Valberedningen tackar för sig

Är man inte seriös kommer man inte tas seriöst. Det är en sådan truism att det borde vara en självklar ryggmärgsreflex i ett parti som fortfarande räknar åren av sin existens på ena handens fingrar.

Jag har suttit i Piratpartiets valberedning sedan vårmötet 2010, men nu tackar hela valberedningen för sig och avgår med omedelbar verkan. Det är några få veckor kvar till det möte där vi skulle presentera våra förslag, men det sista och slutgiltiga beslutet om vad det förslaget innebär och skall innehålla är ännu inte taget.

Det går helt enkelt inte att verka under sådana förutsättningar.

Ett jävla hattande helt enkelt

Grunden för en fungerande demokratisk organisation med någon sorts stabilitet och pålitlighet är långsiktiga beslut, fungerande rutiner, respekt för gällande arbetsordning och allt annat som skapar förutsägbarhet. Det kan låta stock-konservativt, men skälet att skapa sådan förutsägbarhet är att skydda demokratin. I ett kaos där alla hela tiden experimenterar är det alltid de starkaste som sätter agendan. I en aktionsgrupp kanske sådant kan accepteras, men inte i ett parti som anser sig kallade att sitta i landets högsta beslutande församling.

Skall man skapa förutsägbarhet krävs en tydlig och förståelig organisationsstruktur. Det krävs maktdelning, transparens och ansvar. Det ställer krav på under vilka förhållanden beslut i olika frågor får fattas och ett tydligt och inte alltför lättvindigt mandat om interimistiska beslut däremellan. Eller för att skriva det med mindre organisationsnördiga ord: Är beslutsnivån för ett beslut ett ordinarie årsmöte/medlemsmöte/partikongress, med möjlighet för styrelsen att fatta ett beslut däremellan om förutsättningarna absolut kräver det, så måste villkoren för ett sådant styrelsebeslut antingen i stadgarna eller genom praxis göra att respekten för medlemmarnas beslut inte faller pladask.

I detta läge blir man en aning förundrad när det uppstår diskussion på styrelsenivå om att ändra alla förutsättningar för valförfarandet bara veckor innan mötet skall gå av stapeln. Det är inte att skapa förutsägbarhet, det är inte heller att slå vakt om medlemmarnas rätt. Inte heller är det speciellt schysst mot de som faktiskt kandiderat, som i det läget inte vet vad som kommer att gälla eller om de förtroenden de gett valberedningen kommer fortsätta vara förtroliga även inför medlemsmötet.

Tyvärr är det ett signum för Piratpartiet, där improvisationen är upphöjd till dygd, såväl politiskt som organisatoriskt. Många av våra största misslyckanden kan dock spåras tillbaka till just sådan improvisation. Jag orkar inte ens ge exempel annat än att be folk läsa vårt senaste valmanifest med tillhörande gräl, eller påminna om effekterna av en plötslig pudel efter partiledarimprovisation bara veckor innan valet. Ett jävla hattande helt enkelt och ett som kostar alldeles för mycket och gör alldeles för många driftiga aktivister trötta, desillusionerade och alienerade.

Vill vi överleva kan vi inte hålla på på det sättet. Då är vi döda som parti inom ett par år, om ens det — varefter vi lever vidare i en tynande tillvaro ungefär som en vit dvärgstjärna som inte fattat att den är död än.

Vi måste helt enkelt skapa en stabil, demokratisk, fungerande, transparent och inkluderande partikultur. En kultur där ordergång, ansvar, mandat och vem som fattar vilket beslut när och under vilka förutsättningar är glasklara. I annat fall kan vi lika gärna ge upp, nu med en gång, innan det blir för pinsamt.

Förutsägbarheten är en verklig dygd i en demokratisk organisation. Det krävs förutsägbarhet för att medlemmarna skall veta vad de engagerar sig i, hur det styrs, hur man gör sin röst hörd och vad man kan förvänta sig påverka. Det låter torrt och tråkigt, men i själva verket lämnar det energi kvar för att engagera sig i de verkliga frågorna.

Machiavelliska tendenser finns i alla organisationer, utan undantag, det går helt enkelt inte att undvika. Det man kan göra är att se till att förutsättningarna för att lyckas intrigera sig till inflytande är begränsade. Det har vi inte gjort, vilket innebär att det faktiskt inte riktigt går att överblicka vilka som har den verkliga makten i partiet. Sådant är grogrund för meningslöshetskänslor såväl som falska beskyllningar, maktkamper och annat otyg.

Grunden för att tas seriöst är att vara seriös. Det handlar om såväl verklighet som intryck. Så länge som vår struktur brister, om så bara för en yttre betraktare, så kommer vi inte komma ur startgroparna. Vem vill samarbeta med oss om man inte vet hur partiet styrs, av vem partiet styrs och vilka åsikter partiet kan tänkas förfäkta ens inom en snar framtid?

Seriositet

Vi får inte bli en organisation som varken är mer eller mindre än något fåtal individers privata dockskåp. Tillsättningar av poster måste ske på ett demokratiskt sätt, avsättningar måste även de ske enligt bestämda regler och rutiner. Blir man förtroendevald måste såväl ansvar som mandat vara tydliga. Vi måste vara en organisation snarare än en klump aktivister som för tillfället råkar gå åt samma håll… nästan. Vi måste ha framförhållning, så att nästa års problem finns på agendan redan nu och nuvarande problem började behandlas redan för ett år sedan.

Vi kanske till och med måste svälja vår nördstolthet och inse att andra gjort det vi gör före oss och lyckats. Att de kanske inte haft samma program, men samma problem. Av dem skall vi låna lösningarna, studera hur de passar oss. Sharing is caring liksom och det innebär även att man kan låna det som är bra ur andra organisationers historia. Vi har en styrka i våra svärmar, men de innebär också en svaghet om deras allmänt kaotiska natur inte kompletteras med god ordning och tydlig riktning.

Våra företrädare skall i möjligaste mån undvika att fatta beslut som påverkar deras egen position. Vi skall kunna lita på att beslut inte handlar om denna veckas infall. Vi måste kunna lita på att det inte finns några osynliga maktstrukturer som sätter demokratin på undantag. Vi skall kunna lita på att våra företrädare tänker längre än en månad framåt.

Kodorden här är framförhållning, förutsägbarhet, struktur, maktdelning, långsiktighet, seriositet.

Vi som satt i valberedningen var: Sophia BlomqvistIsak Gerson, Nils Kadesjö, Marcus FridholmKent Holmblad och Petra Gustad

Låt oss se framåt!

Vi, som varit med om många valrörelser i varsitt av de två stora partierna, måste beundrande säga: Piratpartiets medlemmar har gjort en makalös valkampanj! Med nästan inga pengar och anställda har fantastiska material tagits fram och delats ut, valstugor har hållits öppna, och valsedlar kommit fram till nästan varje vallokal i landet. Tusentals själar har nåtts i personliga möten. I runda slängar fyrtiotusen människor har övertygats att ge partiet sin röst i riksdagsvalet!

Reflekterar man lite över siffran inser man att det är många människor. Men inte tillräckligt många. Vi hade behövt övertyga fem gånger fler. Så valresultatet är inte bara en besvikelse, det är ett misslyckande. Med stigande förvåning och glädje såg vi dock hur partiets centrala valvaka i Sundbyberg inte utvecklades till det gravöl vi var vana vid att dåliga valresultat leder till. Istället såg vi hur den första besvikelsen snabbt omvandlades till kamplust och revanschvilja.

Och det är ju egentligen inte så underligt! Alla vi som engagerat oss i Piratpartiet vet ju precis varför vi gjort detta: För att vi vägrar acceptera att vårt öppna, demokratiska samhälle omvandlas till en övervakningsstat. Och för att vi vet att samhället inte har råd att tacka nej till alla de möjligheter de nya teknikerna skapar för att låta tankar, idéer och kultur flöda genom samhället, korsbefrukta och utmana varandra, och därigenom utvecklas och förädlas!

Hela tiden har partiet vetat, att detta är ett långsiktigt arbete. Att vi kommer att drabbas av bakslag och motgångar. Men att våra idéer är så starka, att de har goda chanser att vinna i längden, om vi bara undviker att sluta in oss i självbelåtenhet och skylla alla våra motgångar på elakt spel från fienden eller orättvisor utanför vår kontroll. Vi har fortfarande vårt öde i egna händer om vi bara vågar och orka granska oss själva och lära av våra erfarenheter.

Därför är det viktigaste för oss nu att noga analysera vad som hände i detta val: Varför valde många väljare som stödde oss i EU-valet att lägga sin röst på andra partier? Varför fick vi bara två procent av förstagångsväljarna? Frågan ställs på sin spets när man tittar på siffrorna i de valdistrikt, som domineras av studentboenden, där vi i EU-valet hade tvåsiffriga procenttal. För att uttrycka frågan ur ett Uppsala-perspektiv: Hur kunde vi få mindre än 4% av väljarna på Sernanders väg (där det bara bor studenter)?

Marcus pekar på en tänkbar delförklaring: Att svenska media bara klarar av att hantera en utmanare åt gången, och i denna valrörelse seglade SD upp och stal all uppmärksamhet. Rick pekade under valvakan på en annan uppenbar orsak: En rad viktiga frågor som rör integritet har knuffats bort från dagordningen till efter valet: Genomförandet av datalagringsdirektivet. Översynen av polisens möjligheter att använda PKU-registret. Hovrättens behandling av Pirate Bay-målet. Signerandet av ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement). För att ta de mest uppenbara exemplen.

Men det är också viktigt att fråga oss vad vi kan göra bättre. Naturligtvis är det lätt att konstatera att det skulle ha varit bra om vi orkat göra ännu mer: haft mer material, delat ut fler flygblad, hållit valstugorna öppna ännu mer, värvat ännu fler aktivister, osv. Men det stora problemet har knappast varit bristen på arbetsvilja och entusiasm. Så vi måste inte bara fråga hur vi nästa gång kan göra ännu mer. Utan också hur vi kan göra det bättre.

Vi måste därför fundera över frågor som: Om vi har planerat tillräckligt långsiktigt och hur vi har lyckats utföra våra planer? Har våra interna diskussioner fokuserat på de viktigaste och betydelsefullaste frågorna? Har taktik och strategi lyckats gå hand i hand? Har vi vägt rätt mellan behovet att kunna mobilisera och agera snabbt och kraftfullt mot behovet att tänka efter och arbeta långsiktigt?

Så att vi kan gå vidare med en organisation som i god tid inför nästa val rett ut hur alla de frågor ska förankras och beslutas, som behöver hanteras inför och under en valrörelse. Så att vi har en organisation som kan lägga all sin energi på att växa, och övertyga allt fler att bli pirater. Så att vi på nästa valvaka jublande ska kunna applådera den nya riksdagsgrupp, som kommer att sätta sådan press på de etablerade partierna, att vi alla kommer att kunna andas lite lättare när vi morgonen därpå slår på våra datorer och mobiltelefoner för att kommentera det glädjande valresultatet!