Lessigläsning och storfilmers halveringstid

Jag läser PiratJanne som berättar om storfilmen Avatars rekordsiffror. Idag när jag handlade Tacotillbehör på Coop stormarknad så åkte det med en DVD i varuvagnen. (Jag ber om ursäkt för att jag inte kan sluta missbruka plast, men jag vägrar som vissa av er vet fildela kommersiellt tillgängliga mediaprodukter av principiella skäl.) Att jag köpte en Hollywoodproducerade DVD trots att jag försker sluta berodde i det här fallet på att det var en film som jag upprepade gånger försökte se på biograferna och sedan dess haft hemma från Lovefilm två gånger utan att hinna se den. Revolutionary Road är baserad på en av mina favoritböcker och Winslet och DiCaprio är två favoriter.

Vad har då detta med Avatars publiksiffor att göra? Jo denna trefaldigt oscarsnominerade blockbusterrulle med bara ett år på nacken såldes på Coops stormarknad nedskyltad till 59 kronor, eller tillsammans med en annan film för 99 kronor. Så lång är livslängden för plastprodukterna från filmindustrin. På ett år från hetast på bio till iskall i reabacken på Coop stormarknad.

Hollywood måste skapa succéer som Avatar, för tiden de har på sig att spela in pengarna blir kortare och kortare.

Jag läser just nu Lawrence Lessigs Remix, men eftersom jag bara kommit halvvägs får jag återkomma med mina tankar kring den boken. I det här sammanhanget vill jag bara ta fasta på Lessigs tankar om att det är något fatalt fel med den amerikanska reflexen att starta krig mot det man inte gillar. Han menar att ”the copyright war” är ett krig som inte går att vinna och att det därför är dags att söka andra alternativ. Han tycks ha rätt, för om värdet på varorna i den kulturella plastbitsekonomin fortsätter att sjunka. Om tiden för intjänande bara blir kortare och kortare. Då når man till slut en smärtpunkt, där affärsrisken i ett filmprojekt av Hollywoods större format blir oöverstiglig.

Innan den smärtpunkten nås behöver vi hitta ett bättre sätt att utnyttja den gåva den digitala teknologin för kopiering och distribution egentligen borde vara för både kulturkonsumenter och kulturproducenter.

Den kreativa myllan kräver IT-vänliga politiker

För någon vecka sen skrev jag om svenska statens IT-fientlighet i inlägget Gen-etik men inte dataetik. I samma veva var Lawrence Lessig på besök i riksdagen. Lessig var inbjuden som en del i Moderaternas arbete med att förnya sin politik vad gäller nätet och digitaliseringen.

(Många rapporterade från denna tillställning , men inte jag eftersom det var under min bloggsvacka.)

Nu är Lessig på tapeten igen genom en intervju i DN. Mycket läsvärd! Lessig säger bland annat följande:

> Ni är visserligen ett litet land och som alla andra bundna av internationella avtal och överenskommelser. Men det är mitt intryck att här finns å ena sidan en enorm kreativitet och kompetens på IT-området. Å andra sidan har ni ett välorganiserat civilsamhälle som kanske kan försvara medborgarnas och kulturens intressen gentemot rättighetsindustrins samhällsfarliga krav.

Så bra att vi har dessa fantastiska försteg, de som i viss mån skapade det svenska IT-undret. Jag har ofta tänkt att det inte är en slump att Skype, Nokia, Linux, Kazaa, Ericsson, MySQL, The Pirate Bay, Spotify, Opera, Voddler mm allihopa härstammar från Skandinavien. Det finns något i myllan här, ett starkt civilsamhälle, en kultur som tillåter indvidualism men värnar om kollektivet, ett förvaltande av det gemensamma – allmänningen… Jag vet inte, men något är det.

Nu behöver vi bara en IT-vänlig stat. En IT-vänlig stat byggs av IT-vänliga politiker. Rösta på Piratpartiet i 2010 års val. Och om du inte klarar det. Kryssa en IT-vänlig politiker.