga media. (Som piratpartister kan vi känna igen oss i tankar kring att vara osynliggjord.)

Ett exempel från Thoralf Alfsson är en våldtäktsanklagad i Kalmar som slipper åtal på grund av oklart bevisläge. Hos Thoralf hittar man också ett intressant resonemang om riksdagspartierna: eftersom Sverigedemokraterna och därmed invandringspolitiken är det enda som skulle kunna få dem att bryta upp blockpolitiken enligt deras egen utsago, så finns det inget viktigare för de sju systrarna än att bibehålla nuvarande invandrings- och flyktingpolitik, menar han.

Robsten i sin tur funderar över palats och tiggare och en misslyckad integrationspolitik.

Det står alldeles klart att vår immigrationspolitik är skadlig och destruktiv både för nationen och enskilda människor. Det är en ovärdig politik som förnedrar alla inblandade. Politikerna ger oklara signaler till omvärlden vad som gäller för uppehållstillstånd och asyl i vårt land. Det hela blir ett ovärdigt och nyckfullt lotteri. Det som förvärrat situationen är att människor utan papper kan erhålla uppehållstillstånd. Det går helt enkelt inte att komma till vårt land utan papper. För att få uppehållstillstånd måste man ha giltiga papper, det är regel nummer ett.

Hos Mopsen kan man läsa en nykter analys av skillanden mellan utopi och verklighet. Vart han får siffran 80 000 (som han använder i inlägget under länken) ifrån vet jag inte, men i kommentarsfältet erkänner han att det inte är helt lätt att sortera ut hur många av invandrarna som utgörs av människor från det så kallade MENA-området. (MENA= Middel East and North Africa.)

Vi har ett val

Oavsett kampen om problembeskrivning, oavsett om det överhuvudtaget finns ett ”invandrarproblem”, ”ett muslimskt problem” eller ett segregationsmisslyckande i Sverige. Oavsett siffrorna – om det är några, många eller massor av invandrare och flyktingar det handlar om. Oavsett allt detta, så finns det en handfast politisk fråga att ta ställning till.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har förbundit oss att ta emot flyktingar upp till vissa kvoter. Vi har redan tagit emot människor på flykt och deras familjer. Vi fortsätter att släppa in de med familjeanknytning till de som redan bor här.

Vi har ett val: Antingen fortsätter vi att hålla gränserna ungefär så öppna som nu samtidigt som vi försöker hitta nya och bättre lösningar på hur de som har kommit och de som kommer ska komma in i samhället. Eller så stryper vi inflödet och försöker få så många som möjligt att vända ”hem” igen.

Vi har enligt vår mening inte valet att hävda att det inte finns ett problem, att vi kan fortsätta med business as usual. För väljer vi det så kommer situationen förr eller senare bli ohållbar, och det gäller oavsett om man ställer upp på problembeskrivningen eller inte. Det räcker med att tillräckligt många upplever ett problem för att frågan måste tas på allvar.

Enligt oss är det första vi måste göra när vi letar lösningar att gå till vår människosyn. Vår egen människosyn säger oss att man har samma värde om man heter Omar, Taki, Tsega, Feng, Sasha, José, Bledar eller Anders. Det betyder att vi med vår rikedom inte kan vända de behövande i världen ryggen. Vi har ett ansvar för att få det hela att fungera.

Precis så lätt och så svårt är det.

När vi nu funderar över hur vi skall få saker att fungera så måste vi lära oss skilja på äpplen och päron. Det finns saker vi verkligen måste slå vakt om, och  det finns saker vi helt enkel måste lära oss leva med.

Vissa värderingar får anses vara centrala för vårt samhälle. Det handlar om saker vi använt hundratals år för att kämpa oss fram till och som vi inte kan eller vill ge upp.

• Det gäller till exempel separationen mellan religionen och samhällets styre, religionsfriheten och därmed i förlängningen att sekulära lagar alltid bräcker religiösa påbud.

• Det gäller människors lika värde oavsett ras, ursprung, kön, religion, kultur eller socioekonomisk bakgrund.

• Det gäller synen på eget val i sexualitet och relationer — oavsett om det gäller påtvingad sexualitet, påtvingad abstinens, ”balkongflickor”, tvångsgifte eller hot mot sexuella minoriteter.

• Det gäller alla former av hot, tvång och våld som medel att kontrollera andra människor, oavsett om det handlar om religiös renlärighet, levnadssätt eller något annat.

Att vi däremot hör främmande språk på bussen, i spårvagnen, tunnelbanan eller på tåget är en sak vi får lära oss leva med. Det kanske stör vissa av oss, men det är verkligen inte ett samhällsproblem. Inte heller är det ett samhällsproblem att personen som äger affären vi handlar i talar lite knagglig svenska, eller att läkaren som behandlar oss bryter på persiska, att någon luktar vitlök, klär sig annorlunda, eller har annorlunda familjeförhållanden. Vi har naturligtvis  rätt att reagera mot sådant vi inte gillar, men vi kan inte på allvar bygga en politik och lagstiftning på personlig smak och aversioner.

Alla människor har något att ge

Alla människor kan vara såväl bördor som tillgångar på samhällskroppen. Det har inte med kultur, religion eller ursprung att göra. Istället handlar det om att skapa livschanser. Den som inte har en chans kommer inte heller att vara en tillgång, medan den som får chansen sällan blir en börda.

Det finns gott om exempel på handikappade människor som man skulle kunna tro skulle skulle utgöra kostsamma bördor för samhället, som genom sin energi och sina talanger visat sig tillföra mer än någon kunde ana. Gustav Dahlén blev blind, men det hindrade honom inte från att fortsätta bygga upp ett av Sveriges största företag – AGA. Stephen Hawking må vara fast i en rullstol och till och med  sakna talförmåga utan tekniska hjälpmedel, men han är en briljant fysiker med talang för att popularisera svåra fysiska sammanhang och göra dem tillgängliga för oss alla.

Guldkorn kommer i alla former och färger

Alla resonemang om bördor och tillgångar måste bottna i den enkla men svårtillgängliga insikten att alla vill leva ett gott och bra liv. Däremot finns det ibland saker som står i vägen. Det kan vara språkbarriärer, lagliga barriärer, misstro, bristande hälsa, sociala problem, brister i utbildning eller ren och skär uppgivenhet. Plockar man ner barriärerna ger man också möjligheterna tillbaka.

Släpper man in någon i landet, så måste man också ge personen möjlighet att skapa sig ett liv här. Gör man inte det, så har man istället skapat ett problem. Det finns många aspekter på det dilemmat.

En av aspekterna är tiden mellan att man passerar gränsen och att man är etablerad. I nuläget tar processen inte sällan flera år och inte sällan skulle det kunna ta mindre än hälften av tiden. För femton år sedan gällde det problemet även till exempel polska läkare, tandläkare och andra kvalificerade yrkesgrupper. Idag ligger de innanför schengenområdet, går en snabbkurs i yrkessvenska på runt halvåret, varefter de direktrekryteras till Sverige där vi skriker efter välutbildat folk.

Det finns inget som säger att en iransk läkare eller tandläkare skulle behöva längre tid, men för iraniern tar samma process fyra år eller mer. Så medan den polska läkaren köper hus, sitter den iranska läkaren på en kurs i svenska för analfabeter. (Marcus: min läkare är från Bosnien, min tandläkare är från Iran — de är båda de bästa jag haft… någonsin.)

En annan aspekt är vår tendens att sätta vagnen framför hästen ifråga om språk. Vi tror att man måste kunna språket för att kunna jobba, istället för att inse att det är när man kommer ut och blir en del av samhället som man lär sig språket. Så vi hindrar aktivt de som vill ut för att istället tvinga ner dem i skolbänken, när kvällskurser parallellt med arbete skulle kunna innebära omedelbar delaktighet och motivation.

Ytterligare en aspekt är att regelverket för egenföretagande och småföretagande i Sverige och de skattesatser som tas ut innebär också att det är oerhört svårt för den som är lite driftig att dra igång något och få det att växa utan att tumma lite på lagen.

Så vi måste göra det lättare att etablera sig i Sverige. Det måste gå fortare och vår byråkrati skall inte vara de spräckta drömmarnas skapare.

Vi kan gott bli tydligare med vad som är acceptabelt och inte i det svenska samhället. Är vi tydliga även inför oss själva, så inser vi att vi inte rimligen kan lägga oss i hur folk klär sig. Det gäller även när vi anser att kläderna symboliserar förtryck. Däremot kan vi vända oss mot alla former av hot, tvång och våld som kontrollmedel, eller i andra sammanhang. Så var och en får leva som de vill, så länge de inte försöker tvinga någon annan att leva efter samma regler. Det tycker vi på många sätt är kärnan i det vi uppskattar med Sverige.

Tolerans eller intolerans

Här vilar också grundvalen för vårt engagemang i Piratpartiet. Vi är optimister. Vi tror att vi kommer närmare varandra genom alla möjligheter att kommunicera och dela upplevelser. Därför tror vi på en tolerantare och öppnare värld i spåren efter bredbandskablarna, wifi-bubblorna och 3G-masterna.

Men optimism i sig är aldrig tillräckligt för att bygga den goda framtiden. Den behöver paras med ett gemensamt fattat beslut om vilken riktning man vill gå mot. Ska vi bygga en tolerantare värld internetuppkoppling för internetuppkoppling, samtal för samtal så går det bara om vi först enas om att det är en öppen och tolerant värld vi vill ha.

Isolation

Det finns nämligen ett alternativt sätt att anpassa sig till den nya världen och att använda den nya teknologin. Man kan sluta sig i allt mindre kretsar av pålitliga och godkända medlemmar. Man kan sätta gränser och låsa ute det icke önskvärda — det kan gälla människor, nationaliteter, religion, kunskap eller information. Detta är intoleransens väg. Det är ”gated communities” på global nivå, där man låter den egna rädslan och intoleransen segra.

Det är den vägen man anträder när man vill hålla koll på en befolkning i syfte att kunna styra den. Det är den vägen man anträder när man upphöjer de styrandes moral till lag. Det är den vägen man anträder när man delar in människor i önskvärda eller icke önskvärda medlemmar av ett kollektiv som t ex en nation.

Vi ser att det finns systemfel, vi ser att det finns strukturella problem, vi ser att det finns skäl att diskutera vilken sorts samhälle och vilka sorters beteenden vi kan acceptera. Men vi ser också att människor inte kan delas in i dåliga eller goda medborgare beroende på sitt ursprung eller sin kultur. Alla kan vara goda medborgare i ett öppet och tolerant samhälle som slår vakt om sina värderingar och sitt människovärde. Det som krävs är att vi tar itu med systemfelen, de strukturella hindren och de återvändsgränder som gör potentiella tillgångar till belastningar.

Vi ser gärna en agenda som går ut på att slå vakt om demokratiska och sekulära samhällsvärden. Vi ser gärna en agenda som går ut på att komma åt hot, tvång och våld — oavsett om det handlar om att försöka kontrollera din nästa, eller om det handlar om planlös destruktivitet. Vi ser gärna en agenda som handlar om att sänka trösklarna för att ta sig in i det svenska samhället. Däremot kan vi inte ställa upp på en agenda som handlar om att stänga ute behövande människor och undfly ansvaret för våra medmänniskor och vår omvärld.

Vi har försökt undvika att diskutera siffror och enskilda fall eftersom de olika världsbilderna gör att debatten snart blir omöjlig när man gör det. Det är inte meningsfullt att ägna en massa energi åt att försöka pådyvla varandra sin tolkning av Migrationsverket årsredovisning. Därför nöjer vi oss med att säga att vi inte ser ett numeriskt problem med vår nuvarande invandring. Den andel av invandringen som inte är inomeuropeisk och åstadkommits av EU-samarbetet eller baserar sig på att svenskar tar med sig människor hem för att bli en del av deras familj (fruar eller adoptivbarn) är inte större än att vi med vår levnadsstandard och glesa befolkning ska kunna härbärgera dem, om vi bara behandlar dem förnuftigare.

En ny värld byggd på samtal

I den nya värld vi tror på blir nationer, nationaliteter och nationalism mindre viktiga. De ersätts av nya mer löst sammanhållna kollektiv. När alla människor i världen kommer närmare varandra så finns det ingen anledning längre att sluta oss samman efter strikt geografiska parametrar. Detta kommer enligt vår mening på sikt göra alla nationalistiska företeelser från nationalistiska partier via skurkstater till samverkan av nationer för ekonomisk vinning omoderna. Sverigedemokraternas idéer om olika kulturers oförmåga till samexistens och om värdet av ”det svenska” kommer helt enkelt inte vara relevanta i den värld vi ser växa fram i framtiden. Det kanske tar en stund att ta sig dit, men titta i backspegeln och fundera på vad som hänt bara under det senaste decenniet eller två?

Det vi behöver slå vakt om när vi tillsammans bygger en ny gemenskap över nationsgränser, generationsgränser och kulturella skillnader är att den byggs på goda värderingar. Det tål att diskuteras vilka dessa är: den gamla världens dödsryckningar kommer garanterat skakas av konflikter när vi försöker reda ut vems värderingar som ska gälla för goda.

Men i det fria demokratiska samtal där alla har en jämnbördig röst som internet har gett oss kommer bra idéer att övertrumfa dåliga. På sikt kommer vi att hitta spelregler som vi alla kan leva med. Detta är vår övertygelse.

Samtalet är det nya. Det kan låta vansinnigt, eftersom mänskligheten samtalat sen sin vagga i Östafrika, men nu har vi för första gången möjligheten att inkludera alla i detta samtal. Utan filter, utan överhet, utan våld eller tvång.

Vi tror det är svårt att överblicka vad det kommer innebära. Vi vet att kunskap om det främmande minskar rädslan. Vi vet att samtal skapar förståelse och för människor närmare varandra. Vad vi inte vet, det är hur en samtalande värld ser ut, men vi är övertygade om att den är en fredligare, tolerantare och vackrare plats än den vi hittills fått nöja oss med. Inte ett utopia, men något bättre än det som varit.

Det är eftersom vi tror på samtalets styrka att skapa möten mellan människor som vi driver den här bloggen och det är också därför som vi uppmanar alla att delta i ett samtal om och med Sverigedemokraterna istället för att ägna sig åt debattricks, förminskande och smutskastning.

Fortsätt samtala!

100 dagar före valet släpper den liberala tidningen Expressen sitt valmanifest. Lägg märke till ordet liberal. Tidningen listar 16 politikområden med vidhängande sakpolitiska krav:

1. JOBB: Sänk tjänstemomsen

2. SKOLA: Bygg ett Nobeluniversitet

3. UTRIKES: Vi ska stanna i Afghanistan

4. KLIMAT: Gör Sverige till elbilens land

5. RÄTTSVÄSENDE: Skapa en nationell polis

6. TOLERANS: Håll SD utanför riksdagen!

7. SKATTER: Skrota värnskatten

8. DEMOKRATI: Halvera riksdagen

9. ARBETSLINJE: Höj pensionsåldern till 63

10. VÅRD: Lägg ner landstingen

11. ÖPPENHET: Vi behöver fler indier

12. REPUBLIK: Ge oss en president

13. FÖRSVAR: Sverige bör gå med i Nato

14. JÄMSTÄLLDHET: Slopa vårdnadsbidraget

15. EUROPA: Byt kronan mot euron

16. FÖRMYNDERI: Gårdsbutiker borde få sälja vin

Jag måste erkänna att jag blev så desillusionerad av att en liberal ledarsida i 2000-talets Sverige inte noterat att grundläggande frihetsvärden som brevhemlighet, informationsfrihet och privatlivets helgd är hotade, att jag inte klickade på en enda av länkarna.

Det finns ingen annan möjlig tolkning av det faktum att inte en enda informationspolitisk fråga är med i manifestet än att Expressen släppt kontakten med sina liberala rötter. Sorgligt.

Lake konstaterar att de borde skämmas:

Hur kunde ni totalt ignorera integritetsfrågan Thomas Mattson och Anna Dahlberg? Är det inte en viktig fråga för tidningen? Skäms!

Vi på Livbåten kan bara sorgset hålla med.

Sedan Beatrice Ask kom med sitt förslag om att utreda möjligheten att åklagare ska kunna ta beslut om fängelsestraff genom någon form av strafföreläggande i förrgår har knappt ett pip hörts från traditionella media. Jag tycker mig skönja ett mönster att de som har makten i Sverige (den politiska, den mediala och den ekonomiska) verkar ha enats om att integritets- och rättsäkerhetsfrågorna ska hållas utanför 2010 års valrörelse.

Vi pirater skulle kunna beklaga oss över detta, men jag föreslår att vi knyter näven i byxfickorna istället och visar att svenska väljare bryr sig om informationspolitik – om integritet, kunskap och kultur – genom att äntra riksdagen efter höstens val.

The world is on its elbows and knees
It’s forgotten the message and worship the creeds.
(Matt Johnson, The The 1989)

Som den minnesgode läsaren vet är det alls inte länge sen jag var moderat partimedlem. När jag lämnade Moderaterna var det som en reaktion på deras ovilja att ompröva sin inställning i det kluster av frågor som har med den enskildes rätt att vara skyddad mot statliga ingrepp i den personliga integriteten att göra. Jag kunde inte längre förlika mig med att borgerligheten med Moderaterna i spetsen verkar ha tappat sin ideologiska kompass på detta område och därmed har glömt bort att individens rätt till skydd mot statens klåfingrighet historiskt varit en av deras kärnfrågor.

Sedan jag äntrade Piratpartiet har jag ändå närt förhoppningen att mitt gamla parti skulle ta sitt förnuft till fånga. Att jag en dag skulle vakna och känna igen det igen.

Idag känns det ännu mer omöjligt och jag tvingas inse att jag är en livbåt på drift från ett sjunkande skepp. Jag var moderat av ideologiska skäl. Den ideologiska gemenskap jag kände med partiet oavsett de skillnader som fanns i en mängd sakpolitiska frågor var bekännelsen till liberalismen. Denna är förvisso en ideologi som alla möjliga bekänner sig till nuförtiden. Den är på väg att bli ihjälkramad, så poppis är den. Men bland alla låtsasliberaler är det svårt att hitta representanter för en modern framåtsträvande liberalism.

Jag upplevde ändå Moderaterna som de som låg närmast att representera de tankar som finns i en liberalism av klassiskt snitt. Inte bara ekonomism, inte urvattnad socialliberalism, utan verklig liberalism: Indvidens frihet att förverkliga sig själv och finna lyckan, men under ansvar för att inte skada någon i sin omgivning. En liberalism som förvisso erkänner behovet av en stat, men som är misstänksam mot den maktutövning som det statliga våldsmonopolet möjliggör. Den sortens liberal är jag.

Med detta sagt tänker jag förklara varför Moderaterna nu känns mig så främmande. Till dels kan det bero på en ideologisk omsvängning i partiet. Även om det går att förstå situationen som att den konservativa sidan, i denna hybrid av de två gamla trätobröderna konservatism och liberalism, har fått övertaget, så räcker inte den förklaringen ensam för att förklara skeendet. (Jag tänker inte trötta er med att gå igenom exempel på anti-liberala ställningstaganden. Jag nöjer mig med några få som stöd för min analys.)

I många av de fall där Moderaterna har lämnat den liberala linjen har man gjort det av pragmatiska skäl. Det må ha skett uttalat eller outtalat, men när man bestämmer sig för att avlyssna svenska folket i och med FRA-beslutet eller för att lyfta bort arbetsrätten från reformagendan, är det inte av ideologiska skäl utan av pragmatiska. Mot denna taktiska pragmatism, som till dels har kännetecknat partiet under trojkan Reinfeldt, Schlingman och Borg, har jag egentligen inte så mycket att invända. Politik är det möjligas konst. Vill man se ett liberalare Sverige är det första steget att ta över makten och det andra att mer långsiktigt utgöra ett reellt regeringsalternativ till socialdemokraterna. Om man för att bli det är tvungna att slakta en del heliga kor – so be it! (Att sedan somliga av dessa kor är så heliga för just mig att det fick mig att lämna partiet hör inte till analysen. Det hör till mina högst personliga överväganden.)

Vad jag vill ha sagt med detta resonemang är att ett parti slutar inte vara liberalt för att det dels har ett konservativt arv, dels behöver kompromissa med sin ideologi för att vinna makten. Ett parti slutar vara liberalt, när de så ofta låtit bli att agera liberalt att de därigenom glömt vad det är att vara liberal.

Idag skriver två framträdande moderater Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdahl i Svenska Dagbladet om Moderaternas inställning till sprutbytesprogram i Stockholms läns landsting. Artikeln är en symbolisk gest, det handlar bara om positionering i debatten, eftersom det ändå finns en majoritet i landstinget för att införa sprutbytesprogram.

När man läser olika reaktioner på debattartikeln (från partivänner och andra) så får man känslan att de två moderaterna intagit en extremposition. Man undrar om de anser att de talar för en tyst majoritet av vänner av ordning. Visst det finns kloka röster bland de som håller med, men den här gången håller jag inte med Kent Persson.

Att vara emot sprututbyte är inte en uppfattning man kan nå fram till av pragmatism. Det mesta talar för att ett sådant program gynnar folkhälsan, narkomanernas hälsa utan att det försvårar samhällets möjligheter att begränsa narkotikans spridning. Moderaterna omprövar många gamla uppfattningar av pragmatiska skäl, men som Motpol skriver:

Partiet som de senaste sex åren gjort sig känt som ett sällskap där ingen förändring är omöjlig, är fullständigt blockerat i narkotikafrågan. Sakargument går helt enkelt inte in.

Det är inte heller en position som kan motiveras från ideologiska utgångspunkter. Oavsett om vi talar om värdekonservatism eller liberalism finns det inte mycket att stå på som talar för denna kamp mot förnuftet. Vems frihet är det man försvarar? Vilka värden är det man vill bevara? De berörda narkomanerna blir inte mindre fria av fria sprutor. Samhällets kamp mot narkotikan blir inte mindre övertygande. Om man inte är ute efter att övertyga om sin kompromisslöshet genom dödligheten hos narkomaner.

Inte ens opportunism är ett rimligt motiv. Som Isobel Hadley-Kamptz beskriver budskapet känns det inte som att det kommer slå an strängar i den svenska folksjälen:

Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det ”etiskt tveksamt” att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.

Det som återstår är en reflexreaktion mot det vi lärt oss inte är rumsrent. Det handlar inte längre om pragmatism, ideologi eller opportunism. Det handlar om känslomässig affekt – om rädsla och aversion. Det är när jag tänkt mig hit som jag inser, att om det finns en röd tråd i de nya moderaternas program och handlande de senaste åren, så är det denna rädsla och aversion. Det är därför moderaterna känns mig så främmande. För jag är inte rädd för terrorismen, barnporren eller näthatet. Jag känner ingen aversion mot fildelare, narkomaner eller sjuka.

Jag är liberal. Jag tror på människan till och med i den skröpligaste av inkarnationer.

För en gång skull tänkte jag skriva om moral.

En klassisk moralfilosofisk fråga är: Får man sälja sig själv som slav? För liberaler är den dessutom en viktig del av de ideologiska rötterna. John Stuart Mill hävdade i Om friheten att gränsen för en människas frihet och autonomi gick vid att fatta beslut som inskränkte denna autonomi. Alltså kunde det inte vara tillåtet att sälja sig själv som slav.

För en liberal är denna gräns viktig. När jag gör hur man garanterar så mycket av individens frihet som möjligt, till den centrala frågeställningen i min samhällsanalys, så blir frågan om var gränsen för denna bör gå mycket betydelsefull. Enligt John Stuart Mill var alltså individens bevarade autonomi en avgörande gräns.

Senare liberala tänkare har hittat andra gränser och när liberalismen delas upp i olika grenar så har det ofta avgörande betydelse var man sätter denna gräns. Frihet under ansvar är parollen, med den underliggande frågan: vilket ansvar?

Jag läser Isobels text och verkstad ikväll om hatets strid mot lulz och kan inte se det som annat än moralisk fråga.

Med vilken moralisk rätt angriper hatiska anonyma skribenter en ung, begåvad och vältalig nätpersonlighet? För att det går? För att hon är kvinna* och de en impotent rest av det patriarkala förtryckararvet? För att vi med de berömda ord som brukar tillskrivas Voltaire: är beredda att dö för deras frihet att uttrycka sina åsikter? Är vi det? Är vi verkligen det?

John Stuart Mill skrev i Om friheten även om yttrandefrihet. Han argumenterade så här (källa Wikipedia):

För det första: Även om någon åsikt tvingas till tystnad kan den, såvitt vi vet, vara riktig. Att bestrida detta skulle vara att tillmäta oss själva ofelbarhet.

För det andra: Även om den åsikt som nedtystas är en villfarelse, kan den dock innehålla och innehåller mycket ofta en viss grad av sanning… [det är] endast genom kontroverser mellan olika meningar som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.

För det tredje: Det kan tänkas att den vedertagna åsikten inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på…

För det fjärde kommer själva åsiktens innebörd att löpa fara att gå förlorad eller avtrubbas och berövas allt levande inflytande på karaktär och handlingssätt. Den blir bara en dogm som bekänns med läpparna, för alltid verkningslös, en död bråte som belamrar marken och hindrar att någon verklig och djupt erkänd övertygelse spirar fram ur förnuftet eller den personliga erfarenheten.

Som ni ser är yttrandefrihet i John Stuart Mills mening något vi måste garantera även felaktiga, dåraktiga eller småaktiga uttalanden eftersom dessa uttalande hjälper till att stärka de sanna och goda som sägs och tänks. Om han levat idag hade han kanske försvarat hattrollen och mobbarna som ett nödvändigt ont, otrevliga men nödvändiga parasiter på det fria ordet som vi likt tarmbakterier inte kan leva utan. Vad vet jag.

Men jag är inte bara liberal. Jag är humanist också. En viktig del av att försöka förstå samhället och att försöka hitta lösningar på samhälleliga problem är att fundera över hur man ska värdera oförenliga storheter. Jag tänker på det när jag läser vad Emma skriver om näthat och mobbing idag eller vad Rasmus skrev om trolltyg häromdagen. Jag tänker på det när jag ser näthatkarusellen dra igång runt Marcus Birro eller Sanna Lundell, när jag tänker tillbaka på den hatiska stämningen mellan upphovskramare och pirater i våras. Jag tänker på det när jag läser ett till av Marys kloka och varma inlägg om mobbing och reser tillbaka i tiden till den rädda tolvåring jag en gång har varit.

För vad vi har här är två oförenliga storheter. Värdet av att bevara yttrandefriheten krockar med värdet i att skydda folk från hot och trakasserier. Jag talar nu inte om den rättsliga sidan av problematiken. Vår lagstiftning är redan ganska tydlig med att det finns en gräns bortom vilken yttrandefriheten upphör när det handlar om hot och trakasserier. Men det vi ser är inte ett juridiskt problem. Det är moraliskt och praktiskt.

Det handlar nämligen inte om lagar och regler. Vi kan inte ha en annan uppsättning regler för nätet än de vi har för det övriga samhällslivet. Nätet är idag en integrerad del av samhällslivet. Det är ingen principiell skillnad mellan en utsaga på nätet, i tryck eller verbalt. Ett hot är ett hot, mobbing är mobbing. Därför är alla idéer om någon slags specialregler för nätkommunikation återvändsgränder enligt min mening.

Moral och praktik säger jag, men vad kan vi göra och hur? Christopher Kullenberg nystar i den tråden:

Hur man ska hantera detta problem är en frustrerande fråga. Dels jag har själv aldrig mött det på ett personligt plan eftersom ingen sorgetrollar denna blogg. Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter.

Här finns på något sätt det praktiska dilemmat. Vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi börjar filtrera för att bli av med hatet. Anonymitetsförbud, moderering, registreringsfunktioner är alla tre metoder som hämmar det fria samtal och utbyte som är nätets kännetecken. Är inte kärleken och de sociala sammanhangen vi kan bli del av på nätet större och viktigare än hatet? Hatet är ju trots allt i minoritet. Det är hatet som är undantaget låt oss inte glömma det. Hatet kanske dessutom till och med behövs för att vi ska känna igen kärleken för att tala med Mill igen.

Och häri ligger det moraliska i hela den här frågan. Det finns ingen enkel praktisk lösning. Det enda som finns är civilkurage och moraliskt stöd. Ungefär som vid mobbing på skolgården eller arbetsplatsen är det som hjälper inte regler eller ingrepp utifrån utan att de goda krafterna mobiliserar mot de onda. Vi kan inte sälja oss själva som slavar. Vi kan inte ge upp vårt fria ord, hur viktigt vi än tycker det är att bekämpa hatarna.

Moraliskt stöd och civilkurage alltså. Det är det vi har. Vi måste berätta för Isobel (och Birro, Lundell m fl) att vi älskar dem eller att de betyder mycket för oss. Vi måste föregå med gott exempel; artiga, omtänksamma och med respekt i våra egna göranden och låtanden. Vi måste lyssna och tänka innan vi talar, läsa och tänka innan vi skriver, så undviker vi att själva i affekt bli en del av hatet. Vi måste ta ansvar för varandra, framförallt de som står oss nära. När du ser någon eller några av dina meningsfränder gå för långt så är det du, ja just du, som ska säga ifrån.

När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!

*Jag tar upp denna tråd här för att jag kan inte låta bli att påpeka för dem som till äventyrs inte tror på förtryckande könsstrukturer den skillnad som finn mellan hur drabbade kvinnliga och manliga skribenter är av hattroll.

På sidan voter.se kan man skapa folkomröstningar om vad man vill. Någon har skapat en omröstning angående minaretsförbud i Sverige.

Just nu ligger nejsidan, dvs de som tycker att det vore dumt med en lag mot minareter i Sverige under rätt så rejält. Jag och Marcus skulle uppskatta om läsarna på Sagor från Livbåten hjälper till att ändra på det. Vi kan ju inte låta islamofoberna ha folkomröstning själva, eller hur?

För er som inte hängt med skriver Expressen, Aftonbladet, Svd, DN och en massa bloggare om frågan.

Nu ställs åter krav på lagstiftning om SMS-lån. Det är organisationen Sveriges konsumenter som vänder sig till regeringen. Man vill se en skärpning av konsumentkreditlagen.

Vi har en bättre idé. Använd SMS till att umgås med bekanta eller köpa biljetter till bussen, inte till att låna pengar som du inte kan betala tillbaka!

Vi människor har ansvar för våra egna handlingar. Vi tar oftast detta ansvar, men för varje lag vi stiftar som begränsar detta egna ansvar, minskar anledningen för oss att själva ta det. Lagar som ska fungera som stöd för folk som inte klarar av sin egen situation, gör att fler utgår från att vi blir omhändertagna. Staten eller någon annan finns ju där för att kratsa våra kastanjer ur elden. Vi lagstiftar oss till hjälplöshet.

Vi kan känna sympati för den överskuldsattes situation. Vi har själva kämpat oss tillbaka efter att ha lånat för mycket pengar. Vi har också lånat ut ganska stora summor till vänner och bekanta för att hjälpa dem att ta sig ur ekonomiskt svåra situationer. Vi kan däremot inte känna sympati för tendensen att inte ta ansvar för sitt eget handlande. Det framgår när man tar ett SMS-lån att man betalar mycket mer för det lånet än för ett reguljärt lån. Den som lånar pengarna trots detta har mycket större problem än att den blir otillräckligt informerad om ränte- och avgiftsnivåer. Större problem med sin fartblindhet inför sin egen skuldsättning än att det handlar om orättfärdig marknadsföring.

Vi har redan lagar. Det finns redan gränser. Det är bara en dryg vecka sen som ett kreditföretag blev fällt i svensk domstol:

Snabblåneföretaget Ferratum har dömts i Marknadsdomstolen för att i stället för ränta på lånen gömt kostnaden i ”särskilda avgifter”. Konsumentombudsmannen hoppas att domen ska påverka hela konsumentkreditmarknaden.

Vad vi behöver är alltså inte mer lagstiftning. Vi lagstiftar oss till hjälplöshet. Vi ersätter vett och ansvar med lagar för att slippa tänka själva. Vad vi behöver är att börja använda hjärnan. Det tycker vi i alla fall, men så är vi också såna där äckliga liberaler.

Alla är inte det och sätter inga gränser för sin regleringsiver. Sen finns det de som förstår att på en marknad finns det bra och dåliga erbjudanden och att vi inte kan lagstifta bort de dåliga utan behöver välja bort dem.

Egentligen behöver jag inte skriva det här inlägget. Niclas Strandh har på Deeped redan sammanfattat mina åsikter (inklusive det faktum att vi båda en gång ägde en Saab 900).

Men med tanke på vad jag skrev i på försommaren när affären offentliggjordes ville jag inte låta slutet på den passera förbi okommenterat.

Om privata aktörer tror att det går att få tillbaka investerade pengar och vågar bära risken, då hoppas jag att det går att rädda både företaget, varumärket och så många jobb som möjligt. Om det inte går är det bra om våra gemensamma pengar har sparats till meningsfullare uppgifter än att hålla en döende industri under armarna.

Jag har inte ändrat uppfattning. Nu har en privat aktör försökt och gått i väggen. Det var för stort, för svårt och för långsamt. Att börja tala om att Koeniggseggs försök inte var allvarligt menat, att det bara var en PR-kupp, tycker jag känns ovärdigt. Saab blev inte lättare att starta om för varje månad som den här processen drog ut på tiden. Att man som köpare till slut sätter en tidsgräns för när det ska vara klart är väl knappas att förundras över.

Att bygga Saab-bilar i Trollhättan är uppenbarligen inte en lönsam affär. Det finns ingen som kan, vill eller tänker göra det bara för att rädda 8 000 jobb. Utom en eller annan romantisk vänsterdrömmare som tror att man kan driva fabriker för att folk ska ha jobb oavsett om det går att sälja det som fabriken producerar i tillräcklig utsträckning för att betala lönerna.

Låt oss nu hoppas att alla goda krafter i Trollhättan kan hitta nya användningsområden för kunskap, uppfinningsrikedom och engagemang. Kreativ förstörelse kallas det med ett fint ord när man bygger något bättre i ruinerna på det gamla. För det krävs att man flyttar diskussionen från vems fel det är och vad staten borde eller kunde ha gjort till vad man kan göra åt den.

Möjligen löser kineserna problemet för en tid. Men jag är inte säker på att jag ens hoppas på en sådan lösning. Möjligen är det bästa nu att Saab får gå i graven. Att det som så mycket annat fint genom historien får leva på en cocktail av minnen, nostalgi och att det finns människor som säger det var bättre förr. Det var bättre förr när Sverige kunde bygga bilar.

Storlek och styrka är inte garanten för vitalitet. Mammuten var en gång det största och starkaste djuret på land, men de enda mammutar vi hittar idag är frysta, uppstoppade eller fossiliserade. Som mammutar så har de etablerade partierna gått in i en tidsålder, där idéernas stagnation gör politiken till bara ytterligare en av alla dokusåpor.

Den förlorande vinnaren

Grunden för den nuvarande etablerade politikens ultimata hädanfärd är att den vunnit. Som vinnare, så har den inte längre någon att jämföra sig med och överträffa. Den har förlorat allt som gjorde den smal, tuff och vacker.

De hårda musklerna, hungern och viljan har bytts ut mot chips och läsk, bekvämlighet och trygghet. Alla tuffa ställningstaganden har slipats av och politiken börjar närma sig den medelålder då ungarna flugit ut och man inte längre riktigt är klar över vad man skall göra av sig själv. De stora livsmålen är minnen, och man lägger oerhörd vikt vid små små detaljer som för en utomstående ter sig närmast obegripliga.

Det tydligaste tecknet på celluliter, gäddhäng, diskbråck och ölmage är hur man strävar efter makten utan att ha ett syfte med den. Man har förändrats från visionär och reformist till förvaltare. Som alla förvaltare strävar man bort från allt som är riskabelt, och med några få undantag samlas hela politiken kring någon slags mittlinje.

Eller för att vara mer korrekt, det upplevs som mittlinje på en höger-vänster skala. En skala som är hämtad från slutet av 1700-talet — inte så modern direkt, men det är den motsättning vi växt upp med.

I själva verket finns det en annan skala, en annan axel, som jag tycker är långt mer relevant i modern tid. De etablerade partierna har överlag flyttat rätt högt upp på denna andra axel, den där auktoritet står mot frihet — och du hittar försvinnande få riksdagsmän i den frihetliga delen av det spektrat.

Ideologisk entropi

Så i mitten och på toppen sitter man, fullt och fast övertygad om att det är den ultimata positionen. Där låter man radikalismen övergå i socialkonservatism, där låter man det individuella samvetet och friheten övergå i etatism och trygghetsnarkomani. Steget bort från gubben på verandan som sitter och skäller vresigt på förbipasserande och pratar om ”dagens ungdom” är närmast obehagligt kort.

För vad är det våra politiker käbblar om? De käbblar om några procent hit eller dit, retorik oaktat, som om det förändrade allt. Vi pratar inte några stora systemskiften, utan hur man Bäst Balanserar Budgeten.

Jag skulle vilja gå så långt som till att säga att om alla beslut i riksdagen fattades genom sten, sax, påse lottningar, skulle väljarna knappast märka någon skillnad i praktiken. Det är kontentan av att alla i grunden vill samma sak och att ingen har några verkliga visioner annat än att lägga beslag på makten.

När det skulle bestämmas vem som skulle vara chef

Kontroll och stagnation

Samtidigt missar man ofta det stora litmustestet, det som visar om man fortfarande sätter demokrati framför trygghetsnarkomani, eller om säkerheten skall få överträffa friheten i allt väsentligt. Varje sak som synes misshaglig skall förbjudas, oavsett om det egentligen är statens eller samhällets sak att reglera. Det är moget och ansvarsfullt, för man ”måste ju sätta gränser”. Kontrollen måste därför också vara så god att man hela tiden vet mer än sin granne. Man fortsätter trots det med vänsterretorik mot borgerlig retorik, fastän den faktiskt förda politiken har berövat begreppen all verklig substans. Som en Dolores Umbridge i Harry Potter (mina fetningar):

The Ministry of Magic has always considered the education of young witches and wizards to be of vital importance. The rare gifts with which you were born may come to nothing if not nurtured and honed by careful instruction. The ancient skills unique to the wizarding community must be passed down the generations lest we lose them for ever. The treasure trove of magical knowledge amassed by our ancestors must be guarded, replenished and polished by those who have been called to the noble profession of teaching. Every headmaster and headmistress of Hogwarts has brought something new to the weighty task of governing this historic school, and that is as it should be, for without progress there will be stagnation and decay. There again, progress for progress’s sake must be discouraged, for our tried and tested traditions often require no tinkering. A balance, then, between old and new, between permanence and change, between tradition and innovation because some changes will be for the better, while others will come, in the fullness of time, to be recognised as errors of judgement. Meanwhile, some old habits will be retained, and rightly so, whereas others, outmoded and outworn, must be abandoned. Let us move forward, then, into a new era of openness, effectiveness and accountability, intent on preserving what ought to be preserved, perfecting what needs to be perfected, and pruning wherever we find practices that ought to be prohibited.

Vilket om man plockar bort allt högtravande nonsens kan kokas ner till: Allt borde vara som det alltid varit, vi måste ha regler, och alla borde bli vid sin läst och inte tänja några gränser.

Liksom man kan koka ner Umbridges svada till en auktoritär smörja av konservativt mögel, så kan man koka ner politiken av idag till det korta konstaterandet att makten är allt. För det här är den era då sossar inte vet om de är konservativa, liberala eller socialister, och där de när de undrar lika gärna kan skaka hand med minst lika förvirrade moderater. Det här är eran då den av riksdagens partier som profilerat sig  kanske hårdast med ”ordning och reda”, krav och hårdare tag kallar sig liberaler, och där partiprogram överlag är lika mycket värt som dasspapper.

Det här är också eran då alla propagerar för trygghetssystem som i praktiken förvandlats till byråkratiska maktcentra och något som inte längre har med trygghet att göra. Det är eran där politiker på fullaste allvar försöker få folk att tro att straffbeskattning av den översta halva procenten inkomster, skulle kunna ge tillräckligt för att betala ens en fika per månad för de som har det sämst ställt. Det är procentljug och meningsförvirring, det är tendentiösa påståenden i avsaknad av verkliga tydliga och praktiskt mätbara ideologiska skillnader.

Det är så illa, att de enda partier som faktiskt har tydlig ideologisk profil antingen försökt gömma hammaren och skäran i garderoben, låsa in solkorset i byrålådan, kramar bibel och tror på kreationism, kramar träd, eller viftar med dödskalleflagg. I många fall är de dessutom på god väg att korrumperas in i mittfilen, den ideologiska entropins hemvist.

Min väldigt röda bror skämtar med mig då och då om liberalismens död. Då pratar han naturligtvis om sin bild av en ekonomisk liberalism som ”segrat”, och därför nu bara kan förlora. Jag själv är inte säker på att jag skulle karaktärisera den senaste 25-årsperioden som speciellt liberalistisk. Kanske i så mån att liberala tankar nu diskuteras med lite mer vigör, men om något har samhället i stort blivit mer konservativt till sin struktur.

Jag brukar komma med en snyggt och prydligt förpackad tes till mina inlägg, men den här gången sviker mig min förmåga. Detta är mer en betraktelse över en slags rotlöshet och konformism som måste brytas på något sätt. Det om något är inte en vänster-höger fråga, utan snarare en insikt om att politiken som den ser ut håller på att bli irrelevant, den behöver som en fågel fenix brinna upp och resa sig ur askan.

Notering: Det här inlägget har legat och lurat bland mina utkast en stund. Jag kikade på det igen, och inser att det är minst lika aktuellt nu som tidigare.